De senaste veckorna har vi i nyhetsrapporteringen kunnat följa krisen som skakar Kenya. Oroligheterna startade efter att den sittande presidenten Mwai Kibaki förklarat sig som segrare i presidentvalet den 27 december. Delresultat och inofficiella beräkningar hade dock visat att oppositionsledaren Raila Odinga skulle ha tagit makten. Men tre dagar efter valet uppgavs alltså att Kibaki vunnit med 200 000 röster. Massprotester och våld följde på valresultatet, som inte bara oppositionen utan även EU:s och Samväldets observatörer ifrågasätter. Hittills har minst 700 personer dödats, hus och egendom bränts ned, familjer splittrats och en kvarts miljon människor är på flykt från sina hem.

Etniskt våld

Konflikten fick snabbt etniska förtecken. President Kibaki tillhör folkgruppen kikuyu medan oppositionsledaren Odinga är luo och kommer från Kisumu i västra Kenya där majoriteten av befolkningen är luo. I ilska och desperation över det man anser vara valfusk, började president Kibakis folk kikuyu att förföljas och dödas. Bland annat brändes ett trettiotal personer till döds i en kyrka i staden Eldoret i västra Kenya. Samtidigt sköt polisen skarpt mot oppositionens demonstranter, och personer ur folkgruppen kikuyu hämnades på luo. Både regeringssidan och oppositionen anklagar varandra för folkmord och planerar att skicka ärendet vidare till den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag.

. Det handlar om fattiga och hungriga människor som hoppades på att livet skulle bli annorlunda med en ny ledare. Nu känner de att någon stal deras chans att få ett bättre liv, säger en person som vill vara anonym.

Mammorna i Dunga

Oppositionens starkaste fäste i denna konflikt, som vissa redan kallar för inbördeskrig, är staden Kisumu vid Victoriasjöns strand. Det är en fattig stad där många lever på mindre än 1 US-dollar om dagen. Här lever mammorna som vi i Dunga Mothers Vänner i Sverige försöker stötta så att de kan hjälpa barn som har förlorat sina föräldrar i hiv/aids. För mammorna har den senaste tidens våldsamheter varit mycket påtagliga. Efter valresultatet totalförstördes delar av centrala staden och polisen sköt skarpt mot oppositionens demonstranter. Bilar fick varken lämna eller komma in i staden vilket gjorde att mat och bränsle snabbt började ta slut. Nu är priserna på baslivsmedel skyhöga i jämförelse med normalt. 2 kg majs som i vanliga fall kostar 35 kenyanska shilling (drygt 3 kronor), kostar nu 100. En säck med grönsaken Sukuma Wiki brukar kosta 300, nu får man betala 2 800. Detta är förödande för mammorna som har svårt att köpa det nödvändigaste även i vanliga fall. För de mammor och barn som tar hiv-mediciner blir de ökade kostnaderna extra känsligt, eftersom de behöver äta regelbundet och näringsrikt för att kunna tillgodogöra sig behandlingen. Senare i veckan ska mammorna besöka Röda Korsets depå för att se om de kan få ransoner till de mammor och barn som behöver det allra mest.

Stängda skolor

Barnen missar även undervisning eftersom skolorna är stängda. Många av de unga pojkarna tvingas också att gömma sig ute i träskområdena kring sjön på nätterna i rädsla för att polisen ska arrestera dem. Pojkarna misstänks för att vara våldsamma oppositionsdemonstranter. I Kisumu går det nu även rykten om sexuellt våld mot kvinnor och flickor i konfliktens spår.

- Men ingen vågar anmäla eftersom det är poliser som våldtagit. Det vore ju som att anmäla våldtäkten till den person som begick övergreppet, berättar en person som vill vara anonym.

Senare i veckan väntas det nya massprotester från oppositionens sida. Protesterna och våldet tror många kommer att fortsätta tills man uppnått en verklig demokratisk förändring i Kenya.

Många afrikanska ledare, bland dem Desmond Tutu och FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan, har försökt skapa dialog mellan parterna men hittills utan framgång.

Text: Andreas Lönn

Berkita Were Mbola föddes 1942 och är därmed den äldsta av medlemmarna i Dunga Mothers. Hon var yngst av familjens sex barn, och förlorade sin mamma vid åtta års ålder, och sin pappa när hon var tolv. Efter föräldrarnas död levde hon tillsammans med en farbror, och försörjde sig på att göra rep som hon sålde. Hon gick aldrig i skolan, och gifte sig när hon var tjugoett år med James Mbola. De levde tillsammans i fyrtio år fram till James död 2002. Tillsammans fick de tolv barn som alla har gått bort.

Berkita på väg hem efter att ha handlat bönor i byn

Nu lever Berkita tillsammans med ett av sina barnbarn, Kevin 9 år, som förlorade sina föräldrar vid en tidig ålder. Hon gör fortfarande rep som hon säljer men det är inte tillräckligt för att försörja sig själv och Kevin. Hon har svårt att betala Kevins skolavgifter och har inte haft råd med skoluniform och ofta inte heller mat för dagen.

Genom Dunga Mothers har Kevin fått skoluniform och skolavgifterna för nästa år betalade. Mammorna försöker även hjälpa till med pengar när de kan, så att de kan handla mat. Eftersom Berkita är gammal och svag har hon svårt att arbeta, men med ett litet startkapital skulle hon vilja köpa in och börja sälja majs och bönor från sitt hus.

Storebror och en represenTant från Dunga Mothers Vänner i Sverige var där.

Anna-Klara var trött och glad och förvirrad och ledsen och lycklig - alltihop på en och samma gång. Nu ska hon smälta intryck ett tag. Men sen kommer hon igen och berättar mer, för hon har mycket, mycket att berätta.

Fortsättning följer – så fortsätt och läs och hjälp oss att sprida bloggen till fler!

Tack till alla er som satt in pengar på vårt konto! Vi garanterar att hela summan går till direkt till Mammorna och barnen.

Anna-Klaras dagbok 1 december

Detta blir det sista inlägget jag skriver från denna del av jorden. Senaste veckorna har varit stressiga, och mitt huvud har varit fullt av tankar jag inte kunnat sortera sa det är först nu, på genomresa i Kampala, Uganda, som jag har tid och ro att skriva.

I fredags för en vecka sen gick Mary Okinda – mamman jag skrev om i förra inlägget – bort. Hon hade blivit utskriven från sjukhuset och verkade vara på bättringsvägen. Väl hemma vägrade hon dock att ta sina mediciner, och hon dog efter bara några dagar, 45 år gammal. Hon lämnade efter sig sex söner, utan några föräldrar.

Begravningen var i måndags. Det var nog den jobbigaste begravningen jag varit på under min tid i Dunga. Dels eftersom jag kände henne väl, men framförallt på grund av hennes barn. Den äldsta sonen är jämngammal med mig – 21 år – och den yngste fyllde nyss fyra. Över en natt faller plötsligt allt ansvar på den äldste, som inte har en fullständig utbildning, inget jobb och nu fem yngre bröder att försörja.

Under begravningen stod han som förstenad, inte en rörelse, inte en tår. Vänner till familjen var tvungna att hålla fast mittenpojken för att hindra honom från att slänga sig ner i graven efter kistan. De yngsta bröderna verkade inte förstå vad det var som hände.

Livet är hårt i Dunga för nästan alla familjer. Men att stå utan varken mamma eller pappa, utan släktingar som har möjlighet att ta hand om en eller någon som har en inkomst, är förödande. Tyvärr är det en situation som många befinner sig i.

Det var ett sorgligt slut på min vistelse, men samtidigt är det vid precis dessa tillfällen som jag inser allas styrka och mammornas ofantliga vilja att hjälpa. De är vakna dag och natt, lagar mat, hjälper till med förberedelser, serverar gästerna, städar, och finns till som stöd för barnen. Låter dem förstå att trots att Dunga Mothers kämpar hårt för de nästan 70 barn som redan är del av programmet så kommer de aldrig vända ryggen åt barn som behöver deras hjälp.

Och det är det som gör Dunga Mothers så fantastiska. De offrar sin tid, energi och pengar – när de har – för att hjälpa de som behöver även om de själva oftast inte har mat för dagen. De är en liten organisation som har en lang väg att gå innan allt kommer att fungera effektivt, men grunden de står på – deras vilja och ständiga kamp för andra – är stabil, och jag kan inte föreställa mig något som skulle kunna rasera den. De gör en ofantlig skillnad for barnen och ungdomarna. Alla kan få ett mål mat om dagen och gå i skolan. Och bara att de har någon att prata med, någon som inte skrattar åt deras problem utan förstår och stöttar dem är en sak som flera av ungdomarna säger har stärkt dem sedan de blev medlemmar. Grundläggande behov som verkligen inte är en självklarhet. De betyder även väldigt mycket för varandra. De finner stöd och styrka hos varandra när livet är hårt.

Min tid med mammorna är slut, men deras arbete fortsätter, och jag önskar dem all lycka i framtiden. Jag hoppas att vi kan hitta sponsorer sa att skolavgifterna kan fortsatta att bli betalade, och att Dunga Mothers med tiden blir helt självförsörjande. Som sagt, det är en lång väg kvar, men med deras vilja och styrka så tvivlar jag inte en sekund på att de kommer att klara av det. 

Tack till er alla som följt med mig under min vistelse i Dunga!

R

The red ribbon – det röda bandet – är den internationella symbolen för kampen mot hiv och aids samt solidaritet med drabbade. Vi har ett antal pins som mammorna i Dunga har tillverkat till försäljning. Sätt in 55 kronor på vårt plusgirokonto 44 01 60-0, ange namn och adress, så skickar vi en pin till dig! Pengarna går oavkortat tillbaka till Mammorna och barnen i Dunga.

xx

Såhär ser pinsen med det röda bandet som

mammorna gjort ut.

For två veckor sen sa Roses – ordföranden – son Isau, 11 år, att han var orolig för sin framtid på grund av sina ögon. Vi tog med honom till sjukhuset förra veckan, och det visade sig att han hade en väldigt allvarlig gråstarr som var tvunget att opereras genast. Så han lades in samma dag, onsdag, och opererades på torsdagen. Jag, Rose och Judy var där när han opererades. Det var en skakande upplevelse.

Det var fem andra som skulle genomgå samma operation. De fick lägga sig en efter en på en bår i hallen, där en läkare, utan handskar, bedövade deras ögon mitt framför alla som befann sig i salen. Sen sattes de att vänta på sin tur på en bänk. Efter närmare en timme var det Isaus tur. Operationsrummet var litet, med halvöppna dörrar där man kunde stå och kika in. Innan operationen var klar kommer doktorn ut i full mundering och ropar ”pesa bi, pesa bi” – ”ge mig pengarna, ge mig pengarna”. Mitt i operationen. Totalt chockad ger jag honom de 2000 shilling/200 kronor som han syftar på, och då går han in i operationssalen igen.

Jag kan inte sluta att undra över vad som hänt om vi inte haft några pengar med oss, skulle han ha lämnat Isau halvvägs igenom operationen?

Efter 20 minuter, när operationen var över, halvspringer Isau, genomvåt, till sin säng, gömmer sig under täcket och skakar av gråt. Det var hemskt. Men han hämtade sig fort. Efter 40 minuter var han på benen igen, och pratade och skrattade.

Han skulle ha blivit utskriven i lördags, men på grund av att trycket i ögat fortfarande var högt, var han tvungen att stanna till några dagar till. När vi åkte dit för att hämta hem honom hade han fortfarande inte blivit utskriven. Judy pratade med sjuksköterskan, och frågade varför han inte kunde åka hem. Hon sa att hon inte visste. Sen frågade hon hur mycket pengar vi var villiga att lägga ut på honom för att veta hur länge han skulle vara kvar. Det viktigaste är alltid pengarna. Inga pengar är lika med ingen vård. Folk dör i korridorerna på sjukhusen för att de inte har råd att köpa en bok man måste ha för att en doktor ens ska titta på en. Den kostar 20 shilling/2 kronor. Är det ett akut fall kostar det 1 000 shilling att få hjälp. Ringer man en ambulans måste man betala 10 000 shilling, annars lämnar de en hemma och åker tillbaka.

Fruktansvärt sorgligt och tyvärr sant. I alla fall, Isau måste stanna tre dagar till, men han mår bra och börjar kunna se på ögat igen.

Mary Okinda, en före detta medlem i Dunga Mothers, som slutade for att hon varit sjuk och inte kunnat vara aktiv, föll ihop i torsdags morse. Hon är hiv-positiv, och otroligt svag. Några av mammorna tog henne till sjukhuset, där hon fortfarande är inlagd på en kvinnoavdelning. Vi hälsade på henne också, och hon har bättrat sig sen i torsdags, men har fortfarande en lång väg tillbaka. Hennes sex barn är hemma, den yngsta tre år, och kan inte mycket göra for att hjälpa sin mamma.

Kvinnoavdelningen på sjukhuset hon är på är under all kritik. Två eller tre personer kan tvingas dela en smal stålsäng. De som är inlagda är alla väldigt sjuka, och de flesta är bara skinn och ben. Det finns inga mediciner, det måste man köpa själv. Man betalar för vården, men man måste själv till och med köpa bomullstussar och bandage. Renligheten som är så viktig på sjukhus verkar nästan vara bortglömd. Sjukhuset inger inte något förtroende alls.

Sista personen som är på sjukhus är en tjej på 16 år från Dunga Mothers. När jag och Judy var på väg för att hälsa på Isau fick vi ett samtal från Rose som sa att flickan var sjuk och blödde. Hon hade fått missfall. Hon har inte mått bra de senaste veckorna, och tydligen har ryktet gått att hon var gravid. Vi hälsade på henne också, och hon verkar må förhållandevis bra fysiskt, men dåligt psykiskt. Hon sa nästan ingenting.. Hon vill inte erkänna att hon fått missfall, utan säger att det nog är malaria. Läkarna skulle undersöka henne senare under dagen, och operera om det behövs. Det enda vi kan göra nu är att hoppas att hon blir bra, och att hon inte smittats med hiv.

Datumet bestämdes bara en vecka innan, så på grund av tidsbrist var det stressigt in i sista sekund. När vi kom till Roses hus klockan åtta på söndag morgon – en timme innan det skulle starta – fanns bara Rose, ordförande, Rose, vice ordförande, och Mary där och allt var långt ifrån klart. De andra mammorna och ungdomarna droppade in efter hand och tempot blev högre och högre. Det slaktades hönor, bakades chapati, styckades kött och lagades fisk, ris, skumawiki, ugali och potatis samtidigt som presenningar sattes upp, stolar ställdes fram och 24 träd planterades runt den nyköpta marken.

Strax efter tolv satte programmet igång – drygt tre timmar för sent. Men det blev lyckat. Mycket folk kom, många pratade, inklusive bychefen och den biträdande bychefen, vilket ska ses som en stor ära. Bychefen planterade till och med ett träd åt mammorna.

Skoluniformerna, skor och väskor delades ut till alla som ska gå i skolan nästa år. När maten ställdes fram efter att underhållning och alla tal var avklarade så fördubblades antalet besökare. Maten räckte otroligt nog, och dagen kändes trots en kaosartad början väldigt lyckad.

Roses – ordförande – hus har under veckan förvandlats till en mindre smyckesfabrik. Efter att Betty kommit hem med pärlor från Nairobi blev det genast fart i huset. Första dagen var det runt åtta av mammorna som var där och sen har antalet varierat mellan två och sex. Folk som kommer förbi sätter sig och hjälper till och skvallrar med mammorna. Medan riset och bönorna kokar till lunchprogrammet hinner de göra några armband eller halsband. Det går bättre och snabbare än vad jag hade väntat mig, och resultatet är väldigt bra.

Medan Gunilla var här pratade vi med så många vi hann av ungdomarna på tumanhand for att få en uppfattning om hur deras situation var innan Dunga Mothers kom igång ordentligt. Nästan alla hade vid något tillfälle blivit hemskickade från skolan på grund av att de inte haft råd med skolavgift eller inte hade fullständig skoluniform. Vissa gick inte i skolan alls. Denna ständiga kamp för att ha råd att betala skolavgifter känns absurd när bara att skaffa mat för dagen är en utmaning. Att gå utan att äta några dagar i veckan verkade vara mer regel än undantag innan lunchprogrammet kom igång.

Uppkopplingen är seg, så jag lägger upp bilder från festen senare.

Håll utkik!

xx

Isaac och Tom har kommit igång med chipstillverkningen.

xx

Så i dag kom de alltså igång.. De har bestämt sig för att göra både chips och pommes frites, och vill även sälja läsk när de tjänat ihop tillräckligt för att köpa en back. Än vet vi inte hur det kommer att gå, men chipsen är goda, och killarna är väldigt engagerade, och framförallt glada över att ha ett arbete.

Distributionen av de nio tusen kondomerna gick som smort när ungdomarna väl satte igång. På en kväll delade de ut nästan en och en halv låda, varje låda innehåller 3 000. De försökte först på dagen, men då ville ingen ta emot dem, men så fort mörkret har lagt sig är det få som tackar nej. De ungdomar som har delat ut dem har även tagit tillfallet i akt att berätta om hur viktigt det är med kondomer, och vilka fördelar de har, för dem de delar ut till. I dag ska vi gå ut på jakt efter fler lådor.

xx

3 000 kondomer ska delas ut av Tom och två kompisar.

xx 

Vi har fått besök i Dunga av Gunilla, en av medlemmarna i Osiepe – Vännerna i Sverige. Jag tror att hennes besök har gett en liten kick åt mammorna. Tappad energi har hittat tillbaka. Mammorna ska göra smycken och kort som Gunilla kan ta med sig till Sverige och sälja för deras räkning. Och eftersom hon kommer att åka redan nästa vecka, så behövde de sätta igång så fort som möjligt.

Annars brukar det alltid ta lång tid innan någonting händer här. Det är bra också att det nu finns något som alla kan göra. Ofta är det Judith och jag som går ärenden, fixar med pappersarbete eller går på möten. Än så länge finns det inte så mycket praktiskt arbete att utföra, förutom lunchprogrammet, så detta ger alla en chans att känna sig mer deltagande.

Jag börjar tillslut inse under vilka förhållanden de lever här. Den ständiga kampen. Det är inte sällan folk inte har mat for dagen, många äger inte några kläder som inte är trasiga, arbetslösheten gör att unga människor tar till spriten.

Folk börjar öppna sig, berätta om sina liv – och andras. Dessa livshistorier är, i princip utan undantag, sorgsna. Innehåller fattigdom och död, missbruk, häxkrafter och svek. Ofta får jag reda på saker om människor jag träffar dagligen som jag inte hade kunnat tänka mig.

”Hon har varit alkoholist, han försökte begå självmord för ett år sedan, hon förlorade ett barn eftersom hon inte tog barnet till sjukhuset, jag gifte mig när jag var fjorton år eftersom även jag är föraldralös.” Ständigt dessa hemska överraskningar, men samtidigt med dem – hopp: Hon lyckades ta sig ur sitt alkoholberoende, han blev räddad ur sin depression av vänner och familj, hon upprepade inte samma misstag med nästa barn…

Historierna de berättar utspelas samtidigt framför mina ögon fast, med andra rollinnehavare. Det är svårt att första, svårt att hantera – oftast omöjligt att göra något åt. Men har andra tagit sig ur det tidigare, finns chansen för de människor som upplever det nu.

Med vardagen kommer också glädjen over de goda förändringarna: Isau, 12, – son till Rose som är ordförande i Dunga Mothers – har inte gått i skolan sen jag kom hit. Han hade problem med lärarna, slutade gå på lektionerna och började sälja skrot tillsammans med äldre killar istället. I dag kunde han inte dölja sin glädje och stolthet när han kom till lunchen med skoluniform – han har börjat igen!

De nya skoluniformerna håller på att sys, och i söndags köpte mammorna skor till barnen på marknaden. Det rör sig fortfarande här, om än inte lika snabbt som innan. Och alla är tacksamma och förvånade över allt stöd från Sverige.

Ofta ber någon mig att tacka ”the Swedish people” , så tack ni svenskar som hjälper mammorna genom att läsa bloggen!