Cortex Haven

Sitter och kollar på melodifestivalen och blir mörkrädd. Vem kan allvarligt tycka att all den musik som presenteras är bra? Det är ju lika bra att köpa en CD istället för då får man vad man vill ha.

Personligen kollar jag bara på melodifestivalen och möjligtvis Eurovision Song Contest om jag orkar, men hur ofta kollar man annars på ettan eller tvåan? Resten är ju bara träiga dokumentärer, franska långfilmer, repriser eller bara rent av konstiga saker som enbart kulturfjantar kan tycka om, och detta vill de ha över 200:- per år för! Till råga på allt så tvingar de alla svenskar att betala – inte ens Saddam Hussein hade sådana regler. Man kan ju bli förbannad för mindre.

Kära lilla gulliga SVT med storhetskomplex, jag har ett förslag. Eftersom alla har boxer numera, kan man inte införa PPV (Pay Per View) för det man vill se istället för att ha diktatoriska metoder för att få in pengar så ni kan visa repriser och slippa jobba istället?

DUBBELBAH!!

Jepp, det är mitt namn på problemet. Inte alla är jättebra på matematik men kanske bra på det litterära, eller tvärtom.

Jag växte upp med jättestora problem med matten i skolan. Det var alltid svårt, oavsett hur enkelt talet var så blev det alltid problem, speciellt när någon väntade på ett svar. Med åren har problemet minskat men jag tycker ändå att problemet bör belysas.

Submental numerofobi har kännetecken av att man har problem med alla typer av siffror. Enkla saker som att kunna klockan till 100% att kunna kontrollera om växelpengarna stämmer, bussnummer o.s.v.

Fenomenet är ofta rotat till barndomen och skolan. Otillräcklig tid och hjälp från läraren, ihop med svåra situationer i samband med räkning framför flertalet individer sätter svåra sår mentalt. Därav känner man obehag även i vuxen ålder.

Så kom ihåg var ni hörde det först, Submental Numerofobi – ett folkhälsoproblem.

Skumt egentligen hur man tänker och gör när det gäller något ovanligt, som att t.ex. gå på fest. När jag blir bjuden säger man givetvis ja, blir man påmind så säger man ja då också men till slut kommer dagen då festen ska ske och då börjar jag dra öronen åt mig. Missförstå mig rätt, jag gillar fester och att gå ut någon gång sådär, men det är ett rent h-vete att ta sig ända dit liksom. Självklart ångrar man sig om man inte går haha.

Det är liksom bekvämare hemma i soffan, med lite popcorn, en bra film, en varm filt och en t-rex terrier som sover intill. Det är liksom jobbigt att dra sig ifrån bekvämligheten och tryggheten hemma. Plus att nästan varje gång jag går hem efter en kväll på stan så ska alltid någon liten skitunge försöka mucka gräl med mig och det kan bli jobbigt om det upprepas, och DET GÖR DET!!

Hur som helst, jag har alltid varit en ensamvarg och kommer nog alltid att vara. Lite vid sidan om på något sätt. När jag var yngre kändes det väldigt trist och ledsamt, men med åren har jag liksom förlikat mig med situationen. Genom åren har jag varit väldigt social och tillmötesgående på alla sätt men nu har jag gett upp, det spelar ingen roll längre. Man orkar liksom inte bry sig. Jag har mina vänner och de räcker. De är inte många men de har j-vligt hög kvalitet, hör ni det?

Alright då ska jag börja ladda för i morgon då det är fest hos GM. Tösabiten fyller ju år och då ska både jag och pälsbollen dit. Om jag inte minns fel så var det bara Astrid, hunden, som var bjuden men jag får följa med bara för att jag kan öppna dörrar och öppna ölen åt henne.

Slutligen en bild på mig när jag har festat järnet i minst 1 timme….

Yippie-ka-yeee landmoer!!!

Min terrier är faktiskt väldigt smart och lär sig väldigt snabbt. Visserligen var det ganska länge sedan vi övade in det här tricket men det tål att förklaras. Dessutom gick det att lära henne hela manövern på bara tre dagar så ja, jag är ganska stolt över det. 

En godisbit eller allra helst en Dentastix, då gör hon allt. Man räcker fram godbiten och säger ”Fredrik Reinfeldt!” och hon tar den inte. Sedan säger man ”Lars!” som är min granne, Mr. Korken, och hunden backar! Till sist går man vidare med Frälsningsarmén och Jehovas Vittnen och självklart avslutar vi övningen med husses namn och vips, så försvinner godbiten på bråkdelen av en sekund. Vissa hundar rullar sig i avföring medan andra nobbar Reinfeldt så vad blir då slutsatsen? Att det är skillnad på skit och skit

Zappade runt på TVn och råkade hamna på kanal 5 och kunde snart konstatera att världen blir bara konstigare för var dag.

Det var en dokumentär som handlade om folk som älskar sina bilar, och då menar jag älskar! Visst, det finns ju de som har bilar som intresse, men att kyssa, smeka och t.o.m. ha sex med bilarna, då går det väl utöver gränsen för att vara normalt? Åtminstone lite haha.

Människor får gärna vara udda, mysko, konstiga eller annorlunda och jag brukar lé åt det mesta, även denna gång. Det roligaste var nog när kamerateamet smygfilmade en av snubbarna och såg när han var intim med deras bil. Det var även ett tillfälle där han hade….låt oss säga…duschat deras bil. Tur att de inte kunde filma det.

Man blir överraskad när man hör talas om sådant eller liknande. Förbluffad över att det faktiskt finns folk som simmar mot strömmen och vågar berätta öppet om sina böjelser och fetishismer. Hur friskt det är, kan ju diskuteras men så länge de inte skadar någon annan människa så är det väl okej.

För övrigt har uttrycket ”take it up the tail pipe” fått en ny innebörd, mer bokstavligt och mer dirty….om man inte kör på etanol.

Tyvärr måste jag sucka både länge och djupt inför detta ämne för det är så 40! Då menar jag att de enda som möjligtvis är intresserade är de som är födda på 40-talet eller tidigare – eller?

Att vi för övrigt ens har ett kungahus är bara konstigt. Att de representerar Sverige är, inte att förneka, ett viktigt jobb men har liksom inte vår stadsminister redan det jobbet? Dessutom till en lägre summa.

Jag googlade lite om det här ämnet och det verkar finnas massor av människor som håller med, dock bör det tilläggas att kungafamiljen inte tjänar pengar, utan de får aparnage, vilket till 95% går till underhålla av högkulturella byggnader, slott m.m. och för närvarande uppgår beloppet till över 50 miljoner kronor per år.

För skoj skull kan man jämföra mig själv, som varje dag går till jobbet (åtgärden), får spendera 80-90 minuter varje dag på en smockfull buss, med en chaufför som kör som en biltjuv och dessutom är oartig och ofta sur. För detta får jag ungefär 8500:-/månad efter skatt, varav 4000:- går till absolut nödvändiga räkningar, 1800:- till hunden, ungefär 1000:- till mat, en hyra på 2900:- och…hoppsan! Om du har gjort matten så ser du att det inte går ihop alls, redan nu ligger jag under 1200:- och frågan blir härmed, hade kungafamiljen eller vår kära (?) Reinfeldt gått med på liknande levnadsförhållanden?Men inga problem är olösliga, det går ju alltid att sluta äta!

Hur som helst, nu har ju Victoria och Daniel Dafåne förlovat sig och förmodligen gifta sig och alla blir yra som höns. Vilket såklart irriterar mig. Just nu läser jag *räknar* sju rubriker på samma sida och alla handlar om detta ämne. Ursäkta men jag måste sucka igen! Vad är det som gör att alla blir så intresserade? Självklart blir det stort påhej, massor av fina gäster, presenter, stor fest och lyxmat. Jag undrar om det ingår i dedär 50 miljonerna de får varje år? Okej okej, det är bara 33:-/år för varje skattebetalare men ändå.

Jag kom på en jättesmart idé! Om Svenska Spel startade ett nytt lotteri, där alla som är svenska medborgare och med en inkomst på under 9000:-/månad fick vara med. Det ska bara finnas en enda vinst och det är 1 krona från varje skattebetalare i Sverige. Självklart får man vara med bara en gång men fatta vilken chans det vore för låginkomsttagare att starta ett nytt liv.

Med tanke på att mitt tak ser ut som en bombkrater i Sarajevo, min säng faller ihop med jämna mellanrum, mina väggar i köket ser ut som en arkebuseringsvägg i de forna sovjetstaterna och min soffa hotar med eländiga oljud…..Svenska Spel, sätt igång igång med en gång! Kolla folkbokföringen, lägg alla i ett register, snacka med Skatteverket och lägg mitt namn först inför första dragningen, ok? Jag har inte längre råd med kondomer åt mina kvalster så läget är akut!

Helt allvarligt, vad gör man utan cash på en fredag? Att betala 40:- för inträde till ett ställe där man inte känner någon, sedan dra X antal bärs för 50:-/st, dra förbi McDonalds och betala ytterligare 30:- för att slutligen ta taxi hem för minst 150:-…som om jag vore gjord av $.

Nej, då stannar jag hellre hemma. Trött är jag ju också efter ”jobbet” och då passar det bättre att stanna hemma istället. Kika på tv, någon schysst film, dra några folköl och bara ta det lugnt. Inte så dumt faktiskt, och dessutom billigare. Säkrare också, för det är konstigt, så gott som varje gång jag är ute på stan så ska alltid någon komma fram och vill slå mig på käften haha. Förstår inte varför, det bara är så. Tycks som om jag utstrålar någon slags negativ energi eller så är min haka en knytnävsmagnet haha.

Min bäste vän bjöd hem mig på sällskapsspel men jag var tvungen att säga nej. Min stackars kusin hade problem med sin dator (igen) och jag försökte ordna allt genom telefon. Tyvärr gick det inte alls, han virrade bort sig bland alla mappar, filer och hårddiskar så han kommer hit imorgon *djup suck*.

Man bör hjälpa folk så ofta man kan så länge de inte har onda avsikter, tycker jag. Självklart bör man inte hjälpa om man har egna förhoppningar eller förhoppningar om gentjänster men jaja….men egentligen är man väl dum i huvvet som hjälper folk hela tiden? Det finns ju en gräns för att vara snäll. Det är bara svårt att se när den gränsen kommer. Men som sagt, jag jobbar på att bli ego, det ska gå!

Så GM, jag lovar att komma nästa fredag, då tar jag med mig fröken Voff, några bärs och mig själv, sedan får vi se vad som händer. Hur som helst, det ska bli kul

Tidigare har jag klankat ner på människor som klagar, att det verkar vara som ett gift och ett måste för att ha något att prata om runt kaffebordet. Jag är inte riktigt klar angående det ämnet mwuahaha!!

Alright, ni kan ju säga att jag klagar på de som klagar men nej, självklart konstaterar jag enbart fakta *rätta till glasögonen* och inget annat, skam vore väl annars! Ok, nu ljög jag nog lite….

Men allvarligt talat. Vi i Sverige har det j-vligt bra. Vi har försäkringar som täcker allt vi äger och t.o.m. vår guldfisk. Vi har mat på bordet, pensionsförsäkringar, utlandsresor och en garderob större än vissa människors bostad. Vi går på krogen, åker med lokaltrafik, köper Levis och drar X antal bärs till Melodifestivalen.

Men faktum är att det finns miljoner människor som inte har det så bra som vi. Det som är givet för oss är lyx för somliga. Vår vanliga 40-timmars arbetsvecka är kort som f-n när man jämför med andra länder. Nio år i grundskola är sådant som folk drömmer om.

Sedan finns ju de patetiska sakerna man kan klaga över, som vi så gärna gör utan att tänka på hur bra vi har det…..

• Jag orkar inte gå till macken för att köpa mjölk eftersom det snöar ute och det är hela 100 meter lååångt bort!
• Micropopen blir alltid brända.
• Fjärrkontrollen har dåliga batterier.
• Mina skor som jag köpte förra månaden är inte mode längre.
• Bussen var 5 minuter sen i morse.
• Det är svårt att dammsuga när Kalles tusen leksaker ligger på golvet och är i vägen.
• Min stackars hund är deprimerad och behöver en hundpsykolog för 500 spänn i timmen (och hundjäveln vill bara ut och pinka men matte var ute och shoppade Prada istället).

Ni fattar nog min poäng i det hela… Visst kan hjälparbetare vara dryga som satan när de står där utmed någon gata och trycker upp bössan under nosen på dig och visst får du lite skuldkänslor, am I right? Oavsett hur jobbiga och dryga de är, offra en tjuga eller två för det är oerhört mycket pengar i vissa länder. Oftast är hjälparbetare ganska trevliga av sig också även om de ibland inte verkar förstå att ALLA inte har pengar jämt och lever i överflöd….tack vare vår idiotregering (så fick jag det sagt också).

Jag brukade beklaga mig över allt och bara klaga, tills en helt okänd tjej skrek åt mig att skärpa mig, sluta klaga och göra något åt det, att vara glad för det jag har och om det inte funkar, hålla käften. Så jag gjorde som hon sa och numera tänker jag att det kunde varit mycket värre. Jag har ingen kolera att oroa mig för här, inga trampminor eller krypskyttar att se upp för, jag har bussen som kommer förbi var 10:de minut, mat på bordet och slipper prostituera mig för att få livet att gå ihop ekonomiskt.

En del är mer lyckligt lottade än andra, tänk på det.

Det är ett mysterium hur seg en människa kan vara. Ett bra exempel är mig själv. Även om jag vet att något är bra för mig själv och för min hälsa, så låter jag bli in i det längsta att göra något åt saken. Kanske beror det på att jag är svenne och behöver något att gnälla på?

För 6 månader sedan var min diabetes helt ställd åt h-vete och min frånvaro på jobbet var jättehög, minst 3 dagar i veckan. Detta höll på ett långt tag, tills någon frågade varför jag inte gick till läkaren och fick det utrett. Det skrämmande var, att jag inte ens hade tänkt tanken.  Visserligen visste jag ju varför jag alltid mådde dåligt men jag nöjde mig konstigt nog med de tafatta besked jag fick av min lobotomerade diabetessköterska. Att 15 års fuskande med insulin fukkar upp hjärnan är också en bidragande faktor,, såklart. En slags ond cirkel kan man nog kalla det.

Likadant med att starta eget företag, som jag försöker göra. Jag har massor av saker att göra, men jag börjar aldrig. Det är ännu inga komplicerade saker men högen med papper ligger bara där och samlar damm. Varför??!! När jag väl har kommit på en lysande (såklart) idé som faktiskt kan bli en succée så låter jag den bara ligga där halvdöd och den dagen ett annat företag tar patent på idén kommer jag dunka mitt eget huvud mot en vägg resten av mitt liv. Antagligen för att få ännu en möjlighet att gnälla haha

Medicinen vore kanske att få någon att tvinga mig att göra saker…vilket onekligen får mig att tänka på läderpiskor, tjusiga kvinnor i catsuit och massor av smisk…men hur som helst, någon som kunde få mig att göra saker både för min egen skull och för andras. Eller hennes. Det är märkligt hur seg man kan vara med vissa saker, men inte med andra. Städa, diska och sådant går bra men som sagt….

Till sist skulle jag vilja tillägna denna underbara melodi åt min granne, Mr. Korken

Nyårsafton 2007. Middagen är avklarad, soffandet framför teven är över, ett fåtal bärs är druckna och man känner sig sådär lagom mysig. Så är det dags för nyårsskålen och löftena, och för hunden att bli livrädd för smällare och raketer, men mer om det en annan gång.

Det var inte för ölens skull jag lovade detta för det var redan bestämt för flera dagar sedan, vad jag skulle säga, där vid bordet med min familj omkring mig. Så jag sa det rätt upp och ner, utan att blinka: ”Jag lovar att jag ska bli mer elak och egotrippad!” Självklart blev det en tystnad runt bordet och min far protesterade självklart. Inte på ett högljutt sätt men ändå. Vilket jag inte brydde mig om alls. Sedan hände inte så mycket mer och på något konstigt sätt, accepterades mitt löfte, vi skålade vud tolvslaget och gick till sängs några timmar senare. Lugnt och fridfullt tillsammans med familjen.

Så hur gick det då? Blev jag elak och egotrippad?  Jag måste erkänna, till min egen besvikelse, att det inte har gått så bra. Inte alls faktiskt. Det enda jag har lyckats med är att käfta emot lite oftare och längre, och jag bryr mig inte längre om människor som inte är värda att slösa energi på. Och det är ju bra, eller? Hur som helst jobbar jag vidare på att nå målet, men det är svårare än jag tror. Kanske ska man vara född med vissa förutsättningar och växa upp på ett visst sätt för att bli elak och egotrippad? Jag vet faktiskt inte, men jag jobbar vidare på det när jag kommer ihåg det. Det är ju inte naturligt för mig men jag gör små landvinningar varje år, och ja, det går långsamt.

Varför vill jag nu detta? Om man läser en tidning idag, vilken som helst, står det om bedrägerier, svindlar, bluffar, svek och rena brott. En del kommer undan, en del inte. De flesta bli politiker för de har lärt sig att vara elak och ego med finess! Självklart blir de rika på kuppen, eller i minsta fall, får de ett bra startkapital. Genom livet har jag träffat på en del elaka människor, och vad hade de gemensamt? Pengar och karriär.

Min slutsats är att ju mer girig och elak man lyckas bli, desto mer framgång får man. Publicitet, pengar , makt och karriär. Vem skulle säga nej? Människorna du trampar på, de överlever, och härdade, så på ett sätt gör du dem en tjänst, eller hur? ABF, Vuxenskolan, Komvux m.fl. borde starta kurser i hur man blir en skitstövel och de kurserna borde långtidarbetslösa få gå, för de har ju hamnat i skiten för att de inte lärt sig hur man tar för sig på ett egotrippat sätt.

Mitt strävande går vidare, ring mig om 60 år. Då har jag facit i hand och förhoppningsvis ett par mille på kontot och en plats reserverad i helvetet om det nu finns något sådant.