http://ettliviexil.jonaspeterson.com/

Det får vara slut på bloggandet nu.

I alla fall här.

Det senaste året har jag haft den här bloggen sida vid sida om min fotoblogg. Jag har skrivit lite klent här då och då och utelämnat mina privata tankar på fotobloggen. Främst för att fotobloggen har varit, och är, mitt företags ansikte utåt.

Inte kan man väl skriva öppet och personligt på en sån blogg, har jag resonerat.

Men grejen är att mitt liv är annorlunda nu än när jag startade bloggen ”ett liv i exil”.

Jag lever inte i exil längre.

Jag lever.

Jag har familj och jag jobbar med något jag älskar. Och båda är tätt sammanlänkade.

Så därför har jag tagit beslutet att sluta skriva här. I fortsättningen kommer jag skriva som jag gjort här fast på min fotoblogg, skillnaden blir att jag kommer göra det på engelska. Det går dock bra att kommentera på svenska, jag kommer även att svara på svenska.

Jag kommer säkert tappa en del läsare på grund av detta, men då får det bli så. Fotobloggen kommer inte längre bara handla om fotografi, det jag skrivit om här genom åren kommer att få utrymme där. Den här bloggen kommer vara aktiv ett tag till, men räkna inte med så många uppdateringar.

Med det vill jag tacka för mig.

Tack.

Det har varit en oerhörd resa.

Vi ses på andra sidan.

Så här blev det.

Allt detta bilåkande överallt gör mig galen. Och att det inte går att få någon som helst orts-känsla. Köpcenter och vägar överallt. Till och med restauranger och barer ligger i stora komplex.

Jag antar att det är jag som inte lyckas komma OC under ytan på så här kort tid. Hade jag stannat längre hade det säkert blivit enklare att få en känsla över allt, men efter en vecka känns det mest som att jag åkt bil precis hela tiden.

Och nu är det dags att åka hem till Brisbane och familjen där. Jag saknar dem, de saknar mig och Skype håller bara för stunden.

Vi har ett oerhört roligt, men också jobbigt, år framför oss jobbmässigt. Det var tänkt att jag skulle vila i December, men nu har jag varit i Kalifornien i en vecka och medan jag var borta bokade vi ytterligare ett bröllop den 29 december, den här gången utanför Sydney.

Trots att jag jobbar väldigt mycket känner jag nästan ingen stress, ingen press. Att jobba för sig själv är oerhört befriande. Allt jobb jag lägger ner hjälper mig och min familj och att inte jobba 9 till 5 är en befrielse.

Jag undrar hur det ska bli med min jetlag nästa sommar. jag har laddat upp med att köpa melatonin, vilket man kan göra här i USA. I Australien går det inte att köpa alls. Jag tycker att det har funkat ganska så bra, men fortfarande vill min hjärna sova på de konstigaste tider. Vi får se hur det blir när jag landar imorgon. Queenslands fotograforganisation har julfest imorgon och jag har lovat att gå.

Med min hjärna på LA-tid kan det gå hur som helst.

Så är det med den saken.

Det är ett märkligt ställe.

Och ännu märkligare är det att vara här. Jag kan inte riktigt vänja mig vid tanken att jag har flugits över hit i en vecka för att plåta ett par i tre timmar på lördag. Men så är det. En vecka på dyrt hotellrum, flygbiljetter tur och retur till Australien, mat och dryck och hyrbil på det. Plus min taxa. Allt detta för en tretimmarsplåtning på lördag. Paret jag ska plåta är jättetrevliga och nästa år kommer jag flyga hit igen för deras bröllop, men allt känns ändå…märkligt.

Only in the OC, my friends, only in the OC.

Vi kan väl säga att Sverige och Australien skiljer sig åt lite när det kommer till hur mycket man är villig att betala för sitt bröllop.

Kolla här.