1970 inledde jag min yrkesbana som litterär översättare. Under sjuttiotalet kom jag att mest översätta science fiction, åt numera hädangångna förlag som Askild & Kärnekull, Delta och Plus.
Åt Delta översatte jag bland annat två böcker av Harry Harrison: ”Stålråttan slår till” (The Stainless Steel Rat) och ”Ge plats! Ge plats!” (Make Room! Make Room!).
Hösten 1979 arrangerade Delta sin varannanårliga science fiction-kongress på hotell Amaranten i Stockholm (den fjärde och sista i ordningen). Min översättning av Ge plats! hade just då kommit ut, och författaren var hedersgäst på kongressen.
Därmed fick jag tillfälle att växla några ord med honom, och jag fick intrycket att han som jänkare var ganska otypisk – radikalpacifist och synnerligen öppen för andra kulturer än den han fötts i. Han hade bott i flera länder, lärde sig överallt att i någon mån tala det lokala språket – inklusive danskan – om än understundom hellre än bra.
Dessutom visade han sig vara entusiastisk esperantist, vilket fick personlig betydelse för mig personligen. Jag hade i och för sig träffat på språket redan på femtiotalet – far min hade köpt en lärobok tjugo år tidigare, bläddrat igenom den och glömt bort den efter att ha ställt in den i bokhyllan, där jag sedan hittade den; men mitt i stort sett första möte med den levande esperantorörelsen skedde genom HH.
Till saken hörde att detta alltså skedde hösten 1979, och sommaren 1980 skulle den stora, allmänna esperantokongressen bli i Stockholm; och resten är för min del historia.
Hösten 1980 träffade jag än en gång HH på sf-kogressen Fabula i Köpenhamn, sommaren 1986 på stora esperantokongressen i Peking och 1990 på Nasacon utanför Stockholm.
…
HH föddes 1925. Hans mor var invandrad Lettlandsryska, hans far hade irländsk familjebakgrund. Blandad bakgrund alltså – nå, det är i och för sig inget ovanligt i USA, men det är inte alla som därför får en lika kosmopolitisk hållning som HH.
Under andra världskriget tjänstgjorde han som markpersonal i flygvapnet. Han befann sig visserligen långt från fronten, men blev ändå glödande pacifist på kuppen (”ju bättre man är som soldat, desto sämre är man som människa” – Jag tror han skulle ha gillat Åke Hodell och ”General Bussig”, om han känt till dem…)
För att ha något vettigare än kriget att tänka på lärde han sig esperanto.
Efter kriget kom problemet vad han nu skulle jobba med. Science fiction hade han börjat läsa redan som barn – inte ovanligt bland sf-fans.
Rita kunde han, så några år försörjde han sig som illustratör i sf-tidskriften (sådana fanns det då ganska många av i USA) och som serietecknare.
Tyvärr blev han sjuk och darrhänt, vilket en tecknare inte bör vara. Dessutom blev det på femtiotalet bekymmersamt för serietecknare i USA – kongressen fick för sig att serier var ett allvarligt hot mot ungdomens dygd.
(Detta smittade i någon mån av sig även i Sverige. Jag minns att tidskriften Det Bästa hade en artikel om de farliga serierna, och mina egna föräldrar var allvarligt bekymrade över mitt intresse för serietidningar. De fruktade att detta skulle gå ut över mitt bokintresse, men andades ut när jag började arbeta med böcker; i dessa internetgruppernas tidevarv har jag också kunnat konstatera att en mycket stor del av landets litterära översättarkår är rätt väl underrättad om situationen i både Ankeborg och de djupa skogarna.)
Nå, kunde HH inte hålla pennan i ett stadigt grepp, så var å andra sidan den tidens mekaniska skrivmaskiner toleranta mot darrhänta skribenter – det viktiga var att man hade kraft att hamra på tangenterna.
Så då gick HH på allvar in för att författa, vilket dädanefter skulle bli hans musik.
Samtidigt inledde han sitt internationella vagabonderande. Med sin familj flyttade han först till Mexiko, där det var billigare att leva; sedan till Storbritannien, sedan till Italien, sedan till Danmark, där han bodde i sju år, och efter ytterligare några turer slutligen till Irland, där han stannade i mer än tjugo. När han den 15 augusti 2012 avled hade han på nytt slagit sig ned i Storbritannien.
Det var uppenbart att HH inte kände sig alldeles hemma i det land där han fötts. Han var världsmedborgare, och tyckte mycket illa om vissa sidor av The American Way of Life.
En gång – jag tror det var på Fabula i Köpenhamn 1980 – hörde jag honom berätta om när han, efter en tid i Europa, åter befann sig i USA, där hans skrivmaskin passade på att gå sönder.
Att få den reparerad visade sig svårt, av ideologiska skäl. Apparaten var nämligen tillverkad i Östtyskland, och som en tilltänkt reparatör uttryckte saken ur djupet av sitt hjärta:
”I CAN’T REPAIR A COMMIE TYPEWRITER!”
…
Stilistiskt var HH något av en kameleont, och en viktig del av hans produktion bestod av parodier och pastischer. Han höll inte ens för rov att driva med Asimov.
En av den gamle Isaacs märkligare idéer i Stiftelseböckerna var Vintergatsimperiets huvudplanet Trantor, som helt täcktes av en enda stor stad (där det enda öppna utrymmet var gården runt kejserliga palatset).
I HH:s bok ”Hjälten” (Bill, the Galactic Hero) heter motsvarande planet Helior, men HH tar upp ett litet problem som Asimov bortsett från:
Om en hel planets yta täcks av en enda stor stad, där det bor en ofantlig massa människor – var håken gör man då av allt avfall (inklusive en icke ringa mängd mänskliga fekalier)?
Den boken är för övrigt ett gott exempel på HH:s pacifistiska övertygelse, och en protest mot den militarism som man finner hos åtskilliga USAiska författare – även inom science fiction, med Robert A Heinlein som kanske ett av de mest ökända namnen.
…
En av HH:s ambitioner var att höja science fictions litterära nivå, och han ville se en seriös kritik av genren. Även om några av de tidiga sf-författarna, ofta verksamma innan själva termen hade lanserats – som Mary Shelley och H. G. Wells, och i någon mån Jules Verne – förvisso hade litterärt värde, så kom genren att under 1900-talet till stor del koncentrera sig på underhållning och idéer, medan psykologin och personteckningen blev lidande. Genren blev också kontroversiell – fansen accepterade allt, fienderna intet (och när det någon gång dök upp en sf-bok med hög litterär halt, sades den just därför inte vara sf).
En seriös sf-kritik tog så småningom fart, inte minst tack vare den brittiske författaren Brian W. Aldiss på sextiotalet. 1964 grundade han och HH tillsammans tidskriften SF Horizons, med inriktning just på science fiction-kritik.
Av Harrisons böcker på i svensk översättning har jag hittat följande i Libris:
Hjälten (översättning Sam J. Lundwall 1971)
Dödsplaneten (översättning Gabriel Setterborg 1974)
Stålråttan slår till (översättning Gunnar Gällmo 1977; i nästa upplaga, 1994, har utgivaren Sam J. Lundwall – som för förlaget Deltas räkning hade beställt min översättning – i stället satt in sitt eget namn som översättare, och jag fick ingen sekundärersättning. Samma för talboksutgåvan 2005. Så går det till i bokbranschen.)
Ge plats! Ge plats! (översättning Gunnar Gällmo 1979)
Barney Tidfarares saga (översättning Ingela Bergdahl 1982)
Stålråttans hämnd (översättning Gun Amelin 1982)
Aschkelons gator (översättning Erik Andersson 1985)
Hemvärlden (översättning Inge R. L. Larsson 1985)
Hjulvärlden (översättning Kjell Waltman 1985)
Stjärnvärlden (översättning Kjell Waltman 1985)
Rytande rymdraketer, eller hug Chuck och Jerry räddade hela universum och fick kärlek och allting (översättning Sam J. Lundwall 1988)
Om alla förbindelser fungerar kan ni själva kolla på
http://libris.kb.se/hitlist?f=&q=f%c3%b6rf%3a(Harry+Harrison)&r=&m=10&s=r&t=v&d=libris&p=1
Hur jag själv upphörde att ha översatt en av hans böcker kan man se ungefär mitt på sidan på
http://libris.kb.se/hitlist?f=&q=f%c3%b6rf%3a(Harry+Harrison)&r=&m=10&s=r&t=v&d=libris&p=3
För övrigt har han överlevts av sin hemsida:
http://www.michaelowencarroll.com/hh/
Må han vila i de rytande rymdraketernas frid!
