Jag har på sista tiden varit med i diverse diskussioner om ifall det finns ett samband mellan träningsmetoder och avelsresultat eller inte. Kanske är det så att svensk djurskyddslag och SBK:s dressyrpolicy innebär att en vekare och mer lättpåverkad hundtyp avlas fram, och att det i sin tur gör att vi får alltför få hundar som är lämpade som polishundar (med ”polishund” menar jag hundar som även jobbar med skydd, inte rena spår- och sök-hundar).

I den här artikeln ska jag utgå ifrån, för diskussionens skull, att det faktiskt är så att djurskyddslagen och SBK:s dressyr-policy leder  till att man avlar fram hundar som inte lämpar sig som polishundar.Vad ska vi då göra? Med polisens hundverksamhet? Med djurskyddslagen? Med SBK:s dressyr-policy? Jag kan komma på minst tre olika alternativ.

1. Vi slutar ha polishundar. Vi accepterar helt enkelt att vi inte längre kommer att kunna ha hundar för vissa typer av uppgifter. Vi kan fortfarande använda oss av hundens fantastiska näsa för att t ex hitta knark, leta efter försvunna personer och andra spår- och sök-uppgifter. Men vi lägger ner hela skyddsbiten för tjänstehundar, använder inte längre hundar vid kravaller osv. Istället får man kanske förse poliserna med fler icke-dödliga vapen att försvara sig med, hitta på nya strategier för vissa uppgifter, och kanske acceptera att vissa uppdrag nu blir svårare att genomföra när man inte längre kan ha med sig hundar.

2. Vi skriver om djurskyddslagen, och SBK anpassar sin dressyr-policy. Sådant som är förbjudet att göra mot andra hundar kanske blir tillåtet mot de raser som oftast används av polisen, så att åtminstone dessa raser undviker att förvekligas. Eller så tillåter man öht och oavsett ras en mängd dressyrmetoder och hjälpmedel som tidigare var förbjudna.

3. Dubbelmoral. Djurskyddslagen och dressyrpolicyn får vara kvar som de är, eftersom de är bra att dra fram om man vill visa att vi i Sverige minsann tar mer seriöst på djurskydd än andra länder, eller för att trycka i ansiktet på folk som tror att man är elak mot hundarna på brukshundsklubben. Men vi slutar att ta dem på allvar. Istället får de mer statusen av reklam, för landet Sverige respektive brukshundsklubben.
Eventuellt skulle man kunna dela in brukshundsklubbens medlemmar i ”kunniga” och ”okunniga”, och så ska dressyr-policyn endast gälla den senare gruppen. När folk först går med i SBK får de lära sig en viss policy. Men när de uppnått en tillräckligt hög nivå av hundkunnande kan de invigas i den innersta kretsen där helt andra regler gäller, där det till exempel är fullt acceptabelt att träna med stackel, el, slag och sparkar.

4. Nya metoder, nya tester. Även om det skulle vara så idag att djurskyddslagen och dressyr-policyn leder till att man avlar mot en alltför vek sorts hund, så är det ju inte säkert att det alltid kommer att se ut på det sättet. Kanske kan man motverka en sådan utveckling med olika knep som ingen hittills tänkt på, men som inte behöver innebära att man förändrar vare sig djurskyddslag eller dressyr-policy. Kanske kan man införa ett nytt riktigt stenhårt mentaltest, som främst riktar sig just till de raser som används som polishundar, inte nödvändigtvis alla bruksraser. Kanske kan man utveckla nya träningsmetoder i en riktning ingen tänkt på ännu. För sextio-sjuttio år sedan lärde man in lydnadsmoment antingen genom att locka hunden genom momentet eller genom att ta tag i den och fysiskt föra den genom rörelsen. Förmodligen tänkte sig folk då att dessa två metoder var de enda möjliga – men idag har vi shejping som ett självklart tredje alternativ. Vem vet vilka nya idéer som framtiden för med sig?
Så även om det idag finns ett samband mellan vår djurskyddslag och dressyr-policy, och avel på alltför veka hundar, så kanske det sambandet kan brytas i framtiden.

Som sagt, i denna artikel har jag alltså utgått ifrån att det finns ett sådant samband. Kanske är det fel. Men även om man är övertygad om att det är fel, så kan det nog vara nyttigt att tänka lite utanför lådan ibland, och fråga sig vilket ställningstagande man skulle göra om det ändå skulle visa sig att ens meningsmotståndare har rätt i själva sakfrågan.

Är det rätt eller fel att kastrera sin hund av annat än akut medicinska orsaker? Jag har själv tre okastrerade hundar, men jag kan för den skull inte påstå att jag vet tvärsäkert att det hade varit dumt eller fel om jag istället kastrerade dom. Många olika argument slängs fram och tillbaka i kastreringsdebatten, och jag tycker inte det är speciellt lätt att avgöra vilken sida som har dom starkaste argumenten. I den här artikeln ska jag iaf försöka ge en sorts överblick.

Argument mot kastrering:

1. Alla operationer innebär en viss risk, och därför ska man inte operera i onödan. Är det här ett bra argument? Den underliggande värderingen, att det är dåligt att utsätta hunden för onödiga hälsorisker, kan ju alla hålla med om. Så om argumentet är bra eller inte beror på om kastrering verkligen är en onödig hälsorisk. För att veta det måste man först veta hur stor andel av alla kastreringar som slutar med att hunden dör, alternativt får nåt kroniskt hälsoproblem, av själva operationen. Man måste också veta hur många okastrerade hundar som dör i förtid av sjukdomar som dom hade sluppit ifall dom hade kastrerats, och hur mycket deras liv i genomsnitt förkortades med. När man har alla dessa siffror kan man avgöra om en kastrering innebär en onödig hälsorisk, eller tvärtom totalt sett minskar risken för att hunden ska dö i förtid.

Mitt intryck är dock att folk som drar upp det här argumentet sällan eller aldrig sitter inne med såna siffror. Dom har redan bestämt sej för att kastrering är dumt, och sen hugger dom ett argument som verkar stödja den åsikten, utan att egentligen veta om argumentet håller eller inte.

Jag sitter inte heller inne med några siffror på den här punkten, alltså vet jag inte om det här argumentet är bra eller inte.

2. Det är helt naturligt för en hund att leva hela livet i celibat, för i vargflocken är det bara ledarna som förökar sej. Det här är också ett dåligt argument. Vargar i det vilda lever i kärnfamiljer. Dom ungar som överlever till helt vuxen ålder ger sej av för att bilda egna flockar. Det finns ingen stor kategori vargar som lever hela livet i celibat. Och även om det vore så, hade det ändå inte varit nåt argument för att det är naturligt för hunden att leva hela livet i celibat. Hund och varg må vara väldigt genetiskt lika, och kunna få fertil avkomma med varandra, men dom skiljer sej åt i beteende. Inte ens hundar som varit förvildade i flera generationer återgår till att leva i samma flocksystem som vargarna gör.

3. Folk som kastrerar sina hundar är lata människor som vill slippa uppfostra hunden. Det här argumentet tycker jag också är dåligt. Alla förstår nog att en hund inte uppfostrar sej själv bara för att man plockar bort kulorna. Däremot kanske en tidigt kastrerad hund blir enklare på många punkter. Så anta att många människor kastrerar hunden för att dom vill ha en enklare hund. Är det ett problem i sej? Om hunden på nåt sätt lider av att vara kastrerad så är det förstås hemskt ifall folk utsätter hunden för detta lidande pga egen lathet. Men om hunden inte lider på nåt sätt, var är då problemet? Har alla hundägare en moraliskt plikt att göra saker och ting så svårt för sej som möjligt? Varför i hela fridens namn då?

4. Man kan missa könshormons-relaterade problem i rasen om väldigt många människor kastrerar. Det här argumentet handlar alltså inte om ifall det är rätt eller fel av en enskild person att kastrera sin hund. Så länge bara nån enstaka person här och där kastrerar, så påverkar det inte rasen som helhet. Det här argumentet säger att man bör försöka förhindra att det blir nån trend där många kastrerar sina hundar. 

Problem som brukar nämnas i det här sammanhanget är dels fysiska problem i stil med livmoderinflammation – detta verkar vanligare i vissa raser än andra. Men om alla tikar som inte ska gå i avel kastreras jättetidigt, och alla avelstikar kastreras så fort dom fått ett par kullar, så kanske detta kan dölja att det egentligen finns nån form av hormonproblem i rasen som gör så att överdrivet många tikar får livmoderinflammation. Man brukar också ta upp mer mentala problem, t ex hannar som är extremt testosteronsprängda och därmed onormalt könsaggressiva, eller tikar som blir helknäppa vid varje löp. Såna här problem kanske döljs om många kastrerar, och därmed tar inte uppfödarna tag i saken.

Det här argumentet tycker jag är ganska bra.

5. Det blir mindre avelsdjur att välja på om dom flesta hundarna i en ras kastreras tidigt. Man pratar om att ”kastrera dom hundar som inte ska gå i avel”. Men det förutsätter ju att man tar ett definitivt beslut på ett ganska tidigt stadium vilka hundar som ska respektive inte ska göra det. Nu brukar ju uppfödare bestämma när valparna är små vilken dom ska spara för framtida avel osv, men detta är ju inga definitiva beslut, det går att ändra sej. Den hund som var tänkt för avel kanske visar sej ha stora nackdelar när den blivit flera år gammal, och den hund som var tänkt som vanlig sällskapshund kanske oväntat blir en stjärna. Det här är ett argument som jag tycker är riktigt bra. Det måste vara mycket bättre för aveln ifall uppfödare faktiskt har möjlighet att ändra sej och ompröva allteftersom vilka hundar som ska avlas på och vilka som inte ska avlas på.

Argument för kastrering:

1. Det är synd om okastrerade hanhundar, för dom blir sexuellt frustrerade. Det här tycker jag är ett bra argument för att kastrera en enskild hund som mår psykiskt dåligt. Ibland kan det nog vara ägarnas fel att hunden bygger upp en massa sexuell frustration (jag tror t ex hundar som är generellt stressade lättare blir sexuellt frustrerade också, och generell stress kan ju i sin tur bero på ägaren… finns nog många andra orsaker också). Men jag har svårt att tro att det gäller precis alla hundar som har problem med detta.

Däremot är det löjligt att påstå att det är synd om alla okastrerade hannar. Om det vore så illa, så borde vi ju sluta ha hund öht. För hundägande kräver att åtminstone några hannar förblir okastrerade och går i avel. Och även en avelshanne lever ju i celibat för det mesta – finns knappast nån hanhund som verkligen har ett regelbundet sexliv (skulle väl vara extrema avels-matadorer då, men extrem matador-avel är knappast nåt att eftersträva). Men som tur är verkar ju många hundar kunna leva bra liv med kulorna kvar, och alltså är inte detta nåt bra generellt argument för att alla hundar som inte är avelsdjur ska kastreras.

Samma argument kan användas om tikar och skendräktigheter. Alla tikar har ju inte jätte-jobbiga löp.

2. Man slipper tjuvparningar. Ja onekligen slipper man ju tjuvparningar om hunden är kastrerad. Samtidigt så verkar det inte vara så himla vanligt ändå att folk som har lite koll råkar ut för detta, och om det ändå skulle hända så finns det ju dagen-efter-sprutor och abort-sprutor (och dom moderna varianterna ska tydligen inte ha några större biverkningar). Mitt intryck är iaf att dom allra, allra flesta illa planerade valpar ändå kommer till för att folk vill att deras hundar ska para sej. Sen kanske man skyller på tjuvparning i det ögonblick man blir ifrågasatt. Så jag tycker inte detta är nåt vidare bra argument för att kastrera loss på alla hundar som inte ska gå i avel (iaf i Sverige, i andra länder där hundhållningen ser annorlunda ut kan det vara ett jättebra argument).

3. Mindre könsaggressivitet. En del kastrerings-motståndare påstår att det tvärtom är större risk att en kastrerad hund råkar i slagsmål än en okastrerad, för andra hundar kommer att tycka att den luktar konstigt och bli provocerade. Jag har hört några olika personer säga att deras tik-aggressiva tik också är väldigt aggressiv mot kastrerade hannar. Öht låter det inte på folk som att kastrerade tikar skulle bli vare sej mer eller mindre aggressiva än innan. Men kastrerade hannar verkar (obs, bara egen erfarenhet här) iaf generellt vara mindre aggressiva själva, och löpa mycket mindre risk att råka i slagsmål med andra av sitt kön. Jag tror nog att åtminstone när det gäller hannar som kastreras tidigt så är det sant att det minskar aggressivitet och minskar risken att dom hamnar i bråk, så det är ju faktiskt nånting som talar för kastrering av hannar iaf. Idén att dom tvärtom skulle bli mer utsatta utan kulor verkar mest vara önsketänkade från kastrerings-motståndarnas sida (men ska inte svära på att det är så, jag har ingen statistik över hur ofta kastrerade respektive okastrerade hanhundar slåss…).

Slutsats?

Det finns lite argument för. Det finns lite argument mot. Det är inte helt lätt att säga vilka argument som väger tyngst. Själv har jag som sagt valt att inte kastrera mina hundar. Men med tanke på vad svårt det är att avgöra vilken sida som har dom tyngsta argumenten, så skulle det aldrig falla mej in att läxa upp nån som tvärtom väljer att kastrera vid tidig ålder.

Här kommer till sist den utlovade fortsättningen på förra artikeln,

www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp

, en liten förklaring till varför man inte bara kan strunta i principerna 2 och/eller 3. Det var ju principerna 2-4 som talade emot djurförsök, och varför man inte kan strunta i 4 förklarades redan i förra artikeln.

Om man struntade i princip 2, att det är värre att aktivt skada och döda än att bara låta bli att rädda, så skulle läkare ha en plikt att mörda för att få tag i organ. Anta att en läkare har två patienter som behöver nya organ, och det skulle räcka med en donator för att rädda båda. Men det finns ingen donator som redan är död. Däremot har läkaren en patient som nästan är frisk och snart ska lämna sjukhuset, och vars organ skulle passa. Om man inte såg någon skillnad mellan att aktivt döda och låta bli att rädda, så kommer hela situationen bara att handla om ifall en eller två personer ska dö. I så fall verkar det ganska självklart att det är bättre att en dör än att två gör det – läkaren bör alltså mörda den snart friska personen för att kunna rädda två andra.

Om man struntade i princip 3, att det är värre att plåga en person för att rädda en annan än att plåga en person för hans eget bästa, så skulle konsekvenserna bli liknande. Idag finns det situationer när det anses berättigat att tvinga på en person behandling. Till exempel om en svårt sjuk person riskerar att dö om inget görs, samtidigt som han är så förvirrad (på grund av sjukdom eller andra anledningar) att han inte själv inser situationens allvar. Om det inte längre skulle spela någon roll ifall det var samma person som blev tvingad och som fick nytta av behandlingen, så skulle man ju kunna utsätta förvirrade Pelle för medicinska ingrepp mot hans vilja som sedan blir till nytta för Kalle som är sjuk.

Tar man bort principerna 2 och 3 så blir det inte bara mycket lättare att motivera varför vi ska ha djurförsök – det blir också väldigt lätt att motivera människoförsök. Då menar jag alltså inte den typ av människoförsök som finns idag, där frivilliga friska testar små doser av mediciner för att se om den är farlig för vår art, eller där frivilliga sjuka testar en ny behandling för att se om den hjälper på människor. Jag menar att använda människor till samma typer av försök som idag bara sker på djur. Om man tar bort principerna 2 och 3 kommer nämligen allting att handla om hur många som ska dö respektive hur många som kommer att leva, och hur mycket plåga respektive hur mycket friskhet man sammanlagt kan få fram ur populationen. Att man kan få fram en del kunskap om människor genom att experimentera på andra arter beror ju på att många arter liknar oss på många punkter. Men det finns skillnader också, så självklart blir kunskapen bättre om man experimenterar på samma art som den man faktiskt vill veta något om. Förmodligen finns det vissa typer av sjukdomar och problem där man skulle kunna rädda fler människor, ifall man först fick offra ett fåtal i plågsamma experiment, för att ta reda på exakt hur den här sjukdomen fungerar hos just människor. Så varför görs inte detta? Jo, anledningen till att vi inte har några statsunderstödda moderna doktor Mengeles i Sverige är helt enkelt att man inte bara sitter och räknar friskhets/plåga-kvoter och levande/döda-kvoter, utan har bestämt att det är förbjudet punkt slut att aktivt plåga och mörda ett fåtal personer i medicinska experiment, även om det skulle kunna rädda ännu flera i slutändan.

Därför måste vi ha principerna 2 och 3 i samhället. Och de talar som sagt emot djurförsök.

På den tillämpade-etik-kursen som jag undervisar i har vi ett par terminer bland annat läst en intressant artikel av Hugh LaFollette and Niall Shanks. Hela artikeln finns att läsa här:

www.hughlafollette.com/papers/utilize.htm

Den här artikeln på min artikelblogg utgör helt enkelt en sammanfattning på svenska av det de skriver. Det som gör artikeln så intressant, är att de inte går in på grundläggande frågor som ifall icke-mänskliga djur kan vara lika mycket värda som människor. De försöker heller inte bevisa att alla djurförsök minsann kan ersättas med alternativa metoder och därför är onödiga. De debatterar alltså inte alls på klassiskt djurförsöksmotståndar-manér. Att djurförsök vore dumt om de i själva verket inte ledde till några medicinska framsteg alls, eller att de vore oförsvarliga om råttor ska ses som lika mycket värda som människor, det är ju helt självklart. Det är bara det att de flesta människor inte tror att det är så. Men LF&S försöker visa att djurförsök faktiskt är väldigt svåra att försvara utifrån de värderingar som ligger till grund för vår lagstiftning och som omfattas av de flesta människor i västvärlden, och det är det som gör artikeln så intressant.

Fyra grundläggande principer

Vilka är då dessa värderingar och principer som genomsyrar de flesta människors moraluppfattning och som vår lagstiftning bygger på? För tydlighetens skull gör jag en numrerad lista. Och observera alltså att LF&S inte skriver att de själva håller med om allt detta, det lämnas öppet. De menar bara att detta är de principer som de facto omfattas av de flesta människor i västvärlden och som lagstiftningen är baserad på.

1. Icke-mänskliga djur har ett egenvärde, de betraktas inte som saker. Om jag slår sönder min bil till exempel, så är det helt upp till mig. Men om jag slår min hund sönder och samman så kan jag dömas för djurplågeri, eftersom hunden har ett egenvärde, den är inte bara min egendom. Samtidigt så betraktas det som ett ännu allvarligare brott om jag slår mitt barn sönder och samman, eftersom människor anses ha ett högre egenvärde än icke-mänskliga djur.

2. Det anses värre att aktivt skada och döda, än att bara låta bli att hjälpa. Om jag låter bli att hoppa i sjön och rädda ett barn som håller på att drunkna så kanske folk tycker att det var dåligt gjort av mig, och om jag faktiskt är bra på att simma och inte lider av några speciella vatten-fobier så kanske folk t o m tycker att jag är en hemsk människa som inte räddade barnet. Men det anses ändå värre att ta ett barn och med våld trycka ner det under vattnet tills det dör.

Om den som behöver hjälp inte befinner sig rätt framför näsan på mig så blir plikten att hjälpa ännu svagare. Om jag bor i ett land med stora sociala klyftor (eller för den delen, i en värld där det finns stora sociala klyftor globalt sett), och inte gör något speciellt för att hjälpa de fattiga, så tja, få personer skulle tycka att jag var särskilt hemsk för den sakens skull (även om en person som gör en massa för att hjälpa de fattiga kanske får extra mycket beundran).

Den här värderingen, att det är en väsentlig skillnad mellan att aktivt skada och döda å ena sidan och att inte hjälpa och rädda å andra sidan, ligger väldigt starkt i vår vardagsmoral och vår lagstiftning, faktiskt starkare än den värdering som säger att människor är mer värda än djur. För det anses ju betydligt värre att aktivt fånga in djur och sedan plåga ihjäl dem, än att helt enkelt sakna något speciellt engagemang för världens fattiga.

3. Det anses värre att plåga en person för att hjälpa en annan, än att plåga en person för hans eller hennes eget bästa. Lagen ger ett visst utrymme för att exempelvis tvinga på folk medicinska behandlingar. Men då gäller det att det är den person som utsätts för tvånget som också tjänar på det i slutändan.

4. Till sist så måste man se säkra konsekvenser av sitt handlande som viktigare än bara eventuella konsekvenser. Man måste ta hänsyn till sannolikheter när man räknar med framtida vinster.

Den här punkten är den enda som är riktigt självklar av de jag räknat upp. Det finns filosofer som ifrågasätter både 1, 2 och 3, men ingen ifrågasätter 4. Den som ifrågasatte 4 skulle nämligen bete sig helt absurt. Anta till exempel att personen ifråga var fånge i en övertänd brinnande byggnad, och att enda sättet att ta sig ut var genom ett fönster och sedan klättra ner för en brandstege. Anta också att det är en procents risk att personen, om hon väljer brandstegen, tappar taget om stegpinnarna och faller och bryter nacken, men om hon stannar kvar i huset är det nästan helt säkert att hon kommer att dö. Alla förstår att det rätta  valet för den som har livet kärt är att klättra ner för stegen. Varför då? Jo, för att det då är mycket större sannolikhet att personen kommer att överleva om hon väljer stegen. Varför är det ekonomiskt smartare att sätta sina pengar i fonder eller på ett bankkonto med hög ränta om man vill få ihop en stor summa, än att satsa alltihop på ett roulette-hjul? Jo visserligen kanske högsta vinsten på roulette-hjulet är väldigt hög, men det är så liten sannolikhet att det ska inträffa.

Med dessa fyra principer på plats, så kan vi nu diskutera djurförsök.

Vad säger principerna om djurförsök?

De flesta människor tänker bara på princip ett, och tror sedan att saken är klar. Man föreställer sig att man har en råtta till vänster och ett sjukt barn till höger, och så ska man välja vem man ska rädda, och eftersom barn är mer värda än råttor så är svaret självklart. Men det är ju inte så verkligheten ser ut. Om man, som djurförsöks-förespråkare gör, vill hävda att nyttan med djurförsök är så stor att den uppväger djurens lidande, så är det många fler saker än bara människo-värdet respektive rått-värdet (mus-värdet, kanin-värdet etc) som måste räknas in.

För det första. Om vi har djurförsök, så innebär det att vi aktivt skadar massvis av djur. Om vi inte har djurförsök, och inte lyckas ersätta dem helt och hållet med alternativa metoder, så innebär det bara att vi inte räddar ett okänt antal okända individer. Det vill säga, princip 2 talar emot djurförsök.

För det andra. Om vi har djurförsök, så plågar vi vissa individer för att hjälpa helt andra individer. En del studenter har påpekat att djurförsök även leder till nya mediciner som kan hjälpa djur, men det har inte med saken att göra här. Vi diskuterar inte om hjälpen distribueras inom en och samma art. Om det viktiga var att tvånget och hjälpen fanns inom samma art så skulle det ju vara helt okej att tvinga människor till försök för att hjälpa andra människor, men det tycker ingen. Tvångsvård är bara tillåtet om det är en och samma individ som först tvingas men sedan blir bättre på grund av tvånget. Så princip 3 talar också emot djurförsök.

För det tredje. Om vi har djurförsök, så vet vi att vi kommer att plåga och döda en mängd konkreta djur. Men om vi inte har djurförsök, så innebär det att vi kanske inte räddar ett okänt antal människor. En del djurförsöksmotståndare är väldigt säkra på att det går att ersätta alla djurförsök med alternativa metoder, så att den medicinska utvecklingen inte alls lider någon skada. Det påstår inte LF&S. De påstår bara att vi inte vet om och i så fall hur många människor som hittills räddats på grund av djurförsök. Det är omöjligt att säga i efterhand hur den medicinska utvecklingen hade gått till annars, och i vilket fall som helst så har den största effekten på hälsa och livslängd berott på den slumpmässiga upptäckten av pencillin samt förbättrad hygien och levnadsstandard. De påstår också att vi inte vet om och i så fall hur många människor som kommer att dö i framtiden ifall vi förbjuder djurförsök nu, men som hade kunnat räddas om vi behåller djurförsök. Och inget facit kommer att trilla ner i våra händer i framtiden heller. Anta att vi förbjuder djurförsök pang bom idag – och sedan om tjugo år så ligger min syster och dör i cancer. Det enda man kan säga om den situationen är ju att ifall djurförsöken hade fått fortsätta så kanske min syster hade räddats – eller så kanske hon hade dött ändå. Kanske hade det, om djurförsök inte förbjudits år -09, funnits fler mediciner att testa – eller så kanske det inte alls hade funnits det. Alla djurförsök är ju inte framgångsrika, med eller utan djurförsök så kommer människor att dö, så om djurförsöken hade gjort någon skillnad för min syster kan jag omöjligt veta, ens om jag själv är någon form av medicinsk expert (att man är expert på hur ett område faktiskt ser ut, innebär ju inte att man har någon säker kunskap om hur det skulle ha sett ut ifall historien varit annorlunda).

Eftersom djurförsök innebär ett säkert lidande för konkreta djur, men frånvaron av djurförsök innebär osäkra förluster på ett okänt antal okända människor, så talar även princip fyra emot djurförsök.

LF&S poäng är alltså att givet principerna 1-4, som de allra flesta människor går med på och som ligger till grund för vår lagstiftning, så är det väldigt svårt att försvara djurförsök, trots att djur ses som mindre värda än människor. Men för att inse detta måste man se djurförsök för vad det egentligen är: Nämligen att aktivt plåga massvis med djur, därför att man annars kanske får avstå från att rädda ett okänt antal människor längre fram. Det handlar inte om att ha ett sjukt barn på ena sidan och en råtta på andra sidan och sedan välja vem av dem man ska rädda och vem man ska ta livet av.

Jag kommer att göra en fortsättning på den här artikeln där jag diskuterar konsekvenserna av att ge upp någon av de principer som talar emot djurförsök, och varför detta inte är något vettigt alternativ för djurförsöks-förespråkaren.

Ibland diskuteras om man ska välja bort de mer sjukdomsdrabbade raserna helt och hållet när man ska köpa hund, eller istället stödja de bästa uppfödarna i dessa raser genom att köpa hund från dem. När man funderar på detta, tror jag det kan vara lite upplysande att först vända blicken någon annanstans, nämligen mot oseriösa uppfödare av raser som inte är speciellt sjukdomsdrabbade utan hälsomässigt genomsnittliga.

En oseriös uppfödare av frisk ras, jämförd med en eldsjäl inom en sjuklig ras

Självklart finns det många olika åsikter om vad som gör en uppfödare bra respektive dålig, men vissa punkter kan ändå nästan alla engagerade hundmänniskor hålla med om. Anta att vi har en uppfödare som

- Bara hälsoundersöker sina avelsdjur såpass att han uppfyller de absoluta minimikraven för att få regga hundarna i SKK, men inte gör ett dyft mer än så.

- Inte planerar sin avel med någon speciell målsättning i sikte, utan bara parar de hundar som finns närmast till hands, så länge de uppfyller minimi-kraven för att få regga.

- På grund av sin bristande planering och bristande hälso-intresse har en hälsostatistik som är aningen sämre än rasens genomsnitt. Vi kan anta att det, för denna ras, innebär att uppfödaren har fått 50% HD och 35% AD, 10% knäledsfel och 30% plågsamma hudsjukdomar på sina hundar. Visserligen spelar ju slumpen en stor roll om man bara tittar på en enskild kull, men vi tänker oss att denna uppfödare har tagit massvis av kullar genom åren, att den samlade statistiken ser ut såhär, samt att detta är lite sämre än rasens genomsnitt.

Nu jämför vi den här personen med en riktigt bra och engagerad eldsjäl till uppfödare inom en av de riktigt sjukdomsdrabbade raserna. Den här uppfödaren

- Gör alla hälsoundersökningar som är relevanta, och försöker välja så friska djur från så friska släkter som möjligt.

- Gör upp planer för hur avelsarbetet på lång sikt ska leda till bättre och bättre hundar.

- På grund av sitt stora hälsointresse och noggranna planering har han en mycket bättre hälsostatistik än rasens genomsnitt. Han har tagit ett stort antal kullar med sammanlagt 50% HD, 35% AD, 10% knäledsfel och 30% plågsamma hudsjukdomar. Rasens genomsnitt är mycket sämre än så, i rasen som helhet så har en majoritet av hundarna samtliga ledfel och hudsjukdomar ovanpå det.

Varför är det fel att stödja den oseriöse?

Som sagt, i stort sett alla engagerade hundmänniskor håller med om att det vore fel att köpa hund av den första uppfödaren jag tog upp, han som födde upp en ”genomsnitts-sjuk” ras och på grund av sin slapphet fick fram hundar som var sämre än rasens genomsnitt. Men varför tycker vi det är så fel att stödja hans avel?

Är det på grund av hans dåliga karaktär? För att han är så slapp och okunnig och skiter i hundarnas hälsa? Om det främst handlar om hans karaktär, så är det klart att det fortfarande kan vara rätt att köpa hund från den andra uppfödaren i exemplet, en riktig eldsjäl som kämpar med en problemras. Den andra uppfödaren är ju onekligen en bra person som drivs av höga ideal, nämligen att förbättra och över huvud taget rädda en ras som hotas av tusen problem. Trots att folk ofta påpekar vilken dålig och skruttig ras han har, att det vore bättre om den fick dö ut, så kämpar han på och håller huvudet högt. Man kan inte annat än säga att det är en karaktärsstark och idealistisk person vi pratar om här.

Om istället den främsta anledningen till att vara emot den första uppfödaren är det lidande som alla de sjuka hundar han producerar måste utstå, då kommer saken i ett annat läge. För den andra uppfödaren i exemplet, med alla sina höga ideal och sin brinnande eldsjäl, producerar ju precis lika mycket lidande han. De enskilda hundarna mår väl lika dåligt av sina sjukdomar oavsett hur uppfödningen ligger till jämfört med andra uppfödare av samma ras.

Lite konsekvens i argumenten, tack

Kort sagt, om man tycker att det stora problemet med den första uppfödaren är allt lidande han producerar, så bör man i konsekvensens namn förespråka att man bara köper hundar från uppfödare som har en BRA hälsostatistik, bra över huvud taget, inte bara bra-i-förhållande-till-resten-av-den-jättesjuka-rasen. (Undantaget förstås om det är en liten kennel som haft väldigt få kullar och helt enkelt har haft otur. Det är ju först på stora kennlar som det blir intressant med statistik. På små kennlar får man istället se ifall de avlar på ett sätt som, givet vad vi vet om avel, åtminstone ger hög sannolikhet för många friska hundar.) Det vill säga, man bör i konsekvensens namn förespråka en bojkott av vissa raser, hela raserna, även de uppfödare som är riktiga eldsjälar och brinner och kämpar. Tycker man istället att dessa uppfödare bör stödjas i sitt arbete genom att folk köper deras hundar, så får man säga att det individuella lidandet för sjuka hundar är mindre viktigt. Viktigare är uppfödarens karaktär, eller kanske att man ser något sorts egenvärde i att bevara så många skilda genpooler som möjligt så länge som möjligt.

Jag har gått från att anse att man självklart kan köpa vilken ras som helst, men man har en plikt att försöka hitta de bästa uppfödarna inom rasen för att stödja rätt sorts avel, till att tycka att det är bättre att bojkotta de värsta raserna helt. Men det som stör mig när sådana här frågor debatteras är inte att alla inte tycker som jag – självklart har folk olika åsikter i etiska frågor. Det som stör mig är att många är så inkonsekventa. Om man i ena stunden anser att det är rätt att stödja en uppfödare med väldigt dålig hälsostatistik, helt enkelt därför att denna uppfödare är bra i förhållande till rasen samt har höga ideal som han följer i sin avel, då kan man inte i nästa stund argumentera emot att köpa hund från en okunnig massproducent av en generellt ganska frisk ras ”för de skiter ju i hälsan så det är stor risk att du får en sjuk hund”. Man kan inte heller säga att man ska undvika att köpa blandraser mellan flera genomsnittsfriska raser, därför att ”Blandrasuppfödare vet ju inget om genetik och hälsa, så det är stor risk att föräldrarna inte är hälsotestade och så får du en sjuk hund”. Om den risken är så viktig, så ska man ju inte bara undvika okunniga uppfödare och ogenomtänkt blandrasuppfödning, utan vissa raser ska undvikas helt. Om man vill argumentera för att stödja kämpande eldsjälar i riktigt sjukdomsdrabbade raser så får man ta till andra argument mot okunniga uppfödare och blandrasuppfödare som har ganska friska raser i grunden, som till exempel ”köp inte därifrån, uppfödaren är en dålig person som inte anstränger sig tillräckligt mycket för att lära sig om genetik och avelsplanera, sådan slapphet ska man inte uppmuntra”, eller ”köp inte därifrån, du får ju en sämre hund än rasens genomsnitt, du vill väl tvärtom ha en hund som är bra i förhållande till rasens genomsnitt?”.

I och för sig tror jag man får svårare att övertyga folk med den typen av argument. De flesta vanliga hundägare tycker nog att det är intressantare att veta om det är stor eller liten risk över huvud taget för att ens hund får vissa sjukdomar, än hur risken ligger relativt rasgenomsnittet, eller hur mycket tid uppfödaren har ägnat åt att plugga genetik och planera. Man måste nog vara en ganska ordentligt insnöad hundnörd för att se ett stort egenvärde i det sistnämda. Frågan är sedan om det är de insnöade hundnördarna eller genomsnittliga hundägarna som har vettigast åsikter i just den här frågan.

I en del debatter som jag varit med i har folk påstått att bara pengakåta och oseriösa uppfödare tar någon sorts hänsyn till marknadskrafterna i sin avel, och låter efterfrågan styra vad de föder upp. Men det stämmer ju inte. ”Låta marknadskrafterna styra” kan man ju göra åt två håll – antingen genom att börja föda upp sådant som det finns stor efterfrågan på, eller också sluta föda upp sådant som det inte finns någon efterfrågan på. En uppfödare som börjar föda upp en viss ras eller rasvariant i första hand för att de är lätta att sälja kan förstås anklagas för att vara oseriös och pengakåt. Det är inget som tvingar mig eller någon annan att till exempel massproducera chihuahuor bara för att de råkar bli trendiga, och om folk som ville hoppa på trenden blir utan hund, tja, det är ju deras problem. Men det motsatta, sluta föda upp det som inte efterfrågas, det måste ju faktiskt alla uppfödare göra. Att det inte finns någon efterfrågan på en viss typ av hund betyder ju att den inte går att sälja, vilket i sin tur betyder att uppfödare måste välja mellan att behålla alla hundar själv eller skänka bort dem. Det säger sig självt att detta inte fungerar i längden.

Ändå glöms detta ständigt bort i debatter om avel. Anta att vi har en bruksras som vi kan kalla för B-ras. B-ras hade förr i tiden bra bruksegenskaper, men nu för tiden så avlas den nästan bara på utställningsmeriter. Ett litet fåtal uppfödare kämpar dock på och försöker bevara arbetsegenskaperna. Vad skulle krävas för att vrida klockan tillbaka så att B-ras åter blir den homogent bra bruksras som den en gång i tiden var? Väldigt många verkar tro att det räcker med att alla uppfödare av B-ras skärper sig, och ändrar sina prioriteringar. Och ett sätt att få alla uppfödare att skärpa sig kan vara att uppmuntra valpköpare att bojkotta alla de B-uppfödare som bara avlar på utställningsmeriter.

Men det här stämmer ju bara till hälften. Visst, om alla valpköpare bojkottade B-hundar av utställningsmodell så måste uppfödarna sluta föda upp dessa. Finns det ingen att sälja till så har dej ju inget val, de kan knappast behålla alla hundar själva i all tid och evighet. Nu är ju i och för sig detta väldigt orealistiskt, eftersom det skulle krävas en samlad aktion av alla potentiella valpköpare. Även de som aldrig satt sin fot på en brukshundsklubb och aldrig varit aktiva med sina hundar måste övertygas om att det är något moraliskt felaktigt med att avla B-ras på endast utställningsmeriter. Men om man rent hypotetiskt lyckades med detta, så stämmer det ju att uppfödarna av B-ras måste sluta med sin utställningsavel.

Men därmed följer det ju inte automatiskt att dom måste börja med bruksavel istället. För att det över huvud taget ska vara möjligt för dem att avla på bruksegenskaper istället, så måste efterfrågan på bruksavlade B-hundar skjuta i höjden samtidigt som efterfrågan på utställningsavlade B-hundar dör ut. Förmodligen vill man inte heller att ett gäng människor helt enkelt ska gå över från en annan bruksras till B-ras, om det innebär att en annan bruksras får samma problem som B-ras hade tidigare. Vad man vill är att rädda B-ras som brukshund, utan att offra någon annan ras. Men det fungerar bara om 1. intresset för bruksavlade hundar växer, och 2. detta intresse styrs just till B-ras, istället för att någon redan väl etablerad bruksras helt enkelt ökar i antal.

Vill man vända utvecklingen i en ras som håller på att förändras, så måste man alltså komma med någon plan för hur både 1 och 2 ska gå till. Dels hur man ska kunna ta bort efterfrågan på den ”dåliga” varianten av rasen, men också hur man ska kunna höja efterfrågan på den ”bra” varianten av rasen. För även om det låter fint att säga att man avlar efter ett ideal, inte efter vad marknadskrafterna dikterar, så kommer man inte ifrån det faktum att en uppfödare bara kan föda upp så länge det finns människor som vill köpa hans/hennes hundar.

Det händer ganska ofta att folk i en diskussion säger ”det är skillnad på hundar och människor”, eller ”det är skillnad på djur och människor”, och försöker använda detta som något sorts argument. Två exempel:

1. – Jag tycker det är hemskt att lämna sin hund ensam större delen av dagen. Man kan ju tänka sig själv vad jobbigt det skulle vara!

- Ja men det är ju skillnad på hundar och människor.

2. – Hur kan man säga att en viss hund inte ska få avlas på bara för att den har något litet fel någonstans… det är ju rena nazismen, att bara de perfekta ska få föröka sig! Så tyckte ju Hitler!

- Ja men det är ju skillnad på hundar och människor.

Nu är det ju så, att ingen skulle komma och påstå att det inte finns några skillnader alls mellan hundar och människor. Vem som helst kan gå med på att hundar skiljer sig från oss bland annat genom att vara fyrbenta, ha bättre luktsinne, bättre hörsel, lägre intelligens, lägre livslängd, ha större utseendemässiga variationer inom arten etc. Men alla skillnader har ju inte alltid med saken att göra. Ibland kanske ingen av de skillnader som finns mellan hundar och människor har betydelse.

Om vi till exempel diskuterar ifall det är rätt eller fel att lämna hunden ensam väldigt mycket (exakt hur mycket som ”väldigt mycket” är, kan vi lägga åt sidan för ögonblicket), så är det inte alls självklart att det som skiljer människa och hund åt har någon betydelse. Att till exempel luktsinne och fyrbenthet inte har med saken att göra är ganska uppenbart. Men har intelligens-nivån det? Lider man mindre av ensamhet om man är mindre intelligent, och tvärtom? Den som vill hävda att det är på det viset, får nog komma med några bra argument, för det verkar knappast som någon självklarhet. Kanske kan man tvärtom mycket väl jämföra hundar och människor just när det gäller ensamhet, eftersom både människor och hundar är sociala varelser. Vi är ju inte bara olika, utan också lika i mycket (i annat fall hade vi knappast levt så tätt ihop med hundar som vi faktiskt har gjort nu under tiotusentals år), bland annat i det att vi båda är flockdjur och har behov av sällskap.

När det gäller avelsfrågor däremot så är det relevant att hundar är mycket mindre intelligenta än oss. Det innebär ju att de inte kan förstå något om våra avelsplaner, de kan inte veta att vissa av dem väljs ut och andra förkastas på grundval av vissa normer som vi har. De kan därför inte heller må dåligt av tankar som ”Varför anses jag inte tillräckligt bra för att bli mamma/pappa? Är jag verkligen så mycket sämre än min kompis som fick para sig?”. En människa däremot som blir utsatt för något ”avelsprogram” enligt påbud uppifrån lider och känner sig kränkt, eftersom människan kan förstå vad det hela handlar om.

Jag skulle önska att alla som slänger ur sig ”det är ju skillnad på hundar och människor” som argument i en diskussion inte nöjde sig med att konstatera det självklara. Jag skulle önska att de också funderade lite på vilken skillnad det är som spelar roll just för den här frågan. Och ibland kanske man då upptäcker att i just den här frågan fanns det ingen skillnad som spelade roll, i just den här frågan kanske hundar och människor är fullt jämförbara.

I ”Logik och känslor del 1″ skrev jag om myten att det är något ondskefullt över logik. Den här artikeln kommer att handla om den motsatta åsikten, nämligen att det i vissa fall, till exempel när det gäller hundar, är fel att ha för starka känslor.

De oundvikliga värderingarna och känslorna

Allra först ska jag repetera en lärdom från förra artikeln: Det är inte så att man kan komma fram till slutsatser om vad man bör göra och vad som är rätt och fel genom ”ren logik”. Man måste ha någon form av värderingar i botten, och sedan utifrån dessa värderingar och diverse faktauppgifter som är relevanta för situationen resonera sig fram till vad som är rätt att göra. Anta till exempel att Kalle och Pelle diskuterar problemhundar.

Kalle: Jag tycker bara man ska ta till avlivning som en absolut sista utväg. Jag tycker man ska göra allt man kan för att varje hund ändå ska kunna få ett  bra liv, även om man måste kämpa hårt för att nå dit.

Pelle: Nä, livet är för kort för att hålla på med dåliga hundar, finns ingen anledning att inte avliva problemfallen.

Både Kalle och Pelle har nu uttryckt varsin värdering, och som synes så skiljer sig deras värderingar åt. Men det är inte så att Pelles uttalande är mer logiskt eller mer rationellt än Kalles. Värderingar brukar ju också gå hand i hand med känslor. Kalle verkar känna starkt för att alla hundar ska få en andra, tredje och fjärde chans, medan Pelle verkar känna starkt för att man inte ska slösa bort sin tid på jobbiga hundar, men i båda fallen handlar det om känslor. Man kan sedan tänka sig att både Pelle och Kalle vidareutvecklar sina resonemang:

Pelle: Det viktigaste är ändå människors säkerhet, så en hund som har bitit en människa har förverkat sin rätt att leva.

Kalle: Men det är aldrig hundens fel att den bitit någon. Hundar har ju inte våran empati-förmåga, dom handlar bara utifrån sina instinkter och omständigheter som dom har hamnat i. Varför ska hunden straffas med döden för något den inte rår för?

Här uttrycker både Kalle och Pelle dels fakta-påståenden, dels värderingar. Pelle har som underförstådd premiss att en hund som en gång har bitit en människa därefter kommer att vara en säkerhetsrisk. Kalle har ett uttalat faktapåstående, nämligen att hundar inte har samma empati-förmåga som oss, utan bara beter sig som deras instinkter dikterar i en viss situation. När det gäller den typen av påståenden, som handlar om rena fakta, kan man diskutera om de är sanna eller falska, om det finns några bevis för att det är så som personen påstår osv. Är det till exempel så att en hund som en gång bitit en människa alltid är farligare än hundar som inte har gjort det någon gång? Sedan har både Pelle och Kalle värderingar inlagda i sina påståenden. I Pelles fall är det att människors säkerhet alltid är det viktigaste (inte helt självklart, man kan ju tänka sig att säkerheten är en aspekt som sedan ska vägas mot andra aspekter, snarare än att den alltid är viktigast av allt). I Kalles fall att man bara ska döda den som förtjänar att dö, samt att man inte kan förtjäna ett straff om man inte har mer utvecklade mentala förmågor än en hund. Så fortfarande uttrycker både Pelle och Kalle rena värderingar, som förmodligen hänger ihop med mer eller mindre starka känslor som de har inför olika frågor. Man kommer aldrig ifrån detta i en diskussion om vad som är rätt och fel. Man kan aldrig dra en logisk slutsats om vad som bör göras utifrån enbart fakta, man kan bara göra detta om det också finns värderingar inblandade. Och det är ju svårt att ha några värderingar, om man aldrig har starka känslor för olika frågor.

Älska för mycket?

Att lägga undan alla värderingar och känslor, och enbart diskutera utifrån fakta och logik, är alltså inget alternativ. Att blanda in känslor och värderingar är oundvikligt om man alls ska komma fram till vad man ska göra, och om man alls ska kunna diskutera rätt och fel. Däremot så är det ju inte oundvikligt att ha väldigt starka känslor för hundar i allmänhet och sin egen hund i synnerhet, finns många människor som inte har det. Kanske är det till och med någonting negativt med att tycka om sin hund väldigt väldigt mycket? Kanske leder detta till att hunden själv får det sämre?

Ibland drar man fram folk som köper tonvis med lyxprylar och dyra kläder till sina hundar, eller folk som låter hunden plågas dag efter dag i en obotlig sjukdom för att de inte kan med att avliva den, som exempel på fall där kärleken till hunden har gått till överdrift. Själv tycker jag att det är fel att kalla detta för överdriven kärlek, snarare missriktad kärlek.

Först tar vi exemplet med hunden vars ägare köper tonvis med lyxprylar till den, och som inte gör detta för att hon själv är galen i hundlyx, utan för att hon anser att endast det bästa är gott nog åt hennes älskade hund, och dessa lyxprylar är det bästa hon kan tänka sig åt hunden. Här finns det ju faktiskt en parallell till föräldrar och barn. Det finns föräldrar som överöser sina barn med till exempel dyra märkeskläder, trots att barnet självt struntar i kläder och hellre skulle ha på sig något mer oömt som tillät att man sprang runt och klättrade i träd. Inte skulle vi säga om en sådan förälder, att han eller hon ”älskade sitt barn alldeles för mycket, kärleken går till överdrift”? Inte skulle man anse att problemet här var för mycket kärlek, och att föräldern borde börja tycka lite mindre om barnet? Nä, här blir det helt uppenbart att problemet snarare är missriktad kärlek… istället för att se till barnets behov, så uttrycks kärleken bara i en massa slösade pengar. Och på samma sätt är det med hundägaren i det här exemplet… Om man verkligen älskar någon så försöker man väl se till den personens (eller den hundens) behov, istället för att bara sprätta iväg pengar hur som helst. Så problemet är inte för mycket kärlek, utan att den blir missriktad, uttrycks på ett felaktigt sätt.

Om vi sedan tar exemplet med hundägaren som låter hunden lida, för att hon inte kan med sig att avliva hunden, så finns det förstås ingen direkt parallell till människor. Även i länder som tillåter aktiv dödshjälp ska ju patienten själv få bestämma. Hundar däremot kan inte förstå eller fatta sådana beslut, så där hamnar det tunga ansvaret på husse eller matte. Däremot finns det ju människor som i andra sammanhang plågar sina barn i ett utslag av missriktad kärlek. Tänk till exempel på föräldrar som är helt neurotiska när det gäller att kontrollera barnet. Föräldrar som beter sig som rena diktatorerna, eftersom de är livrädda för att barnet ska råka illa ut om de släpper det allra minsta på kontrollen, som inte tror att barnet kan ta hand om sig självt för fem öre och därför gör dess liv till en plåga. Inte heller i en sådan situation skulle vi ju säga att föräldrarnas kärlek var för stor och att det var det som var problemet. Istället skulle vi säga att den var missriktad, att den tog sig helt fel uttryck, för sann kärlek handlar knappast om att plåga den man älskar. Om man verkligen älskar någon så kan man också fatta beslut som kanske svider i ens eget hjärta, men som är bäst för den man älskar.

Det här med att alltför mycket kärlek skulle leda till att föremålet för kärleken får det sämre, stämmer alltså inte. Missriktad kärlek däremot kan vara dåligt.

Barnen som svälter i Afrika

Till sist hör man ibland argumentet att man inte ska bry sig för mycket om djur, för det är ju helt sjukt att vi lägger ut si och så mycket pengar på våra husdjur varje år i Sverige, samtidigt som barn svälter i Afrika. Ungefär så brukar argumentet se ut i alla fall, detaljerna kan förstås variera. (Nu menar ju en del människor att all välgörenhet är värdelöst, och att man i längden hjälper de fattiga bäst genom att bara konsumera loss så att världsekonomins hjul rullar på. Om dessa människor har rätt blir det automatiskt meningslöst att prata om hur mycket pengar vi lägger på våra husdjur samtidigt som barn svälter. Men för diskussionens skull så ska jag utgå ifrån att man faktiskt hjälper folk i den fattiga delen av världen genom att skänka till välgörenhet.)

På vilket sätt är det relevant att barn svälter i Afrika, när vi diskuterar hur mycket pengar vi lägger ut på våra husdjur? För att det över huvud taget ska finnas någon poäng med att dra in barnen i Afrika i diskussionen, så måste man anta att pengarna som idag går till husdjuren istället hade kunnat skickas dit. Och det stämmer ju på sätt och vis. Jag har tre hundar, och uppskattningsvis lägger jag ut kanske 10 000 kronor om året på dem (mat, försäkringar, olika tillbehör…). Om jag hade precis samma livsstil som jag har nu, men inga hundar, skulle jag alltså rent hypotetiskt kunnat skänka 10 000 kronor extra till välgörenhet varje år.

Rent hypotetiskt alltså. För hur ser det ut, om man faktiskt kollar på människor som har inkomster och livsstil liknande mig och min mans, men inga hundar? Ger majoriteten av dessa människor 10 000 kronor mer till välgörenhet än vad vi gör? Är det över huvud taget så att folk som inte har några husdjur är mycket bättre på att skänka pengar till välgörenhetsorganisationer än folk som har husdjur? Själv vet jag inte, jag har inga siffror på saken, men spontant så har jag svårt att tro det. Min gissning är att folk som inte lägger en massa pengar på hundar, istället lägger pengarna på andra nöjen och prylar åt sig själva. Kanske renoverar hemma lite oftare, kanske köper en aning dyrare kläder, kanske reser lite mera…

Saken är ju nämligen den, att vi här i västvärlden konsumerar allt möjligt som inte är direkt nödvändigt för vår överlevnad. Det finns ingen anledning att plocka ut just husdjuren som det vi lägger pengar på istället för att skänka till välgörenhet. Man skulle lika gärna kunna prata om hur mycket pengar vi lägger på att köpa nya elektronikprylar fastän de gamla fortfarande fungerar, hur mycket pengar vi lägger på att gå på krogen, hur mycket pengar vi lägger på resor, hur mycket pengar vi lägger på godis eller tusen andra områden. Filosofiprofessorn Peter Singer skänker en tredjedel av sin lön varje månad till organisationer som håller på med fattigdomsbekämpning, och han propagerar för att alla som har någon sorts medelklassinkomst i alla fall bör skänka tio procent. Men det har aldrig fallit honom in att därefter tala om för folk vad de ska dra in på för att ha råd att ge de där tio procenten, och det vore ju också helt absurt att göra. Även om man håller med om att folk bör ge tio procent, måste det självklart vara upp till var och en om de gör detta genom att sluta röka, äta mindre godis, storhandla istället för att småhandla i dyra jourbutiker, resa mindre, eller avstå från att ha hund. Förhoppningsvis kan den insikten sprida sig så småningom, så man slipper läsa fler tidningsnotiser eller höra i diskussioner hur mycket pengar vi lägger på just våra husdjur, fast det finns barn som svälter i Afrika.

Slutsats

Jag tycker helt enkelt inte att det finns några bra argument för att det skulle vara farligt eller negativt att tycka för mycket om sin egen hund, eller bry sig för mycket om hundar i allmänhet, och samma med andra djur. Just därför är det synd att många människor verkar känna att de liksom måste ursäkta sig för sina känslor, och säga saker som ”Jag som är lite blödig…” eller ”Jag är så sentimental att…” i en urskuldande ton, och sedan kommer en åsikt som visar att personen har just starka känslor för hundar/sin hund. Just därför är det också synd att andra personer utan vidare kan sitta och raljera med hur ”osentimentala” de är när det gäller hundar, som att detta självklart vore en bra egenskap. Det är inte det minsta självklart egentligen.

Jag tänkte göra några stycken artiklar nu om logik och känslor, och reda ut lite vanliga missförstånd.

Jag var ute på promenad med hundarna för ett tag sedan, och började prata med en tjej jag stötte på vid ett stall som stod och ryktade sin häst (det blir ju lätt så när man har djur… man frågar om varandras respektive djur, och snart är samtalet igång). Hon frågade vad jag jobbade med, och jag svarade att jag doktorerar i praktisk filosofi. När jag sedan skulle utveckla lite vad jag håller på med, så sa jag att jag skriver om moralfilosofiska ämnen. Jag sa också att jag tycker det är mer intressant att hålla på med moralfilosofi än exempelvis logik, eftersom moralfilosofi är närmare relaterat till frågor man stöter på utanför universitetets väggar. Vad jag inte sa, men vad som är självklart för mig som hållit på med filosofi i ett antal år, är att logik på många sätt är likt matematik. Alla människor använder sig i vardagen av enkel matematik – till exempel ”okej, vi är fem personer på picknicken, då tar jag tio bullar så alla får två var”. På samma sätt använder sig alla av enkel logik – till exempel ”okej, Emil och Amanda kommer visst inte, så vi blir bara vuxna där”. Detta är en logisk slutledning från de underförstådda premisserna att det fanns ett antal personer som ursprungligen anmält sitt intresse, att varje person i den gruppen är antingen barn eller vuxen, och att bara Emil och Amanda var barn. Det är klart att man inte tänker ”nu ska jag göra en logisk slutledning” i sådana situationer, eftersom enkla slutledningar av den typen går mer eller mindre automatiskt. Det är en så grundläggande del av vårt tänkande att använda enkel logik hela tiden att man inte ens märker att det är det man gör.

Men avancerad forskning inom matematik respektive logik ligger ju väldigt långt ifrån ovanstående vardagliga exempel. Därmed inte sagt att det inte finns några användningsområden alls för dessa, men själv gillar jag helt enkelt att hålla på med sådant som har en lite närmare koppling till vardagen och livet utanför universitetet.

Allt det här sa jag ju inte, eftersom det ligger i bakhuvudet på mig som en självklarhet. Men jag kanske borde ha sagt något i den stilen, för tjejen missuppfattade. Hon började prata om att världen snarare behöver mer moral än mer logik, och jag fick börja förklara mig och säga att moral inte är ett alternativ till logik på det sättet hon föreställde sig, självklart använder man logiska slutledningar och resonemang när man skriver om moral också, bara det att logiken inte är mitt specialområde och jag håller inte på med de allra mest avancerade grejerna (för att åter dra en parallell till matematik kan man säga att alla möjliga vetenskapliga områden använder någon form av uträkningar, men de flesta vetenskapsmän inom andra områden har inget behov av den allra mest avancerade matematiken).

Hur som helst. Att tänka sig att logik är något helt väsenskilt från exempelvis moral, och något som kanske ofta pekar i en helt annan riktning, är nog inte speciellt ovanligt. Som alla som känner mig eller läser mina andra bloggar vet, så konsumerar jag ju oerhörda mängder science fiction. Det är ett rätt vanligt tema i popkultur-sci-fi att någon självmedveten superdator eller liknande tar över ett samhälle, och sedan börjar allt gå åt skogen eftersom datorn bara styr ”logiskt”. Och att styra ett samhälle ”rent logiskt” är då i dessa sammanhang synonymt med att till exempel döda alla människor som inte kan arbeta effektivt, och i största allmänhet vara järnhårt diktatorisk.

Visst, följande är ett exempel på en giltig logisk slutledning:

1. Samhället bör vara så effektivt som möjligt. Och ett effektivt samhälle är ett som bara innehåller effektiva människor.

2. Detta är överordnat alla andra värden.

3. Gamla och sjuka är inte effektiva.

Slutsats: Alla gamla och sjuka bör tas bort.

Ganska typiskt resonemang för en ond superdator. Men faktum är att följande resonemang är precis lika logiskt:

1. Samhället bör vara fyllt av sköna vibbar. Ett samhälle fyllt av sköna vibbar är ett samhälle där alla människor känner dom sköna vibbarna.

2. Detta är överordnat alla andra värden.

3. Alla som röker hasch känner sköna vibbar.

Slutsats: Alla bör röka på.

Väldigt enkelt kan man säga att logik handlar om vilka påståenden som går ihop, vilka påståenden som måste höra ihop med varandra, och vilka som absolut inte går ihop. Slutsatserna i exemplen ovan är sådant som måste vara sant om alla tre meningarna som står ovanför dem är sanna. Om alltså. Men är meningarna ovanför dem sanna eller inte? Det kan man inte få något svar på genom att bara analysera meningarna själva och använda logik. För att få veta om det är sant att alla som röker hasch känner sköna vibbar, så måste man för det första reda ut vad sköna vibbar är för något, och sedan göra en vetenskaplig undersökning om haschrökning. För att ta reda på om det är sant att det viktigaste som finns är att samhället är effektivt, så är det lite mer oklart hur man ska gå till väga, men klart är i alla fall att det är en filosofisk fråga (”viktighet” är ju ingenting man kan mäta upp med till exempel någon fysisk undersökningsapparat). Sedan kan olika filosofer ha lite olika idéer om hur man bör söka svar i sådana här frågor.

Man kan alltså inte komma fram till hur samhället ska se ut till exempel, genom att bara använda sig av logik. Först måste man ha någon form av värderingar och empiriska fakta. Givet dessa kan man sedan resonera logiskt för att se vart de leder.

Anta till exempel att Nasse känner sig säker på följande:

1. Alla invandrare ska dö.

2. Ahmed som driver pizzerian på hörnet är en invandrare.

Logiskt sett så följer då slutsatsen att Ahmed ska dö. Den slutsatsen måste vara sann, om 1 och 2 verkligen är sanna. Om nu Nasse samtidigt är övertygad om att

3.Ahmed är en sjysst kille som inte ska dö.

så säger alltså logiken att Nasse har motstridiga åsikter och att något ska bort. Något måste vara fel här. Antingen ska Ahmed visst dö, eller så är Ahmed i själva verket ingen invandrare, eller så var det fel av Nasse att tycka att alla invandrare ska dö till att börja med. Något av detta. Men man kan inte, bara genom att titta på de här tre meningarna och sedan använda logik, säga vilken som ska bort.

Vi anser väl allihop att det är 1 som ska bort här. I princip finns det två grundläggande sätt att argumentera för detta. Det ena är att man tittar på hela Nasses ”åsiktspaket”, allt han över huvud taget tycker och känner och tror sig veta. Sedan försöker vi ändra på det som måste ändras på för att undvika logiska motsägelser i paketet. Det kommer då att visa sig att det är 1:an och åsikter relaterade till 1:an som behöver ändras, om man ska kunna få ihop paketet. Ju längre jag hållit på med filosofi, desto mer övertygad blir jag om att det faktiskt fungerar såhär i praktiken. I teorin kan man förstås föreställa sig en nazist likaväl som ett helgon som är helt och hållet logisk på så vis att alla deras åsikter och allt de tror och tror sig veta passar ihop. Det finns inga motsägelser någonstans inom respektive persons åsiktspaket (även om helgonets åsikter förstås inte går ihop med nazistens åsikter och vice versa). Men i praktiken tror jag att man i stort sett alltid hittar en massa motsägelser hos vad vi tycker är ”onda” människor. Man kan ha trevliga åsikter om människor i allmänhet som man helt plötsligt viftar bort när det handlar om sådana man inte gillar, eller tvärtom, man kan ha väldigt otrevliga åsikter om människor i allmänhet som man viftar bort bara för att det är ens kompis. Man kanske har låga tankar om människor punkt slut, men man följer inte detta när det gäller en själv, trots att man är villig att gå med på att man själv också är en människa. Sådana saker. Men det blir alldeles för långt och komplicerat att börja reda ut, i den här lilla artikeln, olika skäl till att jag börjat tro att ”goda” människor generellt är mer logiskt sammanhängande i sina åsikter och trosföreställningar än ”onda” människor, och jag hävdar inte heller att jag är tvärsäker på detta.

Hur som helst, den ena metoden för att argumentera för att just 1:an ska bort är i alla fall att titta på hela Nasses åsiktspaket, snarare än bara dessa tre. Den andra metoden är att reflektera över sina känslor. Om man sitter lugnt och tänker på de olika åsikter man har, fullt medveten om att någon ska bort, vilken gör man sig då helst av med? Tanken är att åsikter av typen ”alla invandrare ska dö!” kanske kan vara minst lika starka som åsikten ”Ahmed i pizzerian är en sjysst kille” i upprörda och känsloladdade situationer. Men tänker man i lugn och ro, tänker över åsikterna fram och tillbaka och vad de leder till, så kommer ”Ahmed är sjysst” att vara starkare. Detta kanske ser lite överoptimistiskt ut när jag skriver det såhär. Men det finns ju en del exempel ur verkligheten som stödjer detta. Brottslingar kan förändras genom få befinna sig i lugn miljö och få terapi – det vill säga att på ett noggrant sätt reflektera över och tänka igenom vad man tycker och känner. Om man däremot befinner sig i en stökig miljö, det vill säga ofta är upprörd och stressad, är man troligtvis mindre benägen att ta avstånd från brottslighet och våld. En person som Hitler fick inte med sig folket på sina idéer genom att skriva sakliga debatt-artiklar där han radade upp sina argument, utan tvärtom genom att spela på folks upprördhet vid stora massmöten och med propaganda (som knappast byggde på att uppmana folk att lugnt sitta ner och fundera över sina ställningstaganden). Sedan är det klart att det också fanns en massa vetenskapliga projekt inom nazismen, men i efterhand kan man se att det var mycket ologiskheter där också, och att de krävde en bakgrund av upprörda känslor för att kunna frodas.

Filosofer har visserligen hävdat den här metoden för att hitta vilken mening som ska bort i årtusenden, långt innan nazismen eller modern kriminalvård. Men man har gjort det därför att man iakttagit andra exempel på hur hatiska åsikter ofta frodas i upprördhet, men tenderar att framstå som mindre säkra och viktiga för personen som har dem när man tänker över saken i lugn och ro.

Men för att sammanfatta artikeln: Logiken kan säga om ett antal påståenden att de inte går ihop, utan att något ska bort. Däremot finns det (tyvärr?) ingen enkel och skarp logisk regel som säger vilken som ska bort. Logiken kan också säga att om vissa påståenden är sanna, så måste vissa andra påståenden också vara det. Men det finns ingen enkel och skarp logisk regel för att avgöra påståendens sanningshalt till att börja med.

Och det finns definitivt inga logiska regler som säger ”man ska vara känslokall och elak”, ”man ska döda folk som står i vägen för ens mål”, eller något annat som ondskefulla superdatorer brukar slänga ur sig.

Väldigt mycket av det man vill ha sagt när man diskuterar olika hundfrågor kan sägas antingen med hjälp av speciell terminologi eller också på ‘vardagsspråk’. Fördelen med att använda en speciell terminologi är väl först och främst att man klarar sig med färre ord och kortare meningar. Jag kommer också på två nackdelar med speciell terminologi. Dels att man kanske tänker mycket luddigare än man tror att man gör – ett tjusigt fackspråk kan liksom skyla över en viss luddighet i ens idéer, man kan själv förföras litegrann av sina egna tjusiga fraser istället för att tänka efter ordentligt. Dels kanske man egentligen inte alls sparar tid på kortare meningar, för om man sedan måste ägna någon timme åt att försöka förklara de termer man nyss använde och mota en massa missförstånd om vad de egentligen betyder, hade det ju gått fortare att uttrycka sig i mer vanliga vardagstermer till att börja med.

”Traditionella” brukshundsmänniskor använder väl mest de specialtermer som användes i gamla mentaltestet, och fortfarande används i polisens L-test, som skärpa, hårdhet, vekhet, kamplust etc. Klickertränare däremot använder specialtermer från inlärningspsykologi. I båda fallen tror jag ofta man lurar sig själv att det är smidigt och bra att använda specialtermer istället för att hela tiden försöka förklara vad man menar i vanliga ord, men i praktiken stämmer det oftast inte.

Både de gamla mentaltest-termerna och de inlärnings-psykologiska termerna har det gemensamt att de ofta utgörs av ord som getts en lite annan betydelse än vad ordet har i dagligt tal.

Ett exempel från gamla mentaltestet är ordet ‘hård’. När man i mer vardagliga sammanhang använder det ordet om en person (snarare än ett material) lägger man väl ofta in i betydelsen att personen är aggressiv och hotfull i många lägen, eller så kanske man menar att personen verkar helt oberörd av sådant som skrämmer andra. I gamla mentaltestet stod det för en hund som inte visade några tecken på att minnas en tidigare upplevelse, som hunden faktiskt uppfattade som obehaglig när den inträffade. Det ringar väl in en del av vad man brukar mena om man säger att en människa är ‘hård’ eller ‘en hårding’, men knappast allt. Risken om man pratar om hårda hundar är väl just att associationer till allt det här andra som man kan mena när man använder ordet i mer vardagliga sammanhang, som att inte ens till att börja med reagera på sådant som händer runtomkring, eller vara aggressiv, färgar ens uppfattning om hunden.

Ett exempel från inlärningspsykologin är termen ‘straff’. I dagligt tal använder man väl oftast det här ordet när man diskuterar lagliga sanktioner som fängelsestraff eller böter. Tanken med att straffa någon i den betydelsen är ju att utsätta en person för något som är riktigt jobbigt och därför kan ha en avskräckande effekt. I inlärningspsykologi däremot säger man ‘straff’ om alla konsekvenser som får ett beteende att minska. Anta att jag gillar att lösa sudoku. Då och då chansar jag på en siffra som jag inte är säker på. Varje gång jag gör det, så lyckas jag inte få ut sudokut. Efter ett tag inser jag att det är en dålig strategi och slutar helt med chansningar, skriver bara in de siffror jag faktiskt blivit säker på. I inlärningspsykologiska termer har jag då fått ett straff varje gång jag chansat på en siffra – men i dagligt tal skulle ju ingen använda ordet ‘straff’ i det här läget.

Det är ju inte helt ovanligt att mer traditionella hundtränare påstår att ”en borttagen godis eller att bli ignorerad” aldrig någonsin skulle kunna fungera som straff på deras hundar, eller över huvud taget inte skulle kunna fungera på någon lite driftigare och tuffare hund. Men jag tycker ofta det framgår i sådana situationer att den traditionelle tänker sig att ‘straff’ måste vara något som får hunden att krypa ihop och slicka öronen bakåt. Något för hunden hotfullt och skrämmande. Att säga ”När jag tränar lydnadsmoment använder jag inget annat straff än att ta bort godisen eller bollen” inbjuder till missförstånd, många ‘traditionella’ kommer att uppfatta detta som att hunden ifråga blir alldeles förstörd bara man stoppar ner godisen i fickan utan att ge den. Istället kan man säga till exempel ”När jag tränar lydnadsmoment så är hunden väldigt motiverad att få sin godis eller sin boll. Om hunden gör fel så tar jag helt enkelt undan godisen eller bollen. Alltså, hunden märker att det som han testade nu senast var fel strategi för att få det han ville ha… så då är han ju inte dummare än att han går tillbaka och testar något annat istället, tills han träffar rätt och får sin godis eller boll. Konstigare är det inte.” Visst, man behöver använda fler ord när man förklarar på ‘vardagsvis’. Men det kanske det kan vara värt, om det besparar en att linda in sig i en jättelång diskussion om att man inte måste ha en absurt mesig hund för att kunna köra klickermetoden, om att klickermetoden inte alls förstör aveln genom att premiera absurt mesiga hundar etc etc i all evighet.