Sen tog det bara några dagar, sedan dök min Seagate hårddisk upp igen lagad, uppgraderad och med all data intakt. Så tack vare det så räddade Seagate sig rejält i mina ögon.

Härnäst blir det förmodligen ett grafikkort till, så jag kan köra SLI.

Men statens roll i det hela tycks glömd. Precis som staten lyckats få till den absurda situationen att öl som tillverkas i Sverige transporteras i tiotusentals liter till Danmark och Tyskland bara för att sedan hämtas hem igen av svenskar som åker till dessa länder för att handla billig öl, så har man säkerligen spelat en roll i detta också.

Vilken drivkraft har exempelvis en 25 % moms på film och musik haft på att driva fram utvecklingen med ”gratis” alternativ? Det är inte konstigare än hur man idag försöker framtvinga miljövänliga alternativ genom en hutlös beskattning av bensinen.

Det är kanske inte så konstigt att staten nu försöker kompensera branschen och sig själv med hårdare lagstiftning. Staten måste ju rimligtvis även kortsiktigt se sig som förlorare på en nedgående musik/film försäljning. Frågan är bara vilka absurda långsiktiga konsekvenser det får den här gången.

Sedan är det knappast alla som söker ersättning och de flesta söker bara för en dags fria resor och hur mycket kan det i slutändan kosta Skånetrafiken? Troligtvis betydligt mindre än PR förlusten av att inte ersätta resenärerna.

Sedan ska inte glömmas heller att en stor del av problematiken faktiskt ligger hos Banverket.

Tolkningen börjar bli litet väl bred nu så det är kanske lika bra att de i stället skriver ner de undantagsfall när resegarantin verkligen gäller.

Jag uppmanar alla att skicka in om ersättning och när ni sedan får avslaget så vänd er till allmäna reklamationsnämnden, så kan vi stjäla lite tid från dem som de gjort från oss och kanske det blir så besvärligt att de (osannolikt) ger med sig om tillräckligt många klagar.

Samtidigt vill jag ge all heder åt de anställda på Skånetrafiken som ansträngt sig för att minimera olägenheten för oss som reste idag.

Att vända sig till chefens chef eller facket brukar inte heller vara en lösning eftersom de troligen är delaktiga i den sjuka strukturen. Deras sannolika respons är troligen att du bara ”överreagerar”.  De är inte intresserade av att röra om i grytan och i värsta fall deltar de i mobbningen.

När jag läste psykologi togs det upp många exempel på personer som blev mobbade av sina chefer, utfrysta av personalen och ignorerade av facket. Om de gjorde väsen av sig blev de bara stämplade som bråkmakare av högre chefer och facket var mer benägna att tro på den auktoritära chefen än den anställde. Ett exempel var en tjänsteman efter tjugo års exemplarisk tjänst fråntogs alla sina uppgifter och flyttades upp på en skrubb på vinden när en yngre chef tog över. Hans klagan ledde ingenvart. En kvinnlig lärare frystes ut och mobbades tills hon tog sitt liv eftersom hon var ambitiös och bröt mot jantelagen vilket inte uppskattades av hennes chef.

Inte heller har jag än hittat något fall i arbetsdomstolen där mobbning lett till skadestånd, så fly fältet innan det är försent!

Jag rekommenderar boken ”Vuxenmobbning i människovårdande yrken” (Hallberg & Strandberg, 2004)