Jag är arg. Jag känner mig lurad. Jag är sjukt besviken. Social Distorion har nyss släppt ny platta. Det är första riktiga fullängdaren sedan 2004. Så visst har man väntat. Nya plattan ”Hard Times and Nursery Rimes” är kass. Och det är fan inte okej! Vad har hänt på sex år som gör att ett band går från att väldigt bra till att bara vara platt och ointressant? Nu tycker jag förstås att bandet var bäst på 90-talet, men fy fan vad sviken jag känner mig.

Det här är ett av de band som präglat min ungdom och mitt inträde i vuxenvärlden väldigt mycket. Det låter hyfsat pretentiöst – visst, men det är väldigt sant! Jag kommer ihåg när vi skulle välja inriktning på gymnasiet. Jag valde att inte välja samma skola och samma inriktning som mina närmaste vänner. Jag ser det som ett av mina första riktigt vuxna beslut. Att istället för att bara följa med och välja säkerheten när man skulle plugga ”i stan” så valde jag något annat. Något okänt, typ som att beträda okänd mark. Alla vet ju att det är otäckt när man är liten och framtiden är okänd om än kittlande. Hur som helst så var det ganska jobbigt ett bra tag att inte ha sin trygghet och alla polarna i vardagen på samma sätt. Man hamnar lätt utanför när andra kompisgäng faktiskt valt att fortsätta tillsammans. Man inkluderas inte per automatik.
Jag träffade dock en snubbe som jag såg upp till. Han var en jävligt smart kille. Han hade hoppat av gymnasiet ett eller två år tidigare (jag fick senare veta att han ”hoppat av” pga att han fick hjärnhinneinflammation och nästan dog…). Han var inte den som dök upp i onödan på lektionerna som var mindre intressanta. Han körde sitt eget race. Han lyssnade på Social Distortion. Han delade med sig av deras storhet och mitt rockhjärta har alltid varit stort och kommer alltid vilja ha mer. Summan av kardemumman var att Social Distortion blev en del av min uppväxt och en del av mitt inträde till vuxenlivet (pretto igen). Vi har spenderat många år tillsammans och deras texter och mina drömmar har slätats samman gång efter annan. Deras musik har gett mig gåshud och fått mitt känsloregister att svaja på många sätt. Jag träffade en av de mest intressanta kvinnor under denna period på grund av dem och på grund av Mike Ness.
Det finns många historier och rockmusiken har haft en väldigt stor del i min uppväxt. Nu känns allting bara som lurendrejeri. Social Distortion är numera ett band som mina föräldrar hade gillat mer än mig under min uppväxt. Usch!
Dags att lägga ner nu Mike Ness om det här är vad ni blivit! Det i kombination med Skunk Anansies comeback med skivsläppet för ett par månader sedan – även det en stor besvikelse – gör att jag börjar undra om jag eller dem har blivit för vuxen. Hoppas bara inte att Rage Against the Machine släpper nytt snart. Jag klarar nog inte av fler besvikelser…
Det här är dock ett par riktigt bra Social Distorion-låtar:
Social Distortion – Through These Eyes
Social Distortion – Don’t Drag Me Down
Social Distortion – Cold Feelings
Social Distortion – Born To Lose
Social Distortion – Reach For The Sky