Känner att jag har en rädsla för att förändras, även om dessa förändringar skulle vara till det positiva. Förändringar skulle ge mig andra krav och andra förutsättningar. Och nånstans i det undermedvetna tror jag att det gör mig rädd. Önskar att det bara vore så enkelt som att bestämma sig och så göra det. Men av någon anledning fungerar det inte för mig. Frågan är hur jag ska ta itu med problemet, och våga förändras till det bättre.

Nu har jag satt upp ett mål med min träning. Nånstans trodde jag att när jag fick veta att jag kunde bli av med min diabetes om jag gick ner i vikt, att det skulle bli min motivation. Tyvärr har det inte fungerat så som jag trodde. Det gick superbra i början, men nu går det inte alls. Vet ju att när jag mår dåligt så tröstäter jag, och det har jag gjort mycket den senaste tiden. Om man kunde omvända det och träna istället… för det skulle få mig att må bättre, det vet jag.

Det sjuka är att inte ens när jag ser att jag går ner fast jag äter massor som jag inte borde så kan jag finna motivationen. Om jag började motionera och åt mindre sötsaker skulle jag gå ner massor. Jag funderar på att kontakta läkare för att få hjälp med bantningspiller. Blev erbjuden det förut men fick då tacka nej för att jag inte kunde svälja tabletter. Nu börjar jag kunna det, vilket är nåt så stort för mig tänk att kunna ta en huvudvärkstablett utan problem. Och varför skulle jag inte då ta den chansen, ta alla chanser jag kan för att bli smalare och må bättre.

Nu har jag iallafall satt upp ett mål för min träning. Jag och brorsans tjej ska åka tjejvasan nästa år. Först skulle vi satsa på Vasaloppet direkt. Men med tanke på hur fruktansvärt otränad jag är och att jag inte åkt skidor på säkert minst 15 år så skulle jag nog aldrig klara det. Känns bättre att sätta upp ett mindre mål och verkligen klara det än att sätta upp ett stort och misslyckas. Så nu ska det börjas träna. Dels promenader och lite träning hemma men främst börja uttnyttja gymkortet som ligger i plånboken. Ska försöka att varje söndag sätta upp tidewr för när jag ska träna nästkommande vecka. Det ska bara gå!!

Trodde verkligen inte att det skulle bli problem att sluta med medicinen, då den inte hjälpte. Men där hade jag fel, när det gäller båda sakerna. Det verkar som medicinen faktiskt hjälpte på sätt som jag inte var medveten om. Jag upplever nu, en vecka efter att jag slutade med medicinen, att jag sover sämre. Inte dåligt, men sämre än förut. Jag vaknar mycket mer och är oroligare. Desutom har jag fått nåt konstigt katastrof tänkande som jag kanppt minns att jag hade innan jag började med den. Jag menar då när nåt hemskt bara ploppar upp i huvudet, att det ska hända en olycka eller liknande.

Idag har även varit en seg dag och jag mår inget vidare. Tror dock inte att det beror på medicinen, utan det är bara så det är. Men som terapeuten säger, man kan inte må bra och vara på topp jämt. När jag lägger mig för att sova ikväll, gör jag det med föreställningen om att det är bättre imorgon. Jag måste ha tilltron till att det blir bättre. Jag vägrar att gå tillbaka till hur det var.

Just nu känns beslutet att sluta med medicinen inte så där jättebra. Men det är ändå det jag vill. Att börja med den jag har ätit är dock inte ett alternativ då den har viktuppgång som vanlig biverkning. Jag måste ju gå ner, så nån sån medicin kan jag inte äta, då måste det vara en utan den biverkningen. Men jag ska klara detta ändå.

Det sjuka är hur man fungerar när man mår så här dåligt. Vad gör jag?? Jo, går och handlar massa onyttigt. Det hjälper mig ju inte alls utan gör bara allt värre. Jag som har kämpat så hårt för att gå ner börjar nu frossa i söta saker. Vilket ju också får sockret att stiga. Så det blir en ond spiral. Hoppas verkligen att allt känns bättre imorgon igen.

Idag har jag gett mig själv den första belöningen. Jag har förhandsbokat den nya säsong av Greys Anatomi på dvd. Detta för att fira att jag idag när det var dags att väga sig hade kommit under 90 kg. Betyder att jag gått ner 4 kg sen precis efter sommaren. Känns väldigt motiverande, då jag ätit mycket som jag inte borde.

Den här veckan ska jag fortsätta med motion, minst två gånger i veckan. Jag ska också försöka låta bli allt som man inte borde äta. Har blivit alldeles för mycket av det den här veckan. Men en ny vecka och då ska det bli annorlunda.

Har inte mått så bra under helgen, haft stora problem med magen. nånting säger mig att det är allt sötningsmedel. Så ska äta betydligt mindre av det. Har mått illa och inte kunnat äta ordentligt på två dagar. Så fort maten kommer så kommer illamåendet, eller om jag rör för mycket på mig. Funderade ett tag på om det var maginfluensa, men det känns inte så. Antingen medicinen eller sötningsmedlet… känns som sötningsmedlet då jag mår illa så fort jag känner lukten av yoghurten. Så blir att försöka undvika det och hitta alternativa lösningar utan för mycket socker eller sötningsmedel. Mår bättre nu iallafall.

Allt detta har gjort att jag kännt mig lite deppig. Nästan så att jag ifrågasätter mitt beslut att sluta med medicinen. Men känns som att det måste vara en ren tillfällighet då medicinen inte hjälpte alls på typ 7 månader. Gäller bara att hitta sätt att ta sig ur det tuffa utan att sjunka förlångt. Och det tänker jag göra, utan medicin.

Nu är det verkligen dags att ta itu med min övervikt. Diabetesen fick mig att vakna lite. Man vet att man inte ska äta som man gör och tror att man förstår konsekvenserna. Jag gjorde det tydligen inte. Resultatet av min livsstil blev diabetes. Visst, det ät ärftligt också, men jag kan se att mitt sätt att leva har bidragit till att jag nu har diabetes.

Att inse sanningen var tufft, men att göra alla livsstils ändringar som behövs är ännu tuffare. Det handlar om att bryta vanor och börja tänka på ett annat sätt. Jag inser vad jag måste ge upp, men det är svårare att göra det. För mig har sötsaker varit så vanligt, och nu kan jag inte äta för mycket.

Det svåraste var att hitta ett frukost alternativ till juice och macka. Jag insåg att juicen inte var bra, men hade ingen anning om att 2 dl innehöll 8 sockerbitar. Det spelade heller ingen roll att det stod att det inte var tillsatt socker, för det får det visst inte vara i nån juice. Alternativet blev macka och yoggi mini. En yoghurt med sötningsmedel istället för socker. Sötningsmedel får tydligen inte blodsockret att stiga så mycket. Vilket gör att jag också kan äta lite choklad med det i. Vet inte om jag tror på sötningsmedel, tror naturligt är bättre. Men just nu måste jag tänka på blodsockret, det är viktigast.

Äntligen verkar jag ha kommit över biverkningarna av medicinen jag äter. Vilket känns oerhört skönt, blodsockret ligger också bättre än på mycket längre. Hoppas nu bara att jag klarar mig utan att få ökad dos. Denna medicin gers när kroppen producerar insulin men inte klarar av att ta upp det. Detta kan vara överviktens fel. I mitt huvud föds då naturligtvis tanken ”tänk om diabetesen försvinner om jag blir av med övervikten”. Detta har fått mig att besluta att det nu är dags att ta itu med detta att gå ner.

Vägde mig idag och jag har gått ner nästan fyra kilo sen precis efter sommaren. Det är oerhört skönt och inspirerande att se att det går. Om jag nu börjar träna regelbundet och tänka lite ytterligare på kosten så borde många fler kilo försvinna.

Jag har fattat ett beslut. Känns som jag gjort det många gånger. Men av någon konstig anledning är det lättare att fatta ett beslut än att verkligen hålla det.

Men jag inser att jag måste göra ett val, ett val att må bra. Det hjälper inte att tycka synd om mig själv eller alltid utgå från att jag mår dåligt. Känner att jag stundtals har en sån negativ attityd. Detta ska jag nu försöka ändra, jag ska välja att må bra. Jag ska försöka se lösningar istället för problem. Jag ska också försöka bryta mina depressioner så jag kan leva det liv jag vill.

Jag vet att det inte kommer att bli lätt. Är väldigt svårt att bryta mönster och vanor. Det kommer inte gå på en gång, men jag måste ändå börja försöka. Börja med att se det positiva och sluta gömma mig. Imorgon ska jag försöka göra nåt som jag inte gjort på väldigt länge, gå och simma. Det känns jobbigt bara jag tänker på det, men känner att jag måste kunna gå utanför ytterdörren och göra saker. Jag måste leva. På osndag blir det också bio, Harry Potter, så det känns som en bra början.

Var på seminarium idag och hörde en bra historia om just val, blev lite inspirerad av den. Svårt att återge den exakt för jag minns inte allt, men tänkte ändå försöka berätta om den. Den handlar om en man som själv säger att när han vaknar så kan han välja om det blir en bra dag eller en dålig, han väljer en bra. Om någon kommer till honom med problem så väljer han att se lösningar. En dag ramlar han ner 20m från en mast. Han säger själv att när han låg där på marken kunde han välja att leva eller dö, han valde att leva. Men när han kom till sjukhuset och såg läkarnas miner blev han rädd. Men han sa att han ville att de skulle operera honom som en levande, inte som en död. Han överlevde dels pga de duktiga läkarna men också pga sin inställning.

Den historien inspirerade mig mycket. Och varje dag ska jag göra valet att detta kommer bli en bra dag och se det positiva. Då kommer jag må mycket bättre.

Inser att detr kan låta som en konstig fråga och att många av er tänker, vet hon inte vem hon är? Men allt är inte alltid så enkelt. Ni vet själva hur svårt det kan vara när man ska skriva en beskrivning av sig själv. Jag har inte lite svårigheter att skriva dom beskrivningarna utan det brukar stå helt still, och det är svårare nu än vad det var förr. Vad beror då det på? Jo, jag vet helt enkelt inte längre vem jag är.

Jag har mått dåligt i så många år nu, att jag inte minns hur jag mår när jag mår bra. Det var en preson som frågade mig det för ett tag sen ”mår du så här när du mår bra?”. Mitt svar blev då att jag mått dåligt så länge så jag minns inte hur det ät att må bra. Jag har mer och mer börjat gömma mig bakom sjukdomen. Sen jag började äta medicin och framförallt sen sjukskrivningen har jag blivit ett med min sjukdom.

Det är så lätt att skylla på när man inte orkar göra nåt, men jag är ju faktiskt deprimerad så jag orkar inte så mycket. Visst det stämmer, men ju oftar man använder den ursäkten ju mindre orkar man. Jag har också lätt för att berätta för folk att jag inte mår så bra, något andra inte alltid vill höra.

Samtidigt finns det saker jag är stolt över. Trots att jag nästan blivit ett med min sjukdom så orkar jag fortfarande jobba. Visst är det tyngre vissa dagar och det kan kanske märkas till viss del. Men hur jag än mår så går jag till jobbet, om jag inte är fysiskt sjuk. Jag tror att detta är en anledning till att jag inte kommit ner djupare i depressionen än jag gjort. Jag behöver något att göra för att må hyfsat bra, det märkte jag verkligen när jag var sjukskriven. Jag mådde sämre och hade svårare att koppla av.

Nu gäller det för mig att ta itu med att ta reda på vem är jag? Om man bortser från depressionen och ångesten, vem är jag då? Känns som en tuff uppgift, men jag vet att jag måste göra det. För kommer jag inte på det så kommer jag inte att må bra.

Igår var jag på slöjdmässan i Hjo. En mässa som alltid infaller andra helgen i juli och är fredag-söndag. Vi brukar oftast åka på fredagen eftersom det är första dagen. Men i år fick vi åka på lördagen istället eftersom jag jobbade på fredagen.

Det är så roligt att gå och titta där eftersom det är så fina saker. En marknad utan skräp. Sen kan ju smaken ändå vara olika, men allt är hantverk och det är häftigt. Jag åkte dit med mamma, pappa och mormor. Var så kul att se mormor gå runt där med sån energi, iförd en regn-poncho och käppen i högsta hugg.

Handlade gjorde jag också. Det blev tre saker och då det är hantverk gick det ju åt lite pengar. Jag köpte en ängel i porslin som är så underbart vacker, skulle ha ångrat mig om jag inte köpte den. Köpte också en tavla i näver. Tycker det är så häftigt att de gör tavlorna i näver. Jag har tittat på dom under flera år och bestämde mig nu för att det var dags att köpa en. Och så blev det en keramik flaska med katt och råtta på att ha olja i. Har köpt andra saker av henne förut, tycker hon gör riktigt fina saker.

Nu har jag precis läst ut Slashs självbiografi. Som ett gammalt Guns N´Roses fan var det en självklarhet för mig att läsa boken, när jag av en slump hittade den på Bokus. I boken ger han en riktigt insyn i hur det är att vara Slash och vart namnet kommer ifrån. Han berättar också självklart en hel del från sin tid i GN´R. Man blev överraskad på många sätt. Många saker som man tidigare läst om fick man nu veta att det var inte riktigt så.

Sen fick jag veta mycket om honom som jag inte visste, främst om åren efter Guns. Jag visste tex inte att han hade två barn. Att han är opererade för hjärtfel eller att hans hjärta slutade slå i flera minuter efter en ofrivillig överdos.

Jag har under många år nu fått höra att man ska skriva ner sina drömmar. De ska skrivas ner, gärna med en bild och ett datum när drömmen ska vara uppnådd. Jag har gjort det med en del drömmar men aldrig riktigt förstått vilken betydelse det har.

Idag fick jag uppleva vilken betydelse det har, vissa kanske kallar det slump men det tror inte jag. Idag hade jag fått mail om att jag är en av de frivilliga som får åka till Zambia på frivilligresa. Detta har varit en dröm för mig ända sen jag var lite, så jag är så oerhört glad. Och om man kollar på den dröm jag skrivit ner så är datumet för frivilligresan maj 2009, exakt då den kommer att gå av stapeln.