”Jag är liberal”. Ja så brukar det heta, de som minsann älskar alla människor och accepterar alla åsikter. De som tror på människans frihet och som menar att allt som inskränker denna individens frihet är av ondo. Jag är liberal… Det måste vara ett tacksamt skynke att gömma sig bakom. Frångår man den där medelvägen och faktiskt har värderingar som man väljer att yttra, ja då blir man snabbt stämplad och förvisad in i skamvrån av dessa liberaler.
Jag tror inte att dessa liberaler alltid har förvissat sig om vad liberalismen är, var och har blivit. Att vara liberal och sedan kasta en röst på ja tex Janne Björklund det är lite att skjuta sig själv i foten. Att kalla sig liberal i den värld vi lever är att ha riktigt starka solglasögon i en väldigt mörk källare.
Okej – liberalismen, det finns fina tankar med mänskliga rättigheter och demokrati i grunden och det finns tankar om att varje individ är sin egen och bestämmer över sin egen livssituation. Det är för mig en splittrad och svårdefinierbar ideologi. Man kan inte särställa individen från den värld den lever i, de som kallar sig liberala idag väljer att blunda för hur en människa påverkas av sin omgivning. I dagens läge kan man inte kalla sig liberal utan att tycka illa om människor, alternativt blunda för hur världen ser ut.
Varför? Jo de som kallar sig liberala i dagens Sverige och vår närliggande omvärld är de som gör vår värld sämre. De avvecklar våra sociala skyddsnät och upprätthåller ett ekonomiskt system som lever av den fattiga världen och som nu även fäller de svaga inom den rika världen. EU, som ett projekt i liberalismens namn har fått sitt första offer – Grekland. Lätt att säga att man i Grekland levt över sina tillgångar, men inte sant. Det är nyliberalismen som får stå för att greker, spanjorer, portugiser, irländare och snart folk av fler nationaliteter tvingas gå till soppköken för att mätta sina magar. Vi som lever i den tidigare så väl skyddade världen börjar se verkligheten komma allt närmare. Vi har levt på och förstört den fattiga världen länge nu, vi börjar se svårigheterna att hålla igång vårt ekonomiska system.
Bredvid de superrika lever folk alltså på (eller under) existensminimum. Är detta ett fungerande system? För att kunna behålla makten, måste kapitalistklassen få världens befolkning att acceptera att fortsätta lämna över frukterna av vårt arbete till dem och att stillatigande gå med på den försämring av levnadsförhållanden som vi bara sett början på i södra Europa.
Steg för steg avväpnar de rika procenten massan dess vapen. I Europa har man gett upp på idén om social välfärdsideologi. Istället omfamnas privatiseringar, försvagning av facket, kommersialisering av vård och utbildning. EU-ländernas regeringar underkastar sig de tvingande ekonomiska reglerna, oavsett sociala följder.
Kapitalismen har ett läge – maximal profit. När den nyliberala epoken startade på 1980-talet var målet att ta bort alla hinder för profit. Givetvis i frihetens namn. Vi gavs alla möjligheter till att dumpa varandras löner och kapitalet kunde ohindrat röra sig dit där lönerna var lägst. Resultat? Rika blir rikare, fattiga blir fattigare. Sverige är inget undantag, för de naiva som fortfarande tror på det.
Jag är inte kommunist, man är inte kommunist för att man väljer att ifrågasätta vad vår världsordning gör med världen. Du kan kalla mig vad du vill, men jag frånsäger dig rätten att kalla dig liberal och samtidigt sträcka din stolta nacke.
