Sitter just nu och läser Platons ”staten” (för min undervisning i vår). Där diskuterar han bl a kvinnans roll i samhället. Såhär säger han om detta:

Många tycker att kvinnor och män inte kan ha samma yrken, eftersom de är olika. Och det är ju sant att kvinnor och män är olika. Men en skallig man och en man som har hår – de är ju också olika varandra. Ingen tar dock detta till intäkt för att skalliga respektive håriga män inte skulle kunna ha samma yrken. Anledningen är förstås att hår/skallighet inte har med yrkesskicklighet att göra.

Skillnaden på kvinnor och män är att kvinnor kan föda barn. Men detta verkar inte heller ha något direkt med yrkesskicklighet att göra. När man funderar på om någon passar som t ex läkare, så är ju det intressanta ifall denna person har talang för att lära sig medicin – inte om personen har hår eller skallig, men inte heller om personen kan föda barn eller inte.

Sedan kommer dessutom ett argument från hund-världen, för att driva hem poängen: Tikar och hanhundar är ju också olika på så sätt att tikar kan föda valpar, men inte hanhundar. Ändå är det en självklarhet att både tikar och hannar används som jakt- och vakthundar. Så varför skulle inte samma sak kunna gälla människor?

Bild tagen en kall dag men innan snön kom… Man ser Pietros snygga vinter-outfit ganska bra. Tröjan har en kompis (Kalou som kommenterar här ibland) gjort. Byxorna har jag gjort, och så fleece-fodrade mocka-skor köpta på SoFor Pets. Sen är han varm och go!

Hm, bra att jag lyckades fånga hela gänget just när Bisse pissar på vattentunnan. Charmigt.

Kan ni se dom två hundarna i den här bilden?

Och lilla Pietro som plöjer runt.

Alla dom sista bilderna är alltså tagna på ett vanligt ”kiss-utsläpp”… Då springer dom ut helt nakna i snön. Sen är dom ute olika länge beroende på frusenhet. Logan stannar förstås ute längst. Han drar ibland några varv runt huset full rulle, plöjer fram så snön sprutar… ibland parkerar han också på framsidan för att hålla koll på vägen. Till slut kan det bli så att man måste gå in och hämta honom.

Jag har lite bloggtorka nu, så samtliga bloggar kommer att ta lite semester. Jag är nog tillbaks nästa år. Ha det bra så länge!

I helgen hade vi kusiner på besök. Syskonen Jenny och Pär som är kusiner till oss på mammas sida, samt deras respektive Andreas och Jenny (ja Pär har alltså en sambo som heter likadant som hans storasyster… öht har vi enormt många Jennysar i bekantskaps-kretsen). Hundarna fick jättefina presenter, hundkex och små pip-grisar. Men det sistnämnda fattade hundarna nada av. Dom är vana vid gosedjurs-pipisar, inte plast-pipisar. Jenny gjorde tappra försök att få igång dom, men dom bara stod som frågetecken, och sen gick Pietro och hämtade ett gosedjur istället.

Igår tog jag ut dom små gummi-grisarna och gömde i skogen för lite uppletande. Det gick bättre… fräscht också med uppletande-prylar som inte är i tyg när det är blött och geggigt ute. Men hundarna kunde absolut inte hämta dom i munnen, bara peka med tassen vart dom var. Knäppisarna.

Igår när jag var ute och gick med gossarna passerade vi förbi en tibetansk terrier-kennel som ligger här i närheten. Det är ett pensionärs-par som har den, och dom är på väg att flytta. Iaf så såg jag hur den vita katten med svarta fläckar, som ett antal gånger blivit ivägjagad från vår tomt av hundarna, satt där och slickade sej på tassen. Jag frågade om det var deras katt; jo då.

Den här katten har i perioder haft dille på att hänga under vår husgrund och runt förrådet… tog ett tag innan jag insåg att vi hade möss i förrådet, och såg sambandet. Ett tag oroade jag mej annars för att katten var hemlös, och därför kröp in under vår husgrund. Men sen en dag såg jag den gå in i ett skjul utanför ett helt annat hus här, och fick för mej att den bodde där. Det gjorde den alltså inte, utan var väl bara på ytterligare en jakt-tur. Tibbeterrier-kenneln och inget annat var kattens fasta bostad.

Jag fick reda på att han heter Ruben, och är inte mindre än femton år gammal. Han har dessutom ett litet halsband (som dock tenderar att försvinna in i pälsen) och en örontatuering, så om jag nån gång hade fått chansen att närstudera honom hade jag ju upptäckt att han inte var hemlös… Men som det var såg jag honom alltid bara springandes i full fart med hundarna efter sej. Otroligt spänstig för en femtonåring dessutom, Alexander såg ju honom hopp-klättra över vårt en meter höga staket i flygande fläng när Bissen jagade honom av tomten en gång. När jag nu fick chansen att studera honom i lugn och ro så såg jag att han dessutom var en riktig knubbis… men det hindrar honom tydligen inte.

Rubens husse trodde att Ruben nästan jämt höll sej runt huset, men jag kunde alltså avslöja så är icke fallet. Tvärtom verkar han ha tagit det på sin lott att hålla hela byn mus-fri. Däremot så visste husse att han var en riktig jägar-katt, för han brukade se från sitt fönster hur Ruben jagade på fältet mitt emot deras hus.

Men nu flyttar alltså Ruben. Vad ska hända då? Kommer vi att drabbas av rena mus-invasionen? Hundarna har ju aldrig knipit nån… vi kanske får skaffa en egen kisse så småningom. Vem vet?

Jag kom just hem efter att ha handlat lite, och hundarna fick nåt sorts bus-ryck. Det gick snart över i en konstig lek som gick ut på att jag jagade hundarna för att få tag i dom och gnugga dom på sidorna med händerna, sen jagade hundarna mej och hoppade på mej. Fram och tillbaka sprang vi, hundarna studsade runt i lekpositioner och skällde och viftade med svansarna högt över ryggen, skitroligt var det! Men sen blev läget lite väl upphetsat från Bissens (vem annars?) sida, så då fick jag sätta mej på golvet och klappa lite på allihop. Så lekte vi lite till, sen var det klart.

Det är kul att verkligen leka med hundarna, utan nåt annat syfte än att ha skoj. Men ofta gör man nog detta alldeles för sällan. Istället blir ”lek” bara ett annat namn för ”lydnadsträning”. Man säger ”lek” istället för att poängtera att träningen ska vara kul för hunden… och visst är det jättebra med rolig träning. Men det är ändå skillnad på att träna med nån plan i bakhuvudet kring vilket moment det i slutändan ska bli, och att rätt och slätt leka och lattja. Faktum är att jag tror att hunden också märker skillnad.

Så lydnadsträning i all ära, men fram för lite ren lek också emellanåt!

Kylan kommer – efter advent (aftonbladet.se) Enligt artikeln ska det bli ”kallare” mot slutet av nästa vecka. Fast ”kallare” än detta behöver ju inte innebära nån större kyla.

Vi har fortfarande rosor som blommar… om än i slow-motion. Men det är väl så det är nu för tiden, bara att vänja sej.

Jag tror man tänker helt fel om man föreställer sej att det skulle vara obehagligt att få alla äckliga lukter uppförstorade flera tusen gånger. Felet man gör är då att man föreställer sej att det skulle vara ungefär som ens nuvarande luktsinne men starkare… Men jag tänker mej alltså att när luktsinnet blir så enormt mycket bättre som hundens är, så blir det i praktiken som ett helt annat sinne.

En liten jämförelse: Tänk er en människa som är nästan blind från födseln. Det enda människan kan uppfatta med sina ögon är skillnaden mellan riktigt ljust och riktigt mörkt. Alltså, om det är en strålande sommardag ute, och personen sen går in i ett mörkt rum, så märker personen skillnaden. Och om personen sen tittar mot ett av rummets fönster, så kan hon se liksom en ljusare blaffa i mitten av allt det mörka. Men that’s it, det är gränserna för personens syn. Så självklart har hon inte mycket hjälp av sin syn i vardagen, hon får hela tiden gå med vit käpp, orientera sej efter ljud osv och känsel osv.

Den här personen har ju inte den blekaste aning om hur det är att vara en normalt seende människa, eftersom hon är född nästan blind. Hon kan inte föreställa sej hur det är att faktiskt ha väl fungerande ögon som man kan använda till allt möjligt. Och tänk nu om hon sa ”Men jag skulle faktiskt inte vilja ha samma syn som er andra. Jag skulle inte vilja att ljuset jag upplever var tio tusen gånger så starkt, det skulle ju bara göra fruktansvärt ont i ögonen!”. Vi andra bara ”Men det handlar inte om att ljuset skulle bli tio tusen gånger starkare. Vi kan också sitta i ett mörkt rum och sen titta mot ett ljust fönster utan att det gör ont. Grejen med att ha normal syn som vi har är ju att man kan se en mängd olika föremål, se hur dom ser ut snarare än att bara känna med händerna vilken form dom har… vi kan bestämma avstånd genom att titta, inte bara genom att lyssna och lokalisera olika ljud… vi kan känna igen folk på avstånd genom att titta på deras ansikten och kroppsspråk, inte bara genom att lyssna på deras röster… vi kan läsa, vi kan titta (inte bara lyssna) på TV… etc etc etc.” Den nästan-blinda-från-födseln bara ”Öh?”. För hon kan omöjligt fatta vad bra syn skulle innebära, om det inte handlar om att ljusa blaffor blev tio tusen gånger ljusare. Okej, vi kan säga allt vi sa ovan till henne, men det betyder ingenting för henne, för hon har ingenting att relatera detta till.

Jag föreställer mej att vi förhåller oss till hundarna när det gäller luktsinne, på samma sätt som den nästan-blinda-från-födseln förhåller sej till oss när det gäller syn.

Då menar jag ”lukta” som aktivt verb alltså, om man kunde få ha deras luktsinne och använda det en dag.

Jag tänker ofta på det, dels när vi tränar spår och sök, dels när man går på stan som vi gjorde idag och man ser hur hundarna drar in en miljon dofter…

Filosofen Thomas Nagel har skrivit en artikel som heter ”What is it like to be a bat?”. Han menade att detta är exempel på en fråga där svaret ligger helt utom räckhåll för oss. Det finns förstås ett svar på frågan ”hur är det att vara en fladdermus”, för fladdermöss har ju hjärnor dom också och upplever på nåt vis sin tillvaro. Men kunskapen om hur det är att vara en fladdermus ligger för alltid bortom mänsklig fattningsförmåga, för vi kan inte föreställa oss hur det skulle vara att ha t ex deras ekolods-system. Det är ju ett helt annat sinne. Försöker man föreställa sej hur det skulle vara, så tänker man sej bara att det skulle vara ungefär som att kunna se i mörkret… men eftersom det är ett helt annat sinne än synen så är det väl helt fel.

Jag brukar tänka att man inte behöver gå så långt som till fladdermöss för att hitta en art vars upplevelser är omöjliga att helt och hållet föreställa sej. Det räcker med hundarnas luktsinne. Visserligen har vi luktsinne själva, men eftersom hundarnas är så enormt mycket bättre än vårat så blir det i praktiken som ett annat sinne. Man kan lätt föreställa sej att man ökar känsligheten i sin näsa tills alla lukter känns mycket starkare än förut, men det skulle ju inte alls innebära att man hade hundens förmåga. Tänk hur dom kan plocka ut en väldigt svag lukt bland en massa starka lukter och helt enkelt välja att fokusera på den svaga… tänk hur dom kan känna lukten av en figge fast vinden blåser bortåt. För att inte tala om specialhundar för olika områden som t ex kan känna att en människa ligger flera meter ner under vattnet, eller känna att nån har stoppat små mängder knark inuti el-ledningarna i motorn på en bil. Tänk att få så mycket information om sin omgivning… genom näsan.

Nä, det går inte att föreställa sej hur det skulle vara… men fascinerande är det.

Idag blev det en tur på stan med alla hundarna, och träffa svärmor helt kort. Dom har inte varit i innerstan på evigheter… jag trodde nästan dom skulle drabbas av total information overload i sina små hjärnor från alla intryck. Men dom verkade minnas hur man åker t-bana och uppför sej på stan, så det gick fint. Och alla tycker jycksen är så söta… dom blev fotade av turister i gamla stan, beundrade av tanter på tåget, och så blev vi fotade av en snäll tjej som jobbade med en film-inspelning vid Söders Höjder. Hon bad oss vänta med att korsa gatan tills dom filmat klart en scen, och sen tyckte jag att hon som tack för visad hänsyn kunde ta några kort på oss… det gjorde hon så gärna, och hon tyckte hundarna var så söta.

Jag ville ha nån bild där hundarna liksom såg lite ”naturliga” ut… inte satt stelt uppställda, som på dom flesta bilder jag har av dom. Men tja… vet inte hur bra det blev. La upp alla tre bilderna iaf, den som tittar bort på ena bilden tittar fram på andra.

Här är dessutom ett kort jag tog av mej själv, med min typiska fotar-mej-själv-min:

Den här minen kommer sej av att jag koncentrerat försöker undvika att titta in i blixten, för gör jag det kniper jag ihop ögonen nåt enormt på kortet. Det är därför jag alltid ser så fjärrskådande ut när jag fotar mej själv (ifall nån har undrat, haha, som om ni inte hade bättre saker att ägna er mentala energi åt).