Ja det är sex veckor sen jag skrev här. Jag vet att jag skulle skriva lite oftare men vad jag skulle säga.
Men jag skriver i alla fall ett inlägg idag.
Hur jag mår kan jag bara säga att det är sådär med mig eftersom jag väldigt trött är otroligt på allt. Har reflekterat omkring mitt liv eftersom jag håller på att söka en mindre lägenhet men hittat aldrig ännu en som passar mig. Det handlar inte om mina höga krav utan om det finns en ledig som jag måste klara när det gäller min ekonomibit. Inte bara det utan det är också en fråga vem ska få denna lägenhet för jag står inte som första plats. Det är frågan om jag står i typ 50 som platskö.
Jag hade tänkt mig att ta en lite mindre lägenhet sen jag bytar igen till mindre lägenhet igen som passar mig bättre inom typ sex månader. Tyvärr står det i deras regler att man måste bo i denna lägenhet minst tre år innan man får söka en annan lägenhet. Jag vill inte leva i olidighet i hela T R E år.
Alla vet idag att flera och flera hyrelägenheter blev bostadlägenhet så det blir ännu svårare att söka en hyrelägenhet.
Det är inte frågan om som nämnt mina höga krav utan jag måste tänka på min långsiktighet som jag måste känna mig trygghet eftersom jag lever ensam, vilket jag måste tänka på mina konsvekvenser och prioriteringar.
Jag är också väldigt trött på att många har svårt att förstå att det kunde vara svårt att inte kunna byta och även att man måste förstå att jag måste göra det för min egen trygghets skull. Jag måste också lita på min egen förmåga.
Det är därför att jag orkar inte att höra när folk säger att de har svårt att förstå och undrar över om det är jag som gör fel. Jag har faktiskt en bra koll hur det funkar i samhället. Man måste också tänka på att de som inte har upplevt med sina svårigheter och ska inte komma och säga hur som helst utan de måste först ha sin erfarenhet så de kan komma och säga att det förstår min situation sen.
Inte bara lägenhet utan jag har harft väldigt tufft med mitt liv med andra situationer, t ex att jag har haft jättetufft med min andra son när det gäller båda hans hörselskadad och Aspergers syndrom. Sen har jag också haft tufft när det gäller mitt yrkeval och även mina föräldrar. Sen har jag inte haft ett seriöst förhållande sen 14 år.
Man blir lätt fundersam om det är jag som har det största problem och missförstår osv så jag blir väldigt ledsen om jag får ett sådant bemötande.
Många gånger undrar jag om jag verkligen är välkommen till jorden eftersom jag har alltid kämpat i många många många år.
Många gånger har jag tänkt om det vore lättare om jag är en annan Erika som en medelsvenssons som samhället får ett mindre problem så samhället blir jätteglad eller hur,va? Men kom ihåg att jag inte har bett om att jag skulle bli född.
Det är därför att jag H A T A R att kämpa jämt för jag vet om min förmåga och klarar med min trygghet samt egen bedömning som min rättighet.
Ingen har rätt att säga och tro att de vet bäst än jag. Ni har verkligen glömt bort att jag är väldigt duktigt på att kompromissa men jag måste också väl lita på mig själv för att inte ska må sämre eller såra mig själv som kan kosta mycket för samhället, eller hur?
Tyvärr finns jag på jorden, vilket jag inte kan rå för det och jag undrar om jag får göra för att inte behöva må sämre eller såra mig själv. Ingen har rätt att tvinga mig att jag måste göra det när jag innerligt V E T att det kan såra mig väldigt mycket sen. Det har förekommit att en del säger att jag V I L L inte. Det har jag aldrig sagt utan jag V E T att det inte blir bra för mig och jag inte behöver såra mig själv sen.
Tack för mig!
// Erika 
.jpg)
.jpg)
.jpg)
