En kulturprofil har gått bort. Inte en av dem som blivit förstasidesstoff på kvällstidningarna, men en av dem som burit upp kulturlivet – som litterär översättare, som antikvariatsdrivare och som introduktör av ett av de mer udda brittiska författarskapen: John Cowper Powys.
Sven Erik Täckmark var ett gott exempel på att den så kallade finkulturen inte är något överklassmonopol. Han föddes 1916 i proletär miljö, fick sluta skolan redan 1930 vid fjorton års ålder – skolplikten var bara sjuårig på den tiden, och av ekonomiska skäl var han piskad att genast börja försörja sig; hans mor försökte tigga ihop pengar till gossens fortsatta utbildning, men det blev inget. Han fick ta jobb som frisörassistent, konditorlärling och springschas.
För honom, liksom för mer välkända storheter som Harry Martinson och Doris Lessing, var formell skolgång dock ingen förutsättning för studier. På egen hand började han läsa in engelska och tyska språken, och hörde föredrag på Birkagården av Ebba Pauli, Nathanael Beskow och Emilia Fogelklou.
Och trettiotalet var ett kluvet decennium. Å ena sidan armod, å andra sidan en arbetarrörelse som fortfarande gjorde skäl för namnet, och som trängde fram även inom kulturen. De svenska proletärförfattarna var på uppgång, och några av dem skulle så småningom både hamna i akademien och få Nobelpris.
Och så fanns folkhögskolorna. Som sjuttonåring kom Täckmark in på Fornby folkhögskola i Dalarna, läste där ett par år och blev sedan journalistvolontär på Avesta tidning, där han först lär känna John Cowper Powys genom Alf Ahlbergs översättning av dennes The Meaning of Culture.
Ung och i ordets bästa bemärkelse galen reste han ut – utlandsresor var inte vardagsmat för den tidens svenskar – arbetade ett tag i England som au pair (!) och fortsatte sedan till Corwen i Kymrien (som engelsmännen och dess värre även svenskarna kallar för Wales) där den betydligt äldre (född 1872) Powys bodde. De båda blev vänner, och Powys kallade Täckmark för ”Erik Röde” – delvis på grund av hans dåvarande hårfärg, men inte bara.
Hemma igen fick Täckmark försörja sig som nattportier, inkasserare av avgifter för De blindas tidskrift, symaskinsagent och cykelbud, expeditionsvakt vid Folkberedskapen. 1943 blev han kvotelev på Socialhögskolan, examinerades 1946 (samma år som jag föddes) och gifte sig. Han fortsatte studierna vid Stockholms högskola (som då ännu i enlighet med grundarnas avsikter inte var något universitet) i engelska, statskunskap och litteraturhistoria – på dispens, eftersom han aldrig hade tagit studenten; latinet hade han läst in på egen hand.
1955 avlade han filosofie kandidatexamen och återvände till Fornby folkhögskola, nu som lärare, fick flera andra läraruppdrag, redaktör först för Invandrarverkets tidning och sedan för Svenskt biografiskt lexikon. På åttiotalet öppnade han antikvariat på Ringvägen i Stockholm. Som litterär översättare fick han också ut ett fyrtiotal titlar.
Själv lärde jag känna honom i mitten av åttiotalet, när vi båda var med i det gäng som körde i gång Viktor Rydberg-sällskapet – den riktige Rydberg var en författare som då höll på att glömmas bort, och som än i dag bara uppskattas för en bråkdel av det han förtjänar (han skrev mer än Tomten, Lille Vigg och Singoalla; framför allt Den nya grottesången är skrämmande aktuell). Styrelsen sammanträde stundom på hans antikvariat efter stängningstid. Kring millennieskiftet grundades också ett Powyssällskap, på Täckmarks initiativ.
Täckmark var ingen Strindberg, Norén eller Bergman (även om det skall hållas den sistnämnde till godo att han lyckades bli accepterad av Fåröbönderna – en betydligt större prestation än hans filmer). Trots sina ofta oerhört svåra förhållanden – dämoner hade inte saknats i hans liv – utstrålade Täckmark så länge jag kände honom en lika oerhörd vänlighet; bitter såg jag honom aldrig.
