Under gårdagens morgonklass kom jag igenom hela primary serien, och jag är riktigt stolt över min kukkutasana som jag höll högt och länge.
Efter klassen susade jag hem på moppen, njöt av min efterlängtade frukost med färskpressad apelsinjuice på verandan utanför huset. Sen vilade jag ner maten, och susade sedan tillbaka till retreatet för att möta yogaläraren Olivier och leka loss med lite acro på stranden.
Och vilken strand sedan, vid en undanskymd och lugn liten bukt, med kritvit sand och sådär vacker som man föreställer sig en Thailändsk paradisstrand.
Till flygningen.
Innan har jag gått typ 4 klasser/workshops och provat acroyoga och fått blodad tand, men detta var första gången som jag flögs av en lärare, nån som liksom har koll på läget. Vilken upplevelse! Det var så fantastiskt kul, befriande och närande för mitt luftelement, min dominerande Vata-dosha. Och det var så enkelt (i den bemärkelse det nu kan vara ”enkelt” att akrobatisera och hålla balansen ovanpå någons händer / fötter) med någon som vet var man är påväg hela tiden, och för en in i positionerna med precision. Det var bara att andas, aktivera muskler och bandhas, lyssna på och följa de instruktioner som gavs mig. Och självklart, det mest grundläggande av allt i acro yogan – att känna tillit.
Känna tillit, och låta sig föras.
För en vecka sedan när jag satt på mopeden bakom Nicklas fick jag ett infall att jag skulle blunda för att se hur min kropp reagerade på att färdas snabbt framåt, med fartvind i ansiktet men utan att se var den är påväg. Gissa om det var en hisnande färd, med många impulser som sa åt mig att öppna ögonen för guds skull! Se var du åker! Och visst klarade jag en sådär 5-10 sekunder, ungefär så långt av vägen jag hunnit memorera innan jag slöt ögonen, men sen var jag tvungen se igen, känna att jag hade koll på läget.
Idag när vi åter var ute och körde tänkte jag ”jag ska prova igen, öva på mitt tillit”, så jag slöt ögonen och beslöt mig för att inte öppna dem förrän vi kommit fram till huset och stannat.
Den här gången var det en sällsam känsla som ingav sig, mysigt pirrig, och ett stort LUGN. ”Jag kan inte se var jag är påväg, vad spännande! Men jag litar på att min kärlek tar mig säkert fram.”
Så nu vill jag påstå att det var acro yogandet som öppnade upp mig en bit till, på vägen mot fullkomlig TILLIT.
Längtar till nästa flygsession på lördag, och hoppas jag får med mig min andra, allra underbaraste hälft.
Shanti Om
