Sitter här i min soffa (som egentligen är en säng med en massa kuddar) och äter rester från gårdagens middag. Jag skrev aldrig igår. Jag försov mig med två timmar så jag hann inte.
Jag vaknade till, tänkte ”wow, jag vaknade innan väckarklockan börjat tjuta, det var som tusan. Sedan kollade jag på klockan och flög upp i samma ögonblick som jag insåg att jag haft fel. Men jag hade tur i oturen. Jag vaknade frisk. Äntligen!
Så där hade jag en fördel. Stressa är mycket mer hanterbart när man är frisk.

Jag panikstädade, dushade, lagade mat och bakade.
Klockan 18:00 skulle Eva och Alina komma över på Söndagsmiddag.
Större delen utav min tid som ”hemlös” (typ) bodde jag hos Eva och Alina och sedan dess att jag flyttat därifrån kommer jag fortfarande dit på söndagsmiddag varje vecka. Men nu hade jag bestämt mig för att det var dags att bjuda igen.

Middagen blev lyckad. Jag trodde aldrig jag skulle hinna, men 2 minuter innan
Eva och Alina dök upp blev jag klar med maten. Jag bjöd på någon slags kyckligpasta med en fräsh sallad och kände att jag bara sammlade mer och mer vuxenpoäng för varje rörelse jag gjorde. Efteråt blev det kaffe och kladdkaka. Själv drack jag te (eftersom jag inte är så förtjust i kaffe) och åt frukt (eftersom jag har fått för mig att jag är tjock – vilket jag är). Alina insisterade på att se ‘det femte elementet’. Så det gjorde vi. Filmen tog slut, dom gick hem till sig, Jag ställde mig och tog tag i disken och funderarde över mina vuxenpoäng.

Jag har sammlat på mig ganska mycket vuxen poäng på sistone och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag har bestämt mig för att aldrig bli vuxen. Men bara för att man har en massa vuxenpoäng behöver inte det betyda att man är vuxen, eller? Ärligt talat är jag livrädd för att bli vuxen.
Här om veckan hade jag filmkväll här hemma och en fyra år yngre vän sa att hon inte kunde komma eftersom hennes förändrar skulle flippa om dom fick veta att hon varit ”hemma hos en annan vuxen”. Jag mådde illa när hon sa det och bad henne att aldrig någonsin kalla mig vuxen igen.

Idag var jag iväg och fixade biljetter till Räfven’s spelning på Storan på onsdag.  Blir tredje gången jag ser dom nu. Kommer dansa som en galning och ha träningsverk till tusen på torsdagen. Det lär bli veckans höjdpunkt utav tvekan.

Nu har det gått över en vecka sedan senast jag skrev.
Anledningen är dels att jag varit bortrest och dels att jag varit sjuk.

I fredags gick jag och John upp äckligt tidigt och satte oss på tåget till Örebro.
I örebro mötte vi Madde och sedan åkte vi tillsammans till Lindesberg.
Jag hade sett fram emot den här resan ända sedan det bestämdes för ca 6 veckor sedan och visst blev det en trevlig resa, men det blev inte som det var tänkt.
Jag hade noll förväntningar. Har man förväntningar så blir man bara besviken. Så jag slapp åtminstonde bli besviken.

Då maddes mor inte ville ha oss där skulle jag och John sova hos Maddes pojkvän.
Jäkligt schysst kille. Honom som person har jag inte som helst problem med. Men hans hygien… den lägenheten…
Snubben hade inte tvättat på hela tiden han bott där (och han flyttade in i November) och han hade inte duschat på två veckor. Så då kan ni ju gissa hur lägenheten såg ut…
Att han vill gå runt och vara snuskig har jag inget problem med, det är hans val.
Men man mår inte bra när man tvingas sova i en sån lägenhet. Jag blev sjuk. Riktigt jävla sjuk. Jag var helt borta i feberyra på lördagen och söndagen. Jag kände för att spy, men kunde bara inte.

Så fort vi tog oss ur lägenheten på måndag eftermiddag för att åka hem mådde jag genast bättre.
Bättre men inte bra. Men jag gissade på att fick jag bara komma hem och ta en dusch, byta till rena kläder och sova i en fräsh lägenhet en natt eller två skulle jag bli bra igen. Jag hade till hälften rätt och till hälften fel.
Jag blev mycket bättre, men inte fullt bra. På torsdag hade jag plötsligt blivit såpass dålig igen att jag spenderade dagen sängliggandes, likaså dagen därpå. Idag har jag varit uppe åtminstonde.

Hade tänkt skriva tidigare, men det har inte blivit av.
Livet är ju inte allt för spännande när man är sjuk heller.
Torsdagens största happening var att jag bröt en nagel. Inte så intressant va?
Gårdagen var också ointressant. har bara legat hemma och sett på film.
Såg Requiem for a dream igen. Den var precis lika bra som första gången jag såg den. Sedan snubblade jag av en slump över filmen Death Trance. Den var väldigt konstigt och inte alls vad jag väntade mig. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte om den. men tillsist bestämde jag mig för att jag gillade den. Den var bara Jäkligt skumm…

Nu ska jag följa Malins råd i hopp om att bli frisk och sedan ska jag försöka städa lite.
”Drick mycket vatten och vila mycket, funkar inte det så drick läsk och ät glass. Det hjälper inte, men det känns bättre”

Herre jäklar! Vart ska jag börja?

Det var mycket länge sedan jag skrev.
Men jag har ursäkter.
Först så var det praktikplatsen som tog upp allt tid.
Sedan var det krånglande datorer.
Och sedan var det brist på internet.

Men nu är jag tillbaka!

Mycket skrivande att ta igen. Det har hänt en del. Jag hade en praktikplats som ledde till ett jobb som ledde till att jag gick in i väggen. Det har tjafsats hit och dit med coacher, psykologer, kuratorer och läkare. Har fått en egen lägenhet. Fått nya vänner. Massa saker. Allt ska jag berätta om tids nog. Idag fick jag i alla fall äntligen internet installerat i lägenheten och kan åter igen börja blogga. Och nu kommer jag antagligen börja blogga lite flitigare igen – men jag lovar inget…

Klockan är ca 01 och det har blivit den 27 mars. Det är nu ganska så exakt ett år sedan en vän dog. Så jag sitter här och tänker på honom och jag vet inte riktigt vad jag känner. Han var en väldigt fin människa som det tyvärr gick jäkligt snett för i slutet. Jag hoppas att han funnit den frid nu som han aldrig tycktes hitta i jordelivet.

Klockan är mycket och jag ska upp äckligt tidigt så det här får räcka för idag

Nu är det veckor sedna jag uppdaterade bloggen! 
Skäms på mig!
Men jag har inte haft ångest över det, så det är ju bra så sett.

Varför detta nu då? Jag har helt enkelt inte haft tid. Mona har flyttat. Sandra har varit och hälsat på och jag har fått en praktikplats. Jag jobbar 09:00-17:00, så när jag väl har tid att blogga så är jag döttstrött och orkar inte. 
Men nu ska det bli skärpning har jag tänkt, fast jag får se hur det blir med den saken

Jag sitter nu här med en kopp varm choklad och njuter över faktumet att det är helg. Ska bara ta dte lungt ikväll och imorgon bär det av till Meeths där det är någonslags happening. Det ska bli kul.

Nu tog mina ord slut för den här gången…

Igår så gjorde jag det igen. Jag ville inte gå ut. Jag mådde alldeles för dåligt för att gå ut. Jag ville inte träffa någon, än mindre stå i en bar, än mindre ta hand om fulla kompisar. Jag ville bara stanna hemma med täcket draget över huvudet. Men jag gav efter. Jag lät mig övertalas.

Jag är en sån jävla toffel. Jag vill så gärna vara till lags att jag tror jag har förlorat migsjälv. Jag kan inte längre skilja på vad som min egen vilja och vad som är någon annans.Och jag känner mig som en hycklare, för är det något jag föraktar så är det svaga, viljelösa människor. Är det kanske just därför jag hatar dom? För jag hatar självhatare också. Jag tycker dom är så förbannat patetiska. Är det kanske för att jag ser migsjälv i dom?
För visst fan hatar jag migsjälv.

Därmed hatar jag också min spegelbild. Folk säger att jag har blivit vackrare sedan käkoperationen. Kvinnligare säger dom. Men varför är dte då fortfarande folk som kommer fram och frågar ”ursäkta, men är du en tjej eller kille?”
För visst fan har utseende betydelse, visst fan har det! Du kommer så mycket längre här i världen med ett vackert ansikte.

Ibland är detsom om jag inte fanns. Har du inget hem, ingen familj, inget jobb, ingen status så upphör du existera på något sätt.
”Tillåt mig att presentera mig, mitt namn är ingen alls.”
Men hey, du kan inte få allt. Ingen är perfekt. Men det finns dom som är jävligt nära och jag känner mig så förbannat långt ifrån. Jag har ingen önskan om att vara någon annan, bara ett bättre jag. Jag vill vara allt jag kan vara.

Vem är jag? Vad har jag blivit? Har jag lärt mig något? Varför lever vi? Varför skaffar vi oss vänner? Varför förälskar vi oss? Varför hittar vi människor vi vill dela våra liv med? Gör döden livet meningslöst?
Jag är så jävla rädd för svaret, även om jag vill påstå att jag redan vet det.

Varför kan jag inte bara slåss för mina drömmar? För det jag tror på? Varför skäms jag över migsjälv?
Men hur ska man kunna sikta mot stjärnorna om man liksom är höjdrädd?

Jag är så trött på alla ”det löser sig”, alla ”imorgon ska då få se”, alla ”en dag blir alla drömmar verklighet”

Jag är så trött på livet.
Det är inte så att jag vill dö eller nånting sånt. 
Jag önskar bara att jag aldrig blivit född…

Nu har jag hoppat över en dags bloggande igen och haft ångest över det.
jag måste lära mig att antingen sköta bloggen eller sluta bry mig så mycket när jag inte sköter den. 

Igår var en bra dag. Jag och Moa gick en långpromenad (5km). Jag hade kommit till henne kvällen innan då hon höll bullkalas (trotts att jag var nyopererad vågade jag peta i mig tre bullar) och det blev till att jag sov över i hennes sjukt sköna säng. Jag träffar Moa alldeles för sällan nu för tiden. Måste bli bättre på det.
För att återgå till gårdagen. Efter min och Moas promenad följade jag henne till frisören och sedan åkte jag ”hem”. 
När jag kommit hem såg vi Velvet goldmine, The Crow (City of angels) och Corps Bride. 
Jag var deppig pga div saker så Alina åkte iväg och köpte lyxglass åt oss. Hon inhandlade även hårfärg och gav mig fria händer. Det resulterade i att hon nu har sjukt snyggt hår och jag har knallröda händer då jag inte använde handskarna.

Och igår eldade vi för första gången i den öppna spisen. Det var så vansinnigt mysigt! Jag ville aldrig gå och lägga mig, bara sitta framför brasan hela kvällen…

Idag har jag opererats.
Dom plattor som krånglat har blivit bort plockade.

Imorse steg jag upp, åt frukost, överskred maxdosen för mina lugnande tabletter och gav mig av till käkkirurgen. Vid det laget jag anlänt hade jag blivit alldeles lagom groggy och det var dags för bedövning. Jag har inte mer problem än någon annan med sprutor, men fan vad jag hatar att få dom i munnen.
Trotts dubbel dos bedövning var jag tvungen att säga till att det kändes det dom började gräva med skalpellen. Fast jag kund einte säga så mycket med slangar och skalpell i käften så det blev mest något i stil med ”nyff”, men dte var tillräckligt för att dom skulle fatta. Det var värst vad bedövning tar illa på mig, för det var inte första gången något sådant hände.

min käkkirurg är indier och låter som en banjo när han pratar. Men så kom det in en främmande man som tydligen studerade yrket, uppenbarligen utläning och min kirurg växlade över till engelska. Han lät då plötsligt inte alls som en indier. Hans engelska var perfekt. Den främmande mannen frågade vad som gjordes här och min kirurg förklarade. En utav skruvarna som höll plattorna på plats satt så löst att det inte behövdes skruvmejsel för att få ut den. Något som min kirurg förklarade genom att säga ”this was so loose, I didn’t even have to screw it” och jag med min snuskiga fantasi började naturligtvis garva. Fast så mycket till skratt blev det inte då min mun var full av slangar, en skalpell och en skruvmejsel och var avdomnad av bedövningsmedel. Men tillslut blev operationen avslutad och jag vinglade därifrån. Åkte till arbetsförmedlingen och träffade Moa. men bestämde mig strax att det var nog en bra idé om jag istället åkte ”hem” och vilade. Så det är vad jag ska göra nu.

Det är nu nästan två dygn sedan senaste blogginlägg skrevs.
Och jag har ta mig fan haft ångest för att jag inte bloggade igår.
Trotts att det var en dag som alla andra.

Jag vaknade, städade lägenheten lite halvhjärtat, såg om ’Rocky horror picture show’, tuperade håret, sminkade mig, gav mig ut på stan för att åter igen slå ihjäl tid med Emelie. Senare begav jag mig till Hikari-kai och hade det trevligt där. Sedan åkte jag tillbaka till Malins lägenhet, men inte för att ta hand om katterna utan för att träffa Malin som nu hade kommit hem. Vi pratade, lagade mat och lekte Gud långt in på natten.

När jag klev upp imorse ångrade jag att jag inte lagt mig tidigare. 
Jag var plågsamt trött
Men jag tog mig upp, åkte ”hem” och gick ut med hunden.
Åkte sedan för att träffa min nya arbetscoach för första gången och jag kännde mig smått rädd på vägen dit. Jag hade fungerat bra med och tyckt mycket om min gammla arbetscoach, men skulle jag alltså få en annan då min gammla flyttat. Skulle det går väl? Skulle hon förstå mig? Skulle hon kunna hjälpa?
Det gick väl och hon verkade verkligen förstå mig så jag tror faktiskt hon kommer vara mycket till hjälp.
Det fick mig på riktigt gott humör och jag åkte ”hem” igen med ett leende på läpparna.
Men jag mådde fortfarande illa på grund utav sömnbristen så när jag kom ”hem” igen gick jag och la mig med en gång.
Jag mådde fortfarande dåligt när jag vaknade igen och kom fram till att det måste vara något annat än sömnbristen som gör att jag mår som jag gör, så jag klev upp igen. 
Till min stora sorg insåg jag att jag mådde för dåligt för att orka palla mig att iväg till Rockbaren. Jag hade så gärna velat vara där ikväll. Loke skulle ju spela.
Nåväl, man kan inte få allt
Men det begär jag inte heller
Jag vill bara ha något…som jag aldrig kan få…

Jag vaknade av en blöt kattnos i armhålan.
Det var ljust ute. Jag flög upp i tron att jag försovit mig igen.
Men icke. Klockan var bara strax efter sex. Jag skulle upp först vid tio.
Så jag la mig att sova vidare. Men grannarna väsnades och lillkatten jävlades.
Så efter en timme gav jag upp och satte mig för att surfa istället, men bestämde mig strax för att åka och handla. Jag som brukar sova till ett på dagen (såvida jag inte har en tid som kräver att jag går upp tidigare inbokad på schemat) browsade nu runt bland hyllorna på Lidl redan klockan nio på morgonen. Jag stod länge och tvekade inför diverse suspekta varor. Lidl må vara billigt, men så får du också vad du betalar för. Jag bestämde mig för att ta chansen och köpa mjölk av något mystiskt märke jag aldrig sett förr för det var ju en hel krona billigare. (Herre jävlar vad snål jag är! Men så har jag ju väldigt osäker inkomst också.)
Sedan införskaffades också en flaska Cola och ett pålägg av beprövat märke.
Toapappret var det mindre noga med, det blev vad som än var billigast.
Sedan gav jag mig in till stan för att göra en vän en tjänst och träffad eav en slump på några polare jag hade sjukt kul med tills dess att jag insåg att jag började få brottom. Jag skulle hem, lämna varorna och käka något på kort tid. Något jag klarade trotts tidspressen, men resultatet blev därefter. Jag har aldrig i mitt liv misslyckats så totalt med stuvade makaroner. Gott blev det inte, men något var jag tvungen att äta och det fanns inte tid att laga till något annat. Sedan är frågan hur gott dte är med stuvade makaroner över huvudtaget. Jag hyssen en slags hatkärlek till det. Jag finner stuvade makaroner vidrigt, men tycker samtidigt om det. Märkligt…

Väl tillbaks i stan träffade jag Emelie. Och åter igen drev vi runt för att slå ihjäl tid på ett sätt som bara vi kan. Likt barn på julafton glades vi åt alla Halloween saker som börjar dyka upp i skyltfönstren.

För snart ett år sedan opererade jag käken pga. underbett. Operation som resulterade i ett perfekt bett men också förlorad kännsel från underläppen ner till hakan på höger ansiktshalva. Det har lett till att jag ibland dregglar utn att märka det, vilket är oerhört frustrerande. Hur som helst, det har uppståt en infektion orsakad utav att en utav de inopererade metallplattorna har börjat vandra utåt. Så den plattan skall opereras bort nu då käken är läkt och plattan inte längre fyller någon funktion. Men för att operationen skall vara genomförbar måste infektionen lägga sig något och därför har jag nu börjat käka penicillin. Och jäklar vad stora tabletter det är. Jag blir lika förvånad varje gång jag lyckas få ner en utav dom. När det var dags för eftermiddagsdosen gick jag in på Hemköp för att köpa något att skölja ner den med och konstaterade att jag inte hade råd med annat än en glasflaska. Jag köpte en hallonsoda och insåg att jag inte hade någon öppnare, så jag plockade upp nycklarna. Det resulterade i fyra små blödande sår fördelat över tre fingrar pga min klumpighet och min envishet. Men jag fick upp den förbaskade flaskan (efter tio minuter) och kunde ta min medicin som den duktiga flicka jag är.