Ljus i novembermörkret

För två veckor sedan var det Allhelgonahelg och ljusen brann som aldrig förr i det kompakta novembermörkret. Vackert och fint på alla sätt. En tradition vi ska värma om, utan att för den skull ta avstånd från ungdomarnas firande av Halloween. Allt som lyser upp tillvaron är bra! En vacker blomma, en nybakad kaka, levande ljus….

Tänk vad fort två veckor går! Tiden rusar när man har roligt sägs det, alltså måste jag haft väldigt kul! Eller också har jag haft ovanligt mycket att stå i på jobbet och hemma…. Sanningen ligger väl där nånstans – mycket att göra OCH ganska roligt samtidigt.

Direkt efter höstlovet fick jag en lärarkandidat som verligen har bidragit till att förhöja stämningen under arbetstid. Det var ganska länge sen jag hade en kandidat senast så det kändes extra roligt. Den här tjejen var pigg och glad och inte rädd för att ta egna initiativ. Hon hade god hand med eleverna och var trevlig att prata med. Vad mer kan man önska?

Första veckan efter lovet var det ovanligt hektiskt med skolarbetet. Omdömen, klasskonferenser, utvecklingssamtal, nationellt prov i svenska… Utöver det var jag i Malmö på tisdagskvällen. Det var tur att jag åkte ner för vi var bara halva styrkan och läraren gick igenom en hel del som kan vara till stor nytta när vi ska analysera texter nästa hemtenta! Trots att det blir en lång dag/kväll de tisdagar jag åker till högskolan i Malmö, känns det ändå alltid skönt att göra själva tågresan. Jag kan koppla av eller läsa lite av kurslitteraturen.

På onsdagen var det dags för ett teaterbesök. Jag är med i en Facebookgrupp där man kan köpa biljetter för en mycket ringa kostnad. Denna gån var det en pjäs som handlade om att vara svensk med finska rötter! Tog med mig både far, som blev djupt berörd förstås, och min käre make. Det var en fantastisk förställning – en ensam tjej spelade alla roller! Pjäsen heter ”Min mormors svarta ögon” och kan verkligen rekommenderas.

Fredag i den veckan var ett rent magiskt datum 11-11-11. Det var tydligen många som passade på att gifta sig den dagen enligt media. Vi gjorde inget särskilt alls, men visst tänkte man lite på nummermystik och det faktum att det var fullåne också i samma veva. På lördagen festade vi på extra festlig fruktsallad i alla fall.

Veckan avslutades med att vi var på dop i Danmark. Det är ju alltid roligt att träffa den danska sidan av släkten. Denna gång var det en liten grabb, barnens nästkusin som fick det unika namnet Melias. Högmässan började redan kl.10 så vi fick gå upp i tidiga ottan och köra hemifrån redan 7.30… Det kändes mer än lite konstigt att gå upp innan det var riktigt ljust en söndag!

Dagen blev lyckad även om jag var trött hela tiden. När vi skulle åka hem fram på eftermiddagen, passade jag och Joel på att åka bil med Karin och Christer som bor i Malmö. Vi kunde sen ta tåget direkt från Triangeln hem till Kristianstad. När vi är sex personer som ska åka blir det inte plats till alla i bilen… Joel hade varit hos farmor under helgen så på ditvägen var vi fem som åkte bil. Jag ville göra honm sällskap på tåget. Vi gjorde ett litet kort stopp på centralen och tittade på alla de nya matställena som huserar där nu!

Veckan som gick var också fullspäckad av arbete. Trots att en grupp elever gått ut i sin praktik, fylldes den tiden deras lektioner ligger med andra arbetsuppgifter. Möten med skolpsykolog, kurator, specialpedagog, samtal med kollegor och rektor…. mer nationella prov som skulle vaktas, öppet hus och så ett antal ”vanliga” lektioner förstås!

I fredags var kandidatens tvåveckorspraktik över. Hon hade haft ansvar för en grupp elever i år 3 och avslutade sitt arbete. Jag passade på att dela ut en liten enkät till den klassen för att se hur de uppfattat höstens arbete. Även de ska ut på praktik de kommande fyra veckorna. Jag fick så mycket positiv kritik att jag blev helt överväldigad. Jag har inte känt mig särskilt uppskattad på jobbet de senaste åren – av eleverna kanske men inte av andra. Därför kändes det väldigt bra att få svart på vitt att jag är en bra lärare, en god pedagog och omtyckt både för min personlighet och mina kunskaper. Det var ett klart lysande ljus i novembermörkret!

Igår lördag var jag och maken en runda i stan för att utföra ett par ärenden. Ute vid Rusta hör jag att någon kallar på mig. Det visade sig vara en elev som gick i min allra första klass på Milnerskolan 1990-92. Hon gav mig en jättekram och pratade sen en lång stund om hur mycket svenskundervisningen hade betytt för henne under de åren. Att jag stöttat henne så att hon utvecklats och senare vågat satsa på sina drömmar. Jag blev helt paff, men givetvis kändes det underbart att höra. Man har sällan en aning om vad ens undervisning kan betyda för en enskild elev. Vi pratade enstund och skildes med hennes ord: ”Om du ska hålla en kurs i skrivande vill jag gå den!” Så mycket ”rosor” har jag inte fått på väldigt länge.