Vad är det som händer? Varför händer det här? Vem är det som dödar våra systrar, våra bröder, våra barn, våra mödrar och fäder? Var kommer allt detta hat ifrån? Går världen under? Hade Nostradamus eller Mayaindianerna rätt? Hade George W Bush rätt? Är det vi mot dem? Eller är vi alla ensamma och rädda för fiender vi själva skapar?
Terror. Vad annat? En av vår tidsålders mest populära term får äntligen användas igen. Det första jag hörde var frågan vem som tagit på sig dådet. Vilken smutsig och mörkhyad terrorist är det som försöker döda oss? Jo Anders Behring Breivik. Inte Al-Qaida och ingen mulla. Ingen självmordsbombare. En norrman som ”har gett uttryck för att det var grymt att han var tvungen att utföra de här handlingarna, men i hans huvud var det nödvändigt”.
Det finns inga ord att trösta de anhöriga som förlorat en vän, en familjemedlem eller en respektive. Det enda som finns är ett medlidande och ett stilla stöd för de utsatta. Vad som också finns är avsky. Avsky, bestörtning och undran. Vad kan få en människa att begå ett sånt här brott? Hur kan en människa njuta av att avsluta en annan människas liv? Hur kan detta ske hos oss? Det här är inte vi. Det är ju dem som dödar varandra. Vi lever i harmoni med varandra. Det är de som är vildarna och vi som lever i den världen de vill leva i.
De dödar varandra hela tiden. När blev terrorn så global att den inte bara dök upp på vår tv-skärm? Den finns i vår närhet, den lever granne med oss och den är inte någon annans sak längre. Helt plötsligt kanske vi måste rannsaka oss själva. Kanske är det inte deras utopi som vi lever. Kanske är det inte vi som är det dem eftersträvar. Kanske är vår verklighet lika full med brister?
Förutom det lidande som alla drabbade går igenom idag och en lång tid framöver så är det något som får mig att må riktigt dåligt. Jag undrar vad det är som gör att vårt lidande (jag tycker det är tydligt att Norges sak är vår en sån här dag) betyder mer än deras lidande. Denna politiska mediala process att särskilja lidande och bekräfta idéer att dödsoffer är tragiskt, extraordinärt, oacceptabelt ställs mot de dödsoffer som är banala, vanliga, oundvikliga och rentav väntade. Varför är vi färgskalan och de gråskalan? Varför skriker vi tragedi när det händer oss och rycker på axlarna när det gäller dem? Varför blir Norge en historia att återberätta och Afrika, Mellanöstern och alla utanför vår sfär bara statistik?
Okej att världen är för stor för att låta allas sorg ta plats och att Norge är så nära vi som det går att vara. Vi skapar en gemensam kultur och historia och särskiljer oss från dem. Vi ser samma dåliga filmer, vi älskar våra skådisar och ikoner, vi klär oss i samma klädmärken och äter samma mat så vi bör väl sörja samma döda. Må det vara Diana eller brandmännen i New York. Eller norrmännen. Vi försörjer vår provinsiella partiskhet.
Efter 9/11 krävdes det att hela världen skulle sörja. Vi skulle ha tysta minuter i USA, Sydamerika, Afrika, Asien, Ängelholm etc… När ett afrikanskt folkmord sker inför ögonen på oss då? Då vänder vi blicken bort. Inte ens FN reagerar. Vi gör en film och skapar seminarier av det i efterhand så att vi kan förstå vad som hände när hundratusentals människor slaktades. Inga tysta minuter i klassrum, på fotbollsplaner eller i regeringsbyggnader.
Vi sänder ett meddelande att dem inte är vi. De exkluderas ur det globala vi-et. Detta föder en intensiv ilska. Man skulle kunna kalla det rasism att be Iran, Saudiarabien, Somalia att sörja för de som fallit i väst när de som fallit i dessa länder varken sörjs eller knappt ens nämns. Man kan kalla det en moralisk återvändsgränd, en asymmetri i medkänsla.
Vad gör den mediala snedvridningen mot vår perception av verkligheten? Man delar upp folk i lika delar makt, rikedom, ras. Vad får vi? Är 1 amerikan värd lika mycket som 2 européer, 5 jugoslaver, 20 kineser, 100 irakier, 300 eritrianer?
9/11 blev till ett skådespel med alla möjliga kameravinklar som upprepades gång på gång. Men vad vet vi om Afghanistan? Vad vi inte vet är att USA:s utrikesdepartement krävde av nyhetsrapportörer att inte visa Bin Ladens inspelningar för att de kunde/skulle väcka antiamerikanska strömningar. Vi diskuterar inte att CIA har finansierat Al-Qaidas och andra numera terroriststämplade organisationers uppbyggnad. Eller att Pentagon betalade 2 miljoner dollar varje månad för att få ensamrätt till hela kapaciteten på de privata satelliter i Afghanistan som var så pass högupplösliga att de kunde urskilja riktiga människor. Hade vi fått se den verklighet som levs i länder med svält, tvingad migration, övergrepp så kanske dessa dödsfall hade blivit verkliga för oss. Och kanske inte bara statistik. Istället för ett kliniskt videospel med ”smarta” bomber kanske de hade blivit verkliga människor med verkliga sorger.
Vilken verklighet matas vi istället med i medierna? Medierna idag bygger på försäljning och saknar mer och mer den kontrollfunktion av samhället den bör besitta. Var hamnar vi? Vi får inte höra vilka förödande konsekvenser de ekonomiska sanktionerna i Irak har haft för Iraks folk och barn. Vi får inte höra hur polisen i våra länder begår övergrepp med rasistiska undertoner varje vecka och varje dag. Vi får höra hur ett skepp med afrikanska flyktingar sjunker och flera hundra dör. Vi får aldrig berättat för oss att de flyr sina länder på grund av våra övergrepp i frihandelns namn.
Vi får inte höra hur vi begår övergrepp mot varandra och begränsar demokratin när vi låter våra politiker berätta för oss att så länge vi inte begränsar våra varor ifrån möjligheten att korsa nationsgränser så kommer rättigheterna och friheten att följa efter. Vad vi då väljer att inte berätta är att medan vi i Europa och våra grannar i väst blir lite rikare hela tiden… Ja vem bekostar detta? Jo det är de som inte har möjligheten. Det är de fattiga som betalar vårt välstånd. Vi tar emot. Vissa av oss vet inte bättre. Vissa av oss vet bättre men väljer att blunda. Vi ser inte. Och de räknas inte.
