Min lillasyster och jag garvade oss lila i ansiktet åt många dåliga 80tals rullar i tonåren. Det är skönt att ha någon i sin närhet som man vet alltid har sämre humor än en själv (nuförtiden har jag visserligen två). Det här klippet var ett av de roligaste vi visste. Vi kunde spola fram o tillbaka på vår toppmatade VHS från 1981 och kolla om o om igen. Oklahoma-homa-homa. Oklahoma-homa-homa….!

Vi hamnade på väldigt låg risk. Det var skönt. Men roligast av allt var att vi fick se den lilla! Jättelänge, för han/hon ville inte lägga sig rätt så att barnmorskan kunde mäta nacken. Hihihi den var så söt! Pytteliten och flyttade på sig hela tiden (barnmorskan puttade på den hela tiden för att han skulle flytta sig). Vi såg händer, fötter, huvud, hjärta, ryggrad, profil! Så gullig!

En bild fick vi med oss, men den var inte så bra. Bebisen ser lite ut som en serietidningsgubbe i den, med en bullig profil. Det passar ju bra, pappan gillar ju seriegubbar.

Nästa ultraljud blir den riktiga, om ca 5 veckor. Då följer storasyster med, hon är pepp!

Jag har en fetisch för lampor. Fråga mig inte vad den bottnar i för det har jag inte den blekaste aningen om. Jag vet bara att jag har lampor på alla ställen man kan ha lampor + flera stycken i källaren.

I helgen hittade vi bästa loppisen i Sverige. En gammal fabrik, med grejer i FYRA våningar. Jag var helt till mig. Lampor galore!!! Om inte Tompa hade lagt band på mig så hade jag säkert tjackat ett dussin nya (gamla) lampor men nu blev det istället en till mig, och en till lillasyster. 

I am the crazy lamp lady…

Som många andra så har jag en lite pinsam åkomma – jag älskar Mtv’s scriptade dokusåpa The Hills. Jag lapar i mig avsnitt efter avsnitt. Högstadieelever hånskrattar åt faktumet att deras lärares tjej kollar på en serie t.o.m. de tycker är lite pinig. Men jag kan inte hjälpa det. Ge mig ett The Hills marathon o jag e soffans slav. Det är så roligt, sjukt och B att man bara MÅSTE kolla.

Jag älskar ett annat program också, Chelsea Lately. Därför är detta introt så sjuuukt roligt!

Gråter över allt möjligt. Bara idag har jag gråtit åt Talang, åt ett sms jag skrev till en kompis, åt sms:et han skickade tillbaka, åt att min kille sa att han älskar mig, åt att jag sa att jag älskar honom, och nu slutligen åt Heroes när en person där dog.

Kan knappt andas, är så uppsvullen i näsan nu.

Men känner mig lycklig. Och imorgon ska jag träffa massa fina vänner och fira att jag fyllt 33. 33, är extremt ojämnt, men jag gillar det. Fint nummer, treatrea. Finare än 22.

Är det inte lite tidigt? Kanske beror det på att jag fått barn förut? Magmusklerna drar ju undan sig på något vis, och det kanske går snabbare andra gången. Idunno. Är överlag livrädd att bli stor som en val. Igen, hehe.

För flera år sedan var jag på en sån där riktigt stökig tillställning till julfest med jobbet tillsammans med ett hundratal andra firmor som julfestade och skrålade med till Di Leva och Shirley Clamps show på scenen.

I baren jobbade en bartender som jag för kvällen ansåg vara ganska charmig. Han tyckte detsamma om mig förstod jag en dag då plötsligt en kille från Seven Eleven kom inspringandes med en kaffe och en bulle. Häslade gjorde han från Lilltrollet. Jag tyckte att det var en ypperlig gest så jag tackade ja till dejt.

Och vi dejtade ett litet tag. Ganska omaka kändes vi. Han var så utrpräglad i sin bartenderstil. Vax, bränna och tatueringar. När det blev åka av blev jag förvisso imponerad av en ordentlig tvättbräda men det vägde inte upp till hur förskräckt jag blev när jag fann att  killen hade piercat sig i genetalierna. En pinne rakt genom ollonet. Huga! Och åkturen blev tafflig och stel. Inget vidare.

Minns faktiskt inte hur det blev så att vi inte hördes mer. Antar att vi båda insåg att vi inte var riktigt samma typ. Och när jag på Facebook såg att han blivit ihop med en silikonbrutta med sönderblekt hår kände jag någonstans att han hittat rätt tillslut.

Men idag på jobbet stod han plötsligt i dörröppningen med ett brett leende. Lutade sig lite lätt mot dörrkarmen. Hade solglajjor, massa vax, och var allmänt stekig på svenneviset. Han hade flyttat in i närheten och tyckte jag skulle höra av mig om jag ville bli uppskriven på listan på den nya syltan han jobbar på. Han var glad och det var kul att se honom.

Efter att han kramat mig hejdå hängde hans fräscha doft kvar på mig ett långt tag. Men jag undrade ändå, hur fasen kunde han och jag ge varandra en chans? Jag blev charmad av hans fina kaffe/bulle-knep, visst, men vad såg han i mig? Jag har minituttar. Och inte har jag någon svanktatuering heller. Men så kom jag på det. Det hela hängde på en jeansröv. Kanske de svennigaste paret jag faktiskt haft. Falsk marknadsföring.

Fick en skitbra barnmorska, men lååång erfarenhet och asskön. Det är det jag gillar med Mama mia, det känns som de drar till sig folk som fortfarande brinner för sina jobb.

Iaf, det enda som var lite knas (hittills, har ju inte fått svar på HIV-test osv, huga…) var mitt blodvärde… järnet var nere i 114!!! Det var typ så jag hade i slutet på graviditeten senast, runt 124 är normalt. Så nu är det till att knapra järntabletter.

Sen berättade vi för Lillan! (jag måste nog ha med henne, annars blir det svårt)… Det var kul. Jag inledde med: ”Gissa vem som ska bli storasyster?” och hon var: ”vadå?! VEM?! VEM DÅ?!?” tills hon hajade. Hon blev superglad. Sen kollade vi på våra gamla journaler från hennes förlossning och läste i hennes babyböcker osv. Hon kommer bli expert på bebisar och graviditeter.

Idag måste vi bestämma oss för om i ska göra NUPP-test. Där de kollar sannolikheten att vi får ett downsyndrombarn. Det kostar 1800kr när man är under 34 (DOH!) men vi tänkte göra det ändå. Om det visar sig att man har hög risk får man ta ett fostervattenprov. Det ger besked som är 80% tillförlitligt men risken att få missfall är jättestort också. Svåra beslut.

En rolig grej som kom fram är att om jag fortsätter heta mitt ex’s efternamn så kommer bebisen att heta så också. Haha, det vore nåt!

Beräknad dag för barnet är 11/11! Lååångt kvar.

Sen kommer skiten med försäkringskassan… måste kolla om jag kan få ut ersättning enligt min senaste lönenivå även fast jag blir utlasad/arbetslös ca en månad innan barnet föds.

Det var alles för denna gång! OBS, det MÅSTE vara inbillning att jag känner bebisen sprattla. Fast jag gör det!

Igår var den årliga Guldäggsgalan, som jag numera officiellt döpt om till Silverägget… Japp, jag fick inget Guld i år heller. Två nomineringar inget guld. Men jag e inte bitter… Närå. Bara tredje silvret i rad….

Men det var en rolig kväll ändå. Vi hängde med snubben som skriver bloggen Stuff White People like. Det visade sig att han ju, sjukt nog, e fd college roommate med min kära Sambos polare. Small world.

Sen uppträdde även en helt fantastisk tjej, Asha Ali. Om ni inte har hört talas om henne, ladda ner eller Spotifaja genast!!!

Dessutom är silver det nya guld, eller hur??!