Annons:
 
 

För gamla tiders skull.

Hej finaste underbaraste ni.

Jag kan verkligen sakna den där gemenskapen som fanns, omtanken i orden ni brukade lämna efter er här. Även om orsaken till dem var mindre bra.

Jag går inte längre i behandling och har gjort enorma framsteg. Jag lever nog vad man skulle kunna kalla ett normalt liv idag, omän med lite försiktighet. Det är galet när man tänker vart jag var för ett tag sen och var jag är nu. Det går verkligen att bli frisk och må bra. Jag vet. För jag har varit längst ner i hopplösheten.

Jag ville bara kika in med en liten uppdatering. Hur går det för er?

Stor kram.

3 Kommentarer

När orden tar slut.

Hej finaste, underbaraste, älskade du!

Det börjar bli dags att avrunda. Jag känner att jag gått igenom helvettet på jorden och kommit ut på andra sidan. Jag är helt klart på rätt väg och tanken när jag började skriva denna blogg var just det; att hitta vägen till ett friskare liv. Det har jag gjort.

Jag är en allt eller inget människa. Jag har inte tid eller motivation att skriva längre. Det känns bättre att sluta när man är på topp än att låta bloggen sjunka och sjunka och tillslut bli något halvdant.

Jag har skrivit om mitt liv i över ett halvt år för er. För mig. När vi möttes första gången var det från en avgrundsdjup förtvivlan och ett liv fyllt av enorm ångest. Nu sitter jag här och är avgrunden blir mindre och mindre. Ångesten är mer sällsynt än vanlig.

Ni vet att jag tjatar om det, men det går att bli bättre. Jag vet att det går. Men hur vägen dit ser ut har jag tyvärr inget enkelt svar på. Jag vet knappt hur jag själv kommit hit. Men jag vet att det är fint. Livet alltså.

Jag vill att ni ska veta att utan era hejarop, erat stöd och möjligheten till era värmande kommentarer hade jag nog aldrig tagit mig såhär långt. För ensamheten är det värsta i hela den här sjukdommen.

Jag har tröttnat på att inte kunna skriva personligt. Har tröttnat på att blogga anonymt. Jag har bara en enda liten önskan nu såhär i sista inlägget. Ni som läser och kommenterar ofta (ni vet vilka ni är..) maila mig jättegärna på enhetsataresdagbok@gmail.com för jag vill fortsätta följa era resor, men gärna på ett lite mer personligt sätt.

Detta är helt klart med ett vemod, som jag skriver detta. Ni har varit en stor del av mitt liv och även om ni inte alls vet vem jag är, så har alla ni som kommenterat värmt mig. Jag kan inte tacka er nog för det.

Ta hand om er, och glöm aldrig – det finns ingenting du inte klarar av även om det kanske känns hopplöst just nu.

Stora varma kramar.

6 Kommentarer

4/11 09.

Hej finaste du!

Jag är bara inne och skriver ett snabbt inlägg innan jag skall iväg. Det har varit mycket (hade jag inte bloggat anonymt så hade jag berättat allt för er jag looovar!) och det kommer vara mycket fortsatt framåt. Som tur är är det roliga grejer, så att jag är upptagen är mest kul.

Maten går bra, självkänslan lite sämre. Är inne i en ganska stor period där jag bara är missnöjd med min kropp. Nästan så att jag kan stirra på min mage så mycket att jag inbillar mig att den sväller. Helt sjukt. Och väldigt jobbigt. Tycker inte jag är fin i något och alla kläder sitter fult. Känner mig som en stor jävla val. Usch vad det är jobbigt. Ännu jobbigare är att jag inte har en aning om när jag skall ha tid att gå till Ätstörningsenheten igen. Jaja, det löser sig väl..

Måste rusa. Stor kram!

2 Kommentarer

28/10 09.

Hej finaste du!

Har faktiskt inte mycket att säga. Skapar och behåller rutiner just nu och det är så mycket i livet att jag liksom inte riktigt har tid att tänka på mat eller ha ångest över den.

Kan tyvärr informera om att uppdateringen kommer vara fortsatt kass en tid, för det är så mycket nu att datorn och bloggen tyvärr inte är speciellt högprioriterade.

Ni som frågat frågor osv, svarar alltid på kommentarer med frågor under det aktuella inlägget.

Jag hoppas ni mår bra därute, det förtjänar ni! Haft en dålig dag, eller vecka? Det vänder alltid. Förr eller senare. Jag lovar.

Stor kram!

Lämna kommentar

21/10 09.

Hej underbara du!

Nu i veckan skulle jag varit hos ätstörningsenheten, men jag avbokade den tiden och bad om att få återkomma om en ny tid. Tro nu inte att jag skall avsluta min behandling, absolut inte. Men jag känner att det är mycket annat nu som måste prioriteras och samtidigt måste jag få landa lite i de enorma framsteg jag gjort.

Kanske låter konstigt, men jag behöver lite tid att smälta allt som hänt detta år. Landa lite i det faktum att jag nog aldrig kommer kunna ha en normal relation till mat, vad nu normal innebär.

Samtidigt som insikterna liksom sjunker in så lägger jag sakta till mat. Försöker att äta en kvällsmat och sedan inte småäta. Just det där med kvällarna har ju alltid varit värst för mig så jag tänker att om jag äter ett rejälare kvällsmål så kan jag stå mig på det. Just nu är det oboy, ostmackor och kokt ägg som gäller. Och det fungerar faktiskt förvånansvärt bra.

Kämpar mycket med att inte vara rädd för att känna mig mätt och inte sträva efter hunger. Det går bra. Allt går faktiskt bra.

Stor kram!

3 Kommentarer

18/10 09.

Hej finaste du!

Det går fortsatt bra. Håller just nu på att förlika mig med att det här med hunger och mättnad går i perioder. I perioder äter man mer och i vissa mindre. ( Dock inom en sund gräns, varken hets eller svält..)

Hur går det för dig?

Tänk att jag först tänkt att mina anteckningar som jag började skriva om detta livet skulle bli en bok. Men sedan bara jag kom på att det kanske borde bli en blogg. Trodde inte någon skulle läsa, men hade ett stort behov av att skriva av mig någonstans som inte blev förknippat med något annat. Och nu har jag bloggat ett par månader och vad hade jag gjort utan dessa insikter jag fått genom er? Är så glad att jag valde detta alternativet framför bokskrivande. Tror aldrig jag skulle mått såhär bra idag om jag valt det.

Stor solig kram!

3 Kommentarer

13/10 09.

Hej finaste du!

Sitter och tänker lite på hur livet artat sig. Hur livet var förra hösten och hur det är nu. Det är så skönt att kunna se att det går framåt. Förra hösten kände jag mig helt ensam om min problematik, trodde jag hade extremt dålig karaktär och kände mig så fruktansvärt misslyckad. Om jag inte ens kunde sluta äta vad kunde jag då lyckas med?

Självkänslan jag hade innan sjönk som en sten. Jag kände mig totalt värdelös och tillslut var hetsätandet i en sån fruktansvärd dåliga spiral att det hände varje dag och jag var hellre hemma och åt än att ens gå ut. Det var en fruktansvärd tid och bara när jag tänker tillbaka nu så får jag en stor obehagskänsla.

Ingenting i mitt liv fungerade. Allt kretsade kring mat. Vad jag ätit, när jag ätit, hur mycket jag ätit. Det var bara mat och ångest över just det. Tillslut blev jag helt avdomnad. Jag blev helt blockerad. Allt som fanns kvar var ångest, ångest och ångest. Var det inte ångest för vilken dålig människa jag var så var det för att jag ätit för mycket. Var det inte för att inga av mina kläder längre passade så var det för jag trodde jag hade dålig karaktär.

Jag tänker tillbaka på förra hösten och vintern och vill ALDRIG mer ha det så. Jag vet att många av er som läser detta är precis mitt i det jag var då. Jag vill bara säga, det är en lång resa, men det går att bli bättre! Det finns hjälp att få! Du är inte misslyckad. Du har inte dålig karaktär. Om jag bara kan få en enda människa som läser att känna sig litelite bättre, eller våga, då är mitt helvette värt det hundra gånger om.

Ni som läser och kommenterar. Ni är underbara! Och glöm aldrig, du är inte ensam. Stor kram.

8 Kommentarer

11/10 09.

Hej underbara du!

Igår gav jag mig på ett stort projekt. Jag bestämde mig för att baka. Detta är något som har varit ganska ångestladdat för mig, efter som det ofta inneburit att jag ätit upp det jag precis bakat ganska omgående.

Men igår kände jag att jag ville testa och se om jag skulle klara det. Jag bakade en jätteliten sats, som ett slags skydd. Bakade bara en plåt, fast receptet egentligen skulle ge fyra. Och sedan åt jag en av småkakorna jag bakat. Och stoppade undan de andra.

De som inte har hetsätnings problematik kanske inte riktigt förstår vinsten i detta. Men för mig var det ett stort steg. Att kunna nöja mig. Att kunna säga nej. Alla framsteg gör mig så lycklig.

Stor varm kram!

15 Kommentarer

7/10 09.

Hej finaste du!

Jag har funderat lite på varför jag tror att det går såpass bra som det gör med maten och kommit på några framgångs faktorer (därmed inte sagt att de är alltid de enklaste att leva med..)

Jag veckohandlar numera. Det gör att jag sällan småhandlar och därmed minskar risken iallafall för mig att hetsäta. Kanske låter konstigt, men har man alltid mat hemma blir det lättare att stå emot hetsätningen. Det blir heller inte den där impuls hetsätningen jag kunde ha förut. När jag gick för att handla småsaker som kanske mjölk och bröd kunde jag blir helt överrumplad över en känsla av att jag MÅSTE hetsäta.

Jag försöker äta regelbundet. Numera äter jag oftast med 4 timmar emellan och väntar inte tills jag blir panikhungrig. Förr sparade jag mig under dagen ifall jag skulle hetsäta på kvällen, då skulle det kännas bättre. Nu vet jag att om jag äter under dagen är risken mycket mindre för att jag skall hetsäta. Hetsätning har jag nämligen märkt, beror verkligen inte på dålig karaktär som jag innan kännt utan på att kroppen är så panikhungrig att man inte kan stå emot eller sluta.

Jag försöker att tänka att maten är inte min fiende. Den är min vän. Det är inte farligt att äta. Det är inte farligt att äta för mycket ibland. Det tar bort lite av ångesten faktiskt.

Som sagt innan. Detta är inte lätta saker. Det är rent ut sagt skitsvårt. Och jag kommer få leva med min problematik hela livet. Men det skall inte få styra mig eller valen jag gör. Aldrig. Jag har haft det så. Och jag vet hur den där enorma ångesten och misslyckandena känns. Jag vet hur det känns att ha ätit så magen svällt upp som en ballong. Jag vet ångesten innan, under och efter. Självkänslan blir så söndertrasad. Tankarna kring hur man är och vad man är är på den lägsta nivån möjligt. Jag vill inte leva mitt liv så.

Kram!!

9 Kommentarer

2/10 09.

Hej underbara du!

Vill först och främst säga; TACK till er som läser och kommenterar. Ni ger mig mer glädje och styrka och det är mycket tack vare ert stöd som jag på sämre dagar kämpar på mer.

Idag har jag varit hos ätstörningsenheten. Det var ju drygt 4 månader sen jag senast träffade min kontakt där, så det var ett kärt återseende. Vi pratade en del om hur sommaren varit och hur jag tänker kring saker nu. Jag fick själv välja hur ofta jag skall gå nu under hösten och jag tyckte varannan vecka var lagom. Med tanke på hur bra allt går nu och hur bra jag mår, känns det precis lagom. Men jag bad henne även ha en beredskap för att det kan komma att bli oftare om läget förändras.

Berättade för henne att jag börjat se kroppen som en bil. Istället för att ha massa känslor kring vad och när och hur jag ätit försöker jag se maten som bränsle. Det hjälper ofta, speciellt när jag vill dra in lite för mycket på maten. Kanske låter konstigt, men fungerar faktiskt väldigt bra och det har hjälpt mig yttligare en bit på vägen.

Nu skall jag ut i solen! Stor kram!

2 Kommentarer
Annonser:
iphone 6
 
 
 
 
css.php
Hoppa till verktygsfältet