Jag har medvetet hållit mig ganska neutralt inställd till SVT:s nya programserie ”Huset fullt av hundar” eftersom jag själv ville bilda mig en uppfattning om programmet innan jag uttalar mig. Det har dock varit flitigt med skriverier från de djurskyddsorganisationer som jag själv sympatiserar med och är medlem i, om att hundarna kommer att fara illa under programmet och att SVT bör ta sitt ansvar och lägga ner hela produktionen. Kanske har känslorna varit så heta just därför att SVT inte kunnat/velat redogöra för hur programmet kommer att gå till. Det enda man vetat med säkerhet är att en familj skall prova sig fram bland flera olika hundar och sedan rösta ut hundarna en efter en tills bara en hund finns kvar. Det låter ju inte särskilt sympatiskt så jag kan verkligen förstå de starka reaktionerna.

Igår gick så första avsnittet, och även fast det bara sänts ett avsnitt än så länge så måste jag ändå säga att jag blev positivt överraskad. Skräckscenariot hade varit att familjen hade fått ha alla hundarna, eller en hund i taget, hos sig under en hel vecka för att sedan rösta ut dem. Det hade förstås bäddat för stress och oro hos hundarna, särskilt jobbigt för de hundar som snabbt knyter an till familjen att få vara med om en separation. Dessutom är det hundar som redan varit med om separationer eftersom de nu är ”omplaceringshundar”, och då är det särskilt viktigt att de inte behöver utsättas för något som kan äventyra deras trygghet eller förmåga att känna tillit till människor i framtiden. Nu var det ju dock inte alls så. Det var sex hundar av olika kaliber som deltog i programmet, och två av dem blev utröstade redan första dagen. För dem var det hela troligen mest en trevlig utflykt där de fick chans att busa, undersöka, leka med andra hundar och socialträna lite. 

De andra fyra hundarna fortsatte i processen, men det var fortfarande bara enstaka aktiviteter det handlade om, sen fick de åka hem till sin vanliga residens igen (var nu det var? Det fick man aldrig riktigt veta…). Slutligen fick två hundar stanna hos familjen en natt. Bägge två fick gott om uppmärksamhet och sov till och med i familjemedlemmarnas sängar. Efter det skulle det vara klart, familjen skulle bestämma sig. Totalt var det alltså frågan om några utflykter med transport till en annan ort där hundarna fick leka och busa under några timmar, plus en övernattning för två av hundarna. Jag ser faktiskt inte problemet. Om inget ytterligare stressande eller obehagligt skedde när kameran var avstängd (vilket man bara kan spekulera i) så gick det hela till på ett väldigt bra sätt måste jag säga. För om man tycker att det är upprivande för en hunds psyke att träffa andra hundar, göra olika aktiviteter och lära känna nya människor så hoppas jag att man aldrig lämnar bort sin hund till hundvakt heller, eller lånar ut sin hund till grannarnas ungar som vill ta en promenad, eller ännu värre – lämnar den på hundpensionat när man åker på semester.   

Självklart skall alla tv-produktioner sätta djurens bästa i första rummet. Jag är helt emot underhållningsteve där djur används som humoristiska jokrar, men jag såg inga hundar som verkade må dåligt under det här programmet. Varje hund blev betraktad utifrån sina förutsättningar och man anpassade hela tiden aktiviteten efter hundens intresse. Familjen hade en mycket sund inställning till hundägandet och trots att de hade ringa erfarenhet av hundar så märktes det att de var pålästa och genuint intresserade av att få en lyckad matchning, och hur många hundägare har egentligen tänkt igenom sitt val av hund tillräckligt noga? Inte många skulle jag säga! Programmet visade på ett väldigt konkret sätt hur komplicerat det är att skaffa hund, och att det är väldigt mycket man måste ta hänsyn till för att hitta en hund som passar en. Den hund som var favorit innan blev till exempel bortvald efter att de övernattat hos familjen därför att han visade egenskaper som inte kommit fram tidigare. Tänk om alla hade samma möjligheter att verkligen lära känna hunden innan de bestämmer sig, då skulle vi kanske ha färre hundannonser på Blocket från folk som plötsligt ”blivit allergiska” eller ”fått ändrade familjeförhållanden”. Självklart hade man kunnat önska lite till av programmet, jag vet till exempel inte om programledaren ingav det största förtroendet när det gällde att hantera hundar, men i det stora hela tyckte jag ändå att det var riktigt bra. Inte minst för att man visar att omplaceringshundar också kan ha ett stort värde, samt att man belyser den stora och svåra processen att hitta en lämplig hund.   

(Bilden har jag lånat från bloggen Allt om Media: http://aom99.wordpress.com)

Hästkapplöpningar är ett uråldrigt fenomen, och redan från början har hästarnas välfärd varit underordnad jakten på ära, berömmelse och fina priser. En ständig strävan efter att komma först över mållinjen (eftersom det är vad hela grejen går ut på), har gjort uppfinnings-rikedomen stor när det gäller att komma på hjälpmedel för att få hästarna att springa fortare och fortare. När man började med särskilda gångartslopp där hästarna bara får lov att springa i en särskild gångart (ex. trav) så utökades uppfinningarna till att också omfatta hjälpmedel som förhindrar hästen att välja en annan gångart. Trav är som bekant inte hästens snabbaste gångart, och även om man avlar på hästarnas benägenhet att trava mycket fort så kan man inte avla bort det naturliga i att en häst som springer i ett rasande tempo i första hand väljer galopp. Då måste man ta till andra metoder för att få hästarna att hålla sig till trav, och med alla medel förhindra att de börjar galoppera under loppet eftersom detta kan leda till att man diskvalificeras. Man använder sig av pullburkar och checkremmar för att som man säger ”underlätta för hästen att trava i hög fart”, men i själva verket är det tvångsredskap som förhindrar hästen att sänka huvudet och därmed går det mycket svårt att galoppera.

Ja, travsportens påhittighet saknar faktiskt motstycke. Om en häst springer snett så löser man det genom att fästa en stång längs halsen på den som tvingar den att springa rakt. Om en häst är ovillig att springa omgiven av skuggor och medtävlande hästar så begränsar man deras synfält med skygglappar och jordbländare. Man sätter skarpa bett i munnen på hästara, samtidigt som man hänger i tömmarna med hela sin tyngd för att bromsa och styra, och om hästens sväljreflex utlöses av salivutsöndringen så knyter man fast tungan i underkäken på dem ”så att de inte kan kväva sig själva”. Just det här med kvävning är ett bekymmer för travsporten. Det ser ju inte så bra ut att hästarna blir medvetslösa under pågående lopp. Man opererar i vissa fall till och med bort gomseglet på hästarna för att minska risken för kvävning. Hästen kan ju i alla fall andas en liten stund till om gomseglet inte tar en massa plats i svalget. Och om en häst skulle vara ovillig att springa för att det sugs in luft i vagina eller anus när hästen rör sig under denna enorma påfrestning så kan man till exempel sy igen vagina (!) eller stoppa in bollar i anus som en ”propp”.

Förmodligen är det allra äldsta prestationshöjande hjälpmedlet att slå hästen med ett spö. Att genom obehag och smärta tvinga hästens beteende i en särskild riktning, dvs. att springa fortare i det här fallet, kallas för negativ förstärkning. Om ni har sett trav- och/eller galopplöp på teve någon gång så vet ni dock att hästarna kan springa för brinnande livet och ändå bli slagna. De kämpar troligen på så gott de kan och springer så fort de förmår, ändå blir de slagna. Det sker alltså ingen inlärning under ett sånt här lopp. Det är inte så att hästen minns loppet från förra veckan då den blev slagen och därför springer extra fort nästa gång för att slippa bli slagen. Forskning visar också att det är de tröttaste hästarna som blir slagna mest, vilket är logiskt eftersom de också springer långsammare. Man kan fråga sig vilken upplevelse dessa hästar får av ett lopp där de är oerhört trötta och har mjölksyra och därigenom redan genomlever ett negativt lopp, när de dessutom översköljs av rapp från en piska? Det blir en situation som är mycket svårhanterlig för hästen eftersom den inte har möjlighet att undkomma obehaget. Den orkar inte springa fortare och kan därmed inte undkomma piskan, och även om den faktiskt länger lite på steget så är det knappast troligt att kusken slutar piska. För mig är det fullkomligt obegripligt att det fortfarande är tillåtet att använda spö under hästkapplöpningar. 

Helt nyligen publicerades också en studie från Australien som visar att det är fullkomligt meningslöst att piska hästar under ett lopp. De springer inte fortare för det, och det påverkar inte resultatet i tävlingen att hästarna piskas. Även om det skulle få hästarna att springa fortare genom att piska dem så kan man ändå ifrågasätta varför man alls behöver göra det? Det kommer fortfarande att vara en häst som är snabbare än alla de andra och det kommer fortfarande att bli en kamp om placeringarna i täten. Tävlingsmomentet blir precis detsamma och det är lika spännande. Varför måste man piska hästarna? Det australiensiska galoppförbundet vill inte tro på resultatet av studien och finansierar nu egen forskning i hopp om att visa på nyttan av spöet. Det kunde man väl bara räkna med. Fakta som man inte vill ta del av försöker man motbevisa så länge man bara kan! Märkligt nog är det bara ett land i hela världen som förbjudit spödrivning under hästkapplöpningar och det är Norge. Ännu märkligare är kanske då, om man skall tro på spöanhängarna, så fortgår travtävlingarna i Norge ändå. Många kritiker till spöförbudet säger att hästarnas välfärd nu blivit sämre i Norge eftersom kuskarna nu sitter och viftar med tömmarna istället. Jag blir så trött. Herregud, kan de inte bara sitta still!? Måste de vifta med armarna när de kör? Kan man inte ge dem alla en vimpel att vifta med istället? Kanske är det så att det är värre för en häst att bli ryckt i munnen än att bli slagen med en piska, men man kan väl inte tillåta en oetisk företeelse för att förhindra en annan oetisk företeelse? Då får man väl förbjuda bägge två? Sammanfattningsvis kan man konstatera att hästkapplöpningar är fullkomligt onaturliga för hästar, och det blir inte mer naturligt för att deras huvuden spänns fast, för att de tvingas springa i onaturliga gångarter och tempon, och dessutom blir slagna över mållinjen.

Glädjande nog har djurskydd varit föremål för granskning och debatt i media i stor skala de sista två åren. Mycket tack vare ideella initiativ från djurrätts- och djurskydds-organisationer och privatpersoner, ex. Djurrättsalliansens kampanjer mot pälsindustrin och slaktsvins-uppfödningen, Katarina Lingehag-Ekholms upprop mot mulesing av merinofår i Australien och banveterinärerna Anders Darenius och Lars Audells reaktion mot det bristande djurskyddet inom travsporten. Det är underbart att strävsamhet ger resultat, även om idogt och mycket proffsigt arbete med dokumentation och anmälningar inte leder så långt fram som man kan önska (varken mink- eller svinuppfödningen har genomlevt någon revolution trots allmänhetens bestörtning över de hemska förhållandena), men det ger åtminstone resultat genom att det uppmärksammas i media och svenskarna får veta mer om hur svenskt djurskydd faktiskt ser ut, eller kanske snarare bristen på det. 

För om det är något som präglar den stereotypa kött- och pälskonsumentens inställning till sin konsumtion så är det okunskap och ignorans. Man vet helt enkelt inte hur det förhåller sig, och man vill helst inte veta. För den som verkligen vill upplysa sig om hur djurhälsa och djurskydd ser ut i Sverige så finns det gott om dokumentation som bekräftar att det är något riktigt galet som pågår. Beteendestörningar, ledsjukdomar, stress, luftvägsinfektioner och produktionsrelaterade missbildningar som överdrivet stora juver, groteska muskler och för snabb tillväxt är samtliga faktorer där det finns gott om forskning. Problemet är att man sticker huvudet i sanden så länge man kan, och inte förrän man sitter i tevesoffan och inte kan undgå att ser hur svenska grisar lever så upptäcker man vad man har blundat för. Och då blir man bestört, chockad, arg och känner sig lurad! Bregottreklamen känns plötsligt väldigt avlägsen och man tänker argt att någon måste göra något! I bästa fall tänker man sig för innan man köper kött en tid framöver, men snart är man tillbaka i gamla gängor igen. Vanans makt är stor, och självklart är det viktigt att konsumenterna ställer krav på produkterna, men man är snabbt tillbaka i att äta ärtsoppa med fläsk på torsdagen, kyckling på fredagen, köttfärs till tacomiddagen på lördagen och sen så åker söndagssteken in i ugnen. Och så är man tillbaka där man nyss var…

Trots att reaktionerna i allmänhet blir väldigt kraftiga när det avslöjas att djur far illa, (svenskarna är ett djurälskande folk vilket rimmar ganska illa med att vi äter mer kött än någonsin tidigare) men förvånansvärt fort tystnar de arga rösterna. I samband med ”grisskandalen” inför julen 2009 så kokade Sverige av arga och upprörda konsumenter. Eskil Erlandsson stod i riksdagen i en extrainsatt djurskyddsdebatt och försvarade svenskt djurskydd, la skulden på de enskilda djurägarna och menade att han gjort vad han kunnat. Folk var skitförbannade! Men de som inte slutade äta fläsk för gott då gör det med all sannolikhet igen, utan mer avancerade förbehåll, och när det i höstas avslöjades att anmälan om djurplågeri i ”grisskandalen” hanterats med stor försumlighet och slarv av inblandade åklagare – vilket ledde till att åtalet lades ner – så var det knäpptyst i stugorna. Folk som var förbannade före jul gjorde inget väsen av sig, inga gatudemonstrationer, inga arga insändare och ingen som krävde någonting alls. Man mumsade lugnt vidare på smörgåsskinkan och fortsatte att förlita sig på systemet.

I dagarna har det här med kastering av smågrisar varit uppe på tapeten – igen. Varje dag kasteras tusentals smågrisar utan bedövning i Sverige. Ett operativt ingrepp där djuren stympas, helt utan smärtlindring och helt lagligt. Sedan 2009 har det funnits ett vaccin mot att grisarna blir könsmogna, vilket skulle förebygga (den mycket försumbara) risken för att vissa hangrisar ger en kallad ”galtlukt” till köttet. Näringen har inte visat något intresse för vaccinet utan fortsätter istället att stympa djuren utan bedövning. I fredags (17/2) stod Eskil Erlandsson i SVT:s aktuellt och menade att han förväntar sig att konsumenter och bransch tillsammans skapar en efterfrågan på griskött som är producerat med humana metoder, där grisarna antingen är vaccinerade eller där kastreringen sker med bedövning. Vår minister vill alltså återigen lägga ansvaret på konsumenten att intressera sig, utbilda sig, ställa krav och betala extra. Han är inte villig att lagstifta om att kastrering av smågrisar måste ske under lokalbedövning, eftersom det skulle bli en för stor kostnad för branschen. Importerat kött säljer som aldrig förr, trots att konsumenterna säger att de bryr sig om hur djuren har det. Konsumenternas kraft och moral kan man alltså inte luta sig mot om man vill förbättra djurskyddet. Häromdagen blev jag uppringd genom en konsumentundersökning där man fick gradera sitt förtroende för svensk livsmedelsproduktion. Jag riktigt njöt av att ge näringen bottenbetyg (först efter att jag meddelat att jag själv är vegetarian) och på varje fråga motiverade jag de dåliga poängen med ett djurskydd som består av ett luftslott. För hur länge kan vi svenska leva i villfarelsen att vårt djurskydd är tillräckligt så länge näringens och konsumentens gemensamma intresse för pengar får styra? På Göteborgs Postens hemsida kan man nu rösta på om man har förtroende för svenskt djurskydd. I skrivande stund har 90% svarat att de inte har förtroende för djurskyddet. Snälla, snälla, låt det också synas på era val i butiken! Låt inte plånboken eller vanan, utan djurvälfärden få styra. 

(bild från Djurens Rätts blogg)

Usch vad tiden går utan att jag hinner blogga! Att tiden går är just temat för detta inlägg – som jag faktiskt började skriva på för en vecka sen, men blev förstås avbruten och fick invänta nästa tillfälle till lite lugn och ro. Ganska sällsynta sådana. Hur som helst, när man är djurägare så förväntas man vara hurtig, sprudlande av energi och framförallt morgonpigg! Särskilt om man är hund- och/eller hästägare ser folk framför sig att man är uppe med tuppen, släpper ut hästarna i gryningen och tar itu med mockningen direkt efter det och sen tar man en rejäl och uppfriskande morgonpromenad med hunden innan man åker till jobbet. Dessvärre gäller inte detta för alla djurägare. Åh, vad jag önskar att det gällde mig - men jag är rent utsagt förbaskat morgontrött! Hur många gånger jag än har planerat att gå upp i tid så att jag hinner rida en sväng på morgonen, så är alltid sängen mer lockande när klockan väl ringer. Det är hemskt! Men det är så sant… 

Lyckligtvis är ju djur duktiga på att anpassa sig. Min hund, Ramses, börjar inte röra på sig förrän jag gör det och då spelar det ingen roll att resten av familjen har gått upp för länge sen. Ungarna kan vakna vid 8-snåret och min kära man, som lyckligtvis har överseende med min dåliga morgonkaraktär tar med dem upp och ger dem frukost, men hunden visar inga livstecken. Han ligger troget kvar och snusar tills jag börjar vakna ur min dvala, det kan bli sådär framåt 11-snåret ibland. Men han är uppenbart uppmärksam på när jag börjar kvickna till för han står vid sängkanten och buffar med huvudet under min arm så fort jag slagit upp ögonen! Då blir det fart, glada skall och så rusar han ner för trappan och ställer sig vid ytterdörren för att få springa ut till hästarna (som min man ofta redan släppt ut). Det är ganska fantastiskt att det inte är förrän jag vaknar som han själv går upp. Hans mat kan stå färdigupphälld och klar när vi kommer ner, men han har inte velat gå ner och äta förrän jag har gått upp. 

Hunden har helt klart samma dygnsrytm som jag, men hästar fungerar ju inte riktigt på det sättet. De är aktiva dynget runt och är egentligen till stor del grynings- och skymningsaktiva så vår moderna hästhållning med ”dag och natt” passar inte riktigt för hästar. Så egentligen skall man ju ha dåligt samvete bara över att man stänger in dem i en box, släcker lampan och säger god natt till sina hästar varje kväll, för de har inte alls något behov av att gå och lägga sig och sova på natten som vi människor gör. Men, i dagsläget har jag en stallösning som ser ut på det sättet så det är inte mycket att göra åt – under vinterhalvåret när de enligt lag måste stå inne. Hur som helst så kan man ju ha ännu sämre samvete då för att man är så morgontrött så att det har varit ljust i flera timmar när man väl kommer och släpper ut dem. Och ja, det har jag. En vanlig ledig dag går de ut någonstans kring 9 (om mannen släpper ut dem), absolut senast 10 (om jag släpper ut dem). Det är sent ja, men de går å andra sidan in sent på kvällarna så de får ändå runt 12 timmar i hagen varje dag. Hur som helst så gnager mitt dåliga samvete på mig där jag ligger på kudden och tänker ”tio minuter till…zzz”, så i fredags skulle jag vara riktigt snäll mot dem tänkte jag och släppte ut dem när jag åkte till jobbet (kl. 06.50), vilket min man annars gör när han åker till dagis vid 8.30.

De blev inte alls överlyckliga. De plirade trött mot mig, sträckte mödosamt på sig och tog vääääldigt lång tid på sig ut ur stallet, att ens få ner huvudet i grimman var ett äventyr för gammelhästen. De blev dessutom helt stissiga utanför stallet för att det var så tidigt, de tyckte sig se rovdjur ligga och lura i varenda buske och jag hade fullt sjå att manövrera dem till hagen med någorlunda kontroll. Det här beror förstås på att hästar, liksom de flesta djur – och människor – är vanedjur. Allt som avviker från det vanliga är lite suspekt och sprider oro. Imorse när jag släppte ut dem vid 9 som vanligt så var också hästarna precis som vanligt, pigga och glada och kontrollerade. Lika mycket vanedjur är de när man skall ta in dem. Om man inte kommer mellan 20-22 så har man missat sin chans, då har de parkerat sig under något ”sovträd” någonstans på det 2 hektar stora betet och gör inte ett ljud ifrån sig. De är omöjliga att hitta i mörkret alltså (om man inte har en duktig hund, vilket jag iofs. har). När vi flyttar och skall bygga stall så har jag allvarliga funderingar på att bygga en ligghall med fri tillgång till hösilage för att slippa det dåliga samvetet och för att ta mer hänsyn till hästarnas naturliga aktivitetsmönster. Jag får bygga hästhållningslösningar utifrån min dåliga karaktär helt enkelt! Lyckligtvis så sammanfaller ju hästarnas och mina behov på den här punkten, men tills dess att det blir klart får jag fortsätta stressat knalla ut i stallet i pyjamas på morgonen (ja, jag gör det även på vintern, en ganska rolig syn säkerligen), och mitt dåliga samvete lär gnaga på mig ett tag till.  

Min stackars hund hade inget bra slut på året, det vet ni ju som följt min blogg. Han miste synen på ögat efter en hästspark i början på november och vägen tillbaka till ett gott och smärtfritt liv har varit ganska lång. Det är nu snart tre månader sen han skadade sig och ögat verkar fortfarande inte helt smärtfritt, han kniper med det vissa dagar, blinkhinnan är framme titt som tätt och så rinner det lite om det ibland. Han åt kortison mot inflammation i ögat ganska länge, vilket också gjorde att han var hungrig JÄMT! Vi fick lägga in ett extra mål mat mitt på dagen, annars gick han bärsäkragång i köket i jakt på något att äta, vilket är helt olikt honom. Han var så hungrig att han till och med följde med in i boxen när jag mockade åt hästarna och la sig och gnagde på genomfrusna bollar med hästgödsel. Vissa hundar älskar ju hästgödsel, men det gör inte Ramses. Han äter aldrig hästgödsel annars, så att han till och med var beredd att äta fruset gödsel säger lite om hur hungrig han var! Han fick ju dessutom en fraktur på skallen när han blev sparkad, så han skulle ta det lugnt i 6-8 veckor sa de på veterinären, för det var så lång tid som frakturen skulle ta på sig att läka ihop. Det i kombination med en hund som skulle kunna äta vad som helst för att stilla sin hunger leder förstås obevekligen till ökad vikt. Han svällde upp och blev en tjockis ganska omedelbart. Vi vägde honom aldrig, men han gick säkert upp från sina slanka 25kg till 28-30kg. 

Vid nyår fick ögat (troligen) en smäll och blev sämre igen. Ramses var extra plågad av årets nyårsraketer och var näst intill oregerlig i sin jakt på något mörkt och trångt ställe att klämma sig in under kring tolvslaget och slog troligen i ögat i något när han for omkring i lägeheten som en svetsloppa. Någon vecka in på det nya året vände det äntligen och ögat blev bättre igen. Så skulle vi i slutet på januari åka på kontroll hos en ögonspecialist som skulle kontrollera statusen på ögat. Jag var tyvärr bortrest i jobbet, så min man fick åka själv med Ramses. Tyvärr har det varit så att Ramses har åkt in och ut på kliniker under hela sitt liv på grund av diverse olycksfall så han stålsätter sig så fort vi kommer innanför entrédörren. Han är ganska svår att undersöka, absolut, men inte omöjlig. För allas bästa brukar det dock vara bäst att ge honom något lugnande om man skall göra något obehagligt som kräver att han ligger ner, och att han ligger alldeles stilla. Det behövs i regel inte för en sedvanlig undersökning, men i det här fallet skulle ögat genomlysas och trycket i ögat skulle dessutom kontrolleras. En procedur som är obehaglig för vilken hund som helst, men som är extra obehaglig för en hund som associerar närgånga undersökningar av ögat med stor smärta. 

Det gick alltså inge vidare att undersöka honom, men veterinären ville inte ge honom lugnande utan en sköterska fick istället komma in och så hjälptes de åt att brotta ner honom tills han ”gav sig”. Det tog inte så fasligt lång stund, och sen gick det utmärkt att undersöka honom. Men det som hände var inte att Ramses ”gav sig”, utan det är ett fenomen som etologer känner som ”inlärd hjälplöshet” och som visar sig när djuret fullständigt tappat kontroll över situationen och det inte finns några alternativ. Det är alltså ett beteende som visar sig när stressnivån i princip inte kan bli högre. Så, han blev alltså helt nedbruten, och som djurägare kan man inte låta bli att bli förbannad! För hur går det då nästa gång vi kommer dit? Dåliga erfarenheter suger hundar åt sig som svampar, och det borde veterinären förstås veta. Hade det inte varit bättre att ge honom lugnande och så hade undersökningen kunnat bli så smärtfri som möjligt? 

Som om inte året börjat illa nog så blev han biten av en bjässe till hund i lördags. Två gånger! Vi är hundvakter åt Sotos, en jättetrevlig cane corso som vi haft här hemma tidigare några gånger. Däremot är han inte jättestabil i möte med andra hanhundar, så vi gjorde vårt bästa för att det skulle gå så bra som möjligt. Vi tog ut hundarna på en promenad på neutral mark och släppte dem för att de skulle få hälsa. Det gick fint och vi pustade ut. Senare på kvällen låg Ramses och sov under skrivbordet och när Sotos kom för nära morrade Ramses. Då smällde det bara till och de slogs för fullt! Men de slutade faktiskt när jag kom och ryade åt dem. Ramses hade blivit biten i överarmen, men det såg inte så farligt ut så jag plåstrade om honom, och så lämnade jag dem inte utom synhåll på hela kvällen. Tänkte att det nog skulle gå bra om jag bara höll koll på dem så att inga fler trängda situationer kunde uppstå. Det gick jättebra resten av kvällen, tills vi skulle gå ut och ta en kvällspromenad med dem tillsammans. Först tog vi in hästarna och Ramses hjälpte till att valla dem till grinden som vanligt, Sotos hängde efter lite lojt. När hästarna var inne skulle vi gå en bit längs vägen och Ramses sprang på längs vägkanten, när Sotos plötsligt sänkte huvudet och tog sikte på Ramses. Jag hann se varåt det barkade och vrålade rätt ut, men Ramses hann bara vända på huvudet så var Sotos över honom och slagsmålet var i full gång. Den här gången blev jag riktigt rädd för de höll på i en evighet! Och de for runt som elvispar så det var helt omöjligt att få tag i några bakben och dra isär dem heller.

Vi såg ingen annan utväg än att ropa på dem och springa åt andra hållet, för att få dem att komma på andra tankar och följa efter oss. Det fungerade faktiskt, men det var för sent. Ramses hade blivit biten i ryggen, en hårsmån från en kota, men lyckligvis var det bara mjukdelar inblandade. Han har ganska löst ryggskinn så det räddade honom den här gången. Men det var ett fult djupt sår, efter en hörntand á la grizzlybjörn så det blev till att göra rent det på djupet. Stackars Ramses stod tålmodigt, blundade och smackade, men lät mig utan att tjafsa det minsta spola med koksalt och jodopaxlösning, peta med topz (var tvungen att ta reda på hur djupt det var!) och klippa bort fastkladdad päls. Det sved ordenligt av jodopaxen, men han protesterade inte då heller. Då beslöt jag mig för att sköta om såren själv, mot bakgrund av hur de hanterade honom hos veterinären sist och i jämförelse med hur otroligt samarbetsvillig han är hemma. Så lagom tills ögat inte kräver någon omvårdnad längre, så sköter vi om bitsår här hemma… Bitsår är lömska eftersom de lätt blir infekterade och djupa sår bildar ofta varfickor, men det har gått förvånansvärt bra. Såret på ryggen har läkt otroligt bra, medan såret på överarmen är lite fulare eftersom han kommer åt att slicka på det så det får inte läka ifred. Inget av dem är dock infekterat eller inflammerat, de luktar ingenting och de läker bra så vi håller tummarna för att vi slipper åka till veterinären den här gången. Och så håller vi tummarna för att resten av året blir lite lyckosammare för min fina Ramses. Det tycker jag han har förtjänat nu efter snart sex år av skador och sårvård!      

Som ni kanske vet så är jag väldigt intresserad av bandet mellan människa och djur. Jag skrev mitt examensarbete om relationen mellan skolungdomar och hästar och jag har ägnat mycket tid åt fortbildning inom just relationen mellan människor och djur. Samhället har varit väldigt segt med att svara på den senaste forskningen kring vilken nytta husdjur medför för oss människor. Helt nyligen beslutades exempelvis att ridning ska räknas som friskvård, efter många års debatterande och trots att ridningens effekter som rehabilitering för konvalescenter och handikappade knappast går att bestrida. Jag jobbade för sjutton själv som ledare på handikappade barns ridlektioner redan för tjugo år sen, och jag förutsatte då att samhället erkände ridningens effekter på människors hälsa, men faktum är att samhället fortfarande är ganska djurfientligt. Man får inte ta med sig sina djur i offentliga lokaler, man har mycket svårt att hitta restauranger och caféer där man kan mötas med sina hundar över en kopp kaffe och att få ta med sig hunden på jobbet är mycket få förunnat. Det är märkligt att ett land med så många djurvänner och ett så stort djuretiskt engagemang hos befolkningen ändå är så svårkombinerat med djurägande. Till stor del är det allergiskräcken som är boven i dramat, det har jag diskuterat tidigare på den här bloggen, men ett område där hälsoeffekterna som djur medför inte går att blunda för längre är inom äldreomsorgen.

Det finns numera ett stort antal äldreboenden och vårdhem av olika slag där personalen tar med sig sina egna hundar, eller dit man har skaffat en eller ett par katter, ja till och med höns. Det finns nu också speciellt utbildade vårdhundar som kommer på besök på olika vårdinrättningar för att sprida glädje och värme i en annars ganska bister miljö. Äldre människor är dessutom mycket sällan allergiska mot katter och hundar, de tycks helt enkelt tillhöra en generation där allergier var mycket mer sällsynta i allmänhet och då kanske pälsdjursallergi i synnerhet. Man växte upp i ett helt annat samhälle, ofta närmare landsbygden och därmed också närmare djuren. Äldre människor som får svårt att röra sig till följd av ledbesvär, stroke eller andra sjukdomstillstånd kan ändå med förvånansvärd lätthet böja sig ner för att klappa om en hund, av den enkla anledningen att rörelsen får en helt annan betydelse om den möjliggör att man får stryka en mjuk hund över ryggen. Har man då man blivit gammal fått svårt att uttrycka sig till följd av talsvårigheter eller kraftigt nedsatt hörsel, så kan umgänge med ett djur innebära en stor tröst då en sådan relation inte kräver något verbalt språk. Man kan förstå varandra alldeles utmärkt ändå med hjälp av kroppspråket. Skratt, närhet och värme hamnar i fokus och ord blir överflödiga. Äldre som blivit dementa och som lever i en allt mer svårbegriplig värld där allting är kaos och tillvaron präglas av frustration, ångest och rädsla finner ofta stort lugn i att få umgås med djur. En stunds ”bara vara” med en katt i spinnandes i knäet eller en hund hoprullad bredvid sig på soffan injuder till att varva ner, kanske till och med en tupplur, något som är värt sin vikt i guld för både den sjuke och för personalen på avdelningen.

Äldre människor som istället är fullt medvetna om sin situation, om att livet snart är slut och kanske till och med känner dödsångest kan givetvis också finna stor tröst i närvaron av ett djur. Det finns berättelser om hundar inom vården som legat hos döende personer och hållit dem sällskap ända in i det sista, som om de förstod att det var precis vad som behövdes, för att när personen gått bort hoppa ner från sängen och gå vidare till ”nya sysslor”. En nära släkting till mig fick en stroke för två år sedan. Han var 77 år och blev väldigt sjuk, hamnade i rullstol, fick svårt att prata och blev till stor del mentalt förvirrad. Han var dock en man som alltid haft ett gott öga till hundar, och som efter att han hamnat i rullstol och som i perioder kunde vara svår att få kontakt med ändå fortsatte att sträcka sig ihärdigt mot vår hund Ramses för att hälsa. Ramses kände honom sedan innan han hamnade i rullstol och accepterade rullstolen utan att blinka. Trots att han är ganska misstänksam och rädd av sig i andra sammanhang så nosade han snabbt på rullstolen och liksom ”Okej, du har en sån här. Det är lugnt med mig.” och sen var det aldrig några problem med att han blivit så förändrad. Ramses brukade till och med regelmässigt gå in till hans rum när hemtjänsten var på plats och jobbade med sängliften och rullstolen för att övervaka det hela.

Det var inte den gamla gubben, rullstolen, liften eller toastolen som väckte Ramses misstänksamhet utan hemtjänstpersonalen som klev in i huset bara sådär och dessutom iklädde sig märkliga plasttossor på fötterna! Under hösten blev den gamle allt sämre och på julafton var vi där hela familjen och förstod att det var på upphällningen med honom. Från juldagen blev han sängliggande och vi lämnade barnen hemma för att åka dit en sista gång i mellandagarna. Ramses fick dock följa med, dit jag går går också han. När jag på kvällen kom in till den gamle i sängen tittade han upp som hastigast, men försvann igen lika snabbt och gick inte att få kontakt med. När Ramses kom in i rummet blev det en helt annan reaktion. Han tittade upp, och trots att han knappt orkade andas så ansträngde han sig för att få fram armen under täcket och lyckades fiska ut armen utanför sängen så att Ramses kunde komma fram och slicka på fingrarna, vilket han också gjorde. Ramses nosade omsorgsfullt på handen, slickade lite försiktigt på den och sträckte på halsen för att nosa över sängkanten också. Sen somnade den gamle, och senare på natten gick han bort. Är det inte fantastiskt att en hund kan få fram så mycket livsgnista hos någon som är så nära döden? Det råder ingen tvekan om att bandet mellan människa och djur är mycket starkare än vad vi idag bejakar, och efter att ha bevittnat min farfars ansträngningar på dödsbädden för att få röra vid Ramses en sista gång så har jag nu också själv på nära håll fått bevittna detta. Kanske bör man regelmässigt komplettera vård i livets slutskede med hund i livets slutskede?      

Egentligen har jag massor av annat att blogga om, men när Stockholms HUNDmässa gick av stapeln i helgen så kan man ju inte låta bli att reflektera lite kring det här med hundutställningar och rasavel – igen. Jag var förstås där  Båda dagarna! För er som inte är bekanta med hundmässan så kan jag berätta att det är en stor internationell hundutställning som med åren också har utvecklats till en show med flera andra tävlingar. Tyvärr såg vi inte skymten av någon agility i år, vilket var väldigt tråkigt, men väl fick man se freestyle (korreografi till musik med lös hund) och lydnad, samt utdelning av premier till årets bragdhundar, narkotikasökhund och polishund. Jag tyckte att de sa i högtalarna att man haft 24 000 besökare under de två dagarna, så det är alltså ingen liten fjuttig grej det här. Man har dessutom ett stort rastorg där alla rasklubbar får möjlighet att göra reklam för sina raser, och med ett ökande antal hundraser så blir rastorget också större och större för varje år. Självklart finns det också möjlighet att köpa en hel massa hundrelaterade prylar! Täcken, halsband, bäddar, borstar, foder, böcker, leksaker… You name it! På söndagen hölls Best in Show-finalen och det är höjdpunkten för alla utställningsintresserade. Dock tycker jag mig själv se att en allt större andel av besökarna inte alls är särskilt intresserade av ras- och gruppfinaler och därmed inte heller Best in Show (BIS). Läktaren var bara halvfull när BIS gick, mot knökfull under freestylen.

Personligen gillar jag ironiskt nog utställningsinslaget på mässan. Det finns något glamouröst och charmigt med varje enskild hund som tagit sig vidare till gruppfinal och sen BIS. Men jag förstår de som tycker att det är jönsigt, de som sitter en stund men som sen får nog och lämnar läktaren för att spankulera runt på rastorget istället. För hur publikvänligt är det egentligen? Om man inte är jätteduktig på hundraser sedan innan så är det ganska intetsägande att sitta där och få en massa hundar uppradade för sig, som visserligen ser väldigt olika ut, men som man ändå inte vet något om. Och det man inte vet något om är man sällan särskilt intresserad av. Jag tycker i och för sig att man gjorde bättre ifrån sig på den här mässan än på många andra hundutställningar jag varit på för man försökte i alla fall förklara lite kort vad ”avelgrupp” och ”uppfödargrupp” var för något, vad de olika raserna hette och de raser som gick till final fick en liten presentation undertiden domaren inspekterade deras rörelser. MEN – det gemene man sitter och undrar på läktaren är ju ”Vad tittar egentligen domaren på??” ”Hur kan man välja den vackraste hunden bland en massa hundraser som ser så olika ut?”.

Det vore alltså av stort värde för publiken att få höra någon form av omdöme och/eller motivering till varför den och den hunden går vidare och inte den. Jag har hållit på med hundar hela mitt liv och kan väl i stort sett alla raser i ”All världens hundar” utantill (vilket var min kvällslektyr under många år när jag var yngre), men trots det så kan jag nästan aldrig gissa vilken hund som kommer att vinna, eller ens vilka hundar som kommer att gå till final. Jag är förstås ingen utställningsdomare, men vem på läktaren är det?? Man behöver nog ta sig en allvarlig funderare på hur man kan göra hundutställningar lite mer publikvänliga, för som det är nu är det lätt att en oinvigd publik betraktar det hela som ett spektakel, ett luftslott där man snarare tävlar i att visa upp sin hund än själva hunden i sig. Att man tittar på hur rastypisk hunden är, och hundens utstrålning och rörelser i förhållande till rasstandarden är liksom något som inte når fram till publiken. Dessutom kan man ju inte låta bli att fundera över det här med den extrema rasaveln. Jag såg nämligen ett skräckexempel på hundmässan. En av avelsgrupperna bestod av pekingeser (se bild längst ner, men hunden på bilden var inte mer på hundutställningen). En av dem utmärkte sig redan i avelsgruppen med ett hårsvall utan dess like, mycket knapphändiga rörelser (han kunde knappt gå) och ett frenetiskt flämtande med den alldeles för stora tungan vippande långt framför den extremt korta nosen.

Jag var mållös, men när samma hund kom in som rasrepresentant (alltså vinnare i sin ras) i gruppfinalen för sällskapshundar så höll jag på att få dåndimpen! Det var verkligen inte en sund hund. Han kunde knappt hänga med sin handlers steg, och trots att hon gick långsammast av alla så hamnade han på efterkälken. Han var alltså enligt rasdomaren den bästa representanten för sin ras. Man häpnar! Likadant sågs en bassethound i finalringen, som visserligen inte gick lika illa som pekingesern, men som absolut inte motsvarade en sund hund. Snoppen hängde väl ungefär en centimeter ovanför golvet, tillsammans med öronspetsarna, och det skall alltså vara en drivande jakthund! Hur sjutton skall en sådan hund kunna röra sig i skogen? Han skulle fastna med förhuden i första blåbärsris! Nä, hundutställningarna har förstås den här baksidan, att det är en alldeles för sluten värld där idealen utvecklas till det extrema. Man tycker en massa och behöver inte ens motivera sina tyckanden inför publiken, en publik som nog består av fler bestörta hundvänner som inte tycker att det är okej att hundarna släpar magen i golvet eller inte får plats med tungan i munnen. Kanske skall man fundera lite mer på varför halva läktaren är tom? Jag vet förstås inte, men jag vill gärna tro att skönhet spelar mindre roll än funktion hos dagens hundägare och då blir inte utställningar lika intressanta längre om bedömningen bara baseras på tokiga skönhetsideal.  

Man kan fundera lite över priser på veterinärvård när man har djur. Att det är dyrt med veterinärkostnader får man liksom räkna med, annars skall man inte ha djur. Men hur dyrt är egentligen rimligt? Min syster och jag har vuxit upp med en dvärgpudel vid namn Tulo. En fantastisk liten hund som var källa till enormt mycket glädje och som också var en stor bidragande faktor till mitt stora intresse för hundar och djur i allmänhet idag. Jag valde själv att inte skaffa pudel – jag klarar helt enkelt inte av allt jobb med pälsvården – men om det inte vore för detta så skulle jag lugnt skaffat en pudel för de är fantastiska hundar! För min lillasyster har Tulo alltid varit Hunden med stort ”H”. Hon älskade honom högt och under hans senare livstid (han blev 17 år) hade vi skaffat en mastiff som jag la ner min själ i – vilket gjorde att Tulo och min syster fick ett alldeles speciellt förhållande. Det var de två mot världen liksom… Så när man i vuxen ålder har frågat henne om inte hon skulle vilja ha en hund så har hon alltid sagt att hon i framtiden tänker skaffa en pudel – inget annat! Priserna på dvärghundar har ju dock stigit några grader de senaste åren, och pudlar är förstås inget undantag. Det såg ut att vara långt fram i tiden som syrrans pudel kunde bli verklighet, barnfamiljer har ju inte världens tätaste ekonomi direkt – särskilt inte när den ena föräldern pluggar.

Men så hade de tur, det fanns en uppfödare i närområdet som hade råkat få valpar när syrran helt apropå ringde för att knyta en kontakt för framtiden. Det var toypudlar, och en av valparna var lite för stor vilket gjorde att han skulle bli billigare än annars – och han var vit! Precis som Tulo. De kunde inte förbi se denna möjlighet, trotsade det fortfarande för en barnfamilj höga inköpspriset och slog till. De fick hem sin lilla Tippex i början på maj och det är en fantastiskt liten hund det också. Ett superenergiskt litet flufftroll som är precis överallt! Lyckan var total! När Tippex skulle tappa sina mjölktänder blev det dock lite bekymmer, för de lossnade liksom aldrig. Varje gång vi träffades frågade jag, men nej – de satt som berget. Till slut kom det till och med upp permanenta tänder bakom mjölktänderna så han såg ut som en haj, med dubbla tandrader. Syrran åkte till veterinären med honom för att dra ut mjölktänderna till sist, för de permanenta tänderna hade ju kommit upp. Inget att vänta på längre. Veterinärens prislapp för att dra ut mjölktänderna; 20 000:-!!! Syrran ringde till mig när jag var ute med mina hundelever i stadsparken i Uppsala och hade kontaktövningar med deras hundar, och hon var alldeles ifrån sig. De hade givetvis ingen möjlighet att betala 20 000:- för att dra ut några mjölktänder och försäkringen täckte inte i närheten av den summan.

Jag uppmanade henne att ringa till olika kliniker och jämföra priserna för det KUNDE bara inte stämma att det kostar tjugo tusen kronor att dra ut mjölktänder! Mycket riktigt så stämde det inte heller. Syrran och hennes sambo ringde till en fem-sex olika kliniker, och överallt höll de på att sätta i halsen när de fick höra vilket pris de hade fått av den första kliniken. De andra klinikernas pris låg kring 3000-6000:- för alla tänder, ganska långt ifrån 20 000:- alltså! Till saken hör att jag två dagar innan historien med Tippex var på samma klinik för att vaccinera min 8-åriga maine coonkatt. Han är frisk som en nötkärna och har aldrig blivit behandlad för något i hela sitt liv. Veterinären lyckades – trots att vi bara var där för att vaccinera – rekommendera en vidare utredning på hans hjärta (hon kunde inte avgöra om det fanns ett blåsljud där eller inte) och röntgen av hans käke (han var lite irriterad i tandköttet på ena sidan pga tandsten)! Jag kom dit med en frisk katt, och kom därifrån med en katt med ett eventuellt blåsljud på hjärtat och en inflammation i käkbenet. Jag tyckte att det hela lät väldigt konstigt, särskilt eftersom jag inte bett om någon hälsoundersökning utan bara en vaccination och hon på eget bevåg började lyssna på hjärta och lungor och kolla i munnen osv. När sedan syrran ringde och berättade det här om Tippex så blev jag än mer misstänksam. Vill kliniken ha in pengar eller vad är det frågan om? Syrran ringde upp kliniken igen för att kolla om det verkligen inte blivit något missförstånd med priset för mjölktänderna, och veterinären svarar uttryckligen att kliniken står med ny dyr utrustning och att det gör att priset är högt. Jaha, så kunderna skall betala extra höga avgifter tills utrustningen är avbetald, eller??   

Tippex hundfrisör fick höra talas om ärendet och det visade sig att hon sitter i veterinära ansvarsnämnden. Hon blev mycket upprörd över att den första kliniken tänkte ta ut sådana ockerpriser för en sådan rutinsak som mjölktänder och lovade att ta upp det i nämnden. Det visade sig dock att det inte fanns något som nämnden kan göra åt saken. Det är inget regelbrott som begåtts och prissättningen är fri. Det är möjligt att det förhåller sig på det sättet rent juridiskt, men det finns verkligen anledning att fundera över veterinärernas etiska ansvar i den här frågan. Jag är övertygad om att de flesta djurägare inte är så medvetna så att de jämför priser på det här sättet, vilket gör att många kunder förmodligen betalar överpriser – och säkert inte bara på den här kliniken. Man är medveten om att veterinärvård är dyrt och man ifrågasätter inte eftersom man inte har kunskap nog att göra det. Jag är helt säker på att de flesta kunder som fått en sådan prislapp antingen hade struntat i att dra ut mjölktänderna alls, eller vackert hade pyntat de tjugo tusen som det kostade. Är det verkligen okej att priserna är oreglerade på det här sättet? Lyckligtvis fick historien med Tippex ett lyckligt slut. Han blev varmt omhändertagen av en annan klinik, för en fjärdedel av priset och där syrrans familj bara behövde stå för självrisken eftersom de valt en extra valpförsäkring som just ersatte tandåkommor med 6000:-/år (annars brukar försäkringar inte ersätta tandfel). När de kom för att hämta honom satt han i sköterskans knä i expeditionen och han hade inte velat vara själv på uppvaket så han hade suttit hos alla sköterskor medan han väntade på att husse skulle komma. För på en bra klinik så är det omsorg om djuret och djurägaren som styr, inte pengar…  

Som ni kanske vet så har jag varit ledamot i en av Stockholms djurförsöksetiska nämnder sedan november 2008. Nu har jag avgått och jag kommer att ägna några inlägg framöver åt att reda i varför jag gjorde det. Till att börja med så måste jag få reflektera över nämndernas sammansättning. Det var med stor entusiasm som jag tog plats i nämnden och jag tyckte att min kompetens inom djurskydd och etologi (djurs beteende) borde komma till stor nytta i nämndens arbete med att ta ställning till vilka djurförsök som får tillstånd att genomföras. Dessvärre blev verkligheten en helt annan. Till att börja med var jag utan tvekan yngst i nämnden, vilket i sig medförde en lilla-gumman-attityd hos de forskare som suttit i nämnden i åratal. Dessutom kom jag med en hel del obekväma synpunkter på sådant som de klubbat igenom slentrianmässigt under lång tid. Jag minns mitt första sammanträde då jag medvetet bestämde mig för att hålla en låg profil, lyssna och iaktta för att se hur ärendena behandlades för att sedan börja ta lite mer plats längre fram i tiden. Så var min plan, men den klarade jag inte av att hålla mig till. Redan under första sammanträdet så kände jag att jag var tvungen att ge mig in i hetluften då man fått i uppgift att svara på en remiss från Jordbruksverket.

Där diskuterade man huruvida det var lämpligt eller ej med uppföljning av försöken, dvs. att nämnden skulle få veta hur försöket faktiskt gick att genomföra. Ledamöterna i min nämnd visade ett uttalat motstånd mot en sådan återrapportering och hänvisade istället till att det är upp till djurskyddsinspektören att kontrollera hur försöken genomförs. Då kunde jag inte knipa ihop längre utan påpekade argt att djurskyddsinspektören inte kan ha den funktionen eftersom denne omöjligt kan sätta sig in i, kontrollera och utvärdera alla djurförsök i Stockholms län! Istället vore det väl utmärkt om nämnderna fick en återrapportering kring vad som fungerat/inte fungerat så att vi kan ta med det i vår bedömning vid framtida liknande ärenden. Men nej – det fick jag inget gehör för och ingen ville tro att jag hade någon kunskap kring djurskyddstillsyn och hållning av försöksdjur (trots att jag gått djurskyddsinspektörernas utbildning och själv jobbat med försöksdjur - men det var ju ingen som frågade). Faktum är att jag försökte driva just den här frågan med återrapportering vid flera tillfällen, både i det stora hela och vid enskilda försök där utgången var tveksam men jag möttes av kalla handen varje gång. I praktiken blir det alltså så att man sitter och godkänner försöken i blindo, utan något annat än forskarens bedömning av hur försöket förmodligen kommer att gå att luta sig mot.

Men om man har arbetat med försöksdjur (vilket hälften av ledamöterna i nämnden har, inklusive mig själv) så vet man att försöken ganska ofta inte alls blir som man tänkt sig, att en mycket stor andel djur aldrig används i försök utan föds upp helt i onödan och att forskarens insyn i djurens situation är mycket bristfällig. Forskaren är sällan nere på djuravdelningen, utan det är försöksdjursteknikerna som sköter omvårdnaden och tillsynen av djuren. I de fall forskaren faktiskt kommer ner på avdelningen så gör han/hon ”sin grej” och sen går de igen. Forskaren ser på djuret som en biologisk modell, inte som en levande varelse. Man använder till och med ordet ”djurmodell” i ansökningarna till nämnden. Det är verkligen motbjudande att försöken godkänns enbart baserat på forskarkårens goda anseende. Nämden är sammansatt av hälften forskare och hälften lekmän. Lekmännen är representerade av Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige (varsitt mandat) och politiska partier. Ja, hur märkligt det än kan verka så är det faktiskt till stor del kommunpolitiker som sitter i nämden. Och vilken expertis sitter dessa politiker på? Oftast ingen! Hur lätt är det för en politiker att driva några förändringar i försöken utan sakkunskap, och utan insyn? Inte alls!

Under mina två år i etiska nämnden så hade vi lekmän som inte yttrade sig en enda gång annat än när de svarade ”ja” på frågan ”Kan vi godkänna ansökan?”. Dessa platser skulle behöva fyllas av sakkunniga på djurvälfärd istället. Mina kunskaper om hur djur påverkas av smärta och stress var inte särskilt högt värderade i nämnden – det ställde bara till besvär – men om vi hade varit fler som hade kunnat driva detta så hade det inte gått att ignorera att dessa frågor är viktiga. I en ledare i GP häromdagen ifrågasatte författaren min kritik mot sammansättningen av nämnderna och menade att då patientföreningar lika gärna kan finnas representerade om djurskyddsrepresentanter gör det. Men författaren har uppenbarligen missförstått nämndens uppgift; nämligen att pröva försöken med avseende på djurens lidande och nyttan med forskningen (det senare kan starkt ifrågasättas i de flesta fall, men görs mycket sällan). Vad har en patientförening att komma med när det gäller att bedöma djurens lidande? Nej, patientföreningarna kan lugnt luta sig tillbaka i förvissning om att forskarna redan gör sitt bästa för att försöken skall få tillstånd. Som djurskyddsförespråkare så är man mycket ensam…   

Jag hade förmånen att delta på ADVENTure Dog-konferensen i Stockholm igår, vilket är en årlig konferens för hundintresserade och som behandlar olika teman från olika inbjudna föreläsares perspektiv. I år var temat ”Hundar på teve” och då med särskilt fokus på diverse olika hundfostran- och hunddressyrprogram. Det var en väldigt givande dag med många intressanta föreläsare och perspektiv. Tanken var som sagt att det skulle kretsa kring hur hundar exponeras på teve, men det kom också – som det ofrånkomligen gör – att handla en hel del om hundfostran och träningsmetoder i allmänhet. Konferensen gav mig en hel del nya perspektiv på det här med hundägande, hunduppfostran och quick-fix-metoder som ofta demonstreras på teve. Till att börja med finns det en mycket stor mängd desperata hundägare där ute som ser sin hunds ”beteendeproblem” som så allvarliga att man antingen vill söka proffesionell hjälp, alternativt avliva hunden. Efter att ha hört bland annat Fredrik Steen (”Hundcoachen”), Jeppe Stridh (”Hundkoll”) och Barbro Börjesson (”Go’ Kvälls hundskola”) igår så står det fullkomligt klart att Sverige kryllar av desperata hundägare, vilket naturligtvis är väldigt bekymmersamt.

En mycket stor mängd hundar avlivas i Sverige varje år på grund av beteendeproblem. Så vad är då de vanligaste problemen som folk vänder sig till hundfostrans-programmen med? Man hade lite olika topplistor på de olika programmen, men följande problem låg i toppen: 1) Problem vid hundmöten på promenaden 2) Inte kunna lämna hunden ensam hemma 3) Drar i kopplet. Okej, nog för att samtliga av dessa problem kan vara väldigt besvärliga om de går mot det extrema, men är det verkligen något man överväger att avliva sin hund för? Kanske ter det sig absurt, men Fredrik Steen berättade att han mött hundägare som var så desperata att de inte kunde gå ut med hunden alls på dagtid utan var tvungen att rasta hunden på natten för att undvika att träffa andra hundar, och till och med hundägare som helt slutat att gå ut med sina hundar för att de inte vågar riskera att möta en hund. Och då förstår man ju hur allvarligt det är för de här människorna. Vad är glädjen med att ha hund om det har gått så långt?Hundträningsprogram av det här slaget har fått väldigt mycket kritik, bland annat av djurskyddsorganisationer som jag själv är aktiv inom, för att man tillämpar oetiska träningsmetoder där hundarna tillfogas smärta och obehag (ex. genom kraftiga ryck i kopplet, eller genom skrämsel i form av skrammel/höga ljud osv.) och för att man sprider en bild av att det finns en snabb lösning på de flesta problem som involverar hundar.

Problem som bottnar i rädsla och osäkerhet, som exempelvis aggressiva beteenden vid hundmöten, kan man omöjligt träna bort på en dag (vilket vanligen är den tid hundtränaren har på sig under inspelningen), utan det kan ta månader och till och med år att arbeta med att stärka en sådan hund. Eftersom rädsla hos hundar dessutom är ett växande problem så kan man misstänka att många av de tv-tittare som har problem med sin hund just vid hundmöten faktiskt har en hund som är rädd och osäker, ofta utan att själva veta om det. Att då tillämpa skrämsel eller obehag i samband med något som hunden redan är osäker och rädd inför kan förvärra situationen istället för att lösa problemet. Man måste alltså ha oerhört mycket kunskap om hundar i allmänhet, och sin egen hund i synnerhet för att kunna applicera tv-metoderna på den egna hunden – om det alls går. Som en tjej påpekade igår bör man ställa sig frågan; Har jag tajmingen som krävs? Har jag förmåga att läsa av min hund för att avgöra tidpunkten och graden av bestraffning/belöning? Har jag en hund som kommer att reagera likadant som hunden på teve (troligen inte…)? Osv osv. Det är detta som hundprogrammen missar att förmedla, att det inte är fråga om ”quick fix for dummies” att korrigera ett felbeteende hos en hund, utan att det kräver väldigt mycket kunskap. Det finns också en problematik i att hundprogram från andra länder (framförallt England och USA) kan visa på träningsmetoder som överhuvudtaget inte är tillåtna i Sverige. Den mest kända, Ceasar Millan (Mannen som talar med hundar) använder sig till exempel både av stackel- och elhalsband, vilka är totalt förbjudna i Sverige. Man kan också fråga sig vilken relevans den amerikanska hundpopulationen har för svenska hundägare? En förkrossande majoritet av de amerikanska hundarna är kastrerade, och där är vi ännu inte i Sverige.

Dessutom har man en helt annan attityd till hundar i USA. Jag menar, hur många gånger har inte Ceasar fått börja med att uppmana hundägaren att ta promenader med sin hund?! Det är skrämmande, men riktigt så illa är det inte i Sverige. Som någon sa på konferensen igår; vi har väldigt bra hundar i Sverige. Vi har ett bra hundmaterial, med friska och mentalt stabila hundar – jämfört med andra länder alltså. Det finns alltså all anledning att vara kritisk till hundfostran på teverutan, det ger en sned bild av hur en god relation mellan förare och hund verkligen byggs upp. MEN – med anledning av den enorma mängd desperata hundägare som funderar på att avliva sina hundar som sista utväg (och det måste också finnas en gradskala med hundägare som behöver hjälp, men som inte är fullt så desperata) så fyller ändå hundprogrammen en viktigt funktion. Många hundägare kan faktiskt få värdefulla tips och råd genom att titta på dem, även om det finns en hel del övrigt att önska. Dessutom bidrar de till att lyfta fram hundar och hundfolk i teverutan, vilket inte är fel. Det är vi ju inte alltför bortskämda med. Jag skulle alltså inte vilja gå så långt som till att jag fördömer hundfostransprogrammen, men jag skulle önska att det fanns andra typer av teveprogram om hundar också. Gärna rasreportage, rapporter från hundtävlingar och den senaste forskningen om hundar. Som ordföranden för Svenska Kennelklubben sa igår; 500 000 hundägare och tillika tevetittare kan inte förbises!