Då har lilltjejen fått sitt första pass. Hon är nu berättigad att åka var hon vill i världen. Ja okej. Åtminstone i teorin. Hon fick titta djupt in i kameralinsen på polisstationen. ”Klick”, sa det. Och så kom hennes passbild fram på skärmen nedanför. Hade hon varit 20 år äldre hade hon sett kriminell ut. Blicken var tom och ansiktet uttrycktslöst. Men vad annat vore förväntat. Två vuxna människor, en mamma och en polisaspirant, hade påtalat både två och tre gånger, ”titta på den där runda saken nu. Titta där. Såja. Bra. Klick”. Vem skulle inte se uttryckslös ut om man inte hade en aning om vad man skulle förvänta sig. Vad ska hända?

”Oförmögen att skriva namnteckning”, står det också. Det kan jag inte riktigt hålla med om. Hon hade nog gärna klottrat ner något om hon hade fått en penna i handen. Kanske rent utav över hela passidan.

Vi vinkade ”hej då” till poliskonstapeln och åkte hem igen. Som fria människor. Fria att resa var vi vill. Jag berättade för lilltjejen att på semestern ska vi resa till Spanien. ”Vi ska FLYGA dit. Kan du tänka dig. Visst ska det bli spännande?”

”Titta mamma. En traktor.”

Tycker du om rostat ljust bröd? Kolla in det här recepet! Inget märkvärdigt egentligen. Men det blir väldigt gott att rosta. Härligt knapriga kanter. Det bästa av allt är att det har ett bra GI-värde!

Plocka fram:

1 pkt jäst

6 dl kallt vatten

2 tsk salt

800 gr (ca 12-13 dl) dinkelmjöl.

Använd gära hushållsassistent för att underlätta knådandet. Annars är det bara att kavla upp ärmarna och spotta i händerna.

Börja med att smula jästen i en bunke. Häll över lite kallt vatten och blanda med jästen för att få den att lösas upp. Blanda i resten av vattnet och sedan saltet. Därefter blandas allt mjöl i. (Lite mer mjöl kommer sedan behövas till utbakningen). Används en hushållsassistent kan degen snurra runt i den i ca 8 minuter. Annars får man försöka knåda degen jämn och slät så gott man kan.

Låt jäsa under duk till dubbel storlek, ca 30-40 minuter.

Smörj två brödformar.

Stjälp upp degen på ett mjölat arbetsbord. Knåda lite lätt. Dela i två delar och lägg i formarna. Det är en fördel om det finns lite luftbubblor kvar i degen när den läggs i formarna eftersom det blir godare och sprödare då. 

Sätt ugnen på 225 grader.

Låt jäsa tills degen kommer en liten bit över kanten, ca 30-40 min.

Grädda brödet i ca 20-25 minuter.

Ta ut brödet ur formarna och låt det svalna på galler utan duk.

Rosta och njut!

Ursäkta mina infantila angrepp ibland, som i mitt förra inlägg. Självklart unnar jag alla en underbar semester. Ni som inte har semester önskar jag en god sommar. Man kan njuta även utan semester. Det är det härliga sommarkvällar är till för.

Nu vankas det ju fint sommarväder igen. Det betyder tveklöst att jag får blåsa upp sonens jättedelfin till stranden i helgen. Bäst att börja hyperventilera redan nu så lungorna orkar med sen…Annars ligger man där avsvimmad på stranden med en halvt uppblåst jättedelfin bredvid sig. Det skulle se snyggt ut det!

Kära semesterfirare. Hoppas ni har det bra. Hoppas ni njuter. Tänk inte på oss som fortfarande jobbar och har fyra veckor kvar till semestern. Nej, tänk på era härliga lediga veckor ni har framför er.

Det gör nämligen jag också!! Jag tänker på alla som är lediga nu och har åtminstone 3-4 veckor kvar av sin ledighet. Vilka svin!

(Nej. Jag kan inte tänka så än, att jag har semester snart. Den är lite för långt bort).

Ni får lov att tänka att jag är ett svin sen när jag är ledig . Det är ok.

Vill att ni som läser min blogg ska veta en sak. Jag tar avstånd från den där ”5000-sidvisningar-klubben”. Jag bloggar inte för att tjäna några kronor på det. Jag bloggar för att jag är genuint intresserad av att berätta det jag berättar. Likaså önskar jag att ni som läser min blogg läser den av genuint intresse. Det är jätte roligt att någon faktiskt läser det jag skriver. Men jag är inte intresserad av 5000 klick bara för sakens skull. Bara så ni vet…

Min son och jag har samma färg på veckodagarna. Nästan iallafall. För några dagar sedan satt han i soffan och sa plötsligt att lördag är röd och söndag är grön.

”Jaha”, sa jag. Samtidigt som jag blev förvånad och nyfiken. Sedan jag var liten och lärde mig veckodagarna har varje veckodag också symboliserat en speciell färg. Lördag, till exempel, låter brunt. Söndag låter grönt.

”Vilken färg har dom andra dagarna?”, frågade jag, i hopp om att han skulle rabbla upp samma färger som jag, i någon slags övernaturlig symbios.

Storebror fortsatte; ”Måndag är blå, tisdag är gul, onsdag är lila, torsdag är blå, fredag är grön.”

Jag blev alldeles häpen. Alldeles faschinerad. Min son räknade upp precis samma färger som jag ser, fast oftast med en dags förskjutning. För mig är som sagt lördag brun, söndag grön (samma som min son), måndag också grön, men en mörkare nyans, tisdag blå, onsdag mörkröd, torsdag lila, fredag blå.

Jag trodde att jag var ensam på hela jorden om att se färger ihop med veckodagarna. Eller gör alla det? Bara att ingen vågar säga det i rädsla för att bli kallad knäppgök. …Men hellre knäppgök än tråkmåns!

Du är mitt allt i vått och torrt. Du säger inget fastän jag skiter i dig ibland. Allt du kräver är att jag då och då tar hand om dig. Gnider min hand mot dig. Så du blir ren och luktar gott. Åh, vad jag älskar dig!…kära toalett.

Är så trött på utedass!! Borta bra men hemma bäst.

Trots utedass och kissiga barnpottor har vi haft några underbara sommardagar i bohuslän. Vi har softat, njutit av tillvaron, tittat på båtar och människor, ätit god mat och barnen har badat. 

Fattar inte hur folk har råd med alla dessa vrålåk till båtar. Säljer de sina kroppar till vardags eller? Med min lön skulle jag vara överlycklig om jag hade råd med en uppblåsbar jolle med plaståror. Vi fick iallafall tillfälle att åka en öppen träsnipa. Där satt vi. Fyra vuxna och två barn. Barnen hade räddningsvästar upp till öronen. De prostituerades lyxiga båtar åkte stolt förbi medan vi kämpade i blåsten för att inte bli alltför blöta av havet som skvätte upp på oss. Vi virade in oss i allt som fanns tillgängligt. Kapell och badrockar. Våra ögon kisade försiktigt fram bakom dessa skydd och plötsligt kändes det som att som vi var ett gäng flyktingar i vår lilla träbåt. Inga Henri Lloyd-jackor. Ingen värdighet alls. 

Vi har låtit oss frälsas av båten Elida – sailing with Jesus. För att vara riktigt säkra på att de frälst församlingen i det fiskesamhället där vi befann oss, seglade de förbi en gång till. Samma dag. Åt samma håll. Det kändes lite som en dejá vu. Varje gång med en besättning sjungandes i religiös extas. De måste sjunga i treskift för de seglar aldrig förbi i det tysta.

Nu ska jag njuta av en lördagkväll hemma i vår stora härliga partysoffa. Barnen sover. Mannen jobbar. Fjärrkontrollen är min!

Tänk om man skulle komma hem och så såg det ut så här…

Ska man skrika eller ska man skratta?

Tänk om man bara kunde skratta och göra barnen sällskap. Vad härligt det skulle vara!