Hur underbar är inte känslan när man äntligen behärskar en asana som man nött, och nött, och nött på.
Som man lagt ner all sin energi på, jobbat med att synkronisera andning, bandhas och kroppens alla små finmotoriska muskler för att erövra den där positionen.
Allra häftigare tycker jag känslan blir när man möter en asana som man kanske inte utövat på 6 månader, som man vid det tidigare tillfället hade lång bit kvar på för att nå slutposition, men vid detta tillfälle bara glider in i hur enkelt som helst.
Den känslan fick jag idag när jag under morgonens ashtangaklass kom fram till Kurmasana, en position som jag inte varit i kontakt med sedan min första indienresa för nästan två år sedan (helt enkelt för att jag bara aldrig involverat den i min egen Hatha-practice. Det sista jag minns av Sköldpaddan var väl typ ”ouuch! aaaaj… inte riktigt där än…”
Jag var därför lite skeptisk när jag nu skulle ge mig in i den.
Men wow, vad paff jag blev när jag från Adho Mukha Svanasana hoppade fram med benen över armarna, satte mig ner, började räta ut ben och armar och sakta sänka överkroppen mot golvet, för att vips vila hakan mot mattan!
Och där trivdes jag! Som om jag aldrig gjort annat än att ligga där, med armar och ben om varandra och fullkomligt retirera inåt.
Och fastän det känns så häftigt, ”jag klarade en asana jag inte provat på 2 år”, så är det ju så väldigt naturligt. Genom alla tusentals upprepade asanas sedan mitt senaste möte med Kurmasana har jag öppnat höfterna, förlängt hamstrings och mjukat upp ryggmusklerna så att jag nu kom in i den med lätthet.
En omedveten förberedelse för Kurmasana.
