Sedan i onsdags förra veckan har jag känt mig riktigt hängig, febrig och orkeslös, så jag fick därför ta några dagars uppehåll från yogan, till mitt stora förtret. Men, som alltid vid motgångar får man försöka se det positiva i situationen – för oftast finns det ju en god sida även i den händelse som verkar ond vid första anblick – för min del var detta ännu ett steg i den långa övningen att lära sig att man inte alltid kan få allt sin väg, när man själv vill. Utan att istället öppna upp, träna mitt sinne för att saker och ting sker, ibland oförutsett och kanske inte i den riktning jag helst hade velat se.
Träna mitt sinne i att acceptera faktum, okej, jag har fått en släng av tropisk influensa, jag kan inte yoga FYSISKT nu, men finns det något som hindrar mig från att yoga PSYKISKT? Mentalt?
Att acceptera att saker oftast sker av en anledning.
Jag hade till exempel yogat rätt intensivt utan några vilodagar under 8 dar, mitt vänstra knä hade börjat kännas av lite, och jag var dödstrött i axlarna, längtade efter den vilodag som min iver och mitt intresse inte lät kroppen få. Kanske var det så att dessa bakterier var just vad min kropp behövde för att få mig i viloläge några dagar. För att kunna läka, och komma tillbaka ännu starkare. Med möjligheten att kunna ta åt mig mer.
Så igårkväll tog jag moppen och åkte upp till eftermiddagsklassen, då jag vet att söndagseftermiddagarna brukar vara rätt restorativa, för att låta min kropp stillsamt återvända till mattan. Vi var bara två stycken så passet blev väldigt intimt och avslappnande, djupgående, in i bindväv och nervsystemet. Och när jag kom tillbaka efter Savasana kände jag mig djupt avslappnad och fylld av ljuv energi.
Morgonens ashtangapass tog jag mig lugnt igenom, och tillät mig att vila när min kropp behövde, jag kom fram till Supta Padangusthasana och gjorde därefter avslutande positioner samt huvudstående 25 andetag, 10 i 90 grader, samt 10 till i vertikalt läge. Därefter en efterlängtad Savasana….. mmmh.
Jag är påväg tillbaka. Ännu inte helt OK, men på god väg.
Om jag låter min kropp göra sitt jobb, och ger den den tid som behövs, så vet jag att den i sinom tid kommer läka sig själv.
För precis som en motor emellanåt måste genomgå reparationer, så behöver även vi det.
Love & Light
