Ecoloove presentation (only in Swedish) from Nerd Café at Technical museum in Stockholm,  1 st of October 2009.

Autumn 2009 the exhibition Womens invenions started at the Technical Museum in Stockholm. The exhibition concists of one national and one international version which are touring in Sweden and Europe currently. Ecoloove is very proud to be part of both exhibitions with video about the project and model in scale 1:5. Below some press pictures from the exhbition:

Photo: Anna Gerden

Photo: Anna Gerden

Photo: Anna Gerden

Village women is talking about the usage of her newly installed Ecosan toilet. Only in Gujarati currently. Industrial design student Parag Deshpande from Bangalore is translating my questions.

Det här projektet går så mycket över förväntan just nu så det är helt otroligt. Det är väl något slags indiskt meditativt flow jag har lyckats komma in i tack vare all positiv energi som finns på den här sidan jorden (trots fattigdom och elände)..

Jag ville göra ekologisk toalettresearch, men språket var en tröskel för mig. Då dök en indisk industridesigner, Parag, upp, som researchade samma ämne, exakt samtidigt och just då i min stad, Ahmedabad. Jag hängde på honom på hans vidare research söderut. Där, i nästa stad för researchen, Pune, träffade jag den halvkända arkiktekten Sourab som har uppfört flera ekologiska toaletter i byar i samarbete med lantbruksfamiljer. Sourab i sin tur tillverkar enkla men välfungerade urinseparerande toaletter (jag har testat) i sin pappas plastfabrik. Just nu hade han bara ett exemplar som var avsett till ett toalettprojekt som dragit ut på tiden. Men ja, jag kunde få köpa den toaletten. Så jag lämnade Pune med en tolaettpanna under armen till priset av 140 svenska kronor.

Containers för fekalier och urin, vad använda till det? använd sådana här gamla oljecontainers, menade Parag, det har använts i flera tidigare projekt och fungerar bra. Över en chai på skolcafét fick jag designstudenterna reda på att the Sunday market nere vid floden antagligen är platsen för att hitta sådana begagnade. Söndag morgon var jag uppe med tuppen och passerade skolmatsalen – gissa vad jag fann där utanför? En hög gamla oljecontainers. Medans jag skyndade upp till skolmatsalens kontor kom den blivande ägaren till containersarna med sin truck.. fick hjälp med hindin att förklara, tilldelades två containers..

Nu är jag innehavare utav:

1 st dam cykeltrehjuling

5 st lådor med vita enkla kakelplattor

1 låda blåvit kakelborder

1 urinseparerande toalettpanna

2 olje containers

Photo: Minna Loft

Min trehjuling är färdig! Jag testar på gatan. Folk börjar hurra och alla tittar på mig. Jag undrar så vad de tänker. // My three wheeler is ready! I test it on the street. People start to cheer and everybody looks at me. I’m really wondering what they are thinking.

Photo: Annamaja Segtnan

Minna är från Australien och en utav mina fem roomies på hostellet. Hon har just kommit till Indien och var sugen på att titta på staden utanför muren till designskolan och följde med mig till cykelfabriken i den gamla delen av staden.  // Minna is from Australia and is one of my five roomies on the desgin school hostel. She just came to India and came along with me to the cycle factory in the old part of the city.

Photo: Minna Loft

Det här var dagen då jag för första gången blev påkörd. Jag missade att titta åt alla håll samtidigt när jag passerade gatan och en cykel drämde rakt in i mig. Med det gick bra. Inga skador på vare sig cykel, cyklist eller mig. // This was the day when I first time got run over. I missed out on looking at all directions at the same time when crossing the street and a bicyle walloped straight into me. But I was’nt hurt, nor were the cyclist or the bicycle itself.

Photo: Annamaja Segtnan

Ser inte mycket ut för världen, men det här är alla delarna till protptypen så här långt. // Doesn’t look like much to the world, but this is all the pieces to the prototype so far.

© Annamaja Segtnan

Sketches // Sketches

Jag åker till Danapith market i Ahmedabad för att beställa en trehjulingcykel dammodell. En trehjuling är en slags transportmedel via cykel. Svetsad stålkonstruktion med träflak. Jag ska göra lite specialbestälning för min mobila toalett prototyp.

- Gammaldags damcykel ska det vara, har ni det? säger jag.
- Ja då, så här ser den ut. Pekar på cykeln på bilden.
- Nej inte i rött med mönster, bara plain.. svart classic.. Fabriksföreståndaren svarar att han har det och ja han ska använda det..

Foto: Annamaja Segtnan

Nybyggda flak i trä. Byggs direkt på gatan! Billig lokal nah?

Foto: Annamaja Segtnan

Man kan få flaket och cykeln dekorerat med sitt eget val av färger så här fint. Jag ska dock inte gå på ett färgglatt indiskt utseende, min prototyp kommer se mer västerländsk ut designmässigt, eftersom målgruppen, fattiga kvinnor i slummen föredrar massproducerad designad ”look”.

Foto: Annamaja Segtnan

- Då skippar vi ramen i runt till er, den behöver ni ju inte, säger affärsföreståndaren i blå skjorta på bilden.
- Ja precis, bara ramen, vi stabiliserar den själva. Säger Mr Franklin. Jag håller med med kameran i högsta hugg!

Foto: Annamaja Segtnan

Fortsättning följer..

Från att söka samarbetsorganisationer har jag nu börjat leta efter delar till prototyp. Huvudsyftet med att göra prototypen är att se om målgruppen kan tänkas acceptera produkten. Utseendet är nästan lika viktigt som funktionerna. Målgruppen, fattiga kvinnor i slumområden föredrar (enligt min dock ganska minimala research bestående av fyra besök i olika områden och dubbelt så många intervjuer) ett massproducerat utseende.

Jag hämtar upp min nyinköpta urinseparerande toalett från bagagebandet på flygplatsen i Ahmedabad. Flighten var från Mumbai.
Foto: Angela Gonzales Sierra

- Nej vi har inga begagnade cykeltrehjulingar. Nej vi vet inte vilken shop ni ska leta på. Jag och min kompis från designskolan går vidare till nästa shop. Då kommer en kille från lagret springande med ett nytt hett tips. Han vet var ni ska titta.
Foto: Annamaja Segtnan

Jag testar en av skolmatsalens trehjulingar. Det är lite vingligt men jag får in snitsen ganska snabbt. Eventuellt kommer den jag använder i min prototyp vara utav dammodell, eftersom det framförallt är kvinnor som ska cykla den. Om det påverkar stabiliteten är frågan. Tyvärr finns det inga trehjulingar uppförda med damcykel, så kan jag inte testa innan.

Foto: Okänd snäll förbipasserande

En liten del av interiören planerar jag att använda kakel till. Målgruppen vill att toaletten ska upplevas så lik som möjligt en riktig toalett. Här väljer jag en blå bård till de enkla vita kakelplattor. Valet föll på den nedersta i mitten.

Foto: Annnamaja Segtnan

Området där jag och Kundho (som är min kollega från företaginkubatorn) besöker den här kvällen för att hitta kakel ligger långt ut från Ahmedabad, längs motorvägen till den närliggande staden Baroda. Fabrikerna som tillverkar kakel ligger i närheten. Det är jättebilligt, kakelplattor för 3 rupees, mindre än 50 öre. Bredvid affären vi besöker håller en ny affär på att byggas, det svetsas för fullt.

Foto: Annamaja Segtnan

Dagen efter jag varit på Gandhi Ashrammet kom Parag dit. Parag är industridesignstudent från Bangalore och hans masterprojekt består utav att designa själva toalettpannan, för att sortera urin och avföring samt bidé. Ishwar Patel på Gandhi Ashrammet sammanförde oss. Ni kan ju åka tillsammans till Bhavnagar och gå på konferansen tillsammans?

Det blev ingen konferans, den blev inställd, men Parag hade andra planer med besöket i Bhavnagar. Vi åkte till en by där det finns ekologiska toaletter. Dagen efter följde jag med Parag till Pune, som är en stad nära Mumbai. Där besökte vi ännu flera ekologiska toaletter installerade i byar.

I en av filmerna förklarar jag hur en ekologisk toalett fungerar.

I en annan visar jag hur man använder den.

Foto: Annamaja Segtnan

Foto: Parag Deshpande

Jag träffade en sanitetsexpert på ett Ashram – vad känd han var.

Resan dit var lång med autorichan genom hårt trafikerade gator. Ljudnivån från tutor – öronbedövande. Som vanligt tryckte jag min sjal mot munnen för att undvika att andas in alltför mycket partiklar.

Vid flodens strand i den västra delen av staden uppenbarade sig till slut Ashrammet. Gandhis Ashram. En park, utspridda byggnader över ett stort område. Ett museum och en utställning om Gandhi liv och Gandhis tillvaratagna minimalistiska kontor. Andra byggnader på området används till olika organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter och människor i slummen.

Jag ringer min kontakt som jag ska möta och får inget svar. Letar mig fram till en liten souvenirbutik. Får en enkel men alldeles för odetaljerad vägbeskrivning. Efter lite runtfrågning i parken med min knappa hindi hittar jag dock rätt. På tredje försöket att uttala namnet på min kontaktperson uppfattar kvinnan i receptionen vem jag söker och visar mig till rätt kontor.

Barfota på golvet hittar jag min kontaktperson i något som ser ut som ett inofficellt möte – ihop med några volontärer, indiska och västerländska. Hon förstår snabbt mitt ärende – ekologiska toaletter för kvinnor och slumområden och hänvisar mig till en man i min egen ålder, Madhu.

På vägen ut från byggnaden hjälper Madhu vant en man med missväxt och därfört svårt att gå, uppför en trappsats. Madhu berättar att han lämnat sitt vanliga mediajobb i Delhi för att arbeta med något meningsfullt. Han är anställd för att arbeta med media för organisationen. Jag vet med ens att jag träffat en mycket ovanlig indier. I Sverige uttrycks ofta viljan att få jobba med det jag gör. I Indien är det alls inte lika vanligt. Det är synd eftersom möjligheten finns bra mycket mer nära till hands i Indien än i Sverige.
 
Utanför en massiv stenbyggnad tar vi av oss våra flipflops. En äldre man sitter vid kortsidan av ett mycket stort bord – tydligen ett skrivbord. Madhu gör en gest som att kyssa hans fötter. Tidigare erfarenhet av att ha ombetts kyssar äldres fötter får mig att gissa att det är detta som sker. Några ”namaste” med händerna ihop till kollegorna. En handskakning med Ishwar Patel – mannen vid det enorma skrivbordet. Vi börjar prata. Plötsligt förstår jag. Eller tror mig förstå, snarare. Framför mig sitter mr toilets himself. Den här mannen har gett miljontals indiska kvinnor ett bättre liv (med tillgång till toalett!). Men det visar sig att det inte är den man jag tror att det är nämligen, dr Bindeshwar Pathak, utan en mindre känd man, men som gör exakt samma sak och har gjort det under ungefär samma period och i ungefär samma omsträckning. Jag har blandat ihop dem – Dr Ishwar Patel och Dr Bindeshwar Pathak. Min vördnad är omättlig. Känd eller inte känd.

Jag visar min presentaiton för Ishwar och han gillar projektet skarpt. Han ringer sin kompis som är chairman på National Sanitation and Enviroment Improvement Foundation. Kompisen hämtar mig inom en halvtimme med sin chaufför. Vi åker och tittar på de offentliga toaletter organisationen uppfört på statliga sjukhus för patienternas anhöriga. Ungefär 30 000 anhöriga besöker sjukhuset per dag. Vad alla dessa besökare gjorde innan de här offentliga toaletterna uppfördes frågar man sig verkligen. De måste ha uträttat sina behov utomhus i anslutning till sjukhuset. Patienttoaletterna räcker nämligen inte till för anhöriga.

Jag känner mig som en inspektör av de offentliga toaletterna. Tittar här. Tittar där. Så rent. Jättrent. Inspektör vill jag inte vara. Men jag är mycket intresserad. Fascinerad. Det är kvinnor och män som har det yttersta ansvaret för vardera offentlig toalett på cirka 20 toaletter och sex duschar. Det är glada, gillar sitt jobb. Viktigt jobb. Deras arbetsgivare – mina guider, behandlar dem som likasinnande. De skrattar ihop med sin chef. Bjuder på Pepsi. De bor i närheten till de offentliga toaletterna. Jag ser kvinnans två döttrar som sover middag på golvet i bostaden. Vi avslutar dagen i organisationens kontor i den gamla delen av staden. Där får jag träffa chefen för organisationen, Shri Sooryakant Parikh. Han hälsar mig munternt med ett skämt – de har satt på AC:n eftersom de hörde att de väntar besök från Sverige:

– I Sverige vet jag att det är mycket kallt, berättar han.

När jag lämnar kontoret timmar senare har jag med mig mycket. Några kompendium, så klart, men framförallt en enorm framtidstro på mitt projekt. Det är realistiskt. De gillade det. Vad kostar det? När kan du börja tillverka? Vi är på jakt just efter detta.

Behöver jag säga att det här var en fantastisk dag? Det är som att lyfta på en sten ibland, titta under, som Baloo i djungelboken. Plötsligt uppenbarer sig ett träd av möjligheter – jag tittar närmare och följer alla trådarna.

Offentlig toalett på Civic hospital i Ahmedabad. Foto: Annamaja Segtnan

I kassan till den offentliga toaletten säljs förutom toalettbesök (1 rupee) även tandkräm, tvål och schampo. Foto: Annamaja Segtnan

Min guide, kompisen till Ishwar Patel ”on the go”. Foto: Annamaja Segtnan

Nihilma är ”carekeeper” av en grupp toaletter på ett sjukhus. Hon har fem anställda. Det är hennes ansvar att det är rent och snyggt. Hon och hennes familj bor i anslutning till de offentliga toaletterna. Här har jag fotografera henne i hennes hem. Foto: Annamaja Segtnan

Jag tillsammans med chefen för National Sanitation & Enviroment Improvement Foundation, Shri Sooryakant Parikh. Foto: Jayesh Bjai.

Ingången till kontoret i gamla stan i Ahmedabad. Foto: Annamaja Segtnan

Tidigt lördag morgon satt jag utanför tvättstugan på campuset och väntade på att min tvätt skulle centrifiguera klart när en tjej hastigt satte sig på huk på andra sidan muren. Genom stängslet på avstånd såg jag att hon hade gul kurta på sig. Plötsligt hördes en moped på avstånd och tjejen gjorde blixtsnabbt klart sina toalettbehov och försvann från platsen.