Cortex Haven

Aaaah vad skönt att äntligen få det deklarerat, min granne går mig på nerverna! Oavsett samtalsämne vet han alltid bäst, alltid. Även om han aldrig ägt en hund så är han givetvis en hundexpert och ska lära mig hur jag ska hantera min hund. Sätter jag upp en ny tavla på väggen, konstaterar han att den kunde sitta rakare. Tvättar jag fönstren i lägenheten med Mr. Muscle, ja då är givetvis något annat märke mycket bättre. Jag menar, give me a break!!

Numera har jag något slags av automatiskt bullshitlås i mina öron. Jag vet inte hur eller när den kom dit, men den fungerar faktiskt ganska bra. De numera få gånger jag råkar på Korken, som jag kallar honom, då aktiveras detta lås och jag kan drömma mig bort och det är förvånansvärt hur långt man kan komma med att bara utstöta ord då och då, som ”hmm, ja, jo, jaha, ok” och till slut blir samtalet till tystnad, vilket Korken då finner jobbigt (han älskar ljud, speciellt hans egen röst) och därefter dröjer det inte länge förrän han går. Och lyckan är total för jag har åter igen lyckats tiga mig till ett gott resultat: hans avlägsnande.

Dock finns det en nackdel, och ni vet nog vad jag menar. Efter ett tag börjar det gnissla i hjärnverket och man funderar på vad Korken egentligen sa. Som vanligt var det en massa jidder om allt möjligt, men alltid finns det något som på något sätt upprör mig, irriterar mig och till slut håller mig vaken om nätterna!  Jag börjar fundera på hur jag ska tackla honom nästa gång och försöka förbereda mig på allt han kan tänkas säga, men ack, hur mycket jag än övar in mina repliker, lyckas jag aldrig till 100%. Han har ju svar på allt. Kanske beror det på att jag innerst inne hoppas och tror gott om alla människor, att när jag väl konfronteras, blir ställd och vet varken ut eller in. Som en rädd hare mellan strålkastarljusen framför bilen. Så irriterad man blir…

Till råge på allt är Korken rasist. Vilket i sig är ironiskt eftersom jag själv umgås mycket med utlänningar och invandrare och dessutom är intresserad av olika kulturer och språk. Värst är det när min bästa kompis med en mamma  från ett annat land hälsar på, han kommer ner och säger en massa dumma saker om invandrare. Dessutom är hennes pojkvän också utlänning så det svider ännu mer. Tystnaden blir total från min och hennes sida. Vi båda är chockade och i ett känslosvall av både ilska och besvikelse, vi är sårade och vill tala om för Korken att vi inte vill ha honom i vårt sällskap längre. Någonsin. Men vad händer? Vi sväljer våra bittra känslor, tiger, tar emot och hatar honom 5 minuter senare när han har gått och tankarnas inspirerande atmosfär infinner sig igen. Men då är det ju försent….

Jag skulle älska om jag kunde finna mig i situationen, säga till på skarpen och argumentera stolt, starkt och friskt på något som kallas medmänsklighet och humanitet. Så en dag Korken, förhoppningsvis snart, kommer jag hugga tillbaka med kraft och du kommer inte ha en susning om vad som hände. En dag ska du bli stum av häpnad.

Tips  mottages tacksamt. Amen.

Efter ett halvtaskigt försök på ett annat ställe och efter veckor av funderande, här är jag! Som Anna Ekelund, kolumnist på Aftonbladet, en gång påpekade det så snyggt som bara hon kan – Bloggande är navelludd till allmänt beskådande. Och visst har hon rätt. Så här är jag och mitt navelludd och inträdet kostar ingenting.

Så – varför? Svar: varför inte? Jag har saker att säga, jag har meningar om allt möjligt och lite till och jag vill att andra ska inse att även jag har en röst. Eller iaf ett tangentbord. Som lyser. Blått.

Kanske är det helt enkelt så att jag vill sätta på print, mina innersta tankar så att de stannar i Cyberspejs i eoner, så att de om 500 år kan bli funna av utomjordingar, bli hyllade och de starta en religion. Första Cortexboken, första kapitlet, första versen: ”Du skall….bla bla bla”. Ja jag vet, jag jobbar på det ännu!

Hur som helst, det kommer bli en grötig föreställning av sällan skådad art och jag ber er, var inte rädda att kommentera. Feedback är mer än välkommet och som gödsel för mitt skitsnack. Take it or leave it boys n girls, here we go….