… åtminstone är det vad en betydande del av Sveriges befolkning tror enligt denna artikel. Med andra ord finns det en chans att du imorgon kommer sitta bredvid en människa som lever sitt liv tryggt förvissad om att Falukorven är ett djur likt många andra. En spolformad och vänligt sinnad marsvinskusin, fromt betandes i norrlands inland utan en tanke på de miljoner svenskar som inget hellre vill än att avnjuta dess köttiga kropp med en riklig mängd makaroner och ketchup.

Kanske är rentav du som läser detta en av Dem™? En av dem som oroligt undrat varför det aldrig pratats om utrotning/utfiskning av korven? En som mellan tuggorna hoppas att korven levde ett liv i tillräckligt stora burar så som korvar vill, och inte fick lida i onödan till när den varsamt fabriksskivades?

Tillåt mig fortsätta fantisera glatt i min ensamhet. Nu ska jag baka.

Nånstans långt ner i näringskedjan. Stackarn.

Läste just att ett gäng killar med invandrarbakgrund beviljats skadestånd efter att de nekats tillträde till ett uteställe i stan. Helt rätt beslut enligt mig, utifrån vad jag kan läsa i den inte alltför uttömmande artikeln. Jag tycker det går till på ett sätt under all kritik i insläppen, men den intressanta följdfrågan till händelsen och domen blir ju när det ÄR tillåtet att neka. Vad man uppfattar från artikeln är ju just att männens invandrarbakgrund legat till grund för bemötandet, och om det är den enda orsaken så tycker jag domen är riktig. Hur ska man tänka kring krogarnas önskan att attrahera ett visst klientel sett till andra egenskaper? Vart går t ex gränsen för vårdad klädsel? Om en dalkarl i utsökt handgjord Moradräkt med alla dess tillhörande obskyra attiraljer trängs vid repen till en Stureplanskrog och trots sina lystet hoppande ögonbryn inte får komma in pga klädseln, är han då ej diskriminerad pga sitt klädval och utsatt för samma sketna urvalsprocess som invandrarkillarna? Eller varför inte ett gäng genomsvenska hinduer med turban och festlig mustasch? Vad är en skälig grund för att börja sålla? Säkert vill stället hålla en viss profil och inrymma en viss typ av klientel, men hur långt (eller kort) får de gå för att uppnå detta? Jag är av uppfattningen, och tror jag delar den med många, att det är lättare att ta sig in på ett liknande ställe om man är snygg, rik, känd, välklädd och tjenis med personalen. Är man alltså ful, fattig, hemlig och schavig i valfri kombination och kanske därtill begåvad med ”fel” etnicitet bör alltså sannolikheten att tillbringa hela kvällen i olika köer öka. Drar man det till sin spets bör ju alltså ALLA former av dylikt nekande vara potentiella ärenden hos DO.

- ”Hej ni små tjocka eritreanska tjejer från Gubbängen som kommer fram här till repet o så naivt hoppas befläcka detta vårt exklusiva etablissemang med era ICA Maxi skor. Står ni på gästlistan? Inte? Tyvärr, då kan jag inte släppa in er. Var snäll o gör plats för beachvolleydamlaget bakom er. Seså.”.

Är en anstormning av anmälningar månne att vänta?

Jag har inte bloggat på ett bra tag. Så är det. Man kunde ju leka med tanken att jag bara ska blogga på utlandssemestrar, men nej. Det blir dessvärre för glest av bägge varorna i dagsläget.

Nu ska jag sova, men först dagens ord: Glasskulerumpa.

Tänk på det.

En dag är till ända o jag sitter ute på en nersläckt balkong i bara mina boxers med laptopen i knät. Bakom mig brummar en stor fläkt av nåt slag och det är mörkt o tyst i den lilla gränden som balkongen vätter mot, förutom några små lampor o skyltar på håll.
Idag har vart ytterligare en bra dag. Jag har softat på beachen o läst lite, ätit ytterligare gott nu på kvällen och softade med Magnus över några Chang i vad som verkat blivit favvorestaurangen. Ett ställe där man inte riktigt vet om man är inom- eller utomhus klätt i mycket bambu, små blinkande lampor, växter o obskyra prydnadsföremål. Krydda det hela med dämpad belysning, några bordsfläktar som surrar tyst och gammal amerikansk musik så har du som en plockad scen ur 50% Apocalypse Now och 50% plutonen.
Jag har efter att ha rekat lite nu betat av ett thaipass på Jay Prapa Muay Thai Camp, som alltså ligger bara några hundra meter från hotellet. Ett oansenligt litet träningställe med säckar o ring under plåttak inklämt bakom en carport, där det verkligen osar tvättäkta muay thai. Synd att jag inte kunnat köra lite mer hemma innan så jag orkade ta i lite mer, men de 2,5 timmarna var väl värd mödan även om jag nu är helt slut i kroppen o var svettigare än en isbjörn i Kongo när jag körde. Tre liter vatten under passet var minimum som det kändes. Knät höll både för sparkar med maxkraft, löpning o hopprep i 40 minuter, benblockeringar och kast med vridmoment – Im back! Jag har sparrat med flera rajadamnern-champions och kört thaimitts med Jomhod Kiatadisak. ”I´m so old” flinade jag när den sista energimolekylen lämnat min kropp och jag flåsandes lutande mig mot ringrepen. Han flinade o klappade mig på axeln. Så vita tänder de har! En inte helt dålig dag i mitt kampsportarliv, ska sägas. Har även testat på den nästan obligatoriska upplevelsen att som lunsig nordlänning fullständigt bli lekt med av din random fjunmustaschbeprydde thailändare i övre tonåren. Killen gick i -58 o vi hade bra lattjo lajbans under clinchträningen i bra anda, men satan vad stryk jag fick. När jag efter några ronder frågade om han matchat mycket sa han ”lite drygt 200”. Jaha, sa jag. Trots all mjölksyra och allt läder jag fick käka, så kunde jag inte låta bli att återigen kända mig nästan tårögt rörd när passet gick mot sitt slut. ”Fan, nu gör jag det. Nu är jag här mitt i det”, tänkte jag. Och det är en SÅN kick!
Kvällen har rundats av med en helkroppsmassage efter middagen på ett av de tusenfaldiga massageställena, och det var banne mig inte fy skam! Har inte fått en riktig massage sen 2001 tror jag. Även om jag nog rynkat på pannan lite åt alla ”servicetjänster”, så ska erkännas att det var riktigt bra. En pigg o glad thaitjej med grymt handlag ledde upp mig till övervåningen där ett gäng tunna madrasser låg utspridda på golvet. Dämpad belysning, mycket blommor, nån parfymdoft och en cd-spelare med gamla 80-tals tryckare på så kändes det nånstans som hångelhörnan på en klassfest alternativt dejt-hemma-hos-tjejen-jag-träffade-när-jag-var-16. Inget fuffens hur som haver, o jag gick därifrån lös o ledig som en kasse äppelmos. Hela kalaset för 60 spänn.
Imorrn väntar en tur till andra sidan ön för att knalla runt på marknaden i Phuket Town o se om man kan hitta nåt skoj. Imorgon natt är även sista natten för min roomie, då han kom en vecka före mig och åker hem på söndag. Kanske borde jag spexa till det lite sista natten? En brandsläckare borde ju kunna gå o köpa loss? Nä nåväl, det har la gått bra även om karln har en orimlig repertoar av kroppsljud. Nu ska Danjäh sova. Gonatt macken, ses imorrn.

Men det funkar ju inte o skriva! Ååh! Jag tar en mehkong o cola, det borde hjälpa.

Det är onsdag kväll. Tror jag. I alla fall är det mörkt ute, och idag har det vart en dag med massa sol. Även om det ser rätt molnigt ut på himlen verkar inte det spela någon roll, och jag har på knappt fyra timmars solande på Kata Beach lyckats få tillbaka nästan all solbränna som jag hade från Roskilde i somras. Kul!

Boendesituationen med min grisen-i-säcken-sambo är oförändrad men känns inte så dryg trots allt. Närmare bestämt är han en 70-årig irakier som ju då alltså talar mycket knapphändig svenska och till synes slumpvis svarar på tilltal. Han framstår dock som rätt harmlös, och med tanke på att vi går om varandra rätt mycket så känns inte situationen ohållbar även om ett helt eget rum hade vart skönt. Nästa vecka får jag rummet helt för mig själv så jag får sikta mot det. Människan tycks dock bajsa fasligt mycket. Kul!

Igår var jag på Bangla Stadium, den största thaiboxningsarenan här på Phuket om jag fattat saken rätt. Det gjorde susen för träningsmotivationen o jag var så hänförd över stämningen o känslan att jag satt med gråten i halsen o trummade med benen. Två svenskar gick matcher (dock okända för mig), och jag skymtade Jomhod Kiatadisak i ena ringhörnan, en av de mest kända thaiboxarna någonsin. Idag har jag vart på en hyfsat känd thaiboxningscamp som råkar ligga bara några hundra meter från hotellet. Har kollat priser o träningsutbud o jag har nog tänkt köra nåt pröva-på-pass för att se. Det verkade finnas såväl thailändska proffsfighters såväl som killar runt 8-9 år och ett gäng besökande västerlänningar. Allt inhyst längs med huvudgatan, insprängt bland barer och småbutiker. De har även möjlighet till längre träningsresor där man pröjsar för fyra veckor i taget. Då ingår två pass om dagen, eget rum på campet med kokmöjligheter och två mål mat per dag. Hela kalaset för 15000 bath per månad (ca 3000 kr). Helt klart värt att fundera på. Kul!

Nu är det snart dags för en prommis på stan bland indiska skräddare, tvättomater och de arbetslag med thaimassagekvinnor och ”barflickor” som huserar i vart o vartannat hål i väggen. Sitter bekvämt mätt efter en dubbel portion supergod thaikyckling med jordnötssås o lite andra krumelurer till. En bananasplit på det till efterrätt och sen är det bara att puttra iväg längs gatan o lyssna på syrsorna. Gott, fräscht o billigt – ca 50 spänn för hela det kalaset jag skrev. Kul!

Hoppas alla där hemma mår gott, för det gör jag här. Kul!

Så!

11 timmar flygtid och lite busskumpande senare befinner jag mig nu på hotellet som visade sig ligga i/på/vid/för/mot Kata Beach, dvs södra delarna av Phuket. En av de första personerna jag stöter på på planet visar sig vara en bekant kille från Mora, haha! Världen är liten, ödet, karma blabla… men det känns i alla fall kul att ha någon att teama upp med här nere. Flyget gick förvånansvärt fort tycker jag trots kanske högst nån timmes sömn. Brände av ett par filmer o tv-serier i det så finurligt installerade stolsryggsmediasystemet, och vips fann jag på mig på Phuket Airport o försökte förklara för den krullige tulltjänstemannen att jag faktiskt inte kunde fylla i vilket hotell jag skulle bo på eftersom jag ännu ej tilldelats något. Nåväl, han drog sitt tjänstevapen och sköt mig i knät så var det hela överspelat.

Drömmarna om att få föräras konungasviten på något havsnära femstjärnigt hotell har grusats, och South Siam Guesthouse som jag bor på visar sig vara ett ganska sunkigt kyffe, om än med helt ok rum o trevlig personal. Vilka vita tänder de har allesammans! Mitt stora aber i dagsläget är dock mitt tilldelade rumssällskap. En man i 50-årsåldern från mellanöstern/nordafrika som knappt talar svenska och ger mig ett mycket övertygande intryck av att som de säger i forskarkretsar ”inte ha alla indianer i kanoten”. Nåväl. Jag tror han försökt förklara för mig att det är ok med horor, att han ibland glömmer spola när han bajsat och att han tyckte det var jobbigt att hans förra rumskompis blödde så väldigt efter att ha injicerat heroion. Jag nickade glatt o lyssnande o gick med raska steg till receptionen för att ansöka om att få enkelrum mot tillägg. Hotellet är dock fullt o tjejen i receptionen vinklade ögonbrynen på det där sättet som att hon hade den allra största förståelse för just min förfrågan. Får se lite hur jag gör med detta. Överväger kraftigt att kontakta fritidsresor o höra om jag kan byta till annat hotell med ledigt rum mot tillägg, det kan det vara värt för o slipa få veta mer om min roomies livsåskådningstips.

Lite stekt haj på en strandrestaurang med min Morapolare och lite flanerande senare ligger jag dock nu på hotellet igen själv o ska nog försöka ta igen lite sömn snart. Imorrn väntar beachen, gym, kolla in thaiboxningscamp o kanske åka iväg till nån marknad o gorma. Ha det gott där hemma!

Vilken förträfflig dag att starta en blogg! Jag har funderat länge på att börja skriva av mig lite, och ännu längre fnulat på en Thailandsresa. Idag blir bägge två av för första gången.

Jag är fylld av spänd förväntan inför resan. Åker ikväll på egen hand till någonstans i södra Thailand, och har ingen aning om ifall det blir bra hotell, fint väder eller om jag får dela rum med någon bindgalen tysk. Väderprognosen har ve o fasa visat rätt kasst väder kommande vecka, och jag har backupat med att ta med mig alla thaiboxningsprylar i väskan (som för övrigt är ganska sparsamt packad). Får jag inte solbränna så ska jag då banne mig få ett blåöga. Blått är väl egentligen finare än brunt?

Vad jag ska komma att blogga om i framtiden får visa sig. Är mycket tveksam till att jag kommer recensera smink eller visa dagens outfit. Det lutar nog snarare åt en träningsblogg, egna reflektioner över samtidsfenomen och verbala åthutningar åt folk o ting som jag tycker borde vara som de inte är. För närvarande finns det dock bara min förestående resa i skallen. Så – off we go….