Jag är alltid på jakt efter nya tv-serier att älska. Jag tittar sällan på riktig tv längre, men en säsong på DVD är mumma.

Det finns inte mycket som slår att hitta en bra tv-serie man missat och insikten om att man har ett par säsonger av kvalität framför sig, gärna med laptopen i knät och en kall öl i handen.

För ett par veckor sen läste jag ett inlägg på Weird Science, i mitt tycke den absolut bästa film och tv-bloggen i Sverige. Kjell tipsade om Sons of Anarchy, en serie jag aldrig ens hört talas om. När han kallade den ”Nya Sopranos” insåg jag att jag var tvungen att kolla upp den.

Och nu har jag plöjt igenom de två första säsongerna och är helt trollbunden. Jag älskar serien förbehållslöst. De tre senaste avsnitten har varit så oerhört bra att jag kommit på mig själv med att sitta och bara fån-le framför datorn.

Jag har försökt att leta upp en bra trailer, men ingen lyckas skildra seriens storhet. På samma sätt som med Sopranos så känner man för seriens karaktärer trots att de hyfsat brutala brottslingar. Biker-kulturen lider dessutom av ganska märkliga värderingar, men i övrigt är det ren njutning att titta på vad som händer i den lilla staden Charming.

Om du inte kollat in serien bör du göra det genast.

Du kommer inte ångra dig.

Trailern är som sagt ganska cliché. Serien långt därifrån.

Jag har svettats idag.

Jag ville bara meddela det. Vi närmar oss sommaren med stormsteg och lustigt nog är den här tiden på året den man hatar mest om man bor här.

Det är varmt.

Som fan.

Men mest av allt är det luftfuktigheten som stör. Det går väl an att det är 32 grader och fuktigt som fan om man är turist, men om man bor och jobbar i eländet är det en jävla skillnad.

Förra helgen plåtade jag ett bröllop i Sydney.

Det var 43 grader varmt.

Jag kan inte med ord beskriva hur överjävligt det är att jobba när det är 43 grader varmt och luftfuktigheten ligger på 90%

Finns.

Inga.

Ord.

Jag bär runt på två kamerahus och fem objektiv i ca 15 timmar. Det blir segt efter ett väldigt litet tag. När det är 43 grader varmt infinner sig denna tröttma ganska omedelbart.

Jag vet att det är sex grader och spöregn i Göteborg, men just nu, JUST JÄVLA NU, byter jag gärna ett par svettiga kallingar och sömnbrist mot lite snöblandat regn.

Ba så ni vet.

Noah försöker sjunga på svenska. Det går knackigt, men han blir sakta men säkert bättre.

Som sagt, mycket bröllop nu. På lördag plåtar jag mitt sista för i år. Sen blir det nya friska tag här. Eller var vi nu hamnar. Jag har precis laddat upp ett nytt bröllop på bloggen. Fortfarande har jag sex kvar att redigera. På med jobbmössan igen. Vila får jag göra sen.

Jag har funderat mycket på den här bloggen även innan Metro meddelade att det inte blir betalning i fortsättningen. Jag startade bloggen Ett Liv I Exil 2005 för att…ja, jag vet faktiskt inte. Jag hade hittat Sigge Eklunds och Linda Skugges bloggar och jag blev sugen på att skriva av mig lite.

Så fort jag började skriva insåg jag att det inte skulle komma att handla om ”lite”. Det var som att öppna dammportarna på vid gavel. Det var mycket som måste ut. Men framför allt var det mycket som behövde skrivas. Jag hade ett uppdämt behov av att bara få skriva. Om vad som helst.

Så jag skrev.

En del.

Jag är fortfarande samma person som startade den där bloggen i juli 2005, men samtidigt en helt annan. Noah sitter bredvid mig och leker med den modell-lera han fick i födelsedagspresent för ett par veckor sedan. Joel sover. Äntligen.

Det är ganska långt från det märkliga liv jag levde i Sydney och till viss del Melbourne. Mitt liv är inte rikare eller fattigare än det var då, men det är annorlunda.

Silverfisken har ömsat skinn och blivit nån annan.

Reklamaren har försvunnit och fotografen har tagit över.

Nånstans har själva processen gjort att jag inte vetat vad jag ska skriva om. Jag är ju inte fotograf, jag menar egentligen, men ändå är det många som inte känner mig som något annat.

Jag får förfrågningar om att göra föreläsningar. För andra fotografer. Och fotografer jag tittat på och sett upp till rankar mig som deras favoritfotograf. Det hela är svårt att greppa och ännu svårare att skriva om.

Jag var redan en etablerad reklamare i Australien när jag började skriva på min andra blogg. Jag oroade mig inte för att folk skulle tycka att jag var dryg eller skrytsam då, allt jag skrev om var ju min vardag i reklambranschen kryddat med ett ännu märkligare liv på klubbar och barer.

Men nu gör jag raketkarriär som bröllopsfotograf och plötsligt vet jag inte hur jag ska skriva om det. Allt går så fort och känns så märkligt. Roligt och inspirerande, men främst märkligt.

Men till slut har jag kommit fram till att jag måste skriva om det liv jag lever nu. Om mig, om min familj och mitt liv som fotograf. Kryddat med mina försök att jobba som regissör. Nåt annat kommer inte funka. Förstås.

Nästa år kommer jag att plåta över 40 bröllop, 10 av dem internationella, i USA, Indonesien, Spanien och en massa andra ställen. På ett år har jag gått från att vara amatörfotograf till att få förfrågningar om intervjuer i fler fototidningar än jag kan räkna.

Och mina två pojkar växer sakta men säkert upp.

Vi letar hus.

Det går att skriva om sånt också.

Jag gillar att skriva och oroar mig inte lika mycket längre över vad andra ska tycka.

Snart lämnar vi den här bloggen och börjar bygga på en ny.

Same, same, but different.

Det finns så mycket att säga om skillnaden mellan Apple och Microsoft. Hur det ena varumärket har förstått, medan det andra desperat försöker härma.

Men ibland räcker det med att visa ett klipp från en ”Microsoft Store” i USA.

Vi är inte bästa vänner just nu, Joel och jag. Av anledningar vi inte lyckats lista ut har Joel bestämt sig för att vakna runt kl fem varje morgon. I morse tyckte han att kvart i fem var lagom.

Vi har ingen riktig strategi än, mest ett förvirrat konstaterande varje morgon att, jaha, nu var det dags att gå upp.

Sen sitter man där som en zombie på vardagsrumsgolvet i ett par timmar medan resten av grannskapet sover.

Det blir en del vidunderligt vackra soluppgångar, men eftersom man fortfarande är för trött för att uppskatta dem sitter man bara där och glor som ett fån, tom i blick och sinne. Man är med från första nyhetssändningen från morgon-tv-gänget och man lär sig laga konstiga maträtter och att Australien är ett land fyllt med fettos.

Allt paketerat i nån sorts TV4-cellofan och glada skratt.

Jag är trött.

Så trött.

Jag reser mycket just nu.

Fram och tillbaka över detta ap-stora land och man blir lite trött på flygplatser efter ett tag.

Oftast flyr jag in i iPoden för en stund.

Just nu lyssnar jag på The Denounement.

love

Fotobloggen blir kvar. Vi hittar ett annat ställe, så ni behöver inte leta där, ok, muchachos?