Fick en fråga i mitt förra inlägg om jag går på bidrag osv.. så vill förklara här fall det är fler som vill veta.
JAG LEVER INTE PÅ BIDRAG (förutom dem som alla har rätt till dvs barnbidrag, underhållsbidrag och jag får även bostadsbidrag från försäkringskassan), jag väljer att dra ner på mina utgifter istället.
Men jag har bara sagt att jag VILL satsa på ”downshifting” inte att jag klarar att göra det, för vissa månader är det jäkligt knapert.
Jag fick hjälp iform av social bidrag då jag fick hyran betald under 2 månader när det var som värst, och då var det för att jag fick dubbla hyror och problem eftersom vi inte fick sålt huset och ekonomirådgivaren som jag vände mig till för att räkna ut mina utgifter och vad jag klarade mig på rekomenderade mig att genast flytta… och tack vare att jag lyssnade på henne höll de på att gå åt skogen! Vet inte hur länge du läst min blogg men från mars- augusti står det mycket om detta. , dock fick jag avslag de första 2 månaderna eftersom jag hade tjänat för mycket tidigare..Men då visste jag ju inte vilken sits jag skulle hamna i så då var ju de pengarna spenderade..
Tanken var att jag skulle jobba heltid,men jag hittade inget jobb i närheten, och när jag började räkna på det insåg jag att om man jämförde alla kostnader som faktiskt medförde med ett jobb, dvs dyra tågkort, mat ute, jag hade dresscode och skulle ha fina kläder och vara sminkad varje dag osv, jämfört med att dra ner på inkomsten men kunna laga mer mat själv, slippa tågkort osv, ochjämförde hur vi mådde när vi levde på de 2 olika sätten, så tyckte inte jag att det var lönsamt att jobba..
Idag klarar jag mig (än så länge ) på studiebidraget på 7900kr, studielån på ca 1800 kr /månad, och sen har jag som alla andra rätt till barnbidrag, underhållsbidrag & bostadsbidrag.
när det var som värst för mig, och jag inte fick hjälp från nånstans för jag hade ”jobbat för mycket tidigare” medans jag känner många som går hemma och får betydligt mer ut än mig för att de är för lata eller inte vill jobba trots att de ändå kanske inte har barnen hemma, då kändes de lite orättvist.
Men nu är mina barn ju oxå på dagis & fritids, men inte alls lika mycket som tidigare, och när jag hämtar dem så har jag mer tid & energi till dem.
Anledningen till att jag vaknade upp och insåg vad som faktiskt betyder nåt för mig, att FÖR MIG är tid viktigare än pengar, var ju bla att för att mina barn inte mådde bra, min 4 åring blev gång på gång sjuk och min 6 åring fick stress syndrom och mår dåligt psykiskt.
Men jag vill inte sluta jobba helt, jag vill bara hitta ett jobb som går ihop med övriga livet och där jag slipper pendlingen.. för att pendla 3-4 timmar om dagen då du inte ens för betalt för de timmarna, NÄ det har jag gjort tillräckligt.
Sen har jag hela tiden haft lite småjobb, vikarierat på förskola, jobbat hemifrån som mötesbokare (vilket jag ska börja göra igen i februari) osv. Och fått pengar ifrån danmark, tillbaka på skatten osv som räddat mig.
Jag vill inte rekomendera någon att bara gå hemma och gå på bidrag, man måste hitta en balans och en lösning som passar just er. Men samtidigt tycker jag inte att man ska vara rädd för att be om hjälp om det behövs i en period.
Men hade jag haft fler utgifter, en bil tex så hade de inte gått att leva som jag gör idag..
Sen skriver Lotta at att hon ”skulle älskat som ALLA andra föräldrar att gå hemma med sina 3 barn.”. grejen är att långt ifrån alla skulle älskat det. Jag vet många som trivs med att jobba och skulle bli tokiga av att gå hemma, så vi är alla olika.
Jag förstår att många stör sig på min åsikt, och jag vet att inte alla tycker som jag, för 3 år sen tyckte jag inte heller som jag gör idag. Men saker händer i livet ibland som får en att ändra värderingar och prioriteringar.
vem vet, om 2 år kanske jag vill jobba heltid och trivs med att vara tillbaka i ekorrehjulet.
Vi tog lån istället för att söka bidrag när vi flyttade till sverige och mitt ex var arbetslös, så det tog emot att be om hjälp nu, men tack vare stöd och pushning från mina vänner gjorde jag det och det räddade mig från att kunna bo kvar.
Sen kan man vända på det, när jag jobbade som jag gjorde gick jag på mediciner mot stress/depression, jag blev sjukskriven ett par månader efter missfallet som troligtvis orsakades av stress.. och allt detta (sjukvården) kostar ju pengar som skattebetalarna bidrar med, så det drabbar ju mig värre men skattebetalarna mindre när jag själv väljer att leva som jag gör..
Nä jag skulle kunna diskutera detta hur länge som helst känner jag… och kom gärna med era åsikter, uppskattar att Lotta tog sig tid att fråga 
