och tillbaka bland de levande igen. Efter en halvjobbig vecka, med feber och förkylning som ett dimbank runt hjärnan, så var man idag fit for fight igen. Någorlunda åtminstone. Förra veckan jobbade man ju så gott man kunde, men när hjärnan inte är ansluten till resten av kroppen, är det tungt. Fick givetvis betala priset idag genom en xtralång arbetsdag. Var inte hemma förren halv åtta, och om jag kör en tolvtimmarsdag imorgon med, så ser det ljust ut igen.
Arbetstiden är så extremt inrutad just nu, att varje minut som man inte gör det man skall, kostar extra möda. En miss i planeringen blir ödesdiger och kostar extra arbetsmoment, så det gäller att vara noggrann.
Foten däremot, som såg ut som ett veritabelt spektakel för några veckor sedan, är så gott som fullt återställd. Bekräftar återigen min tes att man inte behöver springa till läkare eller akut så fort en skada uppstår. Lite sunt förnuft, grundläggande sjukvårdskunskaper och lite egna ideer kan räcka långt. Samma sak med feberförkylningar. man blir ta mig tusan inte friskare av att ligga hemma. Att vara på plats på jobbet innebär ju iallafall att man utför något, som någon annan annars måste göra. Avskyr, för övrigt, att ligga hemma. Känns som den mest meningslösa sysselsättning som finns. Ungefär som att sova bort halva dagen, när man är ledig. Hoppar ofta upp vid sju även när jag inte skall jobba. Livet är för kul för att sovas bort. Är dock såpass lyckligt lottad att jag kan somna när jag vill. Lägger huvudet på kudden vid 22 tiden och sover oftast 10 sekunder senare. Vaknar alltid 0415, och då är jag pigg och utvilad.
Igår var det dock småruggigt innan jag somnade. Jag och Helena låg och gluttade på Exorcisten III. Ni vet, den mer okända filmen med George C. Scott.
Klart underskattad skräckis, och baserad på William Peter Blattys bok ”Legion”.
Jaja, Helena somnade, som vanligt, efter ungefär halva filmen och själv stängde jag av precis när George C. Scott har en holmgång med djävulen i någon typ av mentalvårdscell.
När jag släckt ner i rummet så tog det högst två tre minuter innan det började knacka på dörren till vårt sovrum. Det lät precis som det gör när min son brukar knacka på och är pratsugen. Problemet var att han inte var hemma.
Kände mig klart okaxig i just den stunden, och väckte Helena, och förklarade händelsen, vilket gjorde att hon givetvis kröp upp brevid mig, och sedan somnade vi. Vem som knackade på dörren? Det förtäljer inte historien, och jag hoppas verkligen att det bara var en hörselhallucination, eller att jag hade en mikrodröm. Läbbigt var det iallfall.
Bajen tog SM-guld i bandy. Äntligen, säger jag bara. Har upplevt några mardrömsliknande bandyfinaler i mina dagar, men nu var det äntligen dags. Kul att vinna något som bajare igen. Det var ju ett tag sedan. Säsongen i Superettan står ju för dörren.
Lundell på gång med ny bok och ny platta. Något av se fram emot. Har förhandsbokat hos Bengans. Väljer nog att se honom i Visby i år. Vägrar att gå och se en konsert av den digniteten på Gröna Lund. Har kört ”Club Zebra” i MP3:n ett bar tag nu, och speciellt ”Gå ut och var glad”, är en text som alla borde ta till sig. Har kommit fram till att det är den perfekta låten att lyssna på när man åker till jobbet. Vilken injektion av positivt tänkande….
Tills nästa gång….
Michelangelo
