…eller rättare sagt, vi har gjort bort oss! Som ni har sett på mina bilder så har Cassandra rätt mycket hår, och flera personer i vår närhet har frågat varför vi inte klipper henne. För då skulle nämligen håret växa ut jättesnabbt och jämt och fint. Personligen tyckte jag det lät lite konstigt, men dessa personer stod på sig. Jodå, snabbt skulle det växa!

Jag var fortfarande skeptisk, men om sanningen skulle fram så såg hon lite ut som en galen vetenskapsman. Och med två veckor kvar till dopet kände jag att det nog skulle vara bra att kanske bara ta lite på sidorna iaf.. Hmmm…. Tillslut gav jag med mig.

Men det var lättare sagt än gjort att trimma en bebis. Håret är ju hur tunnt somhelst! Så vi ställde in trimmern kortare och kortare för att få tag i håret..

Resultatet ser ni nedan, tyvärr taget med en crappig mobilkamera, men ändå =)

Hahahaa, det var ju tur som fasiken att hon hade en sån där söt liten ”lilla huset på prärien”-dopmössa på sig på dopet, för inte sjutton har håret växt ut snabbt inte……….

Min dotter är sjuk! Det började för ett par dagar sedan med att hon inte riktigt ville somna på kvällen, gnällde och vred på sig. Hon hade varit hos sin farmor och farfar hela dagen och vi naiva föräldrar trodde att det var för att hon varit ifrån oss för länge.

Men icke! Det var för att hon höll på att bli sjuk. Såklart. Hon som aldrig blir sjuk. Förutom när hon skulle ta sina första sprutor. Då minsann. Vi fick skjuta upp vaccinationen i två veckor för att lillan var förkyld. För förkylda barn vill de inte ha på BVC. Speciellt inte nu när svininfluensan skrämmer slag på varenda småbarnsförälder, inklusive mig!

Kan det vara det hon har?! Svininfluensan??

Jag har lovat min sambo att jag inte ska vara en sån där morsa som ser det värsta hela tiden, så jag har inte sagt något till honom. Hon är ju bara lite förkyld igen, det vet jag ju. Men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig.. För hon hostar hela tiden och snoret bara forsar.

Samtidigt så tänker jag att det är ju klart att hon skulle bli förkyld nu. Hon ska ju ta sina andra vaccinationssprutor imorgon……

Men hallå! Det var ju så länge sedan jag skrev att ni har missat hur mycket som helst ju! Cassandra kan ju för sjutton sitta upp nu!

Stopp där föresten, en sak i taget =)

Senast jag var på föräldragruppen (i början av sommaren) så visade det sig att flera av bebisarna kunde ligga på mage och hålla upp huvudet. Men inte Cassandra, hon blev helt galen när man la henne på mage. Och jag som var helt säker på att hon skulle vara tidig, kanske eftersom hon var så himla mycket större än de andra barnen.. Sedan sa någon åt mig att man måste låta barnen öva, det kommer ju inte bara av sig själv. Så vi la henne på mage en liten stund om dagen och vips! Efter ca. 4 dagar så låg hon på mage som att hon aldrig gjort något annat. Tadaa!

Sedan tog det inte lång tid innan hon började rulla runt, fram och tillbaks, hela dagarna. Häromveckan upptäckte jag dessutom att det inte är säkert att lämna henne i babygymmet för att ta en snabbdusch. Titta på bilden så förstår ni själva =)

To be continued….

En annan serie som jag också har fallit pladask för är EM´s Brantevik.

Titta och njut!

Och så till sovrummet…

Som jag tidigare har nämn så håller vi på att renovera för fullt här hemma och nu har jag kommit in i det här med att finkamma möbelvaruhusen efter nya möbler.

Min favoritserie för tillfället heter Mikaela och finns på Mio, möblerna är så sjukt fina och det bästa är att min älskade sambo håller med mig!

Här är möblerna jag skulle vilja ha i vårt vardagsrum:

Är det någon som vet vart man kan hitta möbler i samma stil någon annastans, skriv gärna! Alltid kul att ha lite att välja mellan =)

Jag vet att det är lite konstigt att helt plötsligt bara byta namn på sin blogg, tror inte att det är så vanligt faktiskt. Men ”mäklarmamman” kändes inte riktigt rätt med tanke på att det nu var ett tag sen jag arbetade som mäklare.

Däremot kan jag stolt berätta att jag skaffat ett nytt jobb! För er som inte vet så har jag haft lite otur när det gäller jobb och föräldrapenning. Jag var nämligen så naiv att jag trodde Sverige VILLE att man skulle utbilda sig, men ack så fel jag hade!

Så här ser min situation ut:

Direkt efter att jag blev klar med min utbildning skaffade jag mig ett jobb som mäklare och började att slita i motvind (lågkonjukturen och allt ni vet..). Sedan fick jag veta att jag var gravid. Då fick jag även veta att det där med föräldrapenning kunde jag glömma, för jag hade inte jobbat tillräckligt länge och att plugga på högskola räknades ju inte! Så jag har snällt fått nöja mig med 180 kronor/dag - innan skatt.

Men nu har jag äntligen skaffat mig ett nytt jobb, med timlön, som jag kommer att jobba på torsdag och fredag varje vecka så att Cassandras pappa för vara hemma med henne han med. Det känns så himla bra!

Men tillbaka till namnbytet nu. Eftersom jag inte längre är aktiv som mäklare och eftersom den här bloggen i grund och botten handlar om min dotter så har den helt enkelt fått det självklara namnet – Cassandras mamma.

Idag känner jag att det är dags att skriva lite blogg, det var ju som bekant ett tag sedan..

När jag tänker på att jag försummar bloggen så får jag ibland lite dåligt samvete, men sedan så försöker jag att tänka på varför jag skaffade den överhuvudtaget. I början var det för att få tiden att gå under graviditeten och självklart för att dokumentera den såklart!

Och nu kan man väl säga att den är till min dotter, för jag hoppas självklart att hon en dag kommer att läsa den. Själv skulle jag tycka att det hade varit jättespännande om min egen mamma plötsligt skulle berätta att hon fört dagbok när hon väntade mig och i början av mitt liv. Den boken hade jag antagligen plöjt igenom rätt snabbt och jag hoppas att Cassandra kommer att känna likadant!

Jag ser att det är fler än jag som har problem med Posten..

Som jag tidigare skrev så är jag i full gång med att planera Cassandras dop. Eftersom jag hela tiden glömmer bort att kontakta kyrkan så fanns det inte särskilt många tider kvar, när jag väl ringde. Jag fick en tid i kyrkan den 25/7 och snabbt som fasiken skickade jag ut alla inbjudningar för att sedan i lugn och ro kunna planera själva dopet. Men när det gått över en vecka och jag fortfarande inte fått ett enda svar började jag att ana oråd.

En dag pratade jag med min farmor och hon talade om att hon oroade sig för att jag tagit mig vatten över huvudet. När jag frågade vad hon menade sa hon att det var så mycket jag skulle göra, det är minsann inte lätt att planera ett dop inte! Jag försökte förklara för farmor att jag snart fyller 27 och att dop inte var så farligt. Jag hade ALLT under kontroll, för visst hade hon fått inbjudan?

Men nej, det hade hon inte! Jag förstod ingenting och min farmor var antagligen nära på att svimma. (Hon är en mästare på att oroa sig). Dagen efter ringde jag till posten för att fråga vad i h-e det var frågan om. Efter att jag förklarat allt och talat om vilken brevlåda inbjudningarna var postade i lovade kvinnan att gå till botten med det hela och ringa upp mig så fort som möjligt.

Efter en timme ringde hon och talade om vad som hänt. Sommarvikarien hade helt missat att brevlådan med mina inbjudningar existerade, så när de kollade den var den fullproppad med post. Den hade inte blivit tömd på flera veckor!

Jag vet att jag har varit dålig på att skriva nu igen, men det blir så när man renoverar hemma och försöker att planera ett dop samtidigt. Men jag har faktiskt suttit och skrivit lite om min förlossning, det är en lång historia, så jag börjar med en del av den…

Som jag redan har berättat så gick jag ju över tiden. Förlossningen var beräknad till den 27 februari, men den 5 mars hade fortfarande inget hänt. Vi var inbokade på överburenhetskontroll den 6 mars klockan 8 på morgonen. Problemet var att jag absolut inte brukade vara uppe vid den tiden. Mina dagar såg ut så att jag sov middag, somnade väldigt sent och sov länge på dagen. Därför så bestämde jag mig för att strunta i middagsluren för att kunna sova på natten – och självklart så satte värkarna igång sent på kvällen den 5 mars.

Eftersom jag var livrädd att bli hemskickad om jag kom in till SÖS för tidigt, så försökte jag att dra ut på det så länge som möjligt. Jag hade kontinuerlig kontakt med förlossningsavdelning, som för övrigt var jättegulliga och hjälpsamma varje gång jag ringde. När värkarna blev starkare vla jag mig i ett riktigt varm bad, vilket hjälpte, men tillslut var vi tvungna att åka in. Klockan var då 01:30 och jag hade haft värkar sedan ca. 20:30. Jag var redan helt slut eftersom jag hade hoppas över min tupplur, men det var nog rätt bra, för då orkade jag inte oroa mig så mycket som jag nog gjort annars.. =)

När vi satt i bilen ringde jag SÖS igen och då fick vi veta att det kanske inte fanns någon plats till mig(!), de skulle ringa runt till andra sjukhus och kolla om vi skulle bli tvungna att åka nån annanstans. Tillslut fick vi veta att det var fullt överallt, så vi fick komma upp på SÖS och vänta i korridoren där. Men efter ca. 10 minuter hade de gjort iordning ett rum till oss, och där fick jag ligga ett bra tag. Jag hade ju bestämt mig för att inte ta en enda spruta, förutom den man måste ta för droppet. Egentligen skall droppet sitta i handen, men jag vägrade, så de satte den i armvecket istället vilket senare skulle visa sig inte vara ett så smart drag av mig.. Eftersom jag låg och vred mig av smärtan från värkarna, lyckades jag flera gånger böja armen så att droppet kom i kläm – AJ!

Jag hade ju hoppats att lustgasen och min lilla TENS-maskin (en liten apparat som man fäster med elekroder på kroppen och som ger små stötar) skulle räcka mot smärtan. Men efter att jag legat i vad som kändes som en evighet så sa en barnmorska att hon tyckte jag borde ta epidural, för själva förlossningsvärkarna hade fortfarande inte satt igång och han var rädd att jag skulle vara helt slut när det blev dags om jag inte kunde vila från värkarna en stund..

En liten kommentar till mitt tidigare inlägg bara, wohooo!!