Och avsaknaden av
Kraft
Som liksom tagit sig
Ända ut i fingertopparna
Tär.

Jag gav upp nu.
Nu tog kraften slut.
Jag tror att du bestämde dig
För länge sen.
Men du sa inget.

Och hur mycket jag än
Försöker.
Så är dina tankar dolda för
Alla mina betydelselösa försök
Att ens nudda vid dem.

Men jag har
Trillat
Över alla dina kanter nu.
Men allt du tänker på,
Är hur du bäst överlever din
Påhittade ensamhet.

Jävla fåglar att
Vittna om min
Existens
När jag långsamt
Tar mig framåt i den
osammarbetsvilliga
Snön
Som omringar
Ungefär allt
I mitt liv utom
Kanske
Mina andetag.

Och när hela livet
Går i vitt
Eller grått
Eller blått.
Då känns det nog ändå
Finast
Att du sitter bredvid mig och
Skrattar tills du får ont i kinderna
Åt min bittra sarkasm,
Som bara du förstår.

Tack,
Tack för att du
Aldrig
Dömer mig.
Finaste,
Finaste du.

Det känns lite som att jag lever i
Två olika världar.
En av
Tid,
En av
Avstånd.
Och jag funderar
På så mycket.

Men när min egen
Existens
Tar upp
Tid
Som jag kunnat ge dig,
Då vill jag mest bara
Ge upp.
För du är ju ändå
Fyratusen
Gånger viktigare
Än alla dunkla tankar
Som far igenom huvudet på
En förvirrad egocentrisk
Tonåring som jag själv.

Rädslan tar över
Mina axlar
Och jag känner hur hela min
Världsbild
Ställs på sin kant.

Dekadensen
Härskar
Bland mina redan
Dunkla tankegångar.
Samtidigt som
Huden på min
Rygg
Inte längre känns
Lika hård.

Nu sitter jag
Här,
Och förvirringen liksom
Hånskrattar mig rakt
I ansiktet.

Jag skulle lika gärna
Kunna vara ett av
Hundhåren
Som envisas med att fastna i
Mina strumpbyxor.

I ärlighetens namn,
Vore det nog ganska
Fint
Just nu.

Du
Övertygar mig just nu
Om att jag har rätt.
Snälla,
Låt bli.
På ett sätt
Kan jag tycka
Att du borde stå för
Vad du alltid säger.
Eller så har
Jag
Alltid misstolkat din
Syn på dig själv.
Men överge mig inte.
Inte nu.
Jag ville så gärna
Vara något mer i dina
Ögon.

Funderar mycket.
Funderar mest på
Vem jag är.
Tror att jag är samma
Person,
Bara att,
Det inte är samma
Känsla?
Eller så var jag så
Tunn,
Så inget av vad jag
Gjort
Längre spelar någon
Roll.

I mitt rum
Luktar det rökelser.
Jag är
Själv
För första gången på
Tusen år.
Men det känns
Fint.
Lite spännande sådär.
Jag ska
Faktiskt
Äta middag med
Mig själv ikväll.
Galet.

Städat rum,
Städad hjärna.
Typ.

Men det känns
Fint.
Och imorn blir det
Vardag igen.
Fint.
Jag behöver lite
Vardag.
Lite vardag med min
stora kärlek.
För nu är hon verkligen
Här,
På riktigt.
Det är nog det
Finaste.

Äh,
Fy fan
Verkligen.

Jag tror varken du eller jag
Hade en aning om
Hur otroligt stor
Makt
Du har över mitt

Liv.

Just nu?
Just nu tror jag att jag
Rent känslomässigt
Sprängts innifrån.
Men det gör ju
Så jävla
Ont.
Hela kroppen skriker.

Jag orkar inte vara
Arg.
Men snälla hjälp mig att bota
Sorgen.
Det är fan ditt ansvar.

Ta den på dig.
Ta den ifrån mig.
Ta den och må
Skit
För jag är död.
Min hjärna har
Lagt av.

Det enda jag vet
Nu,
Är att min telefon
Inte ringer.

Snälla,
Kan du inte bara må
Lite dåligt?
Bara lite?