Ojoj här har det inte uppdaterats på tid och evigheter! Det blir så ibland.

Snart har andra året i Burträsk också passerat och därmed är min tid i Norrland slut för denhär gången. Till sommaren och hösten är det tänkt att jag stannar kvar i Skåneland. Känns som att det finns en hel del att smälta efter två år i intensiv kaos och press.

Skolans vaktmästare, L-G, körde mig till flygplatsen i fredags. Då det är en bit att åka hann vi med en liten pratstund. Han frågade om jag hade trivts uppe i norr dessa åren, svaret kom utan betänktetid: Jaa!! Det har varit en fantastisk upplevelse och jag ångrar det inte för en sekund!!
På hans fråga om jag hade gjort samma resa om vi spolade tillbaka tiden var svaret fortfarande lika lätt: Jaa!! Under dessa två åren har jag gjort en enorm personlig utveckling.
Jag har börjat hitta mig själv, vem jag verkligen är och vad jag vill.
Jag har lärt mig en skådespelares grunder och hur arbetslivet för en proffessionell skådis ser ut.
Jag har testat på livet som en riktig norrlänning.
Jag har tagit fram sidor hos mig själv som aldrig tidigare har visats.
Jag har fått vänner för livet och knutit kontakter i HELA landet!
Och jag har framförallt haft så enormt j*vla roligt!

Jag har inte varit i Burträsk för sista gången. Det lovade jag L-G, och honom sviker jag aldrig!

// Dallo

Efter ett intensivt dygn har jag ikväll unnat mig en riktig slappekväll! Har tittat på filmen ”en blomma i Afrikas öken”. Det är ju förintelsens minnesdag idag men jag hittade ingen film om det ämnet på datorn, därför blev det ett annat, minst lika viktigt ämne. Kampen mot kvinnlig könsstympning.

Det intensiva dygnet gick i korta drag ut på att vi igår fick i uppgift att improvisera i två timmar, helt i tystnad. Det skulle handla om ett ämne vi gemensamt hade tagit fram, vår grupp tog Civilkurage. Efter två timmar blev vi tillsagda att imorgon efter lunch, alltså idag, ha en färdig föreställning på 30 minuter. Vi fortsatte med det tysta och jobbade med rörelser, ljus och ljud. Betyget blev bra, publiken blev stum och skämdes och läraren började gråta. Bättre kan det inte bli!

Nu ska jag fortsätta min myskväll

// Dallo

Nytt för den här terminen. Framföra en monolog eller dialog varje tisdag och torsdag. Lärarna väljer tema och vi väljer text. Jag blev tilldelad en partner, temat var stort. Allt skulle vara maxat. Skriker man är det extremt. Viskar man har man sådan energi i kroppen som om man ändå skriker.

Under första repet tog det stopp. Som om båda hade glömt hur man gjorde. Blev bara pannkaka, men vi gjorde det, fick kritik och vi var på banan igen. Jag var bara lite ringrostig efter det långa lovet. Ikväll bygde vi upp en underbar scen, har gjort ett rörelseschema och på tisdag kommer lärarna få något helt annat. Något vi kommer vara stolta över!

Ikväll har jag planerat inför min första uppvärmning som jag ska ha på fredag, kommer bli toppen! Och sen har jag gjort magplask i snön!!!

                                        
Förresten, såhär blev det när jag klippte mig på lovet    Tänk er dethär plus en halvmeter snö till! Ungefär så ser det ut här uppe just nu. Har dock varit dålig på att ta bilder denhär säsongen, ska försöka ta lite mer och visa er.

Nu ska jag sova

// Dallo

Eftersom jag gick samma utbildning förra året blir det mycket upprepning för mig denna terminen. Allt som togs upp förra terminen ska nu finslipas och sätta sig i ryggmärgen. Hos mig sitter det mesta redan. Då får man ta det ett steg längre och utveckla min utbildning.

När klassen är i helgrupp kommer jag för det mesta sitta vid sidan av tillsammans med mina lärare och studera gruppen och anteckna så mycket som möjligt. Jag får då möjlighet att se hur jag hade kunnat göra övningarna annorlunda och vad man bör tänka på. Något jag inte ser när jag är mitt i övningen.

Om jag nu kommer på något som jag hade velat göra annorlunda får jag lov att testa det en gång i veckan. Jag ska nämligen leda gruppen en en timme varje fredag. Det är nog det jag är mest nervös för, men det kommer gå bra. Jag känner mig otroligt trygg i gruppen vilket är en stor fördel. Så framöver kanske inläggen om skolan kommer se lite annorlunda ut.

Nu måste jag fortsätta sammanfatta och renskriva dagens anteckningar.

// Dallo

 väntan på inlämning av bagage passade jag på att skriva ett blivande blogginlägg.

Fem veckor har gått och det är dags att lämna Skåneland för denna gången. Som vanligt är det med vemod jag åker mot flygplatsen och
försöker i sista sekund andas in så mycket av den skånska luften jag bara kan. Tittar på de öppna fälten och försöker memorera alla synintryck för att senare vid hemlängtan kunna plocka fram och minnas.

Samma visa varje gång. Jag vill inte gå och lägga mig kvällen innan, jag vill göra allt och kommer på allt som inte hanns med. Jag vill inte gå och lägga mig för att jag vet att det är sista natten på länge men jag vill ha en riktig sovmorgon innan jag vaknar för att njuta av min säng. Det är många viljor i samma kropp.

Det är okej att känna. Det är okej att känna vemod och gråta en skvätt. Det får kännas som att jag kommer missa allting och det är lika bra
att stanna hemma. För det blir bättre.

Nu sitter jag här på Sturup och väntar på att få lämna in mitt bagage. Allt är packat och klart, om en timme börjar resan uppåt igen.
Och jag är glad. Jag är förväntansfull och undrar hur mycket snö det kommer vara. Hur ser klasskamratens nya bil ut och vad händer i skolan imorgon?

Jag vet att så fort jag kommer upp lossnar allt, vemodet försvinner för en stund och jag inser hur bra det kommer bli även den här terminen. Nya möjligheter, nya utmaningar och nya erfarenheter.

Så jag tillåter mig själv att gråta, att tvivla och sakna. För det blir bättre!

Vi ses snart igen

// Dallo

Ja hör ni. Snart är mitt lov slut och här har det inte skrivits många rader. Ganska skönt faktiskt för det har inte funnits så mycket att skriva om. När jag kom hem till Skåne för snart en månad sedan var jag så gott som utbränd. Jag låg på noll och orkade i princip inte göra någonting. Det behövdes ungefär två dygns sömn innan jag kunde kalla mig människa igen…

Men nu är jag på benen igen. Under lovet har jag spenderat väldigt mycket tid för mig själv, sovit extremt mycket och träffat människor jag inte hinner träffa annars. Gjort saker som får mig glad och inte tänkt ett enda dugg på teatern.

Fram tills nu. För i måndags började skolan uppe i Burträsk och jag är kvar här nere. På tisdag ska jag göra audition till teaterhögskolan och över istället massor inför det. Att åka upp för att vara där en vecka och sen hem igen kändes på tok för dyrt och inte särskilt givande.

Ska försöka komma igång och skriva när skolan kommer igång igen, men lovar inget. Kram!

// Dallo

Precis så sa jag tidigare ikväll när jag och pappa var påväg in i affären. Jag hade längtat efter Maxi!

Äntligen är jag hemma i Kristianstad på mitt efterlängtade jullov. På de här tre terminerna har det nog aldrig varit så skönt att komma hem på lov som det är just nu. Sakta men säkert börjar jag återhämta mig, bara att få vara bland mina nära och kära gör susen!

Ikväll har jag och pappa varit på vår årliga granjakt och i år slog vi rekord i snabbhet. Vi köper alltid på samma ställe, utanför Willys hemma. Det brukar vankas fram och tillbaka, några speciella vals ut som nominerade och tillslut får en av dessa följa med hem. Men inte i år. Vi gick troget igenom allihop, kollade in men ingen passade för nominering. Vid sista raden stod det en, precis lagom stor och såg ut att passa hos oss. Rekord! Vi bestämde oss för den första!

Vi slog två flugor i en smäll och köpte även skinka ikväll. Det var då jag kom att jag hade saknat maxi. Samma sak där, in och handla, julrusch i hela affären men vi kryssade oss fram. Hittade en perfekt julskinka som passade oss, nappade på erbjudandet om julmust och gick till kassan. Och där! Där mötte vi något som fick oss att skratta gott resten av kvällen. Framför oss i kassan stod det en man som nog inte hade en av sina bättre dagar. Det slängdes med varorna, kassar slets loss så han hade kunnat skapa blåtiror hejvilt och korgen flög i golvet med en ryslig smäll. Både jag och pappa fick bita oss i läppen för att inte skratta, men den stackars kassörskan såg alldeles vättskrämd ut. Stackarn!

Ja. En liten parantes där med den rysligt arga mannen. Men som sagt. På knappt en timme hade jag och pappa köpt både julgran och julskinka. Nu står granen så fin där nere och skinkan är kokt, redo för att grilljeras imorgon. Nu blir det sängen.

// Dallo

Oj. Det är vad jag får upp i mitt huvud just nu.

Alla föreställningarna är genomförda, scenen är bortstädad och kläderna är tvättade. Nu är det över. Efter fem veckors arbete är det slut. På de här fem veckorna har jag kommit min karaktär ”Hjärtat” väldigt nära, vi har verkligen lärt känna varandra. Hon har varit med mig så gott som hela tiden.

Så plötsligt ska jag överge henne. Ta bort henne från tankarna och försöka komma tillbaka till der normala. Det är inte helt lätt. När vi är inne i en produktion växer och utvecklas man så mycket så det är lätt att tappa bort sig själv. Det blir en slags bubbla man kommer djupare och djupare in i, så plötsligt spräcks bubblan. Då det tar ett tag att komma ihåg vem man va innan och försöka se vad som har förändrads med än själv under den här perioden.

Vi hade sista föreställningen i söndags. Det var nog den jobbigaste att genomföra, det blev så otroligt verkligt. Dagarna efter har känts speciella, jag har inte orkat vara för mycket med andra människor. Har behövt mycket tid för mig själv och inte alls prata om pjäsen. Det är ett avslutat kapitel som känns jobbigt att ta upp just nu. Lite som en sorg.

Att ha tre dagars ledigt här uppe, inte behöva tänka någonting på skolan utan bara njuta har verkligen varit välbehövligt. Jag har hunnit landa. Hitta mig själv lite grann och bli redo för att åka hem. Men jag ljuger om säger att jag säger mig stark. Tvärtom, just nu är jag ganska skör, behöver mycket vila, mycket tid för mig själv men framför allt. Jag behöver komma hem till mina nära och kära! Njuta av ett underbart långt härligt lov med dom jag älskar allra mest.

// Dallo

Sådär!

Trots otroligt mycket upp- och nergångar har jag tagit mig igenom även denna processen. Men jag har aldrig tvivlat!

Premiären är avklarad och nerverna satt sådär lagom mycket på utsidan, precis som det ska. Publiken som faktiskt va ganska stor, blev berörd alltså lyckdes vi!

Nu har vi två spelningar kvar, imorgon torsdag och söndag kväll. Jag är glad att vi inte har fler faktiskt för det är så otroligt krävande och att ladda om tar typ ett dygn… Men vi klarar det, vi har tagit oss i land och som sagt, jag har aldrig tvivlat. Hela tiden har jag sett en bild där vi står och tackar publiken. Idag blev den bilden sann!

Nu ska jag fortsätta med mitt lilla musikprojekt till en kompis, bra avkoppling.

// Dallo

En parentes innan jag börjar, snön har kommit så nu är vi alla glada här uppe i norr!  I två dagar har Hjärtat försvunnit lite ur mig. Det har inte varit samma sak längre, känslan har inte varit den samma och glädjen var som bortblåst. Kroppen har gått av sig själv men tankarna har försvunnit iväg lite hur som helst. Och det måste få vara så ibland.

Det måste få finnas repetitioner då det går lite sämre, då inte allting sitter och energin är låg. Det är ju trots allt rep. Jag måste kanske få vila lite från Hjärtat ibland och bara vara Carolin som spelar teater. I två dagar var det så. För idag, helt plötsligt kom hon tillbaka, allting satt perfekt och jag mådde hur bra som helst. Nu är vi redo för att köra våra föreställningar. Vi börjar ikväll kl 19.00 med ett genrep med publik. Jag laddar upp för fullt! 

Det må jag säga. Att inte köra fullt ut två dagar av tre veckor är inte illa! Nu kommer snart radion och ska intervjua oss en stund, spännande.

// Dallo