Varje gång jag hör ”Den blomstertid nu kommer” rinner tårarna nedför kinderna. Det är sådan andakt över den sången. Jag minns så tydligt mina egna skolavslutningar som för mig var rena idyllen. Men ack så länge sedan. Kanske är det för att tiden sprungit iväg, inte stått stilla eller stannat upp, som känslan av ledsamhet träder in t.o.f Jag skulle bara för en enda dag vilja vara liten flicka igen, ca 10-12 år. Springa på ängarna därhemma, plocka blommor till mamma och mormor. Höra korna råmar hos morföräldrarna. Himlen som alltid var blå, solen alltid lika strålande. Var tog den tiden vägen? Idag är fjärran från då.