Apropå fästmannen.

Han ringde mig från bussen och undrade bekymrat om det skulle finnas mat hos mig eller vännerna.

Män, alltså.

Vem tänker på mat när det bjuds på pepparkakor?

Som tur var är han dock varken särskilt petig eller stor i maten, så jag kunde entusiasmera honom vid tanken på lite köpt risgrynsgröt. Phew!

Annasara, du har väl kanel? Det har inte jag. Och inga bullar har jag i frysen (Måste jobba lite på mina 50-tals ambitioner. Skojar bara. Vill inte ha bullar i frysen. Då skulle jag äta upp alla på en gång och bli smällfet. Tänk vad jobbigt när man väl har gift sig, folk skulle fråga mig om jag var gravid stup i kvarten! Nej, såna missförstånd måste sannerligen undvikas.)

Idag hände något stort.

Fästmannen gick med på att se idolfinalen med mig och mina vänner.

Kärleken övervinner visst allt. (Till och med snobbigt motstånd mot populärkultur

Fast om kärleken kan förmå  mig att diska och städa innan han kommer är en annan femma. Om inte annat får jag väl förlita mig på min stolthet.

I morgon väntar Ljungskile julmarknad och ett besök på en loppis till förmån för etiopiska skolbarn. Hoppas hitta lite överkomliga julklappar där! Den är i Ljungskilegården, kom vetja! På söndag ska pappa predika. Jag har försökt förmå honom att ställa upp som Lucia med en speciell kör…men han försöker komma undan på alla möjliga sätt. Det senaste påhittet är att bli förkyld.

Vi får väl se vem som vinner. Fortsättning följer…

Hej kära läsare!

Jag har inte skrivit mycket det senaste, som ni ser. Jag har haft fullt upp med att hinna med livet, känns det som.

Men jag har en hel massa blogginlägg planerade i mitt huvud.

Jag vill skriva om gränser. Varför dom behövs – och hur vi ska veta vad vi ska ta på oss och vad inte.

Jag vill skriva om pengar. På det senaste har jag blivit närmare förtrogen med att inte ha tillräckligt och det har öppnat upp en hel del tankegångar. Som att det nog förstör för en hel del av oss att vi känner oss berättigade till en viss standard och hellre tar lån än nöjer oss med mindre ett tag.

Jag vill skriva en massa inlägg om hur underbart söt min hund Abbe var. Jag har inte ens skrivit hälften av alla jag har skrivit i mitt huvud. Jag vill också berätta om min katt Mimmi och vad hon fick betyda för mig.

Jag vill äntligen berätta om min förlovning. Tänk att jag ännu inte har gjort det!

Jag vill dissa försäkringskassan och hylla socialen.

Jag vill skriva om tacksamhet och hur det kan bryta bitterhetens makt över oss.

Jag vill skriva om att minnas allt det goda Gud har gjort för en som medicin mot missmodighet och otro.

Jag vill skriva om att skillnaden mellan skam och skuld och förlåtelsens undergörande verk.

Jag vill skriva om skönhetsideal och hur jag blev fri från ätstörningar.

Jag vill skriva om att stå ut tills man har lärt sin läxa istället för att ta en genväg och sen behöva göra omprov!

Jag vill skriva om..hm, ja nåt mer var det jag tänkte på! Hur som helst – visst ska det här bli en fascinerande bra blogg med tiden?

Jag vill berätta om några fantastiska böcker och filmer jag har försvunnit i det senaste.

Hoppas ni hittar tillbaka.

Glad advent!

Ååååååååå :*(

Nu är han borta. Lägenheten känns så stor. Att den är nystädad och fin gör bara att den känns ännu ödsligare.

Lilla Abbisen blev sååå glad när han såg sin husse. Hoppas och busade och hade bara ögon för honom. Jag vet att det är för det bästa och är glad att han är glad, men jag måste erkänna att det kändes konstigt att den lille vovven som inte velat lämna min sida i flera månader, ja gnällt så fort jag lämnat rummet nu sprang ifrån mig utan en tanke.

Han hade mött sin husse som har varit hans bästa vän i snart nio år, så jag får väl förlåta honom. . Och trösta mig med att han inte förstod att detta innebär att han inte kommer se mig  på länge.

Nu väntar jag bara på samtal i stil med: ”Inte har du väl låta honom sova i sängen hos dig precis alltid? ”Har han alltid fått leka när han kommit springandes med en boll?”. Eller: ”Inte har han väl skämts bort med så mycket matrester att han inte gillar hundmat längre?”. ”Han har gått upp i vikt lite, va?” eller ”Han vill ju verkligen springa löst heela tiden!”.

Haha, nej, jag tror att hans husse hade skämt bort honom rätt bra innan han kom till mig. Det är liksom smärre omöjligt att låta bli, när han är så förbjudet söt.

Å, jag kan inte hjälpa att jag vill ha honom här. Han är ju min lilla bäbis.

Och vad ska jag göra nu?

Idag hade jag hoppats åka ut till mina föräldrar, springa i skogen med vovven och sitta i lilla stugan och blogga en massor.

Jag har nämligen så många tankar, så många oskrivna blogginlägg.

Men nu blir det visst inte så…

Abbes husse har kommit hem från sitt utlandsjobb och det passade honom bäst att hämta honom redan idag.

Det kom lite som en kalldusch. Visst visste jag att dagen skulle komma… men inte redan idag. Trösten är att vi ska fortsätta ha kontakt och att jag passa Abbisen när husse ska iväg framtida jobbuppdrag. Men ändå… jag som precis hade börjat tycka att det är skönt att börja varje dag med en promenad. Hur ska jag nu förmås vakna om morgnarna?

Åååå. Nu blir det till att packa Abbes saker och städa lite…

Vi får höras i kväll.

(Här har ju ingen dött. Men jag tyckte artikeln var rörande. Så fint att hans älsklingspudel fick vara med på begravningen.)

Här tar pudeln ett sista farväl av Ulf Larsson (metro.se)

(Lite sent, Dagen. Detta bloggade jag redan om i  fredags

Nybliven äkta man uppdaterade Facebookstatus under vigseln (dagen.se) 

Detta är ett meddelande till min framtida make: 

Alltså, jag är visserligen för ett  avslappnat och lättsamt bröllop och uppskattar som du vet trevliga överraskningar, som  en egenkomponerad sång eller dikt. Men detta, nej detta är ändå att ta det för långt:

Bara så du vet.

Återigen tar världshuvudstaden Wien täten. Intet nytt under solen, säger jag bara. Denna gång i marknadsföring och nätverkande på internet. Nu fotar nämligen orangutangerna på det Wienska zoot Schönbrunn sin vardag – inklusive loppor, tomma matskålar och grannens rumpa – och lägger upp bilderna på Facebook!

Ja, det är sant! Orangutang tar bilder – delar på Facebook (metro.se) 

På bara en vecka har orangutanghonan Nonja fått 20 000 fans på nätverkssidan och är därmeds zoots ledande nätverkare, representant och ansikte utåt.

Här hittar du bilderna:  http://www.facebook.com/pages/Nonja/190010092116

Jag säger då det. Schönbrunn var för övrigt kejsarfamiljens sommarpalats och är breathtakingly beautiful, hur man nu översätter det.

Tänkte dela med mig om några lösryckta samtal jag haft det senaste:

En halvtimme sen ringer Bengt Pleijel upp min far och säger: Är du i behov i tröst? Varav pappa svarar: Har du problem med datorn eller? Och Bengt säger: Javisst.

(Jag ser inget klart samband, men pappa tyckte tydligen att det var för självklart för att närmare förklara. Men med tanke på att Bengt har presenterat sig som 81+ i ett antal år nu tycker jag att det är helt rätt att han ringer om hjälp med datorn. Mannen förtjänar i vilket fall en eloge för att han bloggar troget i många år i sin ålder. Och hans budskap är verkligen värda att ta in – så gå hit, vetja: http://www.bibelskolan.com/litterator/pleijel/index.shtml)

Mamma kommenterar några dagar sedan mitt bloggande: Alltså, när jag var ung hade man för vana att låsa sina dagböcker med en liten nyckel! Men försöker sedan vara inställsam: Jaha, så det största skulle vara att få vara med på metrobloggen.se!

Och min kloka vän Stina gav mig svar på tal när jag i telefon lovade att komma och hälsa på henne någon gång i framtiden när jag har ”fått ordning på mitt liv”. – Alltså, Elinor, det kan nog vara smartare att helt enkelt acceptera ett visst mått av kaos i sitt liv, för det kommer nog alltid att finnas där.

Så sant, så sant. =)

 Idag skriver jag från en liten stuga i skogen – min gamla bostad närmare bestämt, på mina föräldrars tomt. Jag sov över här efter en filmkväll med mamma. Det borde jag göra oftare! Först var jag lite rädd att Abbe skulle se sig tvungen att varna mig för ALLA skogens invånare och ljud…men även han somnade gott efter en stund. (Jag har en känsla av att det mest var regndroppar, vinden och en och annan mus han skällde åt – men vem vet, vi kanske var omringade av en dansande älgflock?)

Idag har jag redan hunnit med en lång promenad till närmaste badö, där vi beundrat den gyllene och blekrosa himlen och lyssnat på isens motvilliga knarrande i tövädret och svarat på mail. Och vet ni – under kanske en timme sådär kände jag mig inte trött! Nej, till och med pigg. Jag kan inte beskriva vilken glädje jag känner under dessa stunder. Nu har däremot tröttheten och värken smugit sig på igen och jag tänkte ta mig ett långt bad och kanske se på ännu en film.

Jag har dock lite glädjande nyheter. Efter tre månaders dagligt krångel med försäkringskassan, läkare och csn (väldigt kontraproduktivt vad gäller återhämtning kan jag meddela!) har min far efter många dagars förhandlade med csn:s toppjurist, hotande av läkare (som glömt skickat in intyg vilket resulterat i flera månaders förseningar vad gäller utbetalningar för min del), och diskuterande med försäkringskassan… lyckats få dom att ta mig tillbaka in i systemet (ja, nu har dom uppfattat att jag är student igen, alltid något) och andra bra grejer… så att hoppet åter finns att jag till slut ska få lite pengar och slipper betala tillbaka csn på studs.

Allt för krångligt för att berätta i detalj. Men när jag har lite krafter igen ska jag skriva så arga inlägg om försäkringskassan och så vidare att det ryker om det. Inte för att jag känner mig så arg just nu. Det är jag alldeles för trött och avtrubbad för. Men för att jag faktiskt tycker att lite folklig protest är på sin plats.

Just nu kan jag bara säga att jag är så otroligt tacksam för min far som har lagt ner så många veckor på detta och ringt alla dessa jobbiga samtal som jag bara inte orkade till slut. Det är så ovärdigt att som sjuk och anhörig behöva vara ”the bad guy”. Att bara resonera intelligent och vänligt biter nämligen inte. Då får man som höjd till svar att dom är ledsna att de inget kan göra, men att man kanske vill ha en blankett. Nej, man måste använda ord som ”jag kräver”, ”anmälning”, ”laglig rätt” och så vidare. Ja, ovärdigt är ordet. Vårt samhälle trampar på dom som ligger och dom som inte har ork att bita tillbaka, eller – Gud förbjude – kanske inte är slängda i käften glöms gladeligen bort av upptagna myndigheter. Så tack, pappa, för att du kämpat i mitt ställe! Du kanske vill bli min life coach, eller personliga sekreterare for life?

OCH som om jag inte hade nog med glädjande nyheter – så fick jag i veckan en förfrågan om jag kunde tänka mig att åka till Israel med familjen istället för att få julklappar under granen. Nja, det var ju på gränsen – men jag gav med mig till slut . Mina föräldrar tyckte så synd om mig som varit så sjuk så länge och hoppas att några veckor i värme och sol kanske ska göra susen. Å!!! Jag som riktigt hade trängtat efter värme, men aldrig vågats hoppas på det – jag menar, jag har ju på sin höjd 80 kronor kvar på kontot och måste ju dessutom spara inför bröllop om det någon gång behagar trilla in lite cash. Men jag ska få åka på semester!!! Till Israel! Jag har alltid tänkt att jag vill dit någon gång – men aldrig trodde jag att det skulle hända så snart. Ja snart och snart – just nu känns februari jobbigt långt bort. Men det kommer bli ett så underbart avbrott i den alltför långa vintern.

Har jag nämnt att mina föräldrar är generösa? Ja, just nu står dom väldigt högt i kurs, måste jag säga . Tack, tack, tack, tack, tack. Och tack Gud, som hjälpte dom att hitta dom där restplatserna och som såg min längtan fastän jag inte ens vågade be om det! Du är bara för bra.

Känner du som jag dig ofta överväldigad, uppgiven och frustrerad av det väldiga gap mellan där du är och där du vill vara, mellan den du är och den du vill vara, så är det här ett inlägg till dig.

Aldrig har jag som nu känt en så stor ångest över att jag inte kan göra någonting åt min situation. Alltså visst, det finns ju mycket som jag kan göra för att må bra i mitt inre, men nu menar jag yttre omständigheter – min utmattningsdepression hindrar mig just nu från att gå ut och söka jobb och göra någonting åt min finansiella situation, den hindrar mig från att göra klart mina studier enligt plan, den gör att jag måste avstå från alla ideella engagemeng och hobbies, för att inte tala om från att engagera mig i och eventuellt vara till hjälp för nära och kära.

Min psykolog kom efter många samtal med mig fram till att jag är en typisk problemlösare. Jag känner som allra mest ångest när jag står inför problem som jag inte kan göra någonting åt. Om jag kan göra någonting för att hjälpa kan jag tvärtom få mycket energi och glädje, varför jag till exempel nog aldrig mått så bra som på hjälpresor till fattiga länder där jag praktiskt hjälpte till. Om jag däremot fjärmar mig från problem – genom att till exempel isolera mig, eller distrahera mig med filmer och böcker känner jag mig också lugn.

När jag uttryckte min frustration över att känna mig så bunden av min sjukdom och inte ser någon klar utväg, gav han mig följande råd:

Även om du inte kan vara där du vill vara just nu, eller göra det du drömmer om, kan du åtminstone se till att inte röra dig i motsatt riktning. Kanske du måste stå still ett tag, men kanske kan du även ta ett litet steg i rätt riktning.

Babysteps, alltså.

Åh, var det bara det, säger du. Det har man ju hört några gånger. Och visst, absolut, det har man hört. Men det har liksom aldrig inspirerat mig – eftersom jag snarare är en ”allt eller inget”-person och visst inte känner mig lockad av några fjuttiga bäbissteg.

Men åh – vilken glädje jag kände, när vi praktiskt resonerade kring hur jag kan ta små steg mot mina drömmar, även i min nuvarande situation. Och vet ni – det fanns massor jag kunde göra.

Jag kan inte resa till Afrika och praktiskt göra en insats mot fattigdomen just nu, vilket har varit en livslång dröm, jag orkar inte engagera mig politiskt eller ideellt i någon organisation, men jag kan, även med mina studentbidrag ge några hundralappar i månaden till en organisation jag litar på ger hjälp till dom mest behövande.

Jag kanske inte kan skriva någon bok, artiklar, predika eller hålla seminarier just nu … men jag kan blogga.

Jag kan inte köpa en egen hund… men jag kan vara fodervärd.

Jag kanske inte orkar hälsa på min gamla granne så ofta som jag önskar, men om jag planerar in att göra det bara en enda gång under hösten – ja, då blir det plötsligt till glädje istället för att vara en alldeles onödig diffus ångest hos mig.

Visst är det bra? Ja, detta kanske inte alls är något nytt för andra – men för mig som gärna går från 0 till 1000 och lätt blir missmodig när det inte händer på en dag… så var det verkligen revolutionerande.

Så – om du i olika områden av ditt liv känner att du står och stampar, eller till och med känner ångest över att du inte gör ens hälften av det du längtar om, så kan ett första steg vara att skriva ner allt du kommer på… och sedan fundera hur du kan ta bara ett litet, litet steg för att närma dig ditt mål.