Kardemummakakan står i ugnen och börjar dofta ljuvligt. Lillasyster matvägrar och får därför ingen kaka. Hon vet vad som gäller. Först mat. Sen kaka. Men ingen mat. Okej. Ingen kaka heller. Jag är stenhård. 

Det blir storebror och jag som får frossa i nygräddad kardemummakaka. Det får man när det regnar. Och man är ledig.

Ute är det bara 16,5 grader. Tänk att det var nästan dubbelt så varmt för några dagar sedan. I fredags kväll visste vi att värmeböljan tackade för sig. Vi tog en sen långpromenad i den ljumma sommarkvällen. (Svärmor var hemma och passade barnen). Vi gick så långt så fötterna ömmade innan vi var hemma igen. Jag försökte njuta in i det sista av den kanske sista riktigt varma kvällen för i år. Jag kramade ur varenda droppe av den härliga kvällsluften. Andades in djupt och sträckte ut armarna. Ahhh!

Resten av helgen har passerat i ett töcken. De senaste veckornas intensiva program har tagit ut sin rätt. Nu när vardagen är på väg att börja igen är jag helt slut. Men lycklig. Har klarat av tre veckor med stängt dagis och därmed fullt hus bestående av svärmor, svärfar och andra gäster. Men nu är huset vårat igen! Vi kan göra vad vi vill. Vi kan springa runt nakna. Vi kan fisa. Vi kan äta vad vi vill utan att behöva fråga om någon annan också vill ha. Vi är med andra ord självständiga igen.

Underbart.

Nu är det även nedräkning till vår egen semester. Tre veckors slit till. Sen får vi vår ”kaka” också. Det är många kakor som ska avnjutas…