Under två morgnars tid har jag vaknat och inte velat gå upp ur sängen ifall inte doften av pepparkaksbak infunnit sig. Saffransdoften från lussebullar skulle också duga. Men ingen har bakat och jag har legat kvar tills långt efter att solen gått upp. Inte okej och det skulle inte vara okej med julbak heller eftersom det bara är oktober men ibland känner man att saker och ting skulle vara passande. Kommer bli snuvad på december och julen som är den enda tiden på den här sidan om september som känns uthärdlig. Som en oas i den långa ickeperioden. Visserligen kantad av stress och hysteri men det har väl sin charm det med. Det som får mig att inte säga tack och hej varje gång sommaren försvinner är att det ju faktiskt känns okej att börja unna sig att göra saker man tycker om. Och alla liksom går på det. Botemedlet mot höstdeppen. Det är kollektivt okej.

 mina favoritmedicin:
- Mat. Det är så himla konsigt. Mat har blivit min favoritsysselsättning i världen. Älskar att äta, älskar att laga. Kommer garanterat vara överviktig innan femtio.
Andra saker jag också tycker det är viktigt att göra när det är mörkt ute (antingen för att motverka, eller spä på ångesten):
Dricka sprit, ha sex, läsa böcker, umgås med vänner, äta mer mat, sticka (alltså kanske, har inte försökt än), gruppträna (skapar lätt en manisk känsla och man kanske skrattar lite åt sig själv), tända ljus, shopppa

Nu ska jag fortsätta göra min vegetariska moussaka. Jag mår otroligt bra av det. Gör en ni med.

Men kan berätta lite vad jag har haft för mig på senaste (mest för att få klarhet i det själv, livet leder en in på oanade vägar och  yidayada):

1. Sagt upp mig från mitt jobb och börjat plugga. Min arbetsgivare började gråta och ibland vill jag också gråta, nudellivet är inte riktigt min femma. Dessutom är det sjukt svårt att förklara vad jag pluggar: skeppsholmens folkhögskola – stad i skärgård. Ehhhh det är typ allmän linje med inriktning på lite sjöliv och sånt och ja vi pluggar upp alla nödvändiga ämnen men under termer och teman som ”Lilla salt och blandat” – det låter som en godispåse jag vet. Flummigt.

2. Festat. I samband med skolan träffade jag en ny tysk nästan-bästis som är som jag. Livsfarligt. Vi går ut, har kul, hamnar på galna och ibland inte så galna efterfester varje helg. Och onsdag. Och ibland måndag. Och torsdag – ja ni fattar. Det är nog därför  det är så tyst här, jag har knappt tid (ork) över att konsumera populärkultur. Har nog supit bort hjärncellerna. Kanske borde börja recensera alkohol. Men jag antar att det skulle bli för många 5plus-kvällar för att vara okej.

Ja det var mest det. Det är ett fint liv. Ett stort liv.

Jag startade den här bloggen för att skriva om dig, det var innan evangeliet släpptes. Sen blev du stor så snabbt och det kändes meningslöst att skriva om något som alla redan vet. Men då ´tänkte jag berätta om hur jag spelade sönder Jag är en vampyr, Hjälp & Rocken spelar ingen roll längre, i den ordningen, med dålig kvalité rippade från myspace. hur jag visste att du skulle bli lika sönderspelad av resten av Sverige sommaren ut. Om hur de räddade mig varje gång gåendes hem från jobbet, trött på allt och hur jag brukade drömma att jag skulle möta dig eftersom du bor i allafall längs samma linje och jag skulle säga ”Du! Ja, just du!” och Du ser frågande ut och jag skulle säga ”Tack! Tack för Laakso, tack för hets och nu tack för ditt evangelie. De är inte en bråkdel av allt jag lyssnar på, jag lyssnar på så mycket men du vet ju hur det är, du gillar ju också musik och du vet hur en låt kan betyda allt ibland och dina låtar har varit där. Varit mitt liv. Det har dom verkligen.”

Vi möttes aldrig då på väg hem från jobbet men på Jay-z förra veckan satt du några rader ifrån mig. Du hade en tjej med dig så jag vågade inte störa. Säger det här istället och kanske nån gång om jag ser dig ensam i baren på debaser: Tack Markus Krunegård för att du gör så fina poplåtar. Keep going strong!

Denise

Sitter och är trött men inte tillräckligt trött för att gå och lägga mig. Ska skriva färdigt det här inlägget, gå ut och röka, betala sommarens resa och läsa lite Jack innan jag ens försöker sova.

Väldigt många av mina kompisar tar studenten i år och i måndags betade jag av den första mottagningen. Igår den andra, som blev en blöt historia. Utsökt mat och fri tillgång till vad som nästan var en hel bar blev för mycket för min svaga karaktär och jag hängde med på slutskivan jag absolut inte hade tänkt att gå på. Redigt packad när jag lämnade Sofia och hela Rönninge årgång -89 var på tåget och på skivan och jag undrar hur länge det kommer att dröja innan jag kan gå utanför dörren och lämna känslan av skam hemma. Jag till och med rökte på pendeltåget. Det tror jag inte är okej. Ramlade hem vid sex imorse la mig kanske sju och sov till 17.30 och det är därför jag sitter här och skriver nu. Betalar priset för mitt utsvävande leverne och grämer mig för att jag inte kommer kunna somna innan jag imorrn ska iväg på nästa mottagning och fest och…ja ni hör – dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn.

Sommarens resa blir Kefalonia. Använder mig utav presentkortet till Milano jag vann och bjuder med Mickis. Struntar i Milano eftersom mina italienska vänner eller alla mina vänner överhuvudtaget som varit där säger ”no no, det är en ful stad. åk inte dit”. Kefalonia är en grekisk ö som tydligen ska vara en utav de vackraste och anledningen att vi åker dit är att vi måste åka med air tours och deras utbud är sådär med grekiska öar som vi egentligen inte vill till men grekiska öar är det enda vi har råd med. Och Kefalonia dåra ska ju va den vackraste och vi gillar ju vackra saker och så finns det en bok som heter ”Kapten Corellis Mandolin” som utspelar sig på Kefalonia och läser jag den har jag helt plötsligt fått in en massa kultur i min chartersemester också och det är ju fint. Har ni varit på Kefalonia och vet vad det kostar att hyra moppe eller har andra tips på vad som är bra och vad som är dåligt så låt mig veta!

Sanningen är att jag inte ens kan blogga. Egentligen. OH DARLING PLEASE KILL ME. Jag vet.

ps. den som vet vilken låt rubriken är ifrån får fem poäng. Det är en av mina favoritlåtar just nu.

Min bloggcomeback går sådär.

När jag kommunicerar med människor som jag i språkväg bara har det engelska språket gemensamt med blir jag ibland väldigt frustrerad. Anledningen till min frustration är att jag ofta framstår som en talanglös idiot som inte kan uttrycka sig ordentligt. Dessa situtioner tillämpar sig ofta när jag exempelvis gör intervjuer med utländska band. Försöker förklara en fråga eller ett dilemma och de bara: eeeeeeh? Eller skrattar.
Då brukar jag säga: ” I hate to speak english – it feels like I’m this very good sportsman who has won the olympic games like three times and then all of a sudden becomes crippled”.

Fast för det mesta är alla band eller engelsktalande vänner överseende. Speciellt om de är amerikaner. Men det är fortfarande frustrerande. När jag intervjuade Two Gallants pratade vi om snälla killar som skriver texter som om de vore väldigt farliga killar. Vad som är så fascinerande med att skriva om våld. Jag la fram Johnny Cash som exempel. 2gs skrattade eftersom Johnny knappast var någon ängel. Och jag kunde verkligen inte få fram kontentan ur mitt resonemang eftersom min engelska hade en dålig dag. Självklart vet jag att Cash inte var någon svärmorsdröm, jag menade ju bara att jag tror att han var fin i hjärtat och att han egentligen aldrig ville någon illa. Men där satt jag som ett fån och kände mig handikappad.

Skärmen till min dator har gått sönder. Jag kan sitta vid min systers dator eller min mammas dator och skriva men det är liksom inte.. inte min dator. Om min förmåga att uttrycka sig drabbas av reumatism när jag inte snackar svenska är det definitivt någon annan del av mitt psyke som förlamas när datorn krånglar. Jag går omkring och känner mig förd bakom ljuset för att jag inte kan kolla mina 30 mail om dagen eller se vad som har hänt på facebook. Får panik. Jag antar att det är den informativa delen av mitt liv som känner sig förbisedd. Och ärligt talat, det är så tragiskt!

Så nu droppar jag det snabbt som fan. Kort och koncist:
Gå och se Dag för dag på Debaser Slussen idag! Dag för dag är det fina syskonparet Jacob och Sarah Snavely, ursprungligen från San Fran men nu bosatta i vår svenska huvudstad. De har släppt en ep med ljuvlig popmusik. Spelar gör även Noah and the Whale.

Om jag är där? Tyvärr. Är arbetare och knegar hela helgen. Lider hela vägen längs en jobbig ångestdrive för att jag missar the snavely siblings ikväll. Gå dit och ha kul för mig!

(och missa inte johnossi på medis imorrn!)