Sannolikt inte.

Men jag föredrar hellre denna vidriga ”handikappvagn” än att riskera livhanken med att ta mig uppför trapporna i den vanliga vagnen. Där får man inte helt sällan ”hjälp av vagnen” genom att någon knuffar till en och det blir ett fritt fall tre trappsteg ner. Alltså infann sig en skön känsla hos mig idag, därför att det fanns sittplatser dessutom. De mobila slashasarna hade inte barrikaderat hela vagnen.

Spårvagnen hann precis sätta sig i rörelse, när ett öronbedövande ljud uppenbarade sig lite längre bak i vagnen.

”Vackert! En dragspelare som spelar på precis varenda knapp som finns på dragspelet – SAMTIDIGT!”

Jag satt och lekte med tanken, att jag kanske skulle börja spela fiol ändå. Det har jag egentligen alltid drömt om att kunna göra. En gång för 26 år sedan släpade jag t.o.m. hem en, men den har legat kvar där i fiollådan, därför att det har saknats plats för att kunna träna på. Man bör ta hänsyn till sina nära och kära inte fördriva dem hemifrån, genom att installera en gnisselsak under hakan.

Träna på fiol i en spårvagn! Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Oljudet närmade sig oroväckande, för att sekunden senare helt tystna. Helt plötsligt kände jag en rejäl puff i ena axeln. AAAJ… F@N… en bredtackling precis i min djävligt onda axelfrakturaxel! En svart keps slängdes fram under min näsa. Han ville ha betalt för oljudet!

Så fasen heller och efter bredtacklingen i min axelfraktur kunde han för mitt vidkommande bege sig till ett betydligt varmare ställe: Dit pepparn växer och temperaturen är ca 5 000 grader högre än i Göteborg. Jag hade dessutom suttit och övervägt att erbjuda honom 50 spänn, som en första grundplåt till lite dragspelslektioner, där någon vänlig själ kunde tala om för honom att spela dragspel, gick inte ut på att trycka på alla knappar samtidigt!

Jag bytte från spårvagn till buss. Ahhh… vilket flyt: En buss med bara ett insteg, inga trappsteg att riskera livhanken i!

Men jag borde vid det här laget ha förstått vad dagens trend bestod av.

Väl ute på leden tvärnitade bussen och alla flög omkring huller om buller i bussen. Chauffören hade dessförinnan kört bussen i hög hastighet och som om han var en bög på jakt efter något villig baklucka att sätta på.

Bussarnas säkerhetsbälten, som man skall kunna använda, de funkar verkligen inte och fungerar mer som avrättningssnören än säkerhetsbälten. Dvs. lyckas man överhuvudtaget dra ut dem, sitter de i strypläge. De kan omöjligtvis gått igenom någon besiktning. Det är lika illa med bussarna de kan absolut inte vara föremål för besiktning eller poliskontroller. Man får tacka Gud, Allah och allt vad de nu kan tänkas heta, varje gång man lyckats komma fram levande.

De två blonderade brudarna med mobilerna i sina händer, slängde åter upp skorna på de klädda sätena mittemot, efter den omtumlande upplevelsen och bussen krängde vidare.

Undra om det där med uppfostran helt och hållet har upphört? Är det verkligen ingen som har talat om för dem, att de där skorna som de just slängt upp på de tygklädda sätena, de skorna har precis nyligen traskat omkring på trottoarer, som har en riklig historia. Spyor, hundskitar, piss och annat gôr i en salig blandning. Denna bakteriesamling fastnar på nästa passagerares kläder, när denne suttit på sätena som damerna behagat haft sina skor uppslängda på. Sedan när de kommer hem, sätter de sig kanske med dessa kläder på något och hela bakteriefloran är nu i svang rejält och gudarna allena vet vad som sedan är tänkbart. Inte är det undra på att allsköns skit ständigt florerar av sjukdomar.

I Hjällbo där började busscirkusen på allvar. Chauffören öppnade bakdörren för att en kvinna med barnvagn skulle kunna stiga på. Naturligtvis steg det på puckon också, som inte heller stämplade. Busschauffören ropade flera gånger i högtalaren, att alla som klivit på där bak skulle komma fram och stämpla.

NIX!

Puckona satt kvar och vägrade gå fram och stämpla. Busschauffören hotade med att inte åka iväg förrän alla hade stämplat. Bussen stod kvar på hållplatsen…

Vad ända in i hela glödheta…. Hur länge skulle han hålla på att vänta på att kompletta idioter skulle gå fram och stämpla. Bussen stod nu där på tomgång och inget hände, mer än att busschauffören tog fram högtalaren flera gånger och inget annat hände.

- Ring polisen då!

Antagligen fick det chauffören att vakna ur Moment 22 och bussen sattes i rörelse. Chauffören tog upp telefonen i bussen och ringde någonstans. Men vad gör väl det. Mitt inne i ”the middle of nowhere” lär inte polisen göra sig besvär över puckon som inte stämplar, när de inte ens kommer när folk håller på att få sätta livet till. Det hade varit mer sannolikt att jultomten hade uppenbarat sig!

Det skulle vara förebyggande om Göteborgs politiker tvingades åka med lokaltrafiken en månad på dessa undermåliga transportmedel, som dessutom dräller av kompletta idioter, som man tvingas umgås med. Vem vet, politikerna i Göteborg kanske rent av skulle upptäcka att de själva agerar som rena rama maffian mot lokalbefolkningen, som redan dignar under skatt på skatt på skattens skatt!

Det kan väl ändå inte vara en orimlighet? De borde inte bli större än en tumnagelsstor sak. Tänk bara de här T-tröjorna som de lyckas göra ett paket på ca 8x8x3 cm av.

Ja, jag tycker faktiskt det. Det borde finnas plastpåsar, som är vakuumförpackade och som går att stoppa ner i vilken ficka som helst och som sedan går att trolla fram när nöden och behovet är som störst.

Ja, nu menar jag för guds skulle inte, att jag skall sitta och baja i plastpåsar. Inte en sådan nöd, utan det finns ”nöd” och så finns det ”nöd”.

Hundbajspåsar, begagnade blöjor etc. som bara går att knyta om och lätta att ta med till närmsta sopkorg, naturligtvis för avsett ändamål. Inga hundbajspåsar där folk går och sticker ner sina händer i hopp om en pantburk eller pantflaska! Det är nog äckligt vid blotta tanken hur de kör ner en bar hand och krafsar runt bland ”gôret”. IÄCK!

Från plastpåsar skulle det faktiskt gå att vidareutveckla till tumnagelstora plastkassar. Handen på hjärtat hur många gånger har du varit på en affär och behövt köpa med dig en plastkasse, trots att hela huset redan ser ut som ett enda stort plastkasselager? Hade det inte varit fint att bara stoppa ner handen efter den där tumnagelstor saken?

Vid närmare eftertanke, skulle det inte rent av vara så att man kunde konstruera en liten billig, genialisk makapär, där man kunde fixa till alla dessa vakuumförpackade plastkassarna själv i en handvändning?

Vakuumförpackaren ”Sugbert”, eller kanske den borde heta ”Slugbert” istället?

- Det lyser turist om dem, säger Bella och biter en tugga av örtbrödet med ost i.

Hagas egen befolkning består inte helt sällan av någon med orangefärgade sikbyxor, ni vet sådana däri mysko saker, som har byxgrenen hängande i knävecken för att kunna ”föda profeten Muhammed”. Mao de ser ut som de kackat ner sig i byxorna, när de rör sig framåt.

- Jädrans smärtsam förlossning, noterar Bella när vi talar om saken.

- Ja, för att inte tala om vilket långsmalt alster det måste vara som kläms fram, säger jag och flinar medan jag känner att jag fått örtgarnering på tänderna.

Jag och Bella sitter uppflugna på varsin rangling stol i skuggan längs husväggen. Hon med en skål linssoppa jag med en hederlig skål fil och flingor. Båda äter vi örtbröd med ost till. Mor och dotter i en orgie av nyttigheter.

- Mums så gott brödet är, säger Bella som också älskar kaféets örtbröd.

Första veckan, till och med nästa lördag 26 juni, bjuder Västtrafik alla rullstolsburna på resan. Måndag till torsdag i nästa vecka går det, att få reshjälp av personal från Västtrafik, men hjälpen måste bokas minst två timmar före resan.

Alla bussar med lågt golv som kör inom Göteborg har redan manuella ramper. De måste fällas ut och in av någon medresenär.

Måste man verkligen färga håret när det börjat bli naturligt grått/vitt? Ser det verkligen bättre ut i morotsrött/klimakterierött, eller att det ser ut som håret håller på att lätta från huvudet, därför att rötterna är vita och resten av håret bär en annan färg? Resten av kroppens färger har faktiskt också börjat avta. Vi blir naturligt gråare med tiden. Förrycker man någonstans på kroppen den balansen, passar inte det andra in i helhetsbilden.

Måste man skaffa sig proteser (bröstförstoring), eller är det någon som tycker att det är lika snyggt med benproteser som bröstinplantat? Varför är det så anstötligt med det ena men inte med det andra?

Botox, dvs. nervgift i ansikte, som tillslut förstör hela ansiktet och hamnar i ett läge där man inte längre har några normala reaktioner eller funktioner i ansiktet, är det något att sukta över? Eller att trycka i så mycket överskottsfett i läpparna, att man ser ut som man gått en boxningsmatch i 10 ronder och åkt på rejält däng hela tiden.

Stylade kök med kilovis av kokböcker, där ingen ändå lagar mat, utan där snabbmaten tagit överhand. Mat utan mat är nog en precis riktig beskrivning av det hela. Är det verkligen något att stå efter?

Är man arbetande småbarnsmamma finns inte en chans i hela världen, att förverkliga sig själv under just småbarnsperioden. Då får man anpassa livet, hobby och vad man gör till att även passa barnen. Det finns mängder av underbara saker att göra som vuxen tillsammans med barn. Innan man vet ordet av, dvs. två ögonblinkningar bort, har de ändå växt upp och flyttat hemifrån!

Är det egentligen inte vackert att se en kvinna, som åldrats naturligt och som är tillfreds med sig själv? Jag tycker verkligen det.

En person som jag inte har en livslevande susning om vem det är, eller ens hört namnet på någonsin. Aldrig någonsin bott på samma ställe och det inte finns den minsta lilla hint om att vi ens kan ha träffats i det verkliga livet. Inte ens verkar ha något som kan ha förenat oss på något sätt, då är irritationen väckt hos mig. I synnerhet som personen ifråga inte ens verkar vara intresserad av att ha något annat utbyte än, att jag skall vara någon som ”höjer statistiken vänner på Fackebook”.

De första svarsmailen från mig gick i andan ”Men oj, vad kul. Vart har vi setts någonstans efter livets slingrande vägar?”

Inget svar. Etertystnad och så bara samma envetna inbjudan, ungefär som om jag har svårt att begripa:

”Nå har du ännu inte förstått, att du skall bli en nuffra i min vänstatistik på Facebook!”

Inte ens bekant, utan ”vän”. För mig är vänner något heligt, någon som jag utbytt sköra tankar med. Bekant är någon som helt enkelt är bekant. Bekant betyder ”känna igen” i min värld!

Det här är inte första gången det händer mig, det börjar bli irriterande många, som vill lägga till mig som ”vän” i Facebook.

Jag kan förstå forum som går ut på att klicka i om man känner igen personen ifråga etc. Men här? Vilt främmande personer som inte ens har något intresse att utbyta någon form av:

”Jo, jag känner igen dig, även om vi aldrig har umgåtts personligen, men du ingick i det gänget, eller jag minns dig från skoltiden, eller utelivet osv.”

eller bara:

Till en början gjorde jag verkligen ett seriöst arbete, med att försöka se på olika maillistor, om jag skulle lyckas klura ut vart min mailadress hittats. Men nej, inte ett enda napp. Fortfarande får jag riktigt rannsaka mig själv: vilka föreningar, vilka sällskap, eller maillistor är det som jag finns med på, som kan poppa fram lika ihärdiga etertyper. Där jag bara skall bli en siffra, en i mängden.

Är det någon mängdrabatt, som personen ifråga får, om man har så många ”vänner” som möjligt på Facebook?

Det här känns lika udda för mig, som att köpa en planet, eller något annat som inte existerar. Jag är visserligen medborgare i Ladonien, men det är en helt annan historia.

Nej, jag vill verkligen inte vara någon ”Mållgan” för någon. Jag är en högst levande människa, med högst levande tankar och liv! Det vill jag vara så länge jag lever. Har inte den minsta lilla tanke på att förändra det hela.

Det var ett sätt att kommunicera med min syster, när hon var ute och hade med råge överskridit den stipulerade tiden, som var aviserad för när hon skulle vara hemma på kvällen. Jag fick tidigt lära mig att säga det som min syster sagt till mig, att jag skulle säga för att ljuga henne fri. Mitt ord litade man på. De här lögnerna de plågade mig oerhört. Speciellt som min syster påstod ideligen, att den som ljuger får en svart tunga och sedan trillar den av och utan tunga kunde man inte tala!

Jag tillbringade därför mycken tid framför spegeln. Egenstudierna av färgen på tungan var minutösa: ”hade den inte lite svart där ändå?” Jag är barnet som lärde sig, att uppskatta halsfluss. Därför att då har man vit beläggning på tungan!

Jag antar att det är därför jag lärt mina egna barn, att alltid säga som det är. Hellre en dålig sanning än en lögn, vad som än hänt!

Jag vet inte om det är något allvarligt fel på storasystrar. Men det exemplaret jag blev begåvad med, har nog uppvisat alla märkliga fenomen, som överhuvudtaget kan appliceras på en människa. Men jag har förstått, att det är inte så undra på att småsyskon blir rätt härdade och klarar av livet betydligt bättre. De blir något av en överlevare. Är det någon som innehaft ett äldre syskon med vett innanför pannbenet, så ok. Du är att gratulera! Därför att när jag rannsakar grannskapet, där jag växte upp, blir det tunnsått med dylika praktexemplar.

Min syster hade i alla fall världsrekordet på att ställa till världens oreda hemma. Jag tror inte att det finns något, som hon inte testat under sin tonårstid. Det finns nog ingen gräns som hon inte har överskridit för vad som är hälsosamt, eller kan klassas som ett normalt beteende. Dessutom var hon odrägligt bortskämd och hade väl utvecklade sadistiska drag.

Det här signalsystemet, som utvecklades med min sovrumspersienn, för att bevara familjefriden i möjligaste mån. Det finns liksom inflikat i mitt medvetande fortfarande, trots alla dessa år som har förflutit och mina egna barn sedan länge är vuxna.

Uppdragen persienn betydde att pappa var hemma och helvetet hade dragit igång. Han gick bärsärkar nere på undervåningen därför, att hon ännu inte var hemma, trots att natten sedan länge hade inträtt.

Igenvickad persienn helt och hållet och dessutom helt nere, det betydde, att det var bara jag ensam hemma. Alltså fritt fram. Livet var helt normalt och ljuvligt!

Halvt uppdragna och helt öppna, det betydde, att de var hemma och uppe. Men inga tecken på bärsärkagång.

Halvt uppdragna och igenvickade, det betydde, att mamma och pappa var hemma och redan sov.

Snacka om att jag haft en överordnad roll i det dysfunktionella systemet!

Tänk att som barn inte bara kunna få lägga sig ner och sova! Utan måste till varje pris hålla sig vaken, sitta ”Brandvakt”, för att rädda min syster och därmed familjefriden. Är det undra på att jag tidigt fått fullständigt förryckta sovvanor?!

Jag slogs av den tanken imorse, när ”hushänget” hade dragit upp persiennen i sovrummet. Med automatik gick jag fram till fönstret och släppte åter ner persiennen, helt igenvickad! Tänk att det skulle ta så här många år, innan jag själv kunde göra kopplingen till stört sovmönster och olusten med uppdragen sovrumspersienn!