Ni vet, känslan av att bara vilja ta båda händerna och gräva in dem i ansiktet och öppna upp så att skallen och hjärnan rinner ut och dimper ned i golvet. Typ så, ja.

Så är det varje dag, åtminstone någong gång under de tjugofyra timmarna som utgör en.

Vad ska man ta sig till? Det känns som att man ständigt försöker nå ut till andra människor, men får kalla handen varenda jävla gång. Sanningen är nog den att alla andra är så upptagna med sina egna problem att de inte har ork att bry sig om en annans. Det är förståeligt. Och ingens misär är värre eller mjäkigare än någon annans… Inget är någonsin så lätt.

Så vad ska man göra? Vem där ute är tillräckligt nöjd med sig själv och sitt liv för orka engagera sig i en annan människas bekymmer? De som får betalt för att göra det räknas inte.