De, båda kommunen och skolan är verkligen korkad som inte vill lita på en mamma som vet bäst om sitt barn.

Varför skulle det ta hela S E X år innan de fattar något?

Jag känner igen från mina erfarenheter i många olika situationer under Jonathans barndom.

Jag har många gånger upplevt att olika myndigheter t ex skolorna, kommunen och sjukvården att de aldrig litade på mig som Jonathans MAMMA. En gång tog en psykolog kontakt med en lärare av alla lärarna Jonathan hade. Hon ville bara höra hennes synpunkt om min son. Hon svarade att hon VET bäst om Jonathan än mig som mamma som har levt tillsammans med Jonathan VARJE DAG, inte hon själv! Vilken attityd hon otroligt hade!

Psykologen reagerade på lärarens sätt och attityd och bad mig att inte lita på henne. Vi fixade sig att ha andra kontakter för att kunna diskutera vidare.

Några år senare fick jag veta av Jonathans gamla klasskamrat som hade en lillasyster som skulle ha denna lärare. Men deras mamma vägrade att ha henne som lärare till sitt yngsta barn och fick ta upp med andra föräldrar. Så bestämde skolans skolledningen att läraren fick sluta efter deras argument.

Skönt att hon fick sin ”smak” vad hon hade sagt så till psykologen att hon vet bäst om min son än jag.

Idag har jag otroligt svårt att förstå hur kommunerna, skolorna och sjukvården kan behandla oss föräldrarna hur som helst och jag förtfarande förstår inte att de inte kan lyssna och tro på oss föräldrarna.

Varför ska barnen drabbas när det tar  M Å N G A år innan de fattar något eftersom Jonathan hade lidit av det inann han får stöd och hjälp.

Jag blir bara FÖRBANNAD på sådna yrkemänniskor. S H I T!

Jag tänker låna en bok som jag fick en tips att jag bör läsa denna bok. Det kan bli intressant att läsa boken. Boken heter ”Jag skriver ovanpå linjen” av Emil och Louise Östlund.

Hon som gav mig denna tips berättade att mamma, Louise har kämpat att sonen, Emil behöver diagnos men sjukvården lyssnade aldrig på mamma och tyckte att mamma var bara orolig och behövde hjälp istället för sonen. Mamman har kämpat i många år. Det verkar intressant att läsa hennes erfarenhet.

Jag själv förstår inte alls ett dugg varför de inte kan lita på oss, föräldrarna!

// Förbannand Mamma Erika

Jag skäms över att bo här i Sverige! Det känns som att Sverige lurar världen att vi har ett finaste välfärdens system, fast Sverige behandlar oss skit!

Läs hennes inlägg hur hon klarar sig med sin ekonomi just nu eftersom hon var tvungen att vara i närheten av sin dödsdömde dotter till sin död under hela ett år.

Ja – ni förstår nu hur jag har haft j-vligt jobbigaste med min son med sin funktionshinder. Jag var tvungen att sjukskriva mig eftersom jag inte orkade jobba och att låta mina behov i sista  hand i många många år.

Nu är jag bara ARG på vårt j-väligt sjukt system vi har och varför de inte kunde visa sin empati!

// Erika

Håller med dig men i verkligheten är det en annan bild.

Tyvärr förekommer det att många inte förstår. Tyvärr! Tack vare att jag har lärt mycket av det och har också insett hur verkligheten funkar under tiden vi fick diagnos att sonen har ”Aspergers”.

Enda som jag har funderat över är om man vill jobba med människor ska ha empati. Annars får de jobba med andra yrke, t ex ekonomi eller matieralla grejer.

// Erika

Jonathan är snart 23 år så är det rätt ålder för flesta som ska ha egen bostad.

Jag själv mår också bra av att se mina pojkar som mår också bra. Jag blir ledsen om ngn av dem mår inte bra. Det är väl mina mammas känslor. Jag kan inte vara känslokall om det inte går bra för mina söner. Det har förekommit att en del av folk (vanligen män) säger att jag måste vara känslokall. Det kan jag inte vara och jag tror att det är skillnad mellan män och kvinnor när det är vi, kvinnor som föder barn urifrån vår kropp, eller hur? Mina söner måste känna sig också trygghet vart de kan vända till oavsett om de är vuxen eller inte. Klart måste det ske på ett vuxen sätt.

Det är också roligare att träffa dem över middag eller fika då och då. Man kan se att man blir glad att se varandra igen.

// Mamma Erika

Tiden rusar verkligen iväg att det är snart sju år sen hon gick bort.

Jag tackar verkligen att farmor fanns i Jonathans liv för hon hade betytt otroligt mycket för Jonathan för det var bara hon utifrån Jonathans släkter förutom jag som brydde sig mest om Jonathan. Farmor har alltid visat sin respekt för Jonathan som han är.

Farmor har aldrig förtryckt Jonathan. Det är jag glad för det att Jonathan har fått sin chans att bli respekterad från farmor.

Hon skulle vara 88 år om hon lever.

Vi sänder vår gratulation till dig, farmor i himlen – Grattis på 88 årsdagen!

Jag vill lägga en bild på henne här men vi har ingen ngn bild som är digital och har inte blivit scannerad än.

// Jonathan, Gabriel och Erika

Han ringde upp mig för att han är nu hemma från sin resa med sin skola från Berlin. Jag trodde först att han skulle komma hem igår men jag ”hörde” fel. Det var faktiskt nu ikväll han kom hem.

Det syns tydligen på hans ansikte att han är troligt nöjd med resan. Han såg så glad ut och ville berätta för mig men vi kom överens att vi ses imorgon.

Jag är glad när jag fick höra eftersom han har varit med om förtidigare brukade det alltid dök upp med olika tråkiga saker och även attityder. Men härgången verkar det att allt har funkat bra. -Skönt tänker jag för jag vill att Jonte också skulle känna sig nöjd med olika händelser ibland som vi, mamma och Gabriel.

Hans sista mening innan vi avslutade samtalet att han otroligt älskar mig!

// Glädjande Erika

Jag vill visa här bilden för det är typiskt Jonathans sätt, t ex om man har köpt nytt eller ngt som är nytt visar han sin finger och undrar över vad är det för ngt!

Det var därför att jag tog en ny kamera när han kom och han undrade vad är det för denna kamera? Om det är en ny?

Bilden är bra och säger mycket!

Bilden säger mycket istället för 1000 ord!

// Morsa Erika

Men nu har nästan en månad gått så har mina känslor dykt upp eftersom jag har varit sjuk ganska längre. Först fick jag värk i hela kroppen bara några dagar efter Jonathan flyttade. Det pågick i ca 10 dagar. Sen blev jag bra men blev sjuk igen efter några dagar. Fick virusinfektion, vilket gjorde mig orklös och matt samt hostade helvete mycket. Har sovit mycket dålig under flera nätter på grund av att hostan störde min sömn. Då på sista dagarna kom mina känslor för Jonathan började jag jag bara gråta i brast och saknade otroligt mycket efter Jonathan. Jag grät bara hela tiden. Längtade bara efter honom. Jag fick ta hans gamla tröja till min säng för doftens skull.

Fick hjälp av honom  då och då att handla mat åt mig för jag ingen hade krafter till något. Tur att vi bor ganska nära med varandra. Tack och lov!

Men idag känns det bättre och har inte träffats sen imåndags för han har varit i Berlin med sin skola och skulle komma hem nu ikväll. Jag förmodar att vi skulle ses imorgon för jag har inte varit i hans lägenhet sen han flyttade för jag har varit sjuk hela tiden. Puh! Nu vill jag bara riktigt frisk!

// Jonathansaknade morsa

Märkligt att mina söner valde just denna ålder, 22 för jag väntade på Gabriel som första barn då.

Ibland kan en familjmönster vara korkad på ett omedveten sätt, eller hur?

Den första frågan upplever jag att det känns bra och jag trodde att jag skulle bara gråta i flera dagar men det har jag inte gjort. Jag funderar vad det kan bero på.  Då skulle jag tro att jag har kanske tränat min mentalitet i ett halvt år och jag tycker att Jonathan är pass gammal att inte ska bo kvar längre hos sin mamma. Han blir 23 till april. Jag väntade på min första barn i hans ålder då och blev mamma två veckor innan jag fyllde 23 år. Jonathan har faktiskt velat bo i egen lya i ett år. Men det är 12 dagar sen han flyttade hemifrån så får jag se vad tiden utvisas för mina känslor.

Den andra frågan är jag faktiskt lite ovan att allt är tyst och allt är i ordning härhemma. En av allt som jag tycker att det är så skönt att det har blivit mycket mindre är disk. Det har alltid blivit mycket med diskarna under sista åren och jag var verkligen less på att det blir alltid med en stor disk.. Puh! Jag gillar att diska utan jag är bara less på att det blir alltid en stor disk. Jag kunde skaffa en diskmaskin men jag har ett gammal kök som inte är byggd för diskmaskinen. Köket måste revoveras.

Jonathan kan inte diska och vägra göra det. Jag misstänker att han inte klarar att diska pga hans funktionshinder. Varje Asperare har en eller flera att inte klarar sig med dessa. Det kan vara, t ex  klarar inte  höra klockans visare eller klarar inte sig med lukt. Varje Asperare har alla eller en av alla sinnen som de inte klarar sig med det.

Ni undrar säkert hur det ska gå för Jonathan med sin disk i sitt hem. Han är redan medveten och han får se hur det blir annars har han bestämt sig att skaffa en liten diskmaskin.

Att vara tyst härhemma är det bra för min del för jag behöver båda tystnad och stillhet för min egen skull ett tag. Sen kan jag koncentera mig på mitt hem som behöver sorteras och ordnas innan jag flyttar till en mindre lägenhet någon gång under våren.

// Erika