Om jag någonsin sagt att jag gillar hundar skulle jag vilja ta tillfället i akt att ta tillbaka det påståendet. Jag tycker INTE om hundar. Med undantag från min egen hundfamilj, förstås.

Varför jag kommit till insikt med detta är därför att jag för närvarande ofrivilligt är sambo med en riktig, livs levande hund. En hund som i måndags blev utkickad från sitt hunddagis på grund av brist på hyfs och överskott av energi. Lucky me som har en dreggelhög framför mig så fort jag öppnar dörren.

Idag när jag kom hit efter jobbet blev jag i vanlig ordning nervält på golvet av detta loppbo. Rullar runt på golvet för att skydda mig från att bli slickad på armarna och i ansiktet. Jag misslyckas. När hunden ödslat några kilo saliv på mig roffar den tag i min väska med sin snuskmun och springer runt hela huset. Jag springer efter och gormar ”släpp” och ”loss”. Hunden varken släpper eller lossar. Vi har istället dragkamp. Jag vinner till sist och tar min salivfyllda handväska under armen och älgar iväg mot mitt rum. Utanför min dörr kliver jag i en våt pöl med hundurin. Två gånger. Tackar hunden med en blick som kommer ändå från hjärtat. Hoppar in i duschen och gnuggar mig noggrannt. Går i handduk mot rummet och ser i ögonvrån hur hundskrället kommer i full fart. Fan. Mina nytvålade ben berikas återigen med 14,5 kilo hunddreggel. Jag väljer att ta dagens tredje dusch.

Om jag mot all förmodan någongång i framtiden börjar knorra efter hund, var god ta ditt medmäskliga ansvar och påminn mig om att min hud blir skrumpen av tre saneringar om dagen. Och att jag tycker att dreggel är äckligt.