Foto: Ola Jacobsen

Nu har jag inte uppdaterat min blogg på över en vecka. Dagarna bara försvinner och allt jag hinner med är blöjbyta, bajs- och kräktvätta, mosmixa, dagishämta och eventuellt leka med mina barn. När det ibland dyker upp en stund då jag hinner ens tänka tanken: ”Vad ska jag nu göra?” – ja, då har bloggandet halkar rätt många snäpp ner på prioriteringslistan. Jag lovar inte att jag håller mig borta från bloggen för all framtid, men jag uppdaterar BARA när jag verkligen känner för att dela med mig av något. Tills vidare – läs gärna kommentarerna ni som hittar hit. Mina läsare är de som gjort bloggen den senaste tiden, med bidraget med all sin erfarenenhet som tvillingföräldrar i kommentarsfältet. Jag vill också tipsa om några av mina mest läsvärda inlägg:

Alla kommer inte hem med sina barn

Och vilken typ av bröstvårtor har du?

Miriam: Så är det att vara tvilling!

Ordlista för tvillinggravida (Skriv ut och ta med vid de första ultraljuden!)

Världen är invirad i ljusblå filtar

I dag har jag ammat min son

Första bilden!

Som en orgasm från helvetet

Läsarnas bästa trösttips

Mysteriet med Gudrun Schymans förlossningsfilm

Ett fantastiskt möte

Vi fick ”pupper” upptryckta i ansiktet (och inte på ett bra sätt)

Att tala med barn

I dag fick jag en jättefin grönmönstrad bebisfilt i ett paket på posten. Det innehöll bara, förutom själva filten, ett visitkort från en kvinna på mitt försäkringsbolag Länsförsäkringar. Den var grön med ett fint mönster, men jag undrade varför de skickade EN och inte TVÅ, med tanke på att jag har tvillingar? Varför ska bara en av mina bebisar har något att värma sig med när det blåser kallt? Då kom jag på det. Filten var till R, eftersom han är den av tvillingarna som blivit ”godkänd” av Länsförsäkringar för att få en barnförsäkring. Vi fick häromdagen ett avslag på vår ansökan för E. Han hade för låg födelsevikt och var tillväxthämmad, stod det.

Nu är det inte så att jag inte förstår att det är så det måste funka. Avslaget var vänligt och korrekt formulerat. Dessutom har ju E sin statliga försäking via Försäkringskassan, tack och lov, eftersom vi bor i ett anständigt land. Det som fick mig att verkligen gå i taket var att det var ju just det här som gjort att jag valt Länsförsäkringar. Anledningen till att jag gjorde sådan reklam för deras gravidförsäkring här på bloggen tidigare var att jag blivit informerad om att den automatiskt skulle övergå i en barnförsäkring OAVSETT vad som hände vid förlossningen. Min kontaktperson vid Länsförsäkringar sa till mig vid två olika tillfällen då vi träffades på hennes kontor att det är så det ska vara. Hon förklarade att Länsförsäkringar är marknadsledande på just gravidförsäkringar just på grund av detta. Jag förstod att det var en konkurrensfördel, det var ju superbra! Jag bad henne dessutom granska innehållet i mitt blogginlägg där det framgår mycket tydligt att barnförsäkringen skulle gälla oavsett barnets tillstånd efter födseln. Hon okejade detta.

Jag greppade naturligtvis genast luren och lät min kanaliseras över en stackars kundtelefonist på försäkringsbolaget. När hon till slut fick komma till tals förklarade hon lite överraskande att det var fler än jag som ringt. Att det ”gått ut en felaktig information” till deras kunder. Att hon beklagade det!  Som om det var ett smärre misstag som jag skulle ha överseende med. Det gjorde mig förstås ännu argare.

Det är ingenting annat än en stor fet skandal i mina ögon.

Time delay deleted, new posting is 19.15508320:

I dag fick jag en jättefin grönmönstrad bebisfilt i ett paket på posten. Det innehöll bara, förutom själva filten, ett visitkort från en kvinna på mitt försäkringsbolag Länsförsäkringar. Den var grön med ett fint mönster, men jag undrade varför de skickade EN och inte TVÅ, med tanke på att jag har tvillingar? Varför ska bara en av mina bebisar har något att värma sig med när det blåser kallt? Men så förstod jag. Filten var till R, eftersom han är den av tvillingarna som blivit ”godkänd” av Länsförsäkringar för att få en barnförsäkring. Vi fick häromdagen ett avslag på vår ansökan för E. Han hade för låg födelsevikt och var tillväxthämmad, stod det.

Nu är det inte så att jag inte förstår att det är så det måste funka. Avslaget var vänligt och korrekt formulerat. Dessutom har ju E sin statliga försäking via Försäkringskassan, tack och lov, eftersom vi bor i ett anständigt land. Det som fick mig att verkligen gå i taket var att det var ju just det här som gjort att jag valt Länsförsäkringar. Anledningen till att jag gjorde sådan reklam för deras gravidförsäkring här på bloggen tidigare var att jag blivit informerad om att den automatiskt skulle övergå i en barnförsäkring OAVSETT vad som hände vid förlossningen. Min kontaktperson vid Länsförsäkringar sa till mig vid två olika tillfällen då vi träffades på hennes kontor att det är så det ska vara. Hon förklarade att Länsförsäkringar är marknadsledande på just gravidförsäkringar just på grund av detta. Jag förstod att det var en konkurrensfördel, det var ju superbra! Jag bad henne dessutom granska innehållet i mitt blogginlägg där det framgår mycket tydligt att barnförsäkringen skulle gälla oavsett barnets tillstånd efter födseln. Hon okejade detta.

Jag greppade naturligtvis genast luren och lät min kanaliseras över en stackars kundtelefonist på försäkringsbolaget. När hon till slut fick komma till tals förklarade hon lite överraskande att det var fler än jag som ringt. Att det ”gått ut en felaktig information” till deras kunder. Att hon beklagade det!  Som om det var ett smärre misstag som jag skulle ha överseende med. Det gjorde mig förstås ännu argare.

Det är ingenting annat än en stor fet skandal i mina ögon.

H satt tyst en stund och funderade bredvid mig i soffan i kväll. Sedan sa han:

Mamma, jag kan inte lära mig prata.

Jag: Men du kan väl visst prata?

H: Nämen…(djup suck)… jag kan inte prata sånt vuxenprat.

Jag: Vad menar du? Du pratar ju jättebra.

H (bekymrat): Men….jag säger ju bajs hela tiden.

Jag: Kan du inte sluta göra det då?

H: Nej. Jag kan inte det.

Min kompis TV4-bloggaren tipsade om ett program om tvillingar som sänds i kanalen på söndag klockan 18.  Så här beskrivs det i tablån:

”Mark Dolan beger sig bland annat till Thailand och Los Angeles för att träffa enäggstvillingar. Han möter bland andra vinnarna av de mest identiskt lika tvillingarna, tvillingar som gift sig med tvillingar, tvillingar som hävdar att de delar samma själ och ett tvillingpar som gift sig med samme man.”

Återstår att se hur seriöst det är, men jag kommer definitivt ge det en chans.

Time delay deleted, new posting is 19.15463923:

Jag var med min 3-åring på dagis häromdagen. Mest för att han bett mig, men också för att jag är nyfiken på hur han har det på dagarna, förstås. Jag menade inte alls att vara kritisk när jag frågade om det alltid är så att pojkar och flickor leker i olika grupper. Jag tyckte jag såg något nervöst i blicken på pedagogerna, som skyndsamt förklarade att jo, det var nog så och att det så snart som möjligt skulle komma igång med sitt genusarbete. Jag glömde för en sekund att detta ju är en mycket känslig fråga, åtminstone i Stockholm centrala regioner.  

Min son älskar bilar. Han är besatt av bilar, skulle jag säga. Men inte bara det. Nejdå, han älskar även lastbilar, sopbilar, schaktmaskiner, gravlastare, timmerbilar och tåg. Innan jag fick barn tittade jag lite dömande på föräldrar som ”klätt sina barn” (som om man själv bestämde vad de ska ha på sig) i spindelmannendräkt eller tröjor med Blixten McQueen på. Jag visste ju att det där pojkiga bara är ett resultat av sociala konventioner. Vad jag inte kände till var att man ju som förälder har rätt lite inflytande över det där. Jag blev också väldigt överraskad när min son av alla blev en av de mest fordonintresserade pojkarna i dagisgruppen. Var det mitt fel/förtjänst? Vet inte. Men jag tröstar mig med att våra grannar, som även dom är genusmedvetna har fått en son som är likadan.

Forskaren Anette Hellman, vid Göteborgs universitet, har varit ute på svenska förskolor och sett hur det mycket undermedvetna genusbildandet ser ut. Hon visar i sin studie hur de pojkar som bryter mot normen för vad en ”typisk pojke” förväntas vara – aggressivt, dominant och med brist på självkontroll – görs osynliga i förskolan. Alltså de som inte har konflikter och som leker med både flickor och pojkar. Detsamma gäller flickor som är bråkiga. Det är ju hemskt om det stämmer. Och svårt att upptäcka.

Ikväll ska jag nog ta tillfället i akt och ställa lite fler frågor om detta på kvällens föräldramöte.

Jag trodde jag gjort en rätt omfattande research innan vi köpte vår tvillingvagn, men ett märke hade jag helt missat. Vid en tvillingträff på öppna förskolan stötte jag på ett par med en iCandy. Enligt föräldrarna är syskonvagnen helt nylanserad i Sverige, så det kan förklara varför jag missat den. Vanligtvis föredrar jag de mer traditionella vagnarna, jag har ju själv en Emmaljunga, men den här var riktigt snygg och smidig. Och vad skönt det måste vara att komma in genom alla dörrar! Svensk återförsäljare är Edberg & Co.

Här finns mer information om tvillingvagnar.

Nu är det dags att rensa lite i skåpen här hemma. Jag har fortfarande kvar oöppnade paket med prematurblöjor som ligger och skräpar och kläder från storlek 40.  Någon som bor i närheten av Liljeholmskajen i Stockholm och som väntar smått? Kom förbi och hämta! Skriv ett mejl för att få en vägbeskrivning.

När jag gått ut gymnasiet och ville bo utomlands ett tag åkte jag som au-pair till London. Jag var en ganska omogen och oansvarig 18-åring. Egentligen var jag inte särskilt intresserad av barn utan mer av att upptäcka Londons klubbliv och konsertutbud. Den stackars familj som anförtrodde sitt barn åt mig upptäckte väl snart att jag ( som i brevet presenterat mig som dotter till en ingenjör och en lärare, höga betyg, från ett bra område osv) inte riktigt motsvarade förväntningarna. Hursomhelst. Jag hade trots min bristande erfarenhet hade jag mina synpunkter på hur de uppfostrade sin 2-åring, om än outtalade. Som under middagarna, till exempel. Brian, som han hette, ställde till en scen varje gång familjen samlades runt matbordet. Han vägrade kategoriskt att äta allt som serverades honom. Det enda han ville ha var rostat bröd med jordnötssmör och marmelad. När han skrikit sig igenom hela middagen och föräldrarna fått minst ett utbrott var så slutade det alltid med att han fick sin rostade macka. Med jordnötssmör och marmelad.

Vem som helst kunde ju förstå att detta inte var så konstruktivt. Jag kunde inte förstå varför de gav efter varje gång. Och i så fall – varför kunde han inte få sin macka direkt då, så slapp vi hans skrik och det näringsmässiga innehållet i hans kost skulle ändå bli detsamma. Och jag undrade varför i hela friden de serverat honom något så onyttigt från första början?

Jag kom att tänka på detta när vi utkämpade ett av våra slag över middagsbordet häromdagen. Intentionerna är alltid så goda. Jag hade som vanligt ansträngt mig för att hitta på något som H kan tycka om och M dukat fram det hela på ett trevligt sätt på bordet (det ska ju främja barns matlust har jag läst).

Men någon timma senare hade vi brutit alla de goda regler som framstående barnpedagoger dikterat kring måltidssituationen.

Vi hade vädjat och lockat med tv-tittande och godsaker.

Hotat med uteblivet tv-tittande och godsaker.

Spelat ut skuldkortet – ”mamma blir ju ledsen om du inte äter hennes mat”. Vi hade också hotat med att det inte blir någon annan mat innan han åtminstone smakat för att någon timme senare i vanlig ordning gett vika och plockat fram de där förbenade köttbullarna ur frysen. Sedan fick han se på tv, trots att inte ätit kycklingen.

Allt detta trots att vi kan reglerna på våra fem fingrar (eller…fyra):

• Tjata inte på barnet att det ska äta.

• Ignorera barnet om det inte äter, uppmärksamma det om det äter.

• Blanda absolut inte in egna känslor (då blir matvägran ett maktredskap).

• Var konsekvent!

Jag kan säga att jag testat att följa reglerna också. Men förr eller senare tar liksom känslorna överhanden. Jag undrar också: Hur ska det gå med två eller tre matvägrare vid matbordet?

Från mitt nya perspektiv som småbarnsmamma känner jag mig väldigt ödmjuk inför min värdfamiljs välvilliga ansträngningar. Jag undrar vad det blivit av lille Brian. Förmodligen är han en välväxt ung man som inte har några som helst men av de där mackorna med ”peanutbutter´n´jam”.

Jag tänkte att jag skulle köra vidare på den här skrytspåret jag slagit in på (ni vet jag gör ju egna puréer som barnen ÄLSKAR) och berätta att jag återupptagit träningen. Innan jag födde mitt första barn red jag under många år, som medryttare på olika hästar här i Stockholm. Min ambition att fortsätta med det gav jag snart upp efter H:s ankomst. Jag ville ju inte vara ifrån honom tre, fyra timmar flera dagar i veckan för att mocka åt och rida en häst som inte ens var min egen.

Sedan dess har jag försökt på olika sätt att komma i närheten av min forna atletiska lekamen. Jag har duttat lite på gym efter jobbet, tröttnat, testat mammagympa på Friskis under föräldraledigheten utan någon särdeles imponerande kontinuitet, powerwalkat tillsammans med andra mammor och barnvagnen (funkade så länge vädret var bra). Det är först sedan jag köpt ett kort på ett gym, Puls och Träning, som ligger i vårt hus som jag äntligen till slut lyckats få till det.

Det är vissa omständigheter som gjort att det funkar även för en mamma till tre småbarn. Den första omständigheten är närheten. Det tar mig en minut att komma dit, jag byter om hemma, sticker i fötterna i mina foppatofflor (jag erkänner jag har ett par, skrikröda) springer över gården och drar mitt träningskort genom dörröppnaren, knyter på mig träningsskorna och kör igång.

Jag har en Ipod med mig med de senaste podcastade kultur- och samhällsprogrammen – så träningsstunderna blir samtidigt ett sätt att hänga med i vad som händer utanför min lilla värld av puréer och blöjbyten.

Men den viktigaste förutsättningen är ändå min man (älskar att skriva det ordet!). Ofta tar han hand om alla tre barnen medan jag sticker iväg en timme. Ibland tränar jag efter barnen lagt sig och då tror jag att han tar sig en välförtjänt tupplur på soffan.

Hur detta fungerar när jag sedan börjar jobba får vi väl se. Jag har en känsla av att den där lilla sista nödvändiga tidsmarginalen kommer att försvinna.

Hur gör andra mammor? Får ni någon tid för träning och i så fall hur? Ni kan väl berätta (ni som INTE tränar får gärna lätta era hjärtan ni med)!