Onsdag 29 juni – en dag jag sent ska glömma….

Ibland hade det varit praktiskt att veta vad som ska hända i framtiden. Om vi exempelvis vetat att det skulle bli storstrejk precis när vi skulle komma till Aten, hade vi antingen kunna boka om flyget direkt till Kreta eller hade vi kunnat åka ner lite senare. Allt för att undvika besvär och förlora pengar. 

Men ibland är det väldigt skönt att inte veta vad som ska hända! Hade jag vetat att jag plötsligt skulle bli dålig och tvingas uppsöka läkare, hade jag nog tvekat att åka hemifrån. Men nu är livet så finurligt inrättat att vi lär oss en hel massa av att inget veta i förväg. Det som verkar vara motgångar och svårigheter är till för att övervinnas och dra nya lärdomar av. Idag fick jag och min familj ett gyllene tillfälle att pröva vårt tålamod och jag fick träna min tillit också.

Denna vår andra morgon i Pireus (i väntan på båt till Kreta) vaknade vi vid 10-tiden, skönt utsövda efter de senaste nätternas mer turbulenta sovande. Vi samlades nere i det största rummet (av tre) och bäst som vi satt och diskuterade dagens fortsatta innehåll hörde vi liv utanför fönstret. Nere på gatan drog ett enormt stort demonstrationståg förbi. Slagord mot regeringen och de planerade ekonomiska nedskärningarna ekade mellan husväggarna. Det var rätt häftigt att se lite från ovan. Jag kände mig som Morgan Pålsson, när jag rapporterade på Facebook! Tåget drog förbi lugnt och fredligt utan våldsamheter.

Maken hade redan varit ute en tur och pratat med någon resebyrå, som bara kunde meddela ”No boats today” – och det visste vi ju liksom redan. Frågan var ju om det skulle gå några båtar efter den utlovade 48-timmarsstrejken! Mina nyfikna och rediga ungar nöjde sig inte med svaret utan gick själva ut och frågade runt. De kom tillbaka med nyheten att det skulle avgå en båt til Kreta torsdag kväll kl.22 men att biljetterna höll på att ta slut! Då blev det fart på oss, för vi ville inte riskera att behöva vänta ytterligare en dag. Biljetter inhandlades och sen åt vi frukost på ett litet fräscht ställe. När vi satt där såg vi protestmarschen komma ut i hamnen och avslutas där vid alla de stora båtarna.

Tillbaka på Hotell Acropole började jag känna en svag smärta i nedre delen av buken, men slog bort det. INTE bli sjuk just nu, inte bli dålig….. De övriga i familjen diskuterade möjligheten att ta en taxi ut till stranden och få lite sol och bad. Jag kommenterade att det fick bli utan mig för jag kände mig inte riktigt bra. Eftersom tiden gick blev smärtan intensivare och jag visste att det var ett njurstensanfall. Det har jag haft en gång förut, så jag kände igen symptomen. Höll ut i en timme ungefär sen sa jag till maken att jag måste in till sjukhus och få hjälp. Han tyckte jag kunde vänta lite – men vad skulle det vara bra för när man vet att det inte går över av sig själv.

Jag tog med mig Joel och Gabriella – maken hatar sjukhus och blir bara rastlös och irriterad – och gick ner till receptionen för att beställa en taxi. Då säger tjejen att hon måste kolla vilket sjukhus som inte strejkar! Som tur var fanns det ett allmänt sjukhus bara fem minuters resa bort. Taxichauffören var så snäll och trevlig och berättade att många taxichaufförer har problem med  njurarna eftersom de sitter så mycket och inte kan gå på toa så ofta.

När vi kom fram bad chauffören en säkerhetsvakt ta hand om mig. Denne visade oss in i akutmottagningen, ett ställe lika rörigt som i alla amerikanska sjukhusserier. Alla typer av patienter väntade mer eller mindre tålmodigt på sin tur. Jag fick betala 5 euro, sen vänta snällt på en urolog.

Den halvtimme jag satt med starka smärtor gick långsamt men alla var så snälla och omhändertagande. Det var intressant att se hur kösystemet fungerade med olika nummer till olika typer av läkare – olycksfall, kirurgi, ortopeden, gynekologi, barn osv.

På grund av den rådande strejken var det säkert ovanligt många som sökte vård. Jag hann ju studera en hel del eftersom jag satt i sex timmar sammanlagt där på akuten.

Jag träffade först en jättetrevlig läkare som tryckte på de rätta ställena, sen bad han mig kissa i en mugg. Det var dagens hårdaste prövning! Det skulle ske på en allmän toalett ute i vänthallen, en toa som saknade både papper och läs på dörren…. Men det gick för ungarna vaktade och papper fick jag av läkaren! Spår av blod i urinen bevisade att det var njurarna som spökade.  En lika snäll sköterska gav mig en smärtstillande cocktail av tre olika mediciner. Den skulle verka inom en 10 minuter och det gjorde den! Blev helt trött och slö.

Från läkaren skulle jag sedan vidare till både röntgen och ultraljudsundersökning. Halv tre fick jag mitt nya könummer – men 20 personer var före mig. Det tog ungefär två timmar att vänta, men det gick bra tack vare att barnen var med och pratade med mig. Deras tålamod var stort. De ville inte ens gå iväg och köpa mat eller dricka på hela dagen. Räntgen gick fort när jag väl kom in – tre plåtar på det gamla hederliga viset – ingen dator inte. Vidare ner i källarvåningen för ultraljudet. Väntan igen, men inte så himla länge. Läkaren som gjorde den undersökningen var väldigt sympatisk och pratade om allt möjligt, men mest om situationen i landet. Han hittade stenen i vänster njure, menade att den inte skulle ställa till problem just nu, men att jag måste kontakta urolog hemma i Sverige. Kanske kan man ta bort stenen.

Upp igen i väntrummet som nu vid 18-tiden var fullt av folk som varit inblandade i bråket på Syntagmaplatsen! Den ena efter den andre kom med blodiga huvuden, blåtiror modell större eller brutna armar och ben! Många var otålig så de stackars Security-vakterna hade mycket att stå i. Till slut kom jag in till min snälla läkare igen och han skrev ut smärtstillande piller, samt skrev ner min sjukdomshistoria, så att jag ska kunna visa exakt vad jag har varit med om idag – i fall det skulle hända igen medan jag är i Grekland. Fick också lära mig att det värsta man kan gör vid ett anfall – det är att dricka vatten! Tvärtemot vad jag trodde.

Taxi tillbaka till hotellet där tre killar väntade på oss. Gabi hade ringt dem två gånger så de visste vad som hände under dagen. Vi kom hem lagom till solnedgången! Vi gick ut en tur och åt – det var ju en 8-9 timmar sen sist. Sen bar det hemåt igen för att vila och skriva!

Som jag skrev inledningsvis – denna onsdag kommer nog varken jag eller barnen att glömma! Många nya intryck för oss som var på sjukhuset och längtan och oror för dem som stannade på hotellet, Love kramade mig hårt och sa att han varit så orolig, men nu var det bra igen!

Foto: E-M Olsson 110629©