Tänkte också bara visa vad vi har utanför huset… Bara för att vi flyttat lite utanför stan så känns det som att vi helt plötsligt bor mitt på landet!

Jajemän, det trodde ni inte va?!! Bortom träden ligger motorvägen, sen kör man praktiskt taget genom hela hästuppfödningscentret för att komma fram till vårt område. Väldigt mysigt, och bra promenadstråk mellan hagarna!

Där borta ser man början på vårt område!

Ja just det, här kommer nu äntligen bilderna på huset som jag lovade!

Så här ser det ut precis när man kommer innanför dörren. Rätt in i lilla vardagsrummet och matsalen till vänster och köket rakt fram.

Vardagsrummet sett från andra hållet.

Matsalen.

Gästrummet, för den som är intresserad!

Köket.

Trappan…..med min svenska julbock!

Vårt sovrum. (Det finns ett sovrum till men det är rätt så litet och jag fick inget bra foto på det)

Snygga garderober i alla sovrum också, som till och med passar ihop med våra möbler!

Och badrummet, snyggt och fräscht!

Så, så ser det ut!

Och ja, de togs ju innan jul så det är därför julpyntet är framme…men lugn bara, det är borta nu!

Jajemän. Jag vet inte om han är den ende mexikan som någonsin överlevt en så skrämmande (?!) svensk upplevelse som Kläppens skidbackar i Dalarna, men han klarade det iallafall, med alla armar och ben i behåll dessutom.

Det var på måndagen, dagen efter annandagen, som vi satte fart norrut. Och M som tyckte vi hade nog med snö hemma, men ju längre norrut vi kom desto djupare blev det!

Reda första kvällen gick vi och hyrde hans skidor. Och vi bestämde oss för att inviga honom i backen, direkt!

Jag förklarade så mycket jag bara kunde. Hittills i mitt liv har jag lyckats lära ut skidåkningens konst till fyra duktiga elever. Och nu skulle jag på det igen. Fast skillnaden mellan M och de andra fyra var att de andra fyra hade åtminstonde stått på ett par skidor en eller annan gång tidigare i sitt liv. Kanske lyckats ta sig nerför en barnbacke eller två. Eller åtminstonde sett skidåkning på TV. Anja Pärson, till exempel.

Så var ju inte fallet med M. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det hela, mer än som en TOTAL nybörjare. Första gången han någonsin sett ett par pjäxor var mina som jag visade upp innan vi packade in dem i bilen på väg till Kläppen. Första gången han någonsin provat ett par var i uthyrningen klockan 19 på kvällen samma dag som vi anlände till Kläppen.

Och vad säger man egentligen till en sån komplett nybörjare? Tyngden på dalskidan, älskling. Ärligt talat kände jag hur vilken scen som helst ur Snösällskapsresan kunde börja utspela sig närsomhelst.

Jag förklarade så mycket jag bara kunde. Och sedan sa jag åt honom att han behöver lite fart för att komma igång, liksom. För att få till en sväng.

Men inte då.

Vi delade den nedersta delen av barnbacken med två pulkaåkare under en timme sent på kvällen när liftarna var stängda och inga åskådare fanns tillgängliga. Detta skulle nog bli tillräckligt pinsamt för min stackars lilla M ändå.

Jag är starkt emot plogning. Det är det värsta som finns när det gäller skidåkning. Som jag förklarade för M är det bara till för nödfall. Ändå stod jag där mitt i backen efter att pulkaåkarna gett upp och gått hem och jag väl insett att det fanns inget annat sätt att få ner M för backen och skrek: PLOW! med allt jag hade.

Bara håll isär skidspetsarna, älskling. Håll balansen. Klarar du dig ner en gång så provar vi att svänga också nästa gång.

Det var inte förrän långt senare som han väl vågade erkänna att han varit totalt livrädd under vår ensamma kväll i backen. De där första åken. Men han behövde aldrig erkänna det – jag kunde nämligen se det på honom hela tiden.

Men så snart fick han upp farten lite. Vi gick upp några meter i backen, och åkte ner. Om och om igen. Och vi bytte så smått från plogning till riktiga svängar. Och ja, som sagt, M fick upp farten en smula. Så mycket så han till och med trillade när han inte kunde stanna längst ner. Och när han inte reste sig så började jag undra om jag verkligen gjort rätt som släpat ut honom i en svensk skidbacke överhuvudtaget. En mexikan på skidor? En 28-årig kille som såg snö för första gången i sitt liv för ganska exakt 2,5 år sedan? Är jag dum i huvet? Herregud, har jag haft ihjäl honom?

Jag åkte snabbt ner för att se om min blivande man fortfarande var vid liv.

Och jo, tack gode gud, det var han. Det var ”bara” hans dåliga knä (skyll inte på mig, det har varit dåligt i många år!!) som hade fått en liten smäll vid den inte så graciösa landningen i botten av backen.

Men nu fick det vara nog för kvällen. Han ville fortsätta försöka men jag vägrade låta honom förstöra sig mer. Vi skulle ju trots allt vara här några dar. Vi hade några dar till att överleva.

Nästa dag kom, och nu tvingade jag upp honom i knappliften. Hela vägen upp. Till toppen av barnbacken. Det var 21 minusgrader, men utan någon vidare fartvind kändes det inte så farligt! Jag stod mest stilla och höll ett vakande öga på M när han segade sig ner för sin allra första ”riktiga” backe.

Men det tog honom bara ett par tre åk, och sedan hade han faktiskt fått till det alldeles hyfsat. Han hade slutat ploga (nästan iallafall) och börjat få till riktigt duktiga svängar. Jag åkte före honom ett tag och gjorde långa lugna svängar och han följde mig precis som det skulle se ut. Han blev riktigt duktig. Jag är så stolt över honom att han lyckades klara av detta på bara en dags riktig skidåkning. Från nybörjare till någorlunda avancerad. Med en gång!

Sedan tog jag och pappa med honom upp i stolliften, ända upp till toppen. Barnbacken längst ner var avverkad nu. Inga fler åk i den där jäkla knappliften ihop med alla hjälmprydda småbarn. Nu skulle M få sig lite RIKTIG skidåkning.

Vi valde en grön backe som skulle gå hela vägen från toppen och ner till stolliften igen. Lite korkat skyltat av Kläppens personal kanske, för det visade sig (när vi var halvvägs ner) att en del av denna gröna backe var blå. Snäppet svårare, med andra ord. Men det fanns ingen återvändo. M skulle bli tvungen. Jag tyckte faktiskt synd om honom. Alla mina frågor från gårdagskvällen började spelas upp igen. Skulle jag ha ihjäl honom nu?

Han trillade och blev kvar i backen en stund. Men allt verkade vara bra, knäet också, och jag tror att han bara behövde en liten paus för att samla mod till sig. Och så när vi satt där i backen på det brantaste stället så blev vi helt plötsligt omkörda av en liten 3-åring som kom i full fart uppifrån utan stavar med en mamma i släptåg som nästan hade svårt för att komma ikapp. De små barnen är för söta, tycker jag. Korta och runda med all sin pyttelilla utrustning och tjocka kläder, och helt utan någon som helst självbevarelsedrift. Det är bara rakt på för dem. De bara kryper ihop och åker så snabbt det går. Bryr sig inte ens om att svänga. Klädda i neonfärger så att föräldrarna ska kunna hitta dem igen när de åkt ifrån dem. Hej vad det går.

Och när den lilla ungen försvunnit bakom kröken hade något förändrats i M’s ögon.

Det fanns något extra där.

Inte bara skräck.

Utan lite jävlar anamma också!

Kan en sån liten unge klara det, så ska väl jag kunna också, sa han högt. Jag log, och bara frågade om han ville att jag skulle åka före eller efter honom.

Och när vi kom ner igen, och M fick se barnbacken som vi spenderat större delen av dagen i igen så sa han med nyfunnet mod och stolthet i rösten:

Faan, den ser ju lätt ut nu!

Hej allihop!

Jag hoppas ni alla har haft en riktigt god jul!

Det var väldigt härligt att få vara hemma under jul och nyår, Sverige visade verkligen upp sig från sin bästa (vinter)sida och vi längtar båda två redan efter nästa gång vi kan åka hem.

Nu är vi tillbaka i Mexico som sagt, och jag kan meddela att vi också äntligen fått internet i stugan!

Så nu kan jag äntligen börja skriva mer här! Självklart ska jag visa upp vårt nya hus, och så ska ni få höra hur vår svenska (M’s första) jul var, och hur det gick med skidåkningen bland annat!

Hoppas ni har haft en bra avslutning på 2010 och en god början på 2011, och så hoppas jag att ni alla hittar tillbaks hit till min lilla blogg nu efter nyår.

Nu kör vi igen!

Gott Nytt År!!

Jag kommer hem på lördag!!!!!

Nu är vi tillbaka hos föräldrarna igen i Mexico City, och jag hade förberett allt för att visa er hur vårt hus ser ut (eftersom vi fortfarande väntar på internet….jävla långsamma missfoster på telebolaget!!! Allting är ju redan klart, och det är bara kabeln som ska dras från tomtgränsen och in till huset, det är ju för faan bara 4 meter!!!!)… jag hade ritat en ”ritning” över hur huset ser ut, båda våningarna….och tagit foton på alla rum nu när de äntligen blivit klara… men så skulle jag ju självklart glömma kabeln till kameran!!!! Jäkla idiot, haha!

Men här kommer ritningarna iallafall…. Inte direkt jättesnygga, men bara så att ni får en aning om hur huset ser ut. Ta dem med en nypa salt, jag har gjort dem själv i Paint….haha. (Tack till Bea för idén!)

Nedervåningen.

Ovanvåningen!

Toluca är dessutom en riktig jävla kall håla. Vi har minusgrader varje natt (M måste skrapa rutorna på bilen varje morgon!) och som vanligt med mexikanska hus så har vi varken isolering eller värme. Och oturligt nog så ligger vårt hus så att solen inte direkt har någon chans att lysa in genom fönstrena och värma upp lite heller. Så det är iskallt inomhus dygnet runt.

Och folk är på mig och säger att eftersom jag är svensk så borde jag ju klara av kylan galant, men ärligt talat, jag vet inte hur länge till jag orkar med det!!! Man blir ju kall ända in i märgen. Och i Sverige har vi ju varmt inomhus och kallt utomhus, här i Mexico är det tvärtom!

Jag ska se om jag kan hitta M’s mammas kabel till hennes kamera, och se om den passar i min. Annars får ni vänta lite till på bilderna! Håll ut!

Hej hej, jag tänkte bara snabbt skriva att vi har flyttat in i vårt nya hus och allt är bra, men att gubbarna på telebolaget sa att det kunde ta allt mellan 5 och 15 dar innan vi får internet inkopplat, och tja, det verkar ju luta åt 15 dar nu… Men allt är bra, huset är litet men ganska fint och vi har inrett allt denna veckan. Jag har tagit ett rum i taget varje dag, och fixat och donat med allting, och nu börjar det se riktigt bra ut. Jag har till och med hunnit sätta fram lite julsaker.

Förhoppningsvis får vi internet denna veckan, och då ska jag berätta allt om flytten samt visa bilder på vårt nya hus!

Håll ut!

Jag kan inte ljuga. Jag kommer sakna vårt hus här i Mexico City jättemycket. Alldeles lagom för oss två, jättestor trädgård, snygg planlösning….allt var helt enkelt väldigt bra med detta hus. Utom golvet på nedervåningen förstås…det är rätt så gammalt… Men jag kommer sakna det hursomhelst. Detta låter säkert skitkonstigt, men jag tror jag kommer sakna luckan mellan köket och vardagsrummet allra mest!

Jag har tagit lite nostalgiska hejdå-bilder… tja. Bara för att, liksom.

Vardagsrummet

Matsalen

Sovrummet

Den berömda bäddsoffan, komplett med nallar och med pappas hatt på väggen.

Jag har också grävt upp nästan alla mina plantor i trädgården. I alla fall de som jag TROR går att gräva upp. Passionsfrukten till exempel, är jättestor nu, så jag skippar den. Den dör nog om jag försöker gräva upp den. Den har väl rötter över hela trädgården vid det här laget. Men idag kämpade jag upp palmen, och det var en riktig utmaning… Den hade satt sig ordentligt den…! Hoppas den överlever…jag blev nämligen tvungen att kapa en del rötter för att få upp den.

Men ja. Nu är det nedpackning av hela huset som gäller. Just nu är klockan 19:40 här. Morbrorn med lastbilen kommer klockan 7 imorgon bitti.

Jag har en känsla av att detta kommer bli en lång natt.

En riktigt låååååååååååång natt.

M är ganska söt ibland.

När jag kom hem hade han rensat ur köksskåpen.

Men lämnat kvar alla mina kryddburkar! De vågade han tydligen inte röra!

Kommer ni ihåg platsen där jag hittade fröerna till mina kannaliljor? I alla fall så gick jag tillbaks idag, för jag har sett att de kannorna som jag fick fröerna från har fått nya blommor igen, och jag tänkte se hur mina kommer se ut i framtiden när de själva får blommor.

Så här kommer de bli! Det var dessa jag fick fröerna ifrån i somras. De är ca 1,5 meter höga och har smala mörkröda blomblad, och jag tycker de är riktigt fina. Ser exotiska ut…hehe! Alla knopparna är inte utslagna än, så när väl alla slår ut kommer de se ännu vackrare ut. Högst upp ser ni dessutom nya frökapslar som håller på att bildas. De är de gröna ”klumparna” högst upp i bild. När de mognar så vissnar skalet och fröerna kommer ut.

Jag gick vidare en stund också, för jag har sett kannaliljor på fler platser i denna lilla park. Och döm om min förvåning, när jag hittade ännu fler fröer!! Jag hittade fröer från två olika varianter till, båda är ca 1 meter höga och den ena har breda mörkröda blomblad, och den andra som ni ser nedan har också breda blomblad med lite rosa-aktig (nästan laxrosa) färg!

Wohoo!