Jag trotsade min feber igår för en vinare och singstar hos Linda. Därefter styrde vi klackarna mot stan och det lilla den har att erbjuda.

Det är konstigt när jag går ut, det är som att jag representerar något förflutet. Alltid kommer gamalt groll upp till ytan när man träffar människor man bara morsar på när man är ute. Jag vill inte vara det förflutna längre, jag vill utan någon sorts försiktighet vara här och nu. Jag vill inte vara de ansikte som för tankarna till min dåvarande pojkväns död. Jag är förbi det.
Jag glömmer ingenting, men jag sörjer inte nu och inte igår heller.
Jag är som aloe vera, jag självläker. Och jag är okej. Tankarna är på livet, och har alltid varit.

Nu till det roliga, jag var både en torsk och fena på singstar. Det var helt klart överraskande roligt och jag vill testa det flera gånger.
Jag håller på och längtar ihjäl mig till Göteborg, tiden är verkligen rätt.
Revanch i Göteborg.

Mitt hjärta rusade imorse, skitläskigt, jag vaknade av att det bankade jättehårt och riktigt snabba hjärtslag som mer malde på än andades.
Tror det här med alkohol är dåligt, dåligt dåligt. En Boyzone-medlem dog natten till idag eller hur det var, i sömnen efter ett par drinkar.
Man borde vara vaksam.

Blir det en välförtjänt biskvi nu när bakisen lagt sig, sofie?

Aha,aaaa yeeaaaaaaah!

 kort inflik senare: Ät inte biskvier om ni är bakfulla, ett råd till folket

+

Sally sådde ett frö för flera år sedan och ur den fröet blommade Doris fram, flera, flera, år senare.

JAG SÄGER SOM ANDERS BAGGE:

JAG SÄGER INGENTING.

En mans värsta mardröm är att förlora potensen. Alla kopplingar till mannens maskulinitet och existensgrundval går genom den. Åtminstone i mannens ögon. Och i det ögonblick då förlusten slår ner som en bomb, är det helt oväsentligt med försoning, alternativt kel och positiva tankar om att livet går vidare. Livet är, som mannen känner det, slut. Basta!

Duuuuuuuuuudes, vad är grejen?
Jag älskar denna träffsäkra, starkt vridna text. Den stämmer på pung och fitta! (punkt och pricka).. Kanske?

Källa: ad.nuform.se/annonse11/microsoft/80264

Jag är så jävla dålig på att låtsas om att jag är okej. Måste bo en enorm känslomänniska i mig. Jag har inget stoneface, det syns igenom, det rinner igenom. Jag måste ta teaterlektioner snart.

Sitter med feber och lyssnar på Dr Hook. Käkar M&m´s choko.

Jag struntar i om Obama fick fredspris, det är ju lite som en norgehistoria.
Det finns viktigare saker att oroa sig för, eksem till exempel.

let me rub your tired shoulders

Nyss hemkommen från min polska bästis Irra, som blivit 50 idag. Kalaset blev succé och det kom några arbetskamrater som livade upp emellan.
   Innan jag åkte fick jag ett mail. Jag hade vunnit en parfym och Charlotte Perrelli hade valt ut mig. Jag hade motiverat hur en LOLA var, och jag hade vävt in att det bor en LOLA i mig. Det vill säga:

Lola är självständig, stark, bubblig, spontan, tokig och vimsig, men självsäker. Hon är mitt numera jag. Sen slängde jag med en bild vilket efterlystes, som skulle gestallta det. Jag valde en gammal favorit. När jag fyllde 22 år.

charlotteperrelli.chic.se/ TROR NI JAG ÄR MED I HENNES BLOGG?!

Åter till kalasandet. Det bjöds på sedvanlig smörgåstårta som Irra fixat. Hon är händig på alla fronter så smörsgåstårtor är nog det bästa man kan få smaka på. Makrillsfyllning krabba och kräftstjärtar, räkor och sparris. På det en fabulöst bra tårta, egendesignad men med en extra kraft från göteborg.

 

Koncentration

Jag och mamma, rår man på de finska generna tro?

De pratades om Bo kaspers orkester som vi ska se i Nov, om de manliga stripporna som uteblev, om jobb och åldersnojor.
På fredag åtestår min present, dans till the casanovas. Lite kul sådär, inget allvarligt, unna henne lite danser och frossa i karlar. Det ni!

”Jag gillar din blogg, och sättet du skriver på. Känns som andetag.”

Jag har nog sedan en tid tillbaka tänkt skriva ett inlägg om särskrivningar. Det är alltid på tapeten och ca 8.000 är emot det, och jag är 1 av 10 som är för. Hur kan det finnas 8.000 som älskar att briljera över andra och bara 10 människor som faktiskt inte gör det? Nu är detta bara en jämförelse mellan grupperna för – och emot på facebook.

Det kommer alltid finnas dyslektiker. Vi kan inte ta bort särskrivningar och det borde inte vara rimligt att man begär det heller. Jag tittade på ett humorprogram på tv 3 där Tomas Järvheden började snacka om språkpoliser. Han gestalltade att språkpoliser klubbar ner för att nån stavar fel. Tyckte det var slående. I grund och botten handlar det om att briljera själv. 

Tänk hur det är att vara ensam att tänka som jag gör. När resten bara ser ner på dem, och jag vill lyfta fram dem.

Citerar en kille med skrivsvårigheter. www.submarint.blogg.se

För språkpoliser är det inte bara en nödvändighet att rätta de som har svårt med något, nej de ska också glänsa och tro att de är något genom att skriva mer byråkratiskt. Desa polisen är det inte tillräckligt att trycka ner de som inte anses vara i deras klass.

Men språkpoliser lär oss, bullshit. Det är en sak att verkligen försöka hjälpa en annan än att dumförklara. Om en person verkligen säger till mig, ”Anton, du kan tänka på detta nästa gång” är det en helt annan sak, då är man snäll och försöker hjälpa. Men om en person säger ”Anton, jag hatar alla som särskriver och du gjorde det nyss” är den personen en äkta språkpolis.

Ni hittade säkert hans stavfel, öva på att de faktiskt inte gör ett jävla skit. Och respektera människor istället. Den här 18-åringens motto är
”älska hela världen”

Jag är snart beredd att slåss för dessa människors rättigheter.

Jag hittade min urgamla kärlek, Musse, (med betoning på att bara jag gillat honom i smyg)´s blogg. Han bloggar om sitt nya singelliv, om jag tolkar titeln på bloggen, rätt. Han fotar platser han varit på med sitt ex. Han saknar henne överallt. Jag kände precis likadant för 5 månader sen. Det är nyttigt att må sådär dåligt, att kräkas känslor varje dag och inte få ett skit tillbaka. Det är grejer det. Jag lovar.

Fan den som ställer sig på mig nu. Den ska få skavsår. Den ska få tusen nålar. Den ska få önska att han aldrig träffat mig. Närå, jag bara skojar – Jag är sjukt ödmjuk, jag skulle antagligen bara gett honom ett leende och gått och aldrig återvänt.

Musse är 37 år. Om ni tittar på Musse så ser han ut som Pippi Långstrumps apa Herr Nilsson. I den åldern är kärleken mer omständlig. Avancerad och delade viljor. De var säkert förlovade eller gifta. 
Jag är fortfarande singel och inte förlovad. Det är lättare.

 Jag ville egentligen bara länka till Musses blogg. Hela idén är vacker liksom nästan kuslig. Men jag förstår honom, man vill inte släppa taget, men man kommer till slut ut på en annan sida av livet som kommer rå om en, belöna en. Och vet ni? Jag är där nu.

Besök Musse enresautandig.blogg.se/

”Medan vi plockade ihop våra saker och betalde frågade mannen på dålig engelska var vi kom ifrån. Utan den minsta tvekan svarade du ”the shit”. Du var så rolig.
   Nu när jag sitter här själv funderar jag på om jag verkligen är ”the shit” utan dig.  ”

”Nu när jag ligger här själv njuter jag av det mer än jag någonsin gjort. Jag njuter av att känna mig ensam. Det brukar jag inte göra. Men det är just därför jag gör den här resan. För att lida ut dig. Den här resan gör jag med dig. Fast du är inte med.”

Mamma: Har han en underläpp?

Sofie: Nej, han har två.

Hihi, så kan det gå! Jag tänkte fel, vi stannar där.