Saknar ni mig?

Jag saknar Dear Diary som sjutton. Att blogga anonymt är så mycket trevligare. Min ‘riktiga’ blogg känns så sjukt mesig när jag läser igenom mina inlägg här.

Många skratt, men även många bittra ögonblick. Sagan om den mest händelserika perioden i mitt liv?

Nåja. Håll utkik. Vidrighetsblogg-suget börjar öka.

Fan jag ligger på soffan med riktigt skumt humör. Det är när man känner så här man börjar tänka på det förflutna, tolka in saker som inte finns, blir bitter och förstorar allt. Väljer att tro det värsta.

Vad håller jag på med? Skärpning, verkligen, skärpning.

Jag känner mig illamående… vet ni vad jag fått reda på? Det är vidrigt, allting kunde ha varit helt annorlunda. Jag försöker tänka att allt händer av en anledning, men helt ärligt hjälper det inte direkt.

I början när Han och jag träffades sporadiskt sa han till mig att han inte var ute efter något seriöst just då. Jag blev ju såklart lite ledsen, det är ju aldrig kul att höra men samtidigt kändes det ganska bra. Jag hade precis blivit singel efter ett långt förhållande och behövde nog känna luften under vingarna ett tag.

Nu har jag Honom. Det tog en jävla tid men nu är han min. Och igår hade vi ett sånt där ’serious talk’. Och han berättar då varför han sa att han inte ville att det skulle bli något seriöst mellan oss då i början.

Jo. För att en kille sagt att jag hade hånglat med och stött på honom! Samtidigt som jag raggat på min nuvarande kille. Vilket jag inte gjort, han skulle vara den sista jag ville hångla med vid den tiden dessutom.

Jag blir bitter, sååå bitter.

Är det en dödssynd, eller har jag bara fått för mig det?

Känslorna inför morgondagen känns minst sagt osäkra. Från att kvällen varit spikad känns den nu väldigt osäker. Det skulle ju vara min kväll!

Jag har till och med färgat håret. Det brukar jag ioförsig göra ca en gång per månad, men den här gången unnade jag mig två förpackningar för att det skulle bli extra fint. För att kvällen skulle bli extra bra. För att min kväll skulle bli extra mycket min kväll!

Facit:

En vän var allmänt bitter och ville därför inte gå.

En vän låg hemma och var tokförkyld.

En vän ’kände’ inte för det och ville spara sig till nästa helg.

En vän ville men hade två kommande tentor som det behövdes pluggas till.

En har bestämt sig för att vara nykter fram till juli.

En hade andra planer, men kunde kanske ändra på dem.

En person ska gå, men ska på en annan förfest. Jag får följa med, men va fan. Jag ville ju ha en sista förfest med mina vänner, alla tillsammans. Blaha.

Så nu sitter jag som ett fån här i min nya hårfärg.

-Det var fan inte värt den andra kartongen.

Idag har jag jobbat. Eller, glassat. Sex timmars betalning för att stå i solen och få sig en fräsch bränna, perfekt till fredagens fest. Inte illa. Nå ja, lite har jag fått slita.

Det skrämmer mig en aning att det här är sista veckan i maj. Vart tog våren vägen? Vart tog tiden vägen?

Jag har fortfarande inte det helt klart för mig vad jag ska göra i sommar. Jobb är klart för juni, men juli ser just nu mörkt ut. Det skulle vara himla skönt att ta en slapp sommar, det har jag råd med, men jag känner mig själv och vet att jag skulle bli rastlös efter max tre dagar utan någonting att göra.

Nåja, det löser sig alltid. Jag skulle vilja jobba med eller göra någonting roligt i sommar. Någon som har nått bra tips ?

Trots att jag frågat och fått mitt sinne lugnat kunde jag igår inte slå bort känslan av irritation och maktlöshet. Vad har den här människan för problem?

Hon har inte bara en stackars kille som hon är sambo med. Hon ska dessutom försöka sätta en käpp i hjulet för mig, för att hon är svartsjuk/avundsjuk. För att Han råkar tycka om mig, inte henne. Buhu, honey. (Kanske dags att rannsaka sig själv ? )

Hursomhelst stör det mig att jag låter henne ta upp så mycket tid i mitt huvud och orsaka sådann stor irritation. Det stjäl energi. Bäst att jag slutar med det.

Han har varit min röda tråd från mitt allra första blogginlägg och nu, cirka åtta månader senare är han nästan min på riktigt.

Jag satsade. Och jag vann. Jag fick till och med en bonus.

Dags att knyta ihop påsen ?

Vad har hänt med mig? Hur vågade jag det här?

Av erfarenhet vet jag att hjärtat borde banka hårt och fort i mitt bröst just nu. Jag borde andas grunt och fort. Men det gör jag inte. Och hjärtat slår inte som en hammare mot bröstbenet. Det känns inte alls, det står nästan stilla.

Känner jag mig säker? Eller, känner jag ingenting alls ?

En sak som fascinerat mig är hur något så dåligt kan vändas till något så bra. Jag börjar nästan tro på uttrycket att ur allt ont kommer något gott.

Mycket gott för min del…