Så om du vill läsa hela får du scrolla.

Martina är sjukskriven, rastlös och har städat för två år framåt. Kryckorna behöver hon inte längre, anser hon själv och hon blir inte längre lika fort trött som hon blev förut, i början.
Hon har sovit sig pigg och vaknat av sig själv. Dagen är ung. Hon bestämmer sig för att äta en sen frukost, på sitt favoritkafé inne i centrum. Medan hon duschar tänker hon på mannen vars ansikte är älskat och okänt. Medan balsamet verkar, den obligatoriska minuten, funderar hon över vad hon ska ha på sig denna soliga och ungefär tiogradiga dag. Hon har en känsla av att det är viktigt. Varför det är viktigt kan hon inte klargöra för, men att det är det är en sak som är säker.
Väl ute ur duschen, påklädd och hårtorkad, granskar hon sitt ansikte i hallspegeln. Smink eller inte smink? Att vara eller inte vara sminkad, det är den stora frågan. Hon bestämmer sig för att en vanlig fuktkräm och lite genomskinlig mascara, för den uppiggande effektens skull, får duga. Hon behöver inte sätta på sig en mask. Hon är bra som hon är. Förresten kanske inte drömmannen känner igen henne om hon är målad i ansiktet.
Var kom det ifrån? tänker hon. Varför skulle han inte kunna känna igen mig med smink? Vem säger att jag kommer att träffa honom just idag. Han kanske inte ens finns i den Verkligavärlden utan bara i… Ja var? Där tappar hon tråden. Minnet räcker helt enkelt inte till. Börjar inte det hon just tänkt på K? Ja definitivt på K. Vad finns det för ställen på K?
Kuala Lumpur, Köpenhamn, Kongo, Kobe, Kabul, Koma, Kåt, Kunskap. Här stoppar hon tvärt i sina tankegångar. Vad var det som slog an en sträng i hennes inre? Vad var det som fick henne att reagera? Något var det. Varför kom hon att tänka just på de här namnen? Martina rannsakar sig själv. Vad var det hon tänkte på?
Det var Kuala Lumpur, bara för att det låter så kul. Det har hon alltid tyckt och så låter det långt bort, som Hotaheiti ungefär.
Kabul, för att hon har hört om det på teve en massa gånger och på så vis fått det inmatat.
Under den tiden då USA försökte få tag på Bin Laden, efter terrorattackerna.
Kobe, eftersom det ligger i Japan, ett land vars kultur alltid fascinerat henne. För deras berömda biff och för att den staden råkade ut för en stor jordbävning. Också något hon har sett på teve. Det mediet har helt klart en stor inverkan på folks sätt att tänka och relatera till saker och ting.
Kongo, därför att det namnet känns skönt i munnen att säga. Och lite för att det rimmar på mongo. Något man gärna sa, men inte fick säga, när man var liten. Men sa ändå, i smyg, om sådana man inte gillade för tillfället. Utan att ha en aning om ordets egentliga, oavkortade mening. Mongo från Kongo, var de inte så man sa?
Vad var det mer? Köpenhamn. Ligger nära till hands. Koma, inget ställe men ligger även det nära till hands.
Kåt? Alltid.
Kunskap, därför att det är det hon är ute efter. Inga som helst konstigheter alltså. Eller?

Martin får en natt av mardrömmar, liggande i sin mjukmedelsfräscha hotellsäng. Han drömmer om ormar. Röda och enormt stora ormar. Ovanför honom svävar det konstant ett moln av svarta slöjor. Han blir skrämd av slöjorna, men inte av ormarna. Vilket får honom att ta sig en funderare över hur han är skapt, när han nästföljande morgon vaknar i en pöl av sitt eget svett. Han bestämmer sig för att äta sin frukost ”på stan” och strunta i att det ingår i priset på hotellrummet.
Han har en pockande känsla av att ”hans kvinna” inte finns på hotellet, utan att hon bor i staden. Och om det är så, som han tror att hon faktiskt bor här, finns det väl ingen anledning för henne att uppehålla sig på ett hotell.
Om hon nu inte jobbar där. Martin får plötsligt bråttom. Han måste ta reda på det, fort. Han tar sig knappt tid till att duscha och klär på sig i farten. Inom några minuter är han nere i receptionen och medan han väntar på sin tur, efter den tyske turist som besegrat honom i tävlingen från hissen de delat, kammar han igenom sitt ännu fuktiga hår med fingrarna.
Han är inte helt nöjd med den bild av honom som spegeln, belägen på väggen bakom receptionisten, förmedlar. Han struntar i det, suckar och ser sig omkring medan han väntar på sin tur. Det tar en stund, för tysken verkar ha en hel uppsjö med frågor och mer än en gång får tjejen, som fungerar som kundmottagare, leta i pärmar för att kunna finna svar.
Martin känner efter en stund att irritationen över att inte få hjälp med en gång, hotar att bubbla upp ur honom som lavan ur en vulkan. Inte blir det bättre av att receptionisten, efter att ha hjälpt tysken, vänder ryggen mot Martin för att plocka bland lite papper och knacka på sin dator.
Hon fullkomligt ignorerar honom. Martin måste till att knacka uppfordrande på disken ett antal gånger, innan hon bevärdigar honom med sin dyrbara uppmärksamhet.
”Vad önskas”, säger hon med ett högdraget tonläge, som inte passar för hennes ålder och som får det att krypa av ilska i Martin. Vilken lillgammal skata, tänker han, men säger med sin allra lenaste röst:
”Jag skulle vilja tala med er chef.” Skatan ser aningen skärrad ut och svarar inte utan pekar stumt mot en dörr på andra sidan av lobbyn. Martin bryr sig inte om att tacka, utan vänder bara på klacken och stegar fram till dörren.
Medan han knackar på och väntar på att någon ska öppna, eller ropa in honom, vänder han sig om. Skadeglatt kan han konstatera ett skrämt uttryck i ansiktet på den oförskämda receptionisten.
Låt henne våndas, tänker han och ler elakt mot henne. Dörren öppnas av en äldre herre, som vänligt ber honom att stiga in.
Martin lägger fram sitt ärende och hotelldirektören ber honom beskriva kvinnan han letar efter. Martin är inte sanningsenlig för han antar, med all rätt, att han inte får någon hjälp av att säga att kvinnan är en dröm eller en minnesbild. Istället utger han sig för att vara en orolig bror, som söker efter sin försvunna syster och att han hört ryktas att hon arbetar i Sverige.
Direktören beklagar att ingen kvinna som passar in på beskrivningen arbetar där. Han beklagar Martin och han beklagar deras oroliga föräldrar hemma i Köpenhamn. Slutligen beklagar han den svenska polisens oduglighet och Martin går iväg med oförrättat ärende.
När han passerar disken ler han återigen så elakt han kan och tjejen bakom den kryper märkbart ihop. Martin undertrycker en impuls att säga: Bu! och beger sig ut på stadens gator för att finna ett ställe att äta frukost.
Han behöver inte gå långt innan han finner det. Om nu inte är så att det är stället som har funnit honom. Kallat dit honom. Därför att det vet.
Det är ingenting rationellt över känslan han får, då han ser skylten ovanför kaféet. Det är bara en enda ren, klar tanke. Dit ska jag. Där ska jag äta. Där.

Martina tar spårvagnen de få hållplatserna till favoritkaféet. Hon är inte helt säker på hur långt hennes nyläkta ben kan ta henne. Antagligen inte så långt som hon tror, eller vill tro, i alla fall.
Strax står hon utanför kaféet. Hon noterar i sitt undermedvetna att det bytt namn under hennes frånvaro och strax är hon på väg in. Då kommer det en känsla över henne. Någonting är fel. Eller väldigt rätt. Hon kan inte sortera ut vilket som är det rätta. Om det är rätt eller fel?
Hon bestämmer sig för att sluta larva sig och inte tänka för mycket i onödan. Det verkar inte riktigt hälsosamt. Hon går in och raka vägen fram till sitt favoritbord, inne i hörnet, längst bort från dörren. Bordet är upptaget märker hon, först då hon kommit nästan ända fram, av en man som sitter framåtlutad och ser ned på bordsskivan.
Förmodligen har han just ätit färdigt sin frukost, för framför honom står en bricka med rester av yoghurt och smörgås. Det står även en till hälften urdrucken kaffekopp där.
Martina stirrar på mannens nedböjda huvud. Det är något bekant över det. Hans hår. Hon vet hur det känns. Hon rör på fingrarna och kan även på avstånd känna dess struktur. Hur det decimeterlånga håret känns emellan dem.

Martin, som just avslutat sin frukost, tar sig ett bloss. Han ser sig omkring och förvånas över att inte antirökorganisationerna ännu lagt fingrarna emellan här. Nu för tiden får man ju knappt tända en cigarett ens ute längre. Folk kommer och går och Martin granskar noga varenda en, i hopp om att hans kvinna ska uppenbara sig för honom. När han rökt upp och suttit overksam en stund tar han en sista klunk på det alltför starka kaffet, innan han skjuter koppen ifrån sig. Är det inte lika bra att inse fakta? tänker han. Hon finns inte. Hon är bara ett ansikte jag drömde om då jag låg i koma. Jag är en stor idiot. Resa iväg hals över huvud för att jaga en drömbild. Vad säger det om mig?
Martin ser ned på den blanka bordsskivan, fast besluten att sluta med sitt fåfänga letande. Han har gjort sig löjlig. Tur att ingen vet att han är där. Tur att han inte har berättat om sitt jagande för någon annan än psykologen Karl.

I det ögonblicket ser han upp och hans ögon möter blicken hos en kvinna. Hon stirrar med ögon som utvidgar sig märkbart, då hon känner igen honom.
Det är hon. Han vet. Hon vet. Det är hon.

Mannen vid Martinas favoritbord lyfter långsamt på huvudet. Han tittar upp och ser rakt på henne. Rakt in i henne. Det är han. Det är mannen. Han känner igen henne. Det ser Martina på sättet han tittar på henne. Hon känner igen honom. Det är mannen vars ansikte hemsökt henne ända sedan hon vaknade ur koman. Plötsligt svag i benen sätter hon sig pladask ned på stolen mittemot honom. Hon vill prata med honom, men vet inte vad hon ska säga. Vad kan man säga?

Kvinnan sätter sig. Martin tror inte sina ögon. Det är verkligen så sant som det är sagt: Man ska inte jaga efter den rätte, för då finner man henne inte. Det är först när man slutar jaga, som hon kommer. Han hade ju precis bestämt sig att sluta och vips är hon där. Sitter hon där framför honom med bara ett bord emellan dem. Han vet vad hon heter.
”Hej Martina”, kommer det över hans läppar, innan han hinner tänka efter, innan han hinner tveka. I ett slag blir han osäker. Är det hennes namn, eller har han gjort bort sig nu?

Martina, som noga tittat in i det älskade ansiktet, hoppar nästan till av förvåning då han med ens säger hennes namn. Hon känner hur en dörr till hennes minnesbank öppnas på glänt och plötsligt ser hon hans namn framför sig. Lika tydligt som hon kan se honom.
”Hej Martin”, säger hon och då det verkar rätt, av hans reaktion att döma, drar hon en suck av lättnad.
”Jag har drömt om dig ända sedan jag vaknade”, säger Martin. Nu mycket säkrare eftersom hon uppenbarligen även vet hans namn.
”Har du också legat i koma? frågar Martina och då han nickar fortsätter hon: Jag har drömt om dig sedan dess, sedan jag låg i koma.”
”Vad är det som händer, frågar Martin. Vad är det som har hänt? Har vi träffats förut? Vi måste ha gjort det eftersom vi känner igen varandra och kan varandras namn, resonerar han. Men jag kan inte minnas varifrån. Kan du säga var vi träffats? Snälla, det här håller på att driva mig till vansinne.”
”Jag minns inte, svarar Martina tveksamt. Jag vet bara att jag känner igen dig och att jag får syner av landskap och fåglar, stora fåglar, stora som människor. Låter det konstigt i dina öron? Det gör det i mina, tillägger hon med ett förläget skratt.”
Martin funderar en stund, sedan säger han allvarligt:
”Nej, det låter inte konstigt alls. Jag känner igen det och jag känner igen dig. Jag tror vi hör ihop på något sätt. Att vi är sammanlänkade och att det därför jag kände mig tvungen att resa hit för att leta reda på dig.”
”Jag älskar dig, säger Martina rakt ut i luften och blir nästan rädd för sin spontanitet. Hon fortsätter hastigt det hon påbörjat, rädd att inte våga fullfölja om hon börjar tänka efter. Jag vet inte hur, var eller ens när, men en sak vet jag med hela mitt hjärta och det är att jag älskar dig.”
”Vi hör ihop, det vet du och det vet jag, säger Martin. Hur vi kan veta det, när det nu är första gången vi träffats medvetet, det är något vi kan ägna resten av vårt liv tillsammans till att klura ut.”
Länge sitter de och ser på varandra. Länge håller de varandras händer över bordet.
De vågar inte släppa, rädda att förlora det de har. Rädda att förlora det de båda längtat efter och drömt om, utan att veta varför.
Är detta det berömda ”kärlek vid första ögonkastet” tillfället som det talas om, eller är det så att denna kärlek liksom många andras fått växa fram. Om än på ett lite annorlunda sätt än någon någonsin ens hört talas om? När de lämnar kaféet, utan att Martina fått frukost, för att börja sitt gemensamma liv tillsammans i Verkligavärlden, vinkar kaféägaren av dem i dörröppningen.
Ovanför hans huvud hänger en vit skylt med svart text; Karls kafé.

I boken Verkligavärlden och Komaland kommer alldeles strax.

I Köpenhamn bestämmer sig Martin för att åka till Sverige på en långhelg. Ensam.
Vilket resulterar i att Morten vägrar att prata med honom och även undviker ögonkontakt i flera timmar. Martin förklarar och förklarar, men Morten har svårt att förstå så vaga begrepp som ”att söka efter sin själsfrände” och ”att leta efter sina drömmars kvinna”. Han tycker att Martin beter sig konstigt och vill därför inte heller lyssna på honom. Med händerna för öronen står han demonstrativt och stirrar ned i golvet. Martin får en minnesbild vid åsynen av sin bror stående på det viset, men har ingen att berätta det för. Han måste hitta kvinnan. Martin är övertygad om att hon förstår honom.
En dag senare tar han åter upp resan med Morten, men nu använder han sig av en lite annorlunda taktik. Han säger helt enkelt att han måste åka till Sverige, men att han bara ska vara borta i fem dagar. Då Morten frågar varför och om det är för att leta efter en flicka som han sagt igår, svarar Martin att det är en hemlis. Han kan inte säga något till Morten därför att han ska på ett hemligt uppdrag. ”När jag kommer hem så ska du se, att jag har med mig något till dig. Är det okej? Kan du hålla ställningarna här och säga, om någon frågar var jag är, att du inte kan svara på det?”
Morten undrar över vad det är för ställningar som han ska hålla och Martin får förklara att det kallas så när man är vakt. Det blir Mortens uppdrag; att vara vakt över lägenheten. Morten är nöjd och Martin kan beställa biljetten till landet, på andra sidan sundet, där han tror att den mystiska kvinnan finns. Det blir en kombinerad tåg och båt biljett och Martin börjar packa.

Dagen som Martina har längtat efter är här. Det är dags att ta bort det förhatliga gipset.
Den sista veckan har varit nästintill outhärdlig och hon har suttit, i princip konstant, och kliat sig under gipset, med en halvmeter lång bit ståltråd. Äntligen ska hon bli av med det. Mamma och Emma har båda tagit sig tid att följa med. Nu står de och ser på hur doktorn med små försiktiga klipp tar loss gipset. Martina är lite spänd på hur hennes ben ser ut därunder. Det var ju ändå ett tag sedan hon såg dem.
Då gipset är av från ena benet, får hon nästan hicka vid blotta åsynen av det. Hennes ben har mjäll och är alldeles vitt och konstigt. Doktorn säger att det kommer sig av att de hudceller som man alltid tappar, inte har haft någonstans att ta vägen och därför stannat kvar som en beläggning på hennes ben.
Logiskt, men det ser likväl läskigt ut. Martina bestämmer sig för att köpa en stor tub med peelingkräm på närmsta apotek.
Med sig från sjukhuset får hon ett par kryckor och rekommendationen att använda dem den första tiden, eftersom benen är svaga.
På darriga ben går hon osäkert till Emmas bil och sjunker tacksamt ner i framsätet. Hon är helt utmattad efter den korta promenaden.
Väl hemma i huset tar Martina med sig den inköpta krämen och går för att ta sig sin länge efterlängtade dusch. Länge duschar hon. Länge står hon under det varma rinnande vattnet.
Så länge att värmen tar slut och hon, huttrande av den oväntade kylan, tar ett skutt ur duschkabinen och närapå halkar på badrumsgolvet. Det skulle ha varit just snyggt, tänker hon, då hon står framför spegeln och frotterar sig torr, om jag hade trillat på ändan och brutit något nu. Bara tanken på att det skulle ha kunnat hända, får henne att rysa av obehag.
En natt till sover hon hos mamma och Emma, sedan flyttar hon och Tovis tillbaka hem till sig. 

Ju närmare dagen kommer då han ska resa till Sverige ju mer stressad blir Martin. Det är som om hela hans kropp är ett enda stort fulladdat batteri, som bara väntar på att något ska hända så att han får frigöra en liten del av energin, eller en stor.
Koncentrationsförmågan är i botten och de senaste dagarna har han haft svårt att vara den ”pedagogiske storebror” som Morten är van vid- och behöver. Martin kommer på sig själv med att snäsa av honom vid minsta fråga, vilket endast resulterar i att han blir tyst och tillbakadragen och Martin får slåss med sitt eget dåliga samvete. Det, i kombination med den inre stressen, gör att han håller på att upplösas i atomer.
Martin vill åka nu, idag. Nej han vill inte åka. Vad ska han i Sverige att göra? Tänk om hans drömkvinna inte är där, i Göteborg? Tänk om hon är i Övre Torneå? Tänk om hon inte finns, annat än som ett hjärnspöke? Tänk om hon finns och han inte hittar henne? Tänk om han gör det, vad i hela friden ska han då säga till henne? Hon kanske tror att han är en galning?
Hon finns. Innerst inne vet han att hon gör det. Innerst inne vet han att om han bara får träffa henne så kommer allt att ordna sig. Hon kommer att förstå och veta vem han är. Förstå honom.

När Martina nästföljande dag installerat sig i sin egen lägenhet, är hon glad. Det är skönt att vara hemma igen. Få vara ifred. Hur snälla än mamma och Emma har varit, så är det ändå så att borta är bra, men att hemma är bäst. Visserligen känner hon sig inget annat än hemma hos dem, eftersom hon tillbringat hela tonårstiden där, men ändå. Frihet är inte att förakta.
Inte frigörelse heller. Men hur glad och fri hon än känner sig för tillfället, så kan det inte sudda ut det faktum att hon är förvirrad. Glad och förvirrad. Obekväm och stressad.
Till brädden fylld av överskottsenergi, som kräver en snabb avlastning. Det är som om skinnet som täcker hela hennes kropp har krympt och sitter alldeles för trångt för att vara riktigt bekvämt. Är det möjligt? Kan hud vara för trång? Kan man växa ur sin egen kropp? Förmodligen inte, men nog känns det så.
Städning är svaret. En riktigt ordentlig skuromgång. Det kan ta bort vilken lust och känsla som helst.
Med en sammanbiten målmedvetenhet går Martina till verket, men inser snart sin begränsning då benen börjar värka. Lite städat blir det, men det är nog helt enkelt så att själen vill vad kroppen inte kan. Martina får en framtidsvision om hur det kan vara att bli gammal. Fasansfullt, hon tänker minsann se till att bli biten av en vampyr innan den dagen kommer. Leva för evigt. En minnesbild så stark att den bara måste vara riktig slår henne med full kraft. Varför kommer hon att tänka på en läkare hon bara träffat flyktigt och varför kommer hon ihåg hans namn: Karl? Visst är det en riktig minnesbild. Hon vet ju att hon verkligen sett den mannen, men har en känsla av att hon även träffat honom vid ett tidigare tillfälle. I en helt annan situation och under helt andra förhållanden kanske. Frågan är bara var- och när? Martina blir frustrerad av att hennes minne om och om tycks svika henne och funderar på om det kan vara så att hon ändå har fått en slags hjärnskada, som inte läkarna kunnat upptäcka. Ett litet hjärnsläpp kanske? Kan det vara så att det är en sammansvärjning? Att hon är skadad men att alla, inklusive mamma och Emma och kanske även Sofie, undanhåller sanningen från henne så att hon inte ska bli upprörd. Kanske har de kommit överens om att inte säga något, ännu. Kanske väntar de tills hon är helt återställd. Om hon nu någonsin kommer att bli det.
Martina erkänner för sig själv att hon håller på att drabbas av paranoia. Är inte det ett friskhetstecken att komma till insikt om det? Martin står på tågstationen och försöker få sin sentimentale bror att släppa taget om honom. Till slut får han ta till milt våld och säga till på skarpen. Morten släpper motvilligt och Martin kan kliva på tåget, som ska ta honom till den destination där förhoppningsvis hans drömkvinna går att finna. Hon måste finnas där. Han känner att det är så. Han vill att det är så. Vill att hon är.
Det finns inga kupéer, inte som Martin kan se i alla fall, på det här tåget. Det är mer som att sitta på en buss, fast med långt bekvämare säten. Martin läser en stund medan tåget börjar ta fart. Han kan efteråt, om någon frågar, inte redogöra för vad han läst. Ingen frågar, men han läser en skvallertidning som råkade ligga på bordet framför hans säte. Förstrött bläddrar han i tidningen och då och då ser han ut genom fönstret. Ut på det förbisusande landskapet, utan att lägga på minnet vad det är han ser. Efter en stund lägger han ifrån sig tidningen, vilken snabbt tas i beslag av den närmast intillsittande. Martin sluter ögonen för att få vara ifred med sina tankar och inte bli störd av eventuellt pratglada medresenärer. Strax sover han och vaknar inte förrän det är dags att gå ombord på båten, som på tre timmar förväntas ta honom över sundet till Göteborg.
Innan han kliver ombord på båten tar han ett sjösjukepiller och hoppas att det inte är för sent. Han skulle ha tagit det tidigare. Om han inte hade somnat.
Det första han gör är att gå och äta lunch. Eller snarare frukost, för i morse var han så upphaussad att han inte kunde få ner en bit. Sedan ägnar han resten av överfarten åt till att sitta ute på däck med en öl i den ena handen och åtskilliga cigaretter i den andra. I vanliga fall brukar taxfree butiken locka honom, men inte den här gången. Han vill bara sitta och vänta. Vänta ut tiden till det ögonblick då han ska få träffa sin drömkvinna. Kanske väntar hon på honom tillsammans med de andra som väntar in sina vänner eller anhöriga?
Hur skulle hon kunna veta att han kommer? Hon vet väl inte vem han är? Eller gör hon det? Kan man känna så starkt som han gör och kan man ha ett så starkt band, till någon man aldrig träffat?
Martin ser en bild framför sig, av en kvinna som står och vinkar med en spetskantad näsduk, ensam på en brygga.
Sedan ser han sig själv klädd som en amerikansk flottist, lutande över relingen till en gigantisk båt och ser en annan kvinna, stående nedanför båten. En kvinna som med ett övermänskligt kast får sina trosor att hamna i hans händer. Sedan tänker han på en binda i trosorna och slår hastigt bort alla tankar på ett tänkbart mottagande.
Martin får rätt i sitt antagande. Ingen kommer för att möta honom och varför skulle någon göra det? Han känner ingen i Göteborg och har heller inte sagt till någon att han ska resa dit.
Ensamhet kan vara skönt, ibland, men inte nu.
Han tar en taxi till hotellet han beställt i anslutning till resan. Det ligger centralt, precis som han vill ha det. Rummet är litet men smakfullt, på IKEA viset, inrett. Funktionellt och rent.

Dagen efter Martinas uppvaknande är hennes mamma på besök. Martina får veta att hon och Emma varit där varje dag sedan olyckan och blir rörd av all omtanke.
Emma, Martinas syster, jobbar idag och hälsar att hon kommer förbi i kväll.
”Det är en sak jag har velat fråga dig om, säger mamma, då Martina svalt den sista tuggan frukost och belåtet, inte illamående den här gången, lutar sig tillbaks. I byxfickan till dina joggingbyxor hittade jag en sten. Jag tog med den hem och lade den i kassaskåpet tills du vaknat. Stenen är gul och jag tror att det är guld ser du. Är det guld?”
Martina får upp en minnesbild av en bäck eller å i huvudet. Mannen i hennes drömmar är där. Hon tar upp något och stoppar i fickan. En sten?
”Mamma, har jag fått en hjärnskada av olyckan? För antingen har jag tappat minnet, eller så har jag fått någon annans.”
”De gjorde en sådan där röntgen, men du har bara fått en hjärnskakning och så har du brutit fyra revben också. Ja, och så benen då, men de säger det ska läka bra. Det är ”fina brott”, hur nu benbrott kan vara fina. Jag tog med stenen, vänta, den ligger i väskan.”
”Jag ska ingenstans”, säger Martina skrattande och får en förebrående blick av sin mor.
Hon får stenen i sina händer och känner omedelbart igen den. Stenen är tung, gulaktigt guldfärgad och skrovlig. Martina känner med fingrarna över dess yta och översköljs av minnesbilder. Är det hennes sten? Är det hennes egna minnesbilder? Vem är mannen?

Martin skrivs ut efter några dagar på hospitalet. Läkaren har beordrat honom att ta det lugnt ett tag, så det är just det Martin gör.
Morten har skött om lägenheten under tiden och den är skinande ren. Martin överöser honom med beröm och frågar hur det har gått på jobbet. Morten har mycket att berätta och Martin gör som han brukar. Han lyssnar precis så mycket att han kan inflika ett eller annat humhum, medan han ägnar sig åt sina egna tankar. Det är en strategi han utvecklat och förfinat sedan den dagen Morten lärde sig prata och då brodern verkar nöjd med arrangemanget, eller kanske inte förstår att han inte har Martins fulla uppmärksamhet, så fungerar det.
Martin funderar över hur det kommer att bli i framtiden. Han är tjugosex, vad händer om han träffar en kvinna han vill bilda familj med? Hon finns, det vet han. Även om hon än så länge, sedan han vaknat ur koman åtminstone, endast är en vag dröm. Eller snarare en minnesbild. Vad ska ske med Morten och hur kommer han att reagera på en kvinna i deras liv? Martin vill inte ens tänka tanken fullt ut att hans framtida, eventuella, kvinna kanske inte vill ha hans utvecklingsstörde bror boende hos sig. Martin har svårt att tänka sig ett liv utan Morten. Men om han någon gång skulle komma till den punkten att han måste välja? Då lär Morten dra det kortaste strået, hur mycket Martin än vill ha honom hos sig.
Kanske är det dags att skaffa honom en egen lägenhet, så att han kan bli självständig?
Lära sig stå på egna ben, utan att ha någon annan som talar om vad han ska göra och när han ska göra det. Skulle det kunna fungera? Det är inte första gången Martin tänker i de banorna, men han har haft en tendens att hela tiden skjuta det på framtiden.
De har det ju bra tillsammans och om sanningen ska fram, så tycker han att man inte ska ändra på det som är bra. Förresten så slipper han städa själv, för det gör Morten. Han tycks älska att städa och gör det mest varje dag. Det finns nog inga ungkarlar i hela Danmark, som har det så prydligt som de har det. Tvätt och städning, det är Mortens huvudsakliga fritidsintressen. Det och att gå på dans med handikappföreningen.
Morten pratar fortfarande på och Martin säger att han ska ta sig ett bad. Han behöver få tid att tänka. Kvinnans ansikte spökar och han måste få klarhet inför sig själv om han håller på att bli galen, eller om det är så att han verkligen har träffat henne. Kanske är hon en sjuksköterska som varit och skött om honom på hospitalet? Han bestämmer sig för att ta reda på det och åka dit det första han gör imorgon bitti.

Martina får ligga kvar ett par dagar på sjukhuset för observation innan hon skrivs ut. Det bestäms att hon ska flytta in hos mamma och Emma tills hon kan klara sig själv igen. Med andra ord tills hon kan gå på sina egna ben. Som läget är nu så sitter hon fast i en rullstol och kan med nöd och näppe ta sig i säng, eller ens på toaletten, för egen maskin. Det största hindret är gipset, hon kan inte duscha med det och känner sig allmänt smutsig.
Helst av allt vill hon hem till sin egen lägenhet, men inser sina begränsningar och ser faktiskt fram emot att bli ompysslad.
I huset där Martinas mor och syster bor är bottenvåningen rullstolsanpassad, så till vida att det inte finns några trösklar och att diskbänken är höj och sänkbar, samt att det finns en toalett som är stor nog att rulla in i. Detta tack vare att den förra ägarens fru var rullstolsbunden.
Då Martinas föräldrar köpte huset för några år sedan lät de det vara. För som mamma uttryckte det; Man vet aldrig.
Nu är hennes föräldrar skilda sedan länge och Martina utflyttad, men eftersom Emma och Martina bodde kvar hos mamman efter skilsmässan, så fick hon behålla huset.
Pappan flyttade till Stockholm med sin nya fru och kontakten mellan honom och döttrarna är nu närmast att betrakta som sporadisk. Den finns där, visst har de kontakt, men bara vid födelsedagar och jul.
Martina inser redan första dagen hemma, att det inte kommer att bli lätt. Mamma och Emma är det inga problem med, men med sig själv har hon stora problem.
Martinas inre är i uppror. Kaos bor granne med Gud. Hon vet varken ut eller in och inte finns det mycket annat att göra än att se på teve i timmar, eller läsa och klappa Tovis, som också bor i huset nu och har gjort så sedan hennes olycka. Den mesta tiden går åt till att tänka. Det går liksom inte att komma ifrån. Rastlösheten sliter i varje nervtråd och efter ett par dagar tror hon att hon håller på att bli galen. Vad hände egentligen då hon låg i koma? För att något hände är hon vid det här laget säker på. Något, men vad? Någon, men vem?

Morgonen därpå tar Martin sin gamla Opel för att åka in till hospitalet, i förhoppningen att hitta kvinnan han drömt om. Några i personalen känner igen honom, men ingen känner igen beskrivningen av kvinnan. Han får rådet att prata med en av sjukhusets psykologer och eftersom han inte har något annat för sig, så gör han det.
För psykologen, en förtroendeingivande man, med sydländskt utseende, berättar han om sina förvirrade tankar. Han berättar om sina drömmar och om det kvinnoansikte han inte kan slå ifrån sig.
”Det är som om hon genomsyrar min själ. Jag kan inte släppa henne. Det håller på att driva mig till vansinne.” Psykologen undrar hur länge han legat i koma (sex dagar) och om han gjort det förut, nej inte vad Martin kan minnas. Han ber Martin att beskriva kvinnan, så detaljerat han kan och under tiden sitter han och skissar på ett papper. Martin tar först lite illa upp, när han istället för att lyssna sitter och ritar, och frågar surt vad han gör.
Psykologen visar sig vara porträttmålare på fritiden och han försöker återskapa ansiktet på papper, efter Martins beskrivning. Då hela minnesarkivet över kvinnans anletsdrag är uttömt, gör psykologen en finputsning innan han räcker över det färdiga alstret.
”Det är hon, utropar Martin. Det är hon, fast näsan är lite för stor.” Det rättas strax till och Martin beundrar andäktigt det färdiga resultatet. Det är hans kvinna.
Psykologen ger Martin rådet att försöka finna henne, om han vill få ro.
”Hon kanske inte är allt du drömt om i Verkligavärlden, men om du inte finner henne kan du heller aldrig få reda på om hon är den rätta. Följ din instinkt och gå dit dina fötter bär dig, så ska du se att det ordnar sig. Kanske behöver du göra en resa, för vem säger att hon är i Danmark?”
Martin tackar mannen för hjälpen och lägger inte förrän nu märke till den bricka, fastsatt på höger bröstficka, där hans namn står. Så upptagen har han varit med sig själv, att han helt bortsett ifrån att mannen framför honom ens har ett namn.
Karl, står det. Inget efternamn, bara Karl.
Inte förrän flera timmar, och en middag ute på en restaurang tillsammans med Morten, senare kommer Martin ihåg att psykologen sagt Verkligavärlden.
Nu dök det ordet upp igen. Martin har sökt det, överallt han kan komma på, på Internet och i diverse lexikon utan resultat. Verkliga världen kallas det, men så som han uppfattar det, som ett ord, ett namn och precis som psykologen sagt det, existerar det inte. Det verkar inte finnas. Ändå sa psykologen det och han själv har tänkt det tidigare.
Martin ringer till hospitalet, för att försöka få tag på psykologen Karl och för att kanske få reda på vad han menade med Verkligavärlden.
Kvinnan i växeln säger att det inte finns någon psykolog med det namnet där. Ingen som heter Karl. De har faktiskt inga manliga psykologer anställda alls där för tillfället.
Nu är Martin mer förvirrad än någonsin.
Verkligavärlden. Kvinnan. Han måste få svar och bestämmer sig att göra som mannen rått honom till. Att ta en resa.

Martina genomlever sin tråkiga och långdragna konvalescens och försöker göra det bästa möjliga av det. Tänka positivt och försöka glömma mannen som hemsöker hennes dagdrömmar. På plussidan av orörlighetstiden finns det faktum att hon aldrig ägnat så mycket tid åt att lyssna på sin syster som nu. Inte heller har hon, som nu, ägnat så mycket tid till att prata med sin mamma på länge. Och tänk så många bra såpor man missar då man jobbar varje dag. Hon har verkligen tråkigt inser hon och bjuder hem sin äldsta och bästa väninna Sofie.
Sofie kommer nästföljande eftermiddag och stannar till sena kvällen. Hon har varit på sjukhuset under Martinas vistelse där, men bara en gång. Hon tyckte det kändes konstigt att bara sitta där och prata rakt ut i tomma luften, som läkaren hade sagt att hon skulle göra.
”De var övertygade om att du hörde allt som alla sa i rummet. Gjorde du det?”
”Jag vet inte, svarar Martina ärligt, för hon är inte säker. Hon är inte säker på någonting alls längre. Särskilt inte på sig själv. Hon bestämmer sig för att ta en rövare med risk att bli behandlad därefter och säger lite osäkert: Men jag tror att jag kunde se genom ögonlocken en stund och höra vad folk sa. Det var precis i början av koman, men sedan minns jag inget mer. Förutom den där mannen jag har berättat om och fåglar stora som människor. Ibland kan jag även få minnesbilder av landskap, men de kan ju lika gärna komma från något ställe jag sett på en bilsemester när jag var liten eller hur?”
”Eller så har du gjort en astralkroppsvandring, säger Sofie som inte är helt främmande för saker som inte syns. Din själ kanske blev fri, i och med koman och flög iväg för att leva sitt eget liv. Utan dig. Fri från ditt inflytande. Vad säger du om det? Eftersom det uppenbarligen är en retorisk fråga svarar hon själv på den. Själen kanske har känt sig instängd och inskränkt, så när du råkade ut för olyckan tog den chansen att göra sig fri. Fri som en fågel. Det är kanske därför som du drömmer om fåglar. Och mannen sen då, vem drömmer inte om män? Det är inte speciellt ovanligt vet du.”
”På dig låter det som om kroppen är själens fängelse, säger Martina med ett dramatiskt tonläge, och att kroppen och själen är två helt skilda saker. Vilket de säkert är, om det nu finns något som heter själ. Vilket jag tror, men gärna vill se innan jag kan tro ordentligt. Vad tror du? Tycker du att jag är inskränkt?”
”Nej, skrattar Sofie jag vet att du inte är det, men din själ kanske tycker det. Din själ kanske är en friare själ, än du ens kan föreställa dig.”
”Har du hört talas om Verkligavärlden? frågar Martina.”
”Den verkliga världen, det är väl den som vi lever i? Vilken konstig fråga.”
”Nej, jag menar Verkligavärlden, som ett enda sammansatt ord. Som namnet på ett ställe någonstans, ungefär. Har du hört talas om ett sådant ställe?”
Det har inte Sofie. Men det gör inget, Martina är glad ändå. Glad över variationen i deras samtal och över att hon har någon annan än mamma och Emma att prata med. Öga mot öga, för i telefon hade hon pratat med flera, men det är inte alls samma sak.

Efter att Martin lämnat ankomstplatsen, går han igenom skogsdungen till byn. Allt är sig likt. Inget är förändrat. Varenda sten och vartenda träd ser ut precis som han minns det. Omgivningen är som den alltid varit och som den förmodligen alltid kommer att förbli. Skillnaden nu- med då är att han inte tycker om att vara här längre. Han har inget här att göra. Inget mål, ingen mening. Tanken på att återvända till byn ensam, utan Martina, får det att vända sig i magen på honom. Alla de ”utvecklande samtalen”, de har för vana att ha, i byn fyller honom enbart med förakt vid blotta tanken på det. Vad vet de om att utvecklas? De är så inskränkta. De ger sig inte iväg ut i dimensionerna. De stannar i tysta, tråkiga Komaland och slår sig till ro med att prata,, istället för att agera. Pratar om hur allting är- och kan tänkas vara, utan att ta reda på hur det verkligen är. Som han och Martina gjort.
Då Martin anländer i byn kommer alla fram till honom. Några ansikten är honom bekanta såsom Texasgubben. Det är många nya. De flesta är faktiskt nya. Inte heller Karl som varit där längst då han och Martina var där, är kvar. Tusen frågor haglar över honom.
Tusen frågor, men han har inga svar. Orkar inte svara. Vill inte. ”Var är Martina?” ”Var har ni varit?” ”Finns det andra ställen?” ”Varför var ni borta så länge?”
Han känner sig utanför. Han ställer själv inga frågor, men får ändå svar. Signe, hon som delade sin stuga med Martina, har blivit hämtad av fåglarna. Karl har återvänt till Verkligavärlden. Liksom Sun och flera av de andra har gjort.
Martin frågar om hans rum är ledigt. Det är det inte, men han får ett annat. Så fort han kan smita ifrån alla frågor, gör han det och drar sig tillbaka till det lediga rummet. Det är större än det han tidigare hade, noterar han slött och lägger sig på sängen.
Länge ligger han där och skådar upp i taket. Förbi det. Länge ligger han och går igenom allt han varit med om. Allt det som de varit med om tillsammans, Martina och han.
Martina. Saknaden efter henne sliter i hans bröst och här, i ensamhet, tillåter han de återhållna tårarna att få utlopp. Undrar om hon tänker på mig, om hon ens minns mig? Hur mår hon nu? Gråter hon som jag?

Martina ligger ensam i sitt rum på sjukhuset. Klarvaken fast det är mitt i natten. Hon stirrar upp i taket som för att finna vägen tillbaka till den flyktiga tanken. Den vaga drömmen.
Hon har en känsla av att svaret finns däruppe, i taket. Varför hon tror det kan hon inte förklara. Hon bara vet att känslan finns där. Martina känner sig splittrad. Som om hon hör hemma på två ställen. Fast det ena har hon inget minne av. Frustrationen och ansträngningen över att försöka finna ansiktet hon letar efter, får henne slutligen att brista i gråt. Saknaden är så stor. Om hon bara kunde komma på vad- eller vem det är hon saknar så förtvivlat.

Då Martins tårar sinat och kinderna torkat, börjar han plötsligt känna sig lätt i huvudet. Känslan är bekant. En gång för länge sedan hade han, vid en resa till sydligare breddgrader, drabbats av salmonella och den lätta känsla han nu upplever är liknande den han kände då. Allt runtom honom suddas ut och snart återstår endast ett kompakt mörker. Han sluter sina ögon och låter mörkret ta honom i besittning.
Någonstans hör han hur någon ropar hans namn. Han försöker lokalisera rösten. Den är bekant och han vill gärna se vem den tillhör, så han öppnar ögonen.
”Tack och lov, han har vaknat”, säger rösten han nu kan identifiera som sin brors.
Martin är även han på ett sjukhus, kopplad till diverse apparatur och med en droppnål på ena handens ovansida. Han ler mot sin bror, för att göra honom glad och lyckas över all förväntan. Hans bror är lite, hur man nu ska uttrycka det, slö i huvudet. Han är inte dum, men lite trög helt enkelt. Martins och Mortens, så heter hans bror, föräldrar dog då Martin var arton och Morten femton. Sedan dess har Martin haft ansvaret för honom och till och med lyckats se till att hans bror fått ett jobb som elevstödjare, på samma skola där han själv undervisar i samhällskunskap och religion.
Brodern i det närmsta slänger sig över Martin där han ligger på rygg i sjukhussängen och lyckas i en handvändning dra ut droppnålen. Martin skakar på huvudet och skrattar åt sin brors fåniga uppsyn, då han inser vad han gjort och kramar om honom. Morten vet inte till sig och rusar ut i korridoren för att göra omvärlden uppmärksam på hans brors mirakulösa uppvaknande. Strax blir rummet fyllt av sjukvårdspersonal som, liksom de gjorde på Martina, tar prover och upplyser Martin om att han legat i koma i sex dagar, därför att han slarvat med insulinet.
Tiden är verkligen relativ.
Martin tar emot alla upplysningar med jämnmod och väntar otåligt på att få bli ensam. Han inser att det kan ta en stund, då han ser en säng bredvid sin egen. Hans bror har övernattat på sjukhuset tillsammans med honom. Han får av en sköterska reda på, då Morten skickats iväg med uppdrag att köpa ett paket cigaretter, att de omöjligt kunnat slita honom från hans brors sida. Brodern hade helt enkelt ockuperat sig vid hans säng och vägrat, att ens för en sekund, lämna den. Martin blir rörd av Mortens lojalitet, men bestämmer sig att se till att skicka hem honom. Om inte annat så för att städa, eller något liknande.
Morten bor hemma hos Martin och det är så de vill ha det. De kompletterar varandra fint och Martin känner att Morten är hans ansvar, utan att det blir betungande. För Morten är Martin den trygga punkten i tillvaron, han så väl behöver.
När Martin långt om länge blivit lämnad av personalen och lyckats med att övertala sin bror att åka hem, är han äntligen ensam med sina egna tankar.
Och vilka tankar sen. De är precis lika förvirrade på hospitalet i Köpenhamn som Martinas är på sjukhuset i Göteborg. Förvirrade och osammanhängande, med ett ansikte som genomsyrar dem. Ett älskat, anonymt ansikte.
Martins minnen från Komaland är lika borta som Martinas. Ändå finns de där, i det undermedvetna. Kanske skulle de gå att få fram genom hypnos? Frågan är om ens hypnotisören skulle tro att det vore något annat än drömmar. För kan man säga att det verkligen finns något som heter Komaland? Kan ett ställe som bara framträder då människor ligger i koma eller har dött, verkligen existera på riktigt? I verkligheten. I Verkligavärlden. Martin funderar en stund på var han hört det uttrycket förut: Verkligavärlden. Han bestämmer sig för att slå upp det så fort han kommer härifrån.

Martina vaknar upp, som efter en lång sömn fylld av drömmar man tappar greppet om ju närmare verklighetens vakna tillstånd man kommer. Hon kämpar sig upp till det vakna medvetandet, som om hon vore nere under vatten och vet att hon måste upp till ytan för att få luft.
Då hon inser att hon är vaken, vågar hon inte öppna ögonen. Hon är helt enkelt rädd för vad hon kan komma behöva se. Hon minns att hon gick över gatan, på väg till jobbet och att hon blev påkörd av ett rattfyllo. Eller ja, hon antog att det var ett rattfyllo.
Efter en stund liggande och lyssnande till tystnaden i rummet, som endast störs av det susande ljudet från luftkonditioneringen och av människor som pratar och går fram och tillbaka utanför dörren, öppnar hon ögonen. Ljuset i rummet är dämpat. Utanför rummet skymmer det och hon är ensam.
Martina går igenom hela sin kropp. Hon börjar med att känna på huvudet, det sitter där det ska. Inga bandage eller plåster där. Ansiktet verkar intakt. Skönt. Axlarna känns okej om än lite stela, men det kan ju komma sig av att hon ligger i en säng och nyligen har vaknat. Armarna är rörliga, fingrarna likaså. Hon har några bleknande blåmärken på högra underarmen, som om hon hållit upp den för att skydda ansiktet. De är mer gula än blå, så av det drar hon slutsatsen att hon sovit länge. Hon sticker ned händerna under det blå sjukhustäcket och känner nedför kroppen. Revbenen känns ömma. Hon lyfter på täcket för att inspektera sina ben. De syns inte, för de är båda gipsade upp till ljumsken. Hon lyfter täcket lite högre och ser till sin glädje två bleka fötter, med tånaglar i behov av klippning, sticka fram ur gipset. Hon försöker vicka lite på tårna och de gör lydigt som hon befaller dem. Kroppen verkar relativt okej och Martina lutar sig, trött efter kroppsvisiteringen, tillbaka mot den mjuka kudden och sluter ögonen.
Kvar i sömnen ligger ett halvt bortglömt minne av en dröm. En avslutad dröm, utan lösa trådar. En klar och koncis dröm som har en djupare betydelse. Martina försöker fånga den, men den flyr så fort hon kommer i närheten. Minnet flyr då hon rör vid det. Hon ser ett älskat ansikte utan att veta vem det tillhör. Hon ser natt och hon ser dag utan att veta var, men med saknad och en känsla av trygg tomhet. Hon ser ängar, skogar och berg fara förbi sin inre syn. Hon ser stora fåglar och ett ont väsen hon inte kan sätta fingret på. Som om det onda en gång har skrämt henne, men nu blivit neutraliserat. Som om mamma öppnat garderobsdörren och jagat bort monstret därinne genom sin blotta närvaro.
I ögonvrån ser hon ett mänskligt huvud i dörröppningen. Ansiktet i öppningen har först ett neutralt uttryck, som om ägaren till det på rutin tittat in i rummet otaliga gånger tidigare och inte förväntar sig något oväntat. Uttrycket förbyts till förvåning och dörren öppnas på vid gavel. En sköterska kommer in och trycker på en larmknapp. Snart är rummet överbelamrat av vitrockar. De frågar hur hon mår. Hon svarar ”bra”. De gör tester, tar blodprover och blodtryck och ringer till andra, okända vitrockar. En av dem ser märkligt bekant ut. Hon läser på hans namnbricka. Det står Karl på den. Namnet passar honom, men Martina tycker inte att han själv passar in här.
Ungefär som om man går på ett museum i en stad långt ifrån den man bor i och där, vid en eller annan monter, plötsligt ser ett bekant ansikte. Man hälsar, eftersom man känner igen personen, men kommer inte förrän efter en stund på att det ju är kassörskan i kvartersbutiken man brukar handla i, om det är något man glömt sist man var och storhandlade på den billigare stormarknaden. Kassörskan blir liksom helt fel där, på museet.
Så tycker Martina att vitrocken Karl känns.
Snart är familjen samlad och alla babblar i mun på varandra, tills de förstår att allt är för mycket. Under diverse ursäktande fraser som: ”Vi ses i morgon”, ”vila nu”, ”allt är bra” och ”skönt att ha dig tillbaks”, drar de sig alla tillbaka och försvinner som röken under en dörr vid ett baksug och hon är åter ensam med sina tankar.
Martina vet nu att hennes båda lårben bröts vid olyckan och att hon har ett stort antal, nästan läkta, blessyrer. Hon förstår inte varför hon varit så rädd för att vakna och förstår heller inte hur hon kan veta att hon tidigare varit rädd.
Hon har inte speciellt ont någonstans, men känner sig som ett djur i bur. Utan att ha några besökare för tillfället, men likväl som ett djur i bur.
Tre veckor har hon sovit sin Törnrosasömn. Tre veckor har hon legat i koma, borta från omvärlden, borta från livet. Eller? Martina tycker inte det känns som om hon missat något. Hon har alltid trott att om man har legat i koma så slänger man sig omedelbart över tidningar och personer i närheten, för att bli uppdaterad på allt man missat. Hon har inget behov av det. För henne känns det som om hon är den som har något att berätta. Vad kan det betyda? Hon har ju bara legat här hela tiden. Om hon bara kunde minnas vad det var. Har hon en pojkvän? Hon rannsakar sitt minne. Nej, inte i Verkligavärlden.
Vadå Verkligavärlden? Vad är det för något? Var kom det ifrån? Verkligheten var nog det hon tänkte på. Ingen pojkvän i verkligheten. Hon funderar en stund på om hon drömt om någon eller fantiserat. Inte på tre veckor i alla fall, skrattar hon för sig själv. Drömt kan hon i och för sig kanske ha gjort. Drömmer man när man ligger i koma?
Återigen ser hon ett mansansikte framför sig. Hon vet någonstans inom sig att hon älskar honom men hon vet inte, kan inte komma ihåg, vem han är. Hans namn, hon försöker minnas hans namn. Det är flyktigt. Lika flyktigt som tanken. Men är det inte likt hennes eget på något sätt?
Det har varit en konstig dag. En ny dag, där hon har känt sig som en ny människa. Mognare och liksom lite äldre än förut. Som om hon har varit med om något, som öppnat hennes ögon. I koma blundar man väl? Visst har hon åldrats, hela tre veckor, men inom sig har hon levt ett helt liv. Åldras man fortare när man ligger i koma? Eller utvecklas man och mognar, på insidan, utan att det syns utanpå som ålderstecken, för mognad är inte alltid ett framträdande drag, även om man ibland kan se det på vissa personer.
Var har hon varit under hela den här tiden? Här javisst, här i den här sängen, men inuti var har hon varit då? I drömmen, om det nu är så att hon har drömt, vilket hon tror.
En sköterska kommer in och Martina får för första gången på tre veckor äta fast föda, mat. Hon får en smörgås och en kopp te och äter snällt upp. Sedan mår hon illa, men säger inget, för hon vill inte att den snälla sköterskan ska bli ledsen. Varför hon skulle bli ledsen för att Martina mår illa vet hon inte, men hon vill inte förstöra sköterskans dag med att hulka efter en enda liten smörgås. Martina är empatisk och tänker sig in i hur hon själv skulle känna om någon visade sig illamående om hon gav dem en smörgås. Nu har hon i och för sig aldrig gett en macka till en nyligen- ute- ur- koma patient någon gång, men ändå.
Efter smörgåsen lutar sig Martina återigen tillbaka mot den mjuka kudden, för nu är hon trött ända in i själen. Sköterskan säger att hon kan komma att känna sig trött och inte orka så mycket under en ganska lång tid, men att det är fullt normalt. Martina förstår, man kan bli trött av för mycket sömn också.
Snart sover hon sött. En lätt och normal sömn. Inte koma.
Direkt när hon somnat börjar hon drömma och när hon senare vaknar och försöker minnas den, är den klar och koncis. Hon går över en äng och håller en man i handen. Samme man som hon har sett framför sig i vaket tillstånd. Han som heter som hon, fast ändå inte.

De tar vägen genom den skog de först gick igenom då de kom till Nattrike från Komaland, i sällskap med Punkten. Dimensionsgränserna är tydligen flytande, för den här gången hamnar de i Saga. Nu har de visserligen varit i Saga hela tiden eftersom Nattrike ju var en del av det, men de kommer till den del som de tidigare känt som Saga.
Bortom skogen ligger ett litet hus, omgiven på alla sidor av en trädgård av gigantiska mått. I trädgården, med en räfsa i högsta hugg, står Punkten. Martin och Martina går fram till honom och hälsar.
”Nej men är det ni, säger han inte utan förvåning, men inte desto mindre glad. Är ni tillbaka från era äventyr? Vi har hört att ni hade framgång och har förstått av dagens återkomst till Nattrike att Locharen är undanröjd. Fåglarna kom och gjorde rent hus. Tyvärr var det några som fick sätta livet till, det där vet ni kanske redan, både av dem och av folket. Men i kampen mot ondskan är inget offer för stort. Punkten lutar sig på räfsans skaft och tittar ingående på dem. Ni ser annorlunda ut, inte så spända. Det är mycket som är annorlunda nu.” Martin och Martina förstår att han är ute och fiskar. Direkt då de såg honom, såg de också hur förändrad han blivit. Visst är han samma gamla Punkten, men nu inte längre en av Locharens tjänare. Borta är hans oproportionerligt stora öron och hans förvrängda och förkrympta beskaffenhet. Hans sinne verkar, liksom hans kropp, ha mildrats betydligt. Martina studerar den ”nya” Punkten och bestämmer sig för att anse att han är rätt så snygg. Lång är han i alla fall, lång och stolt.
”Vi har hört att du slagit dig ned här tillsammans med en kvinna, säger Martina. Får vi träffa henne?”
Punkten vänder sig mot huset och ropar: ”Seli, kom ut, vi har besök. Strax stiger en kortväxt kvinna i långklänning ut på förstutrappan. Hon torkar händerna på sitt förkläde och kommer fram till dem. Hennes hår är i oordning och hon ser lite svettig ut, som om hon varit upptagen med något som är ansträngande. Hon har ett trevligt utseende, med äppelrunda kinder och ljusbrunt lockigt hår. Under den långa kjolen kan man ana en rund mage. Martina ser frågande på Punkten, för att få bekräftat att Selis tillstånd är av det välsignade slaget och får ett leende tillbaka som talar sitt tydliga språk. Martin märker ingenting.
Det här är ”de utvalda”, Martin och Martina, presenterar Punkten dem med stolthet i rösten. Det är dem jag berättade om, som jag förde till Nattrike på Locharens order. Det visade sig bli hans livs största misstag. Det här, säger han till de båda besökarna, är Seli.”
De tar artigt i hand och sedan säger de adjö. För även om det är trevligt att träffa Punkten, och även Seli, så känner de på sig att de måste skynda sig. Det är som om deras inre jagar dem tillbaka till Komaland. Som om tiden håller på att rinna ut.
Innan de går vill Martina prata privat med Punkten så de går undan en bit och lämnar Martin och Seli att samtala själva.
”Är Seli gravid? frågar Martina. Punkten nickar. Ska ni, eller har ni gift er?”
”Det är inte tradition här”, blir svaret.
”Jag har något som jag vill att du ger Seli, av Verkligavärldstradition”, säger Martina och tar av sig den vackra ringen de funnit under Näckens sten. Hon ger den till honom. Punkten är stum och de återvänder till de andra. Sedan ger sig Martin och Martina av.
Då de är utom hörhåll frågar Martin vad hon och Punkten hade att tala om. Martina berättar för honom och de vänder sig om lagom för att se Punkten ge ringen till Seli. Även på avstånd kan de se hur glad hon blir. De vinkar åt dem och de båda ”nyförlovade” vinkar tillbaks.
Martina går bredvid Martin och håller hans hand. Hon funderar över hur konstigt allt kan bli. I huvudet går hon igenom allt som hänt henne, sedan hon blev påkörd av rattfyllot och hamnade i Komaland. Hon har varit med om fler äventyr under sin komatid än de flesta upplever under en livstid. Har hon inte varit med om fler äventyr, så har hon i alla fall varit med om fler underligheter och lärt sig mer om det som ingen annan vet, än någon annan. Så vitt hon vet.
Det hon däremot vet med säkerhet, är att hon inte vill tillbaka till Verkligavärlden. Hon känner sig som tjuren Ferdinand; jag trivs bättre här där jag kan lukta på blommorna. Hon längtar efter sina föräldrar och sin syster, men vill nog inte leva ett helt liv utan Martin. Hon fasar inför uppvaknandet. Tänk om hon är jätteskadad?
”Vi får skynda oss, säger Martin och klär den jagade känsla som Martina har i bröstet, i ord. Vi får skynda oss för jag tror att tiden är knapp.” De börjar småspringa och hamnar i Musicaland.
Den stress de känt i Saga avtar något och är här mer som en molande huvudvärk, som håller sig i skymundan och inte gör så mycket väsen av sig. Om man inte gör alltför hastiga rörelser, vill säga.
Musiken i Musicaland har tystnat och inskränker sig nu endast till den naturliga musik, som åstadkoms av fåglar och andra ljuddjur. Det är en vacker dimension, befolkad av människor som fortfarande ser aningen underliga ut, men som inte längre verkar helgalna.
De går förbi den handelsbod dit de gick in, för att fråga om vägen, vid sitt förra besök.
Martina undrar varför de är så stressade. Och plötsligt hör hon Martins röst i huvudet: ”Det är nog det som kallas inre stress.” Hon rycker till som om det är första gången hon hört honom på det sättet. Han ler mot henne och hon drar sig till minnes att hans röst hörts lite då och då under deras äventyr, men att hon blivit så van vid det att det till slut förefallit naturligt. Då det för ett tag försvann och kanske inte är så naturligt egentligen, tänkte varken hon eller Martin på det längre.
”Varför försvann det?” frågar Martina och får en axelryckning till svar.
De går in i handelsboden. Bakom disken står samma kvinna som tidigare. Hennes barn leker lugnt på golvet. De är så upptagna av vad de håller på med, att de först inte märker att de har sällskap. Kvinnan däremot upptäcker dem direkt och blir så till sig över att de är där, att hon river ned diverse burkar från hyllan bakom disken, i sin iver att fortast möjligt komma runt den. Med båda händerna utsträckta kommer hon emot dem. Hennes ansikte uttrycker samma glädje som de tidigare sett hos andra befriade.
”Vilken ära, säger hon aningen för högt, men det kan bero på att hon sedan så länge fått överrösta musiken i Musicaland för att kunna göra sig hörd, eller ens höra sig själv. Barnen görs, i och med det uttalandet, uppmärksamma på Martins och Martinas närvaro och reser sig för att nyfiket studera gästerna.
Kvinnan är som en helt annan person och barnen är mycket mindre lika skuttande guttaperkagubbar, än de var vid det förra besöket. Kvinnan ser lugn ut, lugn och harmonisk. Barnen är mer som vanliga barn. Hur nu sådana ska vara?
Martin börjar med att fråga hur de har det och den utläggning han blir serverad är aningen fylligare än han önskat. Kvinnan pratar och barnen pratar och snart nog kommer det kunder till affären, som även de börjar prata.
”Det är som en helt ny värld”, säger kvinnan.
”Vi måste ha betett oss som kompletta galningar tidigare, säger en man som kommit för att handla men som snabbt, så fort han förstod vilka de okända var, blandat sig i samtalet. Ingen av oss talade egentligen om det, men hela våra liv var som genomsyrade av ljud. Det gick inte att tänka en enda redig tanke till slut.”
Martin funderar över varför just ljud? Varför just musik? Och kommer fram till att om människor inte kan tänka klart, kan de heller inte göra motstånd. Alltså var de helt i Locharens våld, utan att kunna försvara sig. Med konstant ljud blir till och med ett vanligt samtal besvärligt.
”Vet ni varför denna dimension kallas Musicaland? frågar en äldre dam som anslutit sig till sällskapet i handelsboden. Det sägs att den förste som kom hit blev så förtjust i omgivningarna att han bosatte sig här. Inte precis här utan en bit härifrån, ungefär där kapellet står. Martin och Martina låtsas förstå var hon menar, medan de andra nickar instämmande. Det som fångade honom var all fågelsång. Han älskade fågelsång. Mannen hade familj i Ö-rike och tog snart hit dem. Eftersom dimensionen inte hade något namn och mannen och hans hustru tyckte att fågelsången var som musik för själen, började de kalla det för Musicaland. Namnet levde kvar och med tiden kom fler hit och Musicaland har det fått heta. Nu har vi funderat på ett namnbyte eftersom det blivit förknippat med tokmusiken sänd från Nattrike. Namnet ses av vissa som ett hån mot människorna här och en arbetsgrupp har bildats för att försöka genomföra ett byte så snart som möjligt. Det vore en ära om ni ”utvalda som befriat oss från ondo” har förslag på vad vi kan kalla vårt land istället.” De andra instämmer och Martin och Martina lovar att tänka på saken. Kunderna gör så sina inköp och lämnar affären för att gå hem och berätta för de sina att de träffat befriarna. Då alla lämnat handelsboden frågar Martina kvinnan om vägen till Komaland och får en utförlig vägbeskrivning.
Martin som under tiden de samtalar ser sig omkring, gör en förvånande upptäckt.
”Var är stenarna och pinnarna och de burkarna med innehåll som ingen vettig människa kan äta?” Han har nämligen sett att det nu endast återstår säckar med riktigt mjöl, burkar med bönor och liknande, samt annat som brukar betecknas som föda, kvar.
”Det andra behövs inte längre, nu när musiken är borta. Ni förstår det enda som kunde ge lite lindring var att tugga grus. Smärtan det åstadkom var värre än musiken och därför lindrade det. Pinnarna användes för att slå sig själv med i samma syfte och fjädrarna för att stoppa i öronen. Pulvret i säckarna, det som såg ut som mjöl, var sömnmedel. Ingen här kunde få någon som helst sömn utan hjälp av det.”
”Kittlas det inte med fjädrar? Vi stoppade in blad i öronen istället, men det hjälpte föga”, säger Martina.
”Ni kom på det, konstaterar kvinnan. Vi stoppade också blad i öronen först, men då musiken blev så hög att alla till slut kröp fram under dess blotta tyngd, fick vi sluta med det. Fjädrar däremot lindrar lite och är så irriterande i hörselgången att Locharen tycktes godkänna det.”
Innan de utvalda beger sig tackar kvinnan dem och säger med allvar i rösten att de räddat ett helt folk ifrån galenskap.
Medan de går mot gränsen funderar Martina över vad man kan kalla Musicaland istället. Hon frågar Martin, men han har inget förslag. Hon kommer själv inte heller på något och beslutar att det nog är bäst att invånarna, de som ska bo där, själva får bestämma vad det ska heta.

Då Martin och Martina passerat igenom den bomullstjocka gränsen i ytterkanten av Musicaland, står de ännu en gång i Konungarike. De beslutar att försöka undvika kontakt med folket, för de misstänker att de kommer att bli kvar längre än de önskar. Särskilt med tanke på den gästvänlighet, med vilken de blev mottagna vid deras förra besök. Martina hade nog gärna velat gå på ännu ett gästabud iklädd en ”borta med vinden” klänning, men hon och även Martin känner den inre stressen pocka på. De följer sålunda den lilla dimensionens yttre gräns, tills de kommit till vad de tror är dess motsatta sida och går där igenom. De hamnar mitt i älvornas skog. Martin ler och säger att älvarösten är klarare nu, så det är där de måste vara. Strax kommer en grupp om ungefär ett dussin älvor emot dem och de får på så vis vad de trott bekräftat. Martin inleder med att tacka dem för deras vägledning.

”Kom och sätt er, vi vill höra allt”, säger en av älvorna och pekar på en gräsplätt där de alla slår sig ned. Martin och Martina turas om att berätta och älvorna ser nöjda ut. Martina kommer på att hon har något i fickan, som hon lovat de andra älvorna att ge till dessa, som tack för deras vägledning. Då hon tar fram paketet och räcker över det, kan hon skönja ett glittrande habegär i ögonen hos de närvarande. Paketet nästan slits ur händerna på henne och för ett ögonblick tvekar hon på om det var en så god idé att ge det till dem. Hon lugnar sig snart då de båda utvalda får veta vad det innehåller. Det är ”älvadamm”. Väldigt sällsynt förekommande och ett medel man kan uppfylla önskningar med.

”Har ni några önskningar vi kan uppfylla, som tack för att ni befriat oss från Locharen? frågar en älva. Vi skulle gärna vilja pröva medlet med en gång. Det var så länge sedan vi hade det.”

”Kan ni inte uppfylla era egna önskningar?” frågar Martina.

”Vi har inga, vi är älvor, blir svaret. Förresten fungerar det nog bara på människor.”

Martin frågar hur många önskningar de kan få och får svaret en. De kommer då överens om en gemensam: ”Att vi får träffas i Verkligavärlden.” Med det får de, i tur och ordning, lite damm blåst i ansiktet och så tar de farväl för att fortsätta till Komaland.

Ingen av dem tror riktigt på att det fungerar med önskedamm, men önska kan man ju alltid.

På andra sidan skogen ser de sig stå på en höjd och blickar därifrån ned över Komaland. Stressen rinner av dem, som vatten från en gås, och de börjar vandringen mot byn.

Hand i hand går de. Hand i hand mot början. Snart kommer de fram till den så kallade ankomstplatsen. Det stället där alla som kommer till Komaland först materialiserar sig.

På vägen dit börjar Martina känna sig lite konstig. Som om hon håller på att bli sjuk. Hon säger det till Martin. Han tror att det beror på att spänningen håller på att släppa. Hon är benägen att hålla med honom men känner sig likväl konstig. Väl på den precisa plats där hon först anlänt till Komaland börjar Martina känna sig lätt i huvudet. Skräckslagen ser hon på Martin, men inte ett ljud kommer över hennes läppar. Det sista hon ser innan allt blir svart är Martins förvånade ansiktsuttryck.

Förvåningen i Martins ansikte kommer sig av det faktum att Martina plötsligt blir genomskinlig, för att sedan försvinna helt. En lång stund efter hennes försvinnande står han kvar och stirrar på stället där hon försvann. En lång stund innan han fortsätter ensam mot byn. Aldrig någonsin tidigare har han känt sig så ensam. Hans ögon är torra av alla tårar som inte kommer ut. Hans sorg är för stor. Hans saknad för stark. Han inser, med sanningens hela kraft, att han förmodligen aldrig kommer att se henne igen.

När Martin avslutat deras historia och med jämna mellanrum bett Martina inflika sina åsikter och sin version i det ena eller andra fallet, beslutar de att gå husesyn. De vill se hur borgen ser ut i dagsljus, utan ondskans påverkan. Derv erbjuder sig att visa dem runt. De avböjer vänligt men bestämt, för de vill helst gå själva och det är ju inte som om de aldrig varit här förut.
De får gå ganska försiktigt uppför trappan, då träbeläggningen på sina ställen inte är fastsatt ännu. Alla hälsar på dem, för nu vet de vilka de är. Alla hälsar, vissa hurrar, andra vinkar.
Vad som är utmärkande hos alla de möter är deras leende ansikten. Martina börjar känna sig så smått trängd och hon och Martin i det närmaste smiter undan- och in i det som varit Locharens rum. Snabbt och lite oengagerat letar de igenom rummet, men hittar inget speciellt. Det enda som skiljer nuet från det förgångna är röran därinne. Rummet verkar tillfälligt användas som sovrum för dem som arbetar med renoveringen, för nästan hela golvet är täckt med madrasser. Solen skiner in igenom de gardinlösa fönstren och får dammet, som virvlar i draget, att bli synligt för blotta ögat. De två utvalda lämnar strax rummet och går för att titta in i det rum som varit deras.
Dörren till det rummet, är i motsats till Locharens, stängd. Martin får kämpa en bra stund för att få upp den. En kvinna, stående i trappan, följer deras minsta rörelser och ropar till dem att de inte fått upp den dörren och därför har ingen ännu varit därinne.
Martin ger sig inte, han börjar bli irriterad på hela situationen med folk som flåsar en i nacken och nu till råga på allt dörren som inte vill gå upp. Han har gett sig den på att få upp den och använder all sin kraft till att göra så. Han vrider dörrknoppen fram och tillbaka samtidigt som han trycker axeln emot. Med ett vrål från Martin och ett högt skrapande från dörren går den så äntligen upp. Förvåningen får Martin att för ett ögonblick tappa balansen och Martina att stötta honom.
Försiktigt går de in. Kylan som förut genomsyrat hela borgen slår här emot dem med full kraft. Martin är lite stolt över att ha lyckats med vad ingen av de andra klarat av och försöker så omärkligt som möjligt gnida sin nu ömmande axel. Martina frågar om han fick ont och han kan inget annat än svara. ”Nej, det var väl inget.”
Martina undrar varför det är så infernaliskt kallt därinne och antar att det är för att gardinerna är fördragna. Eller så har kylan, i och med den stängda dörren, stannat här inne som det gör i ett kylskåp. Hon går fram till fönstret och drar med ett ryck undan tyget som täcker fönstret. I hennes händer smulas det sönder. De måste ha varit urgamla, tänker hon och vänder sig om för att se rummet i dagsljuset. Martin står framme vid den öppna spisen och ser fundersam ut.
”Titta här, säger han. Titta på den konstiga askan, den är blå. Har det varit energield här?” Han lämnar rummet och Martina hör hur han återigen är inne i Locharens rum. Hon har ingen aning om vad han menar- eller vad han egentligen sysslar med, så hon står kvar och väntar. Martin kommer strax tillbaka och ser nu än mer fundersam ut.
”Askan i spisen inne i Locharens rum var även den blå, säger han. Då har jag rätt, den blå elden ger en blå aska. Men vems rum var det här? Det måste ju ha varit någon här och den personen har behövt den blå eldens energi, liksom Locharen. Om han nu inte använt båda rummen, men varför skulle han göra det?” Martina ser sig omkring och försöker i bästa ungdomsdeckare-stil finna spår efter den okände gästen. Snart hittar hon något som får henne att börja tänka och att lägga ihop två och två. Hon säger ingenting till Martin för hon vill fundera över fyndet i lugn och ro först och inte bara vräka ur sig teorier i största allmänhet. Istället ber hon honom att hämta en kopp te till dem var så de kan, som hon uttrycker det för att få iväg honom; ”sitta och mysa i sitt gamla rum, bara de två, utan en massa nyfikna ögon på dem”. Martin faller i hennes fälla och går snällt efter teet.
Martina sätter sig, i den fåtölj hon suttit i vid deras förra besök, för att studera sitt fynd. Hon drar det mellan fingrarna och känner noga på dess textur. Vad hon hittat är ett antal mycket långa hårstrån. Alla är svarta utom ett av dem som är kritvitt. Dess struktur påminner om tagel, utan att vara fullt så grovt.
Kan häxan ha misstagit sig? Är Satin här nu, istället för i Verkligavärlden. Var han kanske här innan han begav sig dit? Ja, så är det nog. Han var här och for sedan till jorden. Är det någon här som har träffat honom? Hon kan inte dra sig till minnes att någon nämnt honom. Hon gör en minnesanteckning, att fråga om hans existens. Om det nu är så att han varit här, då finns han ju. Häxan hade rätt, men är han så farlig som hon utgett honom för att vara? Och hon hade inte nämnt något om att han behövde blåeldsenergi. Visserligen hade hon sagt att han behövde fylla på sin kropps batterier med jämna mellanrum, men Martina- och även Martin hade trott att hon menat att han helt enkelt vilade, eftersom han tydligen aldrig sov. Men om nu det var så att Locharen blivit förvisad ur helvetet, hur kom det sig då att Satans son besökte honom? Var det på uppdrag av sin far eller på rent trots? Kanske var det inte så att Locharen blivit förvisad. Kanske var det så att han och den här borgen var avsedd att fungera som en rastplats. Kan det ha varit så att Locharen blivit tillsagd att bosätta sig här och skapa en energistation för demoner resande mellan dimensionerna? Det här kanske har fungerat som en slags helvetesambassad i Saga. Har de i så fall andra ambassader på andra ställen? Finns det något liknande i Verkligavärlden? En tanke slår Martina med full kraft. En hemsk tanke: Hitler och hans diverse efterföljande, alla de små och stora diktatorer som satt människor i interneringsläger och sedan svultit ut dem tills intet av deras krafter återstår. Även om de inte alltid har eller har haft samma grunduppfattning och värderingar som Hitler eller ens slagits för världsherravälde så som han gjorde, så är principen densamma. De sätter, eller har satt, folk i läger och låtit dem arbeta. Vart har alla dessa människors energier tagit vägen?
I Verkligavärlden finns långt mycket mer folk att suga ut än i Saga, vars energitillgång begränsats av hur många resande till Himlavärlden som kan lyckas stjälas från fåglarna.
I Verkligavärlden är tillgången fri bara man har någon att internera. Bara man har någon att hata och kan övertyga tillräckligt många andra om att den eller den är hatobjekt för tillfället. Eller varför inte ett helt folkslag? Varför inte säga att, som Hitler sade, judarna är på det här sättet och därför är de ett hot mot alla andra. Zigenarna är si och alla som är emot oss är så. De måste utrotas. Vad hade han egentligen att vinna på det? Land? De hade väl inget eget land innan Andra Världskriget? Deras affärer och tillhörigheter visserligen, men vad var beslagtagandet av deras saker till för, annat än att nära soldaterna och bekosta kriget?
Är krig en ursäkt skapad av Helvetets resande för att få fri tillgång till energi? Vad händer med dem om tillgången stryps, så som i fallet Locharen? Bevisligen blir de till en hög aska utan inflytande, men vart tar de vägen? Är de då utrotade för alltid eller sugs de helt enkelt tillbaka till helvetet för att där återuppstå och fortsätta sina ”liv”? Eller är återuppståndelsen endast förbehållen de ”goda”?
Martina hinner tänka den sista tanken ut, innan Martin återkommer med teet.
”Här”, säger han och räcker henne en kopp. Det ryker ur den och teet sprider en varm aromatisk doft, som hjälper till att skingra kylan i rummet. Martina nickar leende till tack och hon ser på Martins ansiktsuttryck att han förväntar sig något efter teet. Kanske en liten snabbis i det utkylda rummet? Martina ryser vid tanken på det och tror inte att hon skulle stå ut med att lägga sig på golvet. Det får helt enkelt bli stående. Det har de inte gjort ännu.
Hon smuttar försiktigt på det heta teet. Martin gör detsamma, bränner sig på tungan och lyckas få hälften av koppens innehåll i knäet. Han svär högt och ljudligt. Det är första gången Martina hör honom ta ett sådant ord i munnen och hon rycker till. I Verkligavärlden hade hon inte ens lyft på ögonbrynet vid användandet av ett kraftuttryck, själv svär hon ofta och gärna i ensamhet, eller i rätt sällskap, men sedan hon färdats i de andra dimensionerna har hon inte hört någon svära och inte heller gjort det själv. Därav reaktionen.
När Martin lugnat sig och Martina blåst på lämpliga ställen, sätter han sig för att dricka upp återstoden av sitt te. Martina bestämmer sig för att berätta för honom om sina tankar, det får bära eller brista. Han har förstått henne tidigare och är den enda hon kan tro förstår henne nu.
Martin lyssnar uppmärksamt på Martina och då hon är klar med sitt tankeutlägg sitter han först tyst, sedan nickar han och säger: ”Varför inte? Vem säger att du har fel? Det är i och för sig inte alls säkert att du har rätt heller men vem vet? Det låter i alla fall logiskt i mina öron.” Martina blir glad över hans förstående och att han inte, som hon nästan förväntat, skrattat åt henne. Hon bestämmer sig för att en snabbis är det minsta hon kan ge honom. Inte för att han någonsin kommer att förstå att det var av tacksamhet, men det spelar heller ingen roll när allt kommer kring. Det känns bra för Martina att göra det och han blir nöjd så vad är det för fel med det?
Efter avslutat värv, i en av fotöljerna, lämnar de båda utvalda rummet för att inspektera källaren.
Där finns inte mycket att se, förutom den askhög som antas vara resterna av Näcken.
Bäcken, som vid deras tidigare besök runnit tvärs igenom källaren, är nu borta. Det enda spår den lämnat efter sig är en grund fåra i sanden. Martin kan inte låta bli att böja sig ned för att känna efter om det finns något mer i hålrummet under stenen, annat än den nyckel de funnit där vid sitt förra besök. Han trevar länge och väl. Till slut har han hela armen, ända upp till axeln under stenen, innan han triumferande drar ut den. Långsamt öppnar han sin knutna hand för att avslöja vad han hittat. Han vet inte själv vad det är, men misstänker vad det kan vara och vill att Martina ska se det tillsammans med honom. I hans handflata ligger en ring. En guldring med en stor röd rubin infattad och omgiven av, vad som ser ut att vara, briljanter.
”Åh, vad vacker, andas Martina och sliter den ur Martins hand. Hon trär den på sitt högra ringfinger och håller handen framför sig för att beundra den. Kan inte jag få den? säger hon bedjande till Martin.”
”Vi vet ju inte vems den är, svarar han, men det kan väl inte göra någon skada att du har den så länge. Tills vi hittar ägaren, tillägger han. Och förresten kan du inte ta den med tillbaka till Verkligavärlden.” Martina tänker inte lägga två strån i kors för att hitta ägaren och hon planerar minsann att försöka ta med den hem, men säger inget till Martin om det.
De två tar farväl av folket och lämnar borgen, för de känner att det är dags att gå vidare.

Martin och Martina tar farväl av fåglarna och får än en gång gå ut för att ta emot folkets jubel. Det känns lite vemodigt, men samtidigt skönt att allt är över. Att godheten ännu en gång har segrat över ondskan. Martina njuter av känslan att stå där inför alla, som menar att hon och Martin är deras frälsare. Jag är kändis fan, tänker hon och ser framför sig en amerikansk tevepastor hon en gång sett och tyckt var enbart dum. Fast inte hälften så korkad som den publik, i kyrkan, som hängde vid hans varje ord. Han tjänade åtminstone grova pengar på att vräka ur sig sörjan. Publiken däremot betalade för att höra det. ”Synd att man förmodligen aldrig kommer att kunna berätta om detta för någon, tänker hon vidare, om man nu ens kommer att minnas det? Detta kommer inte att kännas lika triumfartat om ingen vet om det i Verkligavärlden. För finns det något mer tillfredsställande än att berätta om sina egna bedrifter? En triumf, en bedrift är inte verklig om inte media, eller åtminstone ett visst antal andra vet om det. Här vet alla vem jag är, men i Verkligavärlden är jag en onämnd person bland anonyma människor. Här ser folk på mig på ett annat sätt. Ingen kommer att se annorlunda på mig då jag kommer hem. Annat än som ”hon som låg i koma”. Men det kan väl inte anses som någon egentlig bedrift? Om man inte tolkar det som att man övervunnit döden. Martina själv ser det inte så. Hon ser det mer som att hennes sinne inte stod ut med vad som skedde med hennes kropp och därför satt sig i felsäkert läge, tills kroppen blivit så stabil att sinnet orkar hantera det. Martina funderar på hur hon ser ut i Verkligavärlden och undrar hur hon mår. Här mår hon utmärkt, men i Verkligavärlden? Hon vill inte vakna upp till sanningen. Inte ännu. Inte förrän hon kan hantera tänkbara skador och eventuella framtida handikapp, utan att bryta ihop. Kan man lära sig? Kan man egentligen förbereda sig på något sådant? Är det bäst att förbereda sig mentalt på det värsta tänkbara och sedan bli glad över att det inte blev så illa som man trott? Tänk om det är värre? Tänk om det är värre en man kan föreställa sig? Tänk om man i Verkligavärlden är en veritabel grönsak utan möjlighet att kommunicera med omvärlden och sålunda helt i vårdpersonalens våld.
Tänk om avdelningen, där hon just nu ligger, är underbemannad och de enda som jobbar där en empatibefriad vikarie och en fastanställd, bitter kvinna, som visserligen gör sitt bästa med de resurser som finns, men som ändock är bitter över hur hon förslösat sitt liv med att ta hand om andra och det utan ett endaste tack och utan att någonsin ha fått en respektabel lön för det arbete hon utfört?
Många gånger på obetald övertid, därför att det inte har funnits någon annan. Obetald, därför att hon är kvinna och har gjort sitt yrkesval frivilligt. Därför att det sagts att hon får skylla sig själv om hon stannar över. Men vem ska då ta hand om dem som behöver det? Vem ska bry sig om?
Martin och Martina lämnar folksamlingen i Fågelrike och får, av två fågelvarelser, skjuts till gränsen. De får snarare eskort, för flyga kan de göra själva. Väl där tar de farväl och korsar gränsen. Gränsen de korsat leder dem till stranden där palmerna vajar och havet brusar.
De stannar en stund för att ta igen sig och på något sätt bearbeta det de varit med om och för att återigen förenas i den vita sanden. De gör så, med en frenesi som är få förunnade. De rullar över stranden och hamnar slutligen i vattenbrynet. ”Härifrån till evigheten, säger Martin, släng dig i väggen. Vi har varit där och återvänt.” Deras älskogsljud skrämmer en flock duvor ur en av palmerna och över deras huvuden flyger de, vita mot den blå himlen. Martina försöker pränta in minnet av deras flykt och göra det till en bild i albumet som är hennes eget. Aldrig mer kommer den lyckan som hon i detta nu känner, då hon ser duvorna ovanför sig, att göra sig påmind på ett sådant kraftfullt sätt.
Då deras lustar tillfredsställts är det dags att gå vidare.
Nästa anhalt på hemfärden är Poshiqua. Ett helt fantastiskt land, om man är intresserad av allt som anses kvinnligt, alternativt manligt och har med mode att göra. Martin och Martina kommer dit via en rosbeklädd portal.
Direkt när de kommer igenom känner de doften av den dyrbaraste parfymen. Ingen tung doft, utan lätt som hjärnorna på de som bor i dimensionen.
Och vilka människor som bor där sedan. Martina är helt övertygad om att detta måste vara en slags himmelsdimension för avlidna modeller, eller stora skönheter av sin tid, för varje man och varje kvinna de möter är helt otroligt vackra, var och en på sitt sätt. Alla är välklädda, inte alla moderna, men välklädda för den tid i Verkligavärlden de uppenbarligen kommer ifrån.
De utvalda finner sig stå på en bredare gågata, kantad av vackert klippta träd. Längsmed hela gatan, som sträcker sig så långt de kan se, ligger små butiker. Små exklusiva butiker varvade med olika skönhetssalonger.
Två damer i böljande krinoliner och med små parasoller i händerna, för att skydda sina bleka ansikten mot solen, går armkrok med två frackklädda herrar. De ser ut att vara sprungna ur en scen från Borta med vinden. De måste ha varit här länge. Att döma av klänningarnas snitt sedan någon gång på 1860-talet. Eftersom krinolinerna är såpass omfångsrika, förmodligen från 1860 eller -61. Strax innan inbördeskriget, som förde med sig blockader och gjorde att man efter det använde sig bra mycket mindre tyg i kjolarna.
Utanför en frisersalong står en grupp ungdomar klädda i sjuttiotalskläder. Någon har extremhöga platådojjor och en annan rullskridskor. En svart man i gruppen har den massivaste afro som någonsin skådats. En svart kvinna ser ut som om hon vore en av Charlies änglar.
Martin och Martina slår sig ner på en av de strategiskt placerade bänkarna, för att studera folklivet.
Tre kvinnor går, eller snarare struttar som påfåglar, förbi. De går som om gatan vore deras personliga catwalk. Den ena med extremare och slampigare outfit än den andra. Den ena med mer väteperoxidbehandlat hår än den andra.
Naglarna på den ena kvinnans händer som hon viftar med, när hon med tillgjord bebisröst utbrister (för det kan knappast kallas prat det hon utstöter) darling och ääälskling i varannan mening, är som chockrosa klor.
Kvinna nummer två, ler hela tiden på ett enerverande tillgjort vis, samtidigt som hon slänger med sina hårförlängningar och den tredje håller stenkoll på omgivningen, som för att vara helt säker på att alla ser henne. Då och då inflikar hon något till den intellektuella diskussionen, kryddat med ett litet ordlöst tjut.
Fascinerande korkat ser det ut och Martina känner sig nästan lite okvinnlig av att se dem. Martin däremot får jobba hårt med att inte brista ut i skratt.
Efter bimbosarna kommer ett ungt karriärspar. Båda iklädda kostym, men kvinnan med smakfulla svarta pumps till kostymen.
Ingen ser de två på bänken. Ingen ser något annat än sig själva och deras åskådare tröttnar snart på att sitta och titta.
”Vi går, säger Martina. Jag har ingen lust att vara här längre, för mitt IQ tar storstryk. Allt verkar ju bara gå ut på att synas.”
De reser sig upp och fortsätter gatan fram.
Strax innan de kommer fram till ännu en rosbeklädd portal, som de förmodar är vägen ut, säger Martin fundersamt: ”Men om alla är posörer, var är då publiken? Vad är meningen om alla syns, men ingen ser?”
De korsar dimensionsgränsen och hamnar i vad som varit Nattrike. Det ser annorlunda ut i dagsljus, så först förstår de inte att det är där de befinner sig.
Det är Martin som först inser det, genom att gräset är blekare än något gräs de tidigare skådat. Då han säger sig tro att de faktiskt är i Nattrike skrattar Martina åt honom. Det är ju andra länder emellan stranden och här. Flera andra. Det hade de ju sett då de gick till Fågelrike. Inte förrän de ser borgen förstår även hon- och blir Martin säker. Kanske är det så att dimensionsgränserna är flytande, eller så har de tagit en genväg. Den enda vägen behöver inte vara den sanna eller ens den rätta.
Borgen ser även den annorlunda ut i det strålande solskenet. Den är inte så respektingivande längre. Känns inte så i alla fall. Sin respektingivande storlek har den däremot kvar. Ruvande ligger den framför dem och håller sina mörka hemligheter och sitt mörka förflutna dolt bakom sin enorma träport. De bestämmer sig för att gå in.
Lite avvaktande går de över den nedfällda vindbryggan. De blir lite förvånade över att vattnet under den är borta. Hela vallgraven är torrlagd. Den är ganska djup och dess botten är täckt av grönt slam. Lukten av slammet når dem och Martina rynkar på näsan av avsmak.
Framme vid porten tvekar de en stund om de ska knacka på. De vet ju egentligen inte vad de har att förvänta sig. Vet inte vem eller vad som kommer att öppna. Har ondskan återkommit?
Martina slår ifrån sig sina mörka tankar och frågar sig själv: ”Tror du verkligen att det finns ondska i klart dagsljus?”
Kan ondska inte frodas i dagsljus? Vem säger att ondskan måste vara mörk? Den kan ju faktiskt vara ljus även om människor i alla tider gjort uppdelningen; godhet-ljus, ondska-mörk. Är det enbart för att man ska ha något att hålla sig till eller är uppdelningen gjord av någon med erfarenhet av ondska?
Som de i Nattrike. För då Nattrike styrdes av ondska var det natten hela dagen, nu är det dagen hela dagen. Hur är det på natten? Kan de vara säkra på att ljuset verkligen innebär att godheten tagit över eller är det så att ondskan blivit bättre på att maskera sig? Varför var det mörkt när Locharen regerade? Var det för att han hade ljusskygga avsikter? Smittade hans sinne av sig på omgivningen? Om ett sinne är mörkt betyder det då i förlängningen att det måste vara ont? Är i så fall ett ljust sinne enbart gott?
De beslutar att de ingenting har att förlora och knackar på. Porten slår strax upp och de möts av ett glädjestrålande ansikte. Ansiktet bakom leendet är Dervs.
”Välkomna åter, säger han. Välkomna åter kära vänner. Kom in, kom in. Ni får ursäkta att det är lite rörigt här, men vi försöker pigga upp stället. Ni är så välkomna, så välkomna.”
Martin och Martina går med honom in och möts av en helt osannolik röra. Överallt är det folk och överallt pågår det renovering. Trappan får en träbeläggning, förmodligen för att inte göra ett så kallt intryck.
Det är varmare i borgen nu. Inte varmt, men varmare. Kanske beror det på all aktivitet. Kanske på att så många människor befinner sig där, eller kanske för att ondskan är borta.
Där kommer tankegången återigen upp i Martinas huvud. Måste det vara kallt om det är ont? Fast det förstås, om det är mörkt blir det automatiskt kallare. Men måste det vara så? Helvetet sägs ju alltid vara hett. Är det i så fall ljust där? Det borde det vara eftersom det sägs brinna där. Men då är det ju i alla fall ljust, fast det är ondskans hemvist.
Kan det vara så att vi historiskt sett har haft fel? Är det inte så, att mörker inte är något annat än avsaknad av ljus? Kan kvinnan, som varnade för Djävulens son, Satin, ha haft rätt? Är helvetet uppbyggt av svarta salar? Var är elden då och finns det kanske grader i helvetet? Som i Dantes ”Den gudomliga komedin”. Är allt uppbyggt i steg? Kan man gå igenom alla faser med sinnet i behåll? Existerar ”inferno”, ”purgatorio” och ”paradiso” i en så strikt uppdelning eller flyter allt ihop?
I Verkligavärlden kan det vara omväxlande kallt eller varmt. Är helvetet i det avseendet likt jorden och har samma sorters miljö- och vädervariationer, fast kanske mer extremt? Mycket mer extremt.
De dammiga blodröda draperierna ligger huller om buller på stengolvet. Här och där skymtar en av de förut så hatade sjalarna. Barnen ser glada ut och är synbart endast i vägen, men ingen av de vuxna tycks bry sig om det, utan låter dem hållas. Martina får hjärtat i halsgropen då hon ser ett av dem, en liten flicka i fyraårsåldern, vira en sjal runt halsen. Men då ingen annan verkar ta det så allvarligt, säger hon inget.
Några av barnen släpar iväg med ett av draperierna under triumferande tjut, uppenbarligen i avsikt att bygga en koja och kanske ha den som tak.
”Kom med mig ut i köket, säger Derv, jag vill höra allt om era äventyr. Visserligen har era bedrifter nått oss innan ni gjorde det, men jag skulle vilja höra om dem med era ord. Det är så lätt att det överdrivs eller glöms bort något då det färdas med mun till mun metoden. Sätt er så ska jag göra en god kopp te.”
Martina låter Martin ta ordet och han börjar långsamt berätta. Ju längre han kommer i historien desto fortare pratar han, som om han vill få ur sig allt innan han glömmer en enda detalj. Derv och Martina lyssnar utan att avbryta.
Snart sprider sig ryktet om att de utvalda återkommit och nu berättar om sina äventyr. Martin får ta om vissa saker så att alla hänger med, men gör det gärna. En evighet sitter han och berättar och en evighet ser Martina på honom. Hon inser att hon aldrig har känt för någon annan så som hon känner för Martin. Känslorna för honom är så starka att det är som om hjärtat ska brista vid nästa andetag. Martina är stolt över honom och över att vara den som blivit utvald tillsammans med honom. De är en enhet. Själsfränder. Hur kommer det att bli i Verkligavärlden?