Fick en kommentar av Rebecca, som jag tänkte att kanske fler av er ville ha svar på. Så därför publicerar jag det här:
Svar:

Hej Rebecca! Det är inte alla som går upp en massa i vikt off-season. Men rätt många av oss som håller på med den här sporten har personligheten ”allt-eller-inget”, vilket då blir väldigt tydligt under diet och efter diet. Antingen tränar man stenhårt, håller diet och satsar för fullt med klara tydliga mål, eller så ”skiter” man i allt. Jag skall absolut inte tala för andra, men det är så jag har uppfattat det och även vet av egen erfarenhet.
Svar på din fråga; det är absolut inte varken nödvändigt eller bra att lägga på sig så mycket under tiden man inte dietar (off-season). Men som det var för mig, och har varit efter alla mina tre dieter, så är det som en kraft jag inte kan styra över själv. Jag äter och äter bara för att jag kan och får, inte för att jag egentligen vill ha.
Några veckor efter dieterna funkar det hur bra som helst, och jag är nöjd med formen. Har då endast lagt på mig vätska och minimalt med fett, eftersom magsäcken fortfarande är ganska liten. Äter bra och trivs med formen och tänker denna gången ska jag klara det! Men sen efter ett tag blir det naturligt att man lägger på sig lite mer och mer om man tänker; nu har jag redan blivit tjock så nu är allt ändå förstört (fast man alls inte är tjock med sina 60kg). Då har det, för mig, blivit mer och mer sötsaker och till slut är jag fast i skiten -tills den dagen jag vaknar upp och se vad som har hänt. Men då är det för sent och jag står med 10-15kg kroppsfett över tävlingsvikt!
Jag jobbar med mig själv och detta konstiga beteende. Efter denna dieten började det spåra ut strax innan jag åt till Thailand i mitten av januari och där fortsatte det i två månader. När jag tänker tillbaka på hur jag tänkte och hur jag betedde mig där så blir jag rädd för mig själv. För er som inte vet, så åkte jag dit och bodde med min pappa i två månader då han var iväg på en långresa under 9 månader. Vi bodde i hans hus ihop och spenderade således den mesta tiden ihop. Och jag vet att jag tänkte och längtade efter de få stunder jag fick vara själv, för då kunde jag åka bort till 7-Eleven och köpa glass, mina älskade bananchips m.m. utan att han såg det, för att jag skämdes. Men samtidigt var ha-begäret så starkt så att jag inte kunde vara utan skiten. Ja, jag kallar det ”skiten”, för det är just precis vad det är.
Pappa vet inte att jag tänkte så, ingen, förutom mina närmsta vänner vet att jag tänkte så, men nu snart när han läser detta vet han det.. Men som sagt, jag gör mitt bästa för att ändra detta sjuka beteende som för mig, har kommit efter mina dieter.
Jag känner att jag har kommit en bit på vägen och jag jobbar med mig själv och kämpar dagligen för att ändra mitt tankesätt kring mat och framförallt sötsaker.
Anledningar till att det händer:
- Man har gått på strikt diet och varit ifrån en massa mat/sötsaker så länge
- Man får helt plötsligt äta vart/när/vad/hur man vill.
- Passar på att äta medan man kan, innan det är dags för nästa diet eller tills man själv säger att det är slut med godsaker och dags at återgå till avrdagen. Vilket ibland kan ske under en för lång tid, innan man säger stop!
- Känns heller inte som att det finns något stop i kroppen, och man kan äta hur mycket som helst.
- Lätt att tänka; Jag blir ändå inte tjock nu när jag är så deffad.. Vilket givetvis inte är sant, om man fortsätter trycka i sig under en lång tid.
- Sker av bara farten. Snart sitter man där i TV-soffan med en godispåse utan att man knappt hunnit reflektera över att man gick till smågodiset/naturgodiset när man var och handlade..
Det är några anledningar till att det kan bli som det blir. Och även att jag så här i efterhand inte kan förklara allt, eller varför jag betedde mig som jag gjorde. Det var sådana starka impuler så jag vill nästan inte tänka tillbaka på det. Och än mindre; hamna där igen!
Hoppas att detta var svar nog på din fråga Rebecca, och för er andra också som undrat hur man kan låta det gå så långt..
//E