Som de flesta av er säkert redan vet, så är jag galen i att samla fröer från naturen och försöka föda upp dem till ordentliga växter hemma. Det är så himla roligt att se om det fungerar och hur de utvecklas.

NU STÄNGER JAG SNART NER DENNA BLOGG. ALLA LÄSARE VÄLKOMNAS TILL DEN NYA BLOGGEN (DÄR NI OCKSÅ KAN LÄSA FORTSÄTTNINGEN PÅ DETTA OCH ALLA ANDRA INLÄGG) http://chiliflake.wordpress.com/

Tja, vad gör man egentligen när gasen till spisen i köket tar slut så fort man hällt ett par droppar olivolja i stekpannan och hungern gör sig ännu mer påmind?

Läs allt på http://chiliflake.wordpress.com/

Vissa saker med Mexico kommer vi garanterat inte sakna den dagen vi förhoppningsvis flyttar härifrån…

Flytta över till nya bloggen på http://chiliflake.wordpress.com/ och läs hela inlägget där!

M tog med mig till marknaden inne i centrum i helgen. Det är inte det bästa stället att gå till när man vill spara pengar, för oftast dröjer det inte många minuter innan jag hittat något jag vill ha där…

Läs hela inlägget på nya bloggen: http://chiliflake.wordpress.com/

Glöm inte att skriva en kommentar när ni hittat dit!

Tänk er att det sitter en mörkhyad man med bruna ögon och svart hår i stolen hos frisören.
Frisören själv är ljushyad, och har blå ögon och blont hår.

Efter lite funderande och ett par nyfikna frågor från frisörens håll kommer sedan kommentaren:

”Oj, jaha, du kommer från Afrika! Det är därför du är så MÖRK!!

Skulle en sån kommentar vara accepterad? Eller är det inte lite rasism över det hela? Att helt appropå PÅPEKA så tydligt att någon ser ‘annorlunda’ ut?

LÄS ALLT PÅ NYA BLOGGEN: http://chiliflake.wordpress.com/

Jag måste bara få skriva av mig lite. Det inträffade en hemsk grej i helgen och jag måste bara få berätta. Men detta är inget för de känsliga, så är det någon som vill sluta läsa på grund av denna varningen så föreslår jag att ni gör det nu.

Vi såg nämligen en död människa i söndags. Och jag kan bara inte bli av med bilden ur hjärnan… igår var det till och med lite svårt att sova under natten för scenen spelades upp i mitt huvud hela tiden och kopplades ihop med andra katastrof-tankar och sedan låg jag bara och vände och vred på mig hela natten.

M och jag var i parken i söndags, gick en sväng och satte oss och fikade och hade en jätteskön stund. Varmt och gott, 25 grader och solsken, och en liten fläktande vind från prärien. Hur skönt och trevligt som helst.

På vägen hem blev vi helt plötsligt fast i trafiken på motorvägen, på ett ställe där det normalt sett INTE brukar finnas mycket trafik. Motorvägen här består av tre filer för snabbgående trafik (läs personbilar) och två ytterligare filer längst till höger – avskärmade av en refug – för långsamtgående (läs lastbilar och liknande) samt trafik som ska svänga höger längre fram. Totalt alltså 5 filer i vardera riktningen.

Det första vi såg var att polisen spärrat av de två långsamtgående filerna till höger redan vid korsningen innan, och lastbilarna som redan befann sig där försökte backa tillbaka ut i korsningen eller eventuellt hoppa över refugen för att komma in på de andra tre filerna. Sedan när vi långsamt kommit en bit framåt märkte vi att ambulanser och ännu fler poliser spärrat av två av de tre filerna vi körde i. Fem filer var alltså en fil, och ni kan bara tänka er hur länge vi stod där och väntade….

Sedan närmade vi oss platsen. Platsen.

M såg något på vägen framför oss till vänster, en klump av något slag. När vi kom lite närmare utbrister han med förskräckelse: ”Men det är ju en bilmotor!!” Sedan blev han allvarlig. Hur fasen kommer det sig att en ensam motor ligger mitt på vägen? Vad är det för några krafter som kan slita loss en hel motor ur en bil egentligen?

Till höger om oss, i de två avspärrade långsamtgående filerna, står sedan en polisbil parkerad mitt över hela vägen. Och framför den ser jag ett till hälften jeansklätt ben med en sko på foten sticka ut. ”Det ligger någon där”, säger jag till M.

Precis när vi kör förbi polisbilen till höger får man se den värsta singelolycka jag någonsin tror jag har sett, inklusive saker man sett på film… Till vänster om oss ligger en personbil, som M knappt ens kunde lista ut vilket märke den var av, så tillknycklad var den. Det finns verkligen inget kvar av bilen, mer än underredet som nu pekar mot himlen. Delar är spridda över hela vägen. Och till höger om oss ligger en död man platt på den varma asfalten. Polisen försöker desperat dölja honom genom att parkera sina bilar runt honom samtidigt som de täckt hans blodiga huvud med någons t-shirt.

Och jag kan bara inte bli av med bilden av den här mannens döda kropp från mina tankar. Jag har sett döda människor tidigare i mitt liv, men detta var nog det allra värsta jag blivit vittne till.

Samtidigt som man blir chockad för att detta är den vägen vi kör på varje dag. Vi MÅSTE köra på denna motorväg för att komma till och från vårt hus. Och med tanke på att körkort i Mexico är något du ansöker om för att du har åldern inne, och inte går en utbildning för att få, gör bara det hela ännu värre. Du kanske själv är en bra bilförare, men så kan det komma en dåre från andra hållet flygande… Man vet ju aldrig.

Eller så står det kanske någon mitt på vägen som helt enkelt VILL ta livet av sig.

Detta hände oss för en vecka sedan, när vi skulle åka till föräldrarnas hus för pappans födelsedag. Detta är ännu värre än ovanstående. Vill ni inte läsa så slipper ni, men jag måste få berätta för jag måste få bli av med detta också. Och nu när jag redan är inne på ämnet….så kan jag ju lika gärna fortsätta. Detta är inget jag hittills vågat berätta för någon. Ingen vet detta förutom M och jag.

Vi kom runt en böj på den snabba motorvägen över bergen mellan Toluca och Mexico City. I full fart, så klart.

Vi hade precis kört om en bil och hade en till framför oss. Precis efter en liten kurva står helt plötsligt en man mitt i vår fil. Man är ju van vid att folk springer över motorvägarna istället för att ta gångbroarna (hur kan man ens vara så dum?), men denna mannen stod helt stilla mitt i vår fil och bara stirrade rakt fram mot den kommande trafiken. M slänger ut vår bil i filen bredvid, bara centimeter från bilen vi nyss kört om och bara decimeter från att träffa killen som står där mitt på vägen.

”Oh my god” skriker M, ”that guy is committing suicide”.

Japp.

Mitt på motorvägen.

En man som vill ta sitt liv genom att låta någon annan köra ihjäl honom.

Det hade räckt med att bilen vi försökte köra om hade kört en smula fortare och vi inte kommit förbi den i precis den stunden. Så hade det varit VI som hade tagit livet av den där mannen. Han hade landat på vår vindruta.

Jag vet inte varför jag inte vågat berätta om detta tidigare. Inte ens min egen familj i Sverige vet. Inte ens pappa, än.

Kanske var jag chockad.

Kanske skämdes jag, detta är landet vi bor i och det landet som jag och min familj kommer besöka många år framöver.

Men det har fått både M och mig att inse att vi inte hör hemma här. Vi vill inte leva i denna typ av kultur.

Om det nu är så man kan kalla det.

Det finns så mycket som är fel i detta land. Visst, olyckor kan väl hända överallt, men jag tycker på något sätt att de är allvarligare här. Det är för många bilar, för mycket folk i närheten. Folk kör alldeles för dåraktigt. Filerna är för smala. Folk kör om på fel sida. För att inte tala om den korsningen vi brukar köra igenom där det går 3 filer in i korsningen med pilar som visar att du får köra rakt fram i alla tre filerna, men på andra sidan korsningen så är det helt plötsligt bara två filer kvar. Infrastrukturen och planeringen är helt fel. Och detta i ett land med 120 miljoner invånare. Bara i Mexico City finns 23 miljoner människor. Går något fel, så kan det minsann gå riktigt ordentligt jävla fel här, känns det som. Är det någon som vill ta livet av sig så ska det innebära att andra människor blir skadade också.

Olyckan i söndags tog åtminstonde bara ett liv. På ett spektakulärt sätt dock, men ändå.

Men killen som inte lyckades ta livet av sig på vår vindruta i förra veckan, han kanske lyckades på någon annans vindruta. Någon som kom efter oss. Det tog kanske bara sekunder efter att vi undvikit honom tills det kom någon annan som inte hann svänga undan.

Varje dag när M går till jobbet så säger jag åt honom att köra försiktigt.

Jag tror inte man kan säga det för många gånger.

För, som sagt, man kanske själv tycker man är en bra bilförare. Men det kan ju komma en dåre flygandes från andra hållet.

GLÖM INTE http://chiliflake.wordpress.com/

Skriv en kommentar när ni hittat dit!

Jag har bestämt mig för att flytta min blogg, så den inte ligger på metro längre. Jag kommer fram tills flytten blogga dubbelt, så alla nya och gamla inlägg finns på båda ställen.

Kika redan nu in på nya bloggen: http://chiliflake.wordpress.com/ ju snabbare alla ni läsare går över dit desto snabbare går flytten!

Något har hänt med bilderna dock, de kom inte riktigt med i flytten av de gamla inläggen men jag ska försöka lösa det så snart som möjligt. Bloggen kommer också ändra utseende lite då och då tills jag får det som jag vill ha det. Men bara håll ut, det blir snart bra!

Så, vi ses på http://chiliflake.wordpress.com/ !

Ni vet såna där små kryp vi har i Sverige, små små millimeterlånga svarta saker som vi ofta kallar för ”streckdjur”? Tydligen är det säsong för såna här en bit utanför Mexico City också just nu. Fast här är de inte svarta, utan orangea, eller typ hudfärgat gula. De kommer farandes så fort man visar sig utanför dörren, sätter sig på varje oskyddad hudfläck. Och bits gör de också, de små kräken!

Förlåt mig.

Det har inte blivit mycket till bloggande på sistone. Jag ber om ursäkt till mina läsare.

Men så har det också hänt en del saker den senaste tiden.

För det första blev det i och med flytten från vårt gamla hus till detta nya rent ut sagt jävligt tråkigt att blogga. Jag blev av med min trädgård (vilket ju var det största ämnet här på bloggen) och det tog udden ur det roliga på något sätt.

Förutom det så har M och jag också tagit en del beslut under den senaste tiden, vilket en del av er redan vet lite om, men om ni vill fortsätta läsa så kommer jag givetvis att berätta lite mer om dessa beslut i framtiden.

Jag hoppas att ni hittar hit igen, jag kommer blogga lite mer nu än vad jag gjort de senaste tre månaderna (!), och ni är självklart välkomna att läsa allt!