Jag antydde i ett tidigare inlägg att just trettonhelgen de senaste två åren varit ytterst jobbig för min personliga del. Här och nu tänker jag dela med mig av det som hände. Den som inte vill läsa om sjukdom kan sluta här. Jag ska skriva om roligare saker senare.

Den som varit eller är på väg att bli utbränd/utmattad kommer att känna igen sig i min berättelse. Ni andra kan kanske ta varning…. Jag har hela mitt liv varit en ”duktig flicka” - bäst i klassen, hjälpt till hemma, tagit hand om andra, lyssnat på vänners problem, sysslat med många kreativa ting, haft många bollar i luften, jobbat extra, knappt varit föräldraledig till mina fyra barn osv osv.

Jag arbetar med ungdomar,  i ett yrke som jag verkligen brunnit för sen den första dagen i skolan. Genom åren har jag lärt känna många fina människor, en del har blivit vänner för livet – både vuxna elever och kollegor. Allt har rullat på i ett allt högre tempo i mer än 20 år. Men fastän jag redan för 5-6 år sedan stegvis började känna mig allt mindre glad, mindre motiverad att göra mitt bästa VARJE dag, slutade att vara social, orkade inte träffa folk efter arbetstid, vägrade svara i telefonen, slutade gå ut på kvällarna, orkade inget mer än jobba heltid, glömde bort vänners födelsedagar, hittade ibland inte orden osv osv – trots alla dessa varningssignaler travade jag bara vidare.

Jag trodde att bara jag orkade till helgen så skulle jag få vila… men helgerna var uppfyllda av barnens alla aktiviteter… Bara sportlov, påsk eller sommaren kom skulle nog allt ordna sig…. det gjorde det inte. Hösten 2006 var riktigt dålig för min del. Jag kände ett motstånd till att börja arbeta efter en sommar, som inte alls hade fått mig att känna mig piggare. Redan i september på själva valdagen vaknade jag tidigt och kunde inte tala! Tänka att vilja säga något men inte kunna. För mig varade kortslutningen i hjärnan kanske några sekunder, men det var oerhört obehagligt. Sambon tyckte jag skulle ”ta det roligt”(lugnt) och vila. Jag kände mig dock orolig hela dagen, så när vi varit och röstat gick jag helt enkelt till akuten! Det gjordes olika nevrologiska tester men de visade inget. Läkaren lugnade mig med att man kan ha små ”hjärnskador” som är ofarliga.

Höstterminen fortsatte, jag kom för första gången i mitt liv på kant med en klass, vilket tärde på nerverna. Fram i oktober kände jag mig konstant dålig, tryck i bröstet, ständigt svårt att sova, ingen aptit alls men gick ändå upp i vikt. Var hos husläkaren, på annan vårdcentral mer än en gång – inga ”fel” enligt blodprover och andra tester.

En fredag i slutet av november nästan svimmade jag vid datorn. ensam  på mitt arbetsrum – det susade i öronen och jag svajade till rejält. Som tur var kom en vårdlärare in och hittade mig. Jag fick ligga i en av skolans patientsängar och vila, sen kollade hon blodtrycket som var aningen högt men inte oroväckande högt.

December klarade jag på nåt sätt – ibland undrar jag hur?! Det skulle bli jullov och DÅ skulle jag äntligen vila. Men vi hade gäster på julen från Danmark – så det behövde ju förberedas….Sen var det visst gäster på nyårsafton också.. och vi hade bestämt att några goda vänner skulle komma på Trettondagsafton….

Vid 4-tiden natten till den 5 januari 2007 vaknar jag av ett slags anfall som är svårt att beskriva i ord. Det tryckte i bröstet och det gick liksom brännande vågor ut genom armarna och genom hela magen. Som rysningar fast heta. Hjärtat slog som aldrig förr och jag blev verkligen rädd! Men sambon som är cool tyckte åter igen att jag skulle ta det roligt. Inte sov jag mer den natten inte …

När min husläkarklinik öppnade kl.8 var jag den förste att ringa  – och fick en akut tid hos en annan läkare. Det gjordes EKG som visade på någon form av obalans. In på akuten, hela tiden med ett hjärta som bankade som en stångjärnshammare. Jag var livrädd att det var en infarkt på gång. Det finns hjärtbesvär i släkten – både morfar och mina morbröder dog av hjärtinfarkt.

Jag kopplades till olika apparater, det togs blodprover och fler EKG med jämna mellanrum. På kvällen när det var tänkt att gästerna skulle komma, låg jag intagen på en övervakningsavdelning. Det mesta av den Trettondagsaftonen låg jag ensam i ett rum och tittade på en väggklocka som tickade… Sambon, som hatar alla sjukhusmiljöer, var ju hemma hos ungarna. Jag kunde inte sova, inte tänka klart ens. Till slut fick jag lugnande och sömnpiller, när testerna var OK.

Nästa dag fick jag komma hem med det lugnande beskedet att det var nog inget fel på hjärtat, men för att utesluta alla tvivel skulle jag få göra en belastningstest några veckor senare. Under den väntetiden var jag fruktansvärt rädd för att dö. Kunde inte ens se dödsannonser i tidningen eller höra talas om döden i radio eller på TV.

Skolan skulle då som nu starta den 7 januari och jag fick sjukskriva mig i stället för att gå till arbetet. Första gången sjukskriven på minst 3-4 år – och första gången som jag blev sjukskriven så pass länge på kanske 20 år. Mot bättre vetande var jag dock tillbaka igen efter sex veckor hemma på heltid. Sex veckor när jag knappt vågade vara ensam i ett rum av rädsla att få en attack – för det fick jag med ojämna mellanrum nämligen. Att vara ensam på dagarna var en plåga. Sov mycket.

Tack vare en mycket duktig och förstående husläkare konstaterades att jag led av utmattningsdepression och panikångest! Tänk att ont i själen kunde ge såna kroppsliga uttryck! Jag fick mediciner som har hjälpt mig, jag fick gå hos en psykolog och jag fick gå i en anti-stressgrupp – allt detta hjälpte mig på vägen tillbaka. Den vägen är inte slut än, även om jag jobbar heltid och känner mig glad för det mesta. Jag är inte alls den gamla Eva-Marie, men en annorlunda och kanske i vissa stycken bättre människa. Nu ser jag mer de små tingen som ger livet extra guldkant och jag försöker verkligen ta väl vara på varje dag som livet ger.

Jag ser det också som min livsuppgift att försöka glädja er, mina medmänniskor. Så stort tack för att du orkade läsa ända hit, även om dagens ämne inte var så roligt.

   

www.novareinna.com                                              journal.sarahcada.com