Som vanligt ljuger miljöpartister

Jag börjar med ett diagram. Svenska Kraftnät för statistik över svensk elproduktion och import/export timme för timme. Av någon anledning finns ännu inte statistik för hela 2013 tillgänglig, men för 2012 finns det. Där har jag valt ut dels produktionen från kärnkraft och dels import/export:

KärnkraftOchImportExportSvenskEl2012

 

Enheten på y-axeln är MWh. Kärnkraftens produktion låg under året alltså på 5000-9000 MWh varje timme. Fluktuationerna timme för timme är ganska små. Långa tider ändrades inte produktionen alls. För import/export är det däremot stora variationer timme för timme. Här är positiva värden nettoimport och negativa värden nettoexport. En stor del av året exporterade alltså Sverige el till grannländer. Några undantag finns. Bland annat i början av februari, då kärnkraften hade ett dipp i produktionen samtidigt som förbrukningen var hög. Från midnatt 1/2 till 11/2 kl 5 importerade Sverige hela tiden el och stundtals var det över 3000 MWh per timme.

Lise Nordin är utsedd till Miljöpartiets energipolitiska talesperson, trots att hon inte verkar begripa någonting om energiförsörjning, som till exempel skillnaden mellan effekt och energi. Fast å andra sidan går det knappast att i det partiet hitta någon med ens grundläggande kunskaper om energiförsörjning.

Hur som helst, har hon skrivit svar på en rad frågor som ställdes av Per Kågesson i ett debattinlägg i DN. Där upprepar hon bland annat Miljöpartiets senaste dogm angående kärnkraft: Sverige har elöverskott och 2-3 kärnreaktorer kan stängas fram till 202 utan det blir problem.

Visserligen har Sverige elöverskott i genomsnitt över ett år. Men som framgår av diagrammet ovan, finns det perioder då vi har underskott i produktionen och måste importera. Ta bort 2-3 reaktorer, och dessa perioder kommer att bli fler.

Sveriges två minsta reaktorer är Oskarshamn 1 och 2, med en effekt på 500 respektive 630 MW. När de är igång, producerar de alltså 1130 MWh varje timme. Tänk diagrammet ovan med 1130 MWh mindre från kärnkraft och kurvan för import/export flyttad drygt 1000 MWh uppåt.

Vad skulle det göra för svensk elförsörjning om allt från 2012 gällde i framtiden, så när som på att elen från Oskarshamn 1 och 2 saknas i fortsättningen? Jo, bland annat skulle Sverige behöva importera under 1702 av årets 8784 timmar i stället för under 602 timmar. En ökning med drygt 180 %! OK, 2012 var ett skottår, och vanliga år har 8760 timmar, men någon större skillnad blir det ändå inte. Ungefär en femtedel av tiden kommer Sverige att få importera i stället för exportera. Ännu värre blir det om vi avvecklar ännu fler reaktorer, eller väljer 2 med högre effekt än Oskarshamn 1 och 2.

Men sol och vind då, som miljöflummarna ofta talar och skriver så bra om? Ja, den produktionen såg timme för timme 2012 ut så här:

SvenskSolOchVind2012

Svenska solpaneler levererade tydligen ingenting 2012. I alla fall ut på elnäten. Fast kanske används elen från solpaneler, vid de få tillfällen då den finns tillgänglig, lokalt? Och kommer aldrig ut på elnäten? Vindkraften levererade däremot då och då. Och med väldiga fluktuationer från timme till timme. Hur kan någon person som jämför diagrammen  i detta inlägg, och speciellt produktionen från kärnkraft respektive vindkraft, tycka att vindkraft är bättre? Eller ens någonting att ha?

Miljöflummarna vill att svensk vindkraft ska byggas ut ytterligare. Till ungefär 30 TWh per år, vilket är drygt 4 gånger mer än den levererade 2012. Fyra gånger mer vindkraft kommer knappast att öka produktionen vid de tillfällen då den är nästan noll. Är det i stort sett vindstilla i hela landet så är det. Däremot kommer topparna att bli fyra gånger högre. Det som ligger mellan noll och topparna kan bli upp till fyra gånger högre, men antagligen blir det mindre. Är det vindstilla i delar av landet, kommer vindkraftverken där inte att kunna producera någonting även om de blir fler. Vindkraften kan kanske minska importbehovet lite, men inte kan den då ersätta kärnkraften.

År 2012 producerade kärnkraften vid några tillfällen nästan 9000 MWh i timmen. Vindkraften var vid några enstaka tillfällen uppe i nästan 2500 MWh. Kärnkraftens minsta produktion någon timme var drygt 4600 MWh, medan vindkraftens lägsta produktion var 27 MWh. Inte exakt noll, alltså, men bra nära.

För att vindkraft ska kunna ersätta kärnkraft, behövs garantier för att den alltid levererar åtminstone minst lika mycket som kärnkraftens minsta produktion. Då blir det inte fyra gånger mer vindkraft som behövs, utan 4600/27=170 mer. Alltså 170 gånger mer vindkraft än 2012! Hur mycket skulle det kosta? Hur mycket stål, betong och annat material skulle gå åt? Och med 170 gånger mer vindkraft, finns fortfarande inga garantier att den alltid producerar några 4600 MWh per timme. Det kan bli ännu mer vindstilla än det var någon gång 2012.

För att inte tala om: Med 170 gånger mer vindkraft, vad gör vi av med all el när nästan alla vindkraftverk producerar för fullt? De skulle då producera sisådär 425000 MWh per timme, medan största förbrukning någon timme 2012 inte ens var 25300 MWh. Ska vi försöka exportera 400000 MWh? Vilket land skulle vara berett att ta emot det, med väldigt kort varsel? Ska strömmen ledas ner i marken i stället, till ingen nytta? Men däremot kanske skada?

Ett sätt att gradera olika energislag är att för varje energislag fråga om det ensamt skulle kunna stå för elproduktionen i landet.

För kärnkraft går det nästan. Dess produktion är tämligen stabil och kan anpassas till förväntat behov. Problemet är om en kärnreaktor måste snabbstoppas. Då faller mycket elproduktion bort och den måste ersättas för att det inte ska bli stora problem. Det tar lång tid att starta en kärnreaktor, så kärnkraft kan bara vara sin egen reglerkraft om någon kärnreaktor går på tomgång, och levererar till näten bara när det behövs. Resten av tiden får då strömmen ledas till jord. Det är inte en bra situation.

För vindkraft, borde mina räkneexempel ovan visa att det är fullständigt omöjligt att den på något acceptabelt sätt kan producera all el i landet. I så fall skulle vi hamna i en situation då elen ibland inte skulle räcka till och vid andra tillfällen skulle vi ha tillgång till mycket mer än vad vi kan göra av med eller exportera.

Som tur är, har vi vattenkraften som kan vara reglerkraft. Den klarar lätt av att vara reglerkraft för kärnkraft. Hittills har den klarat av att vara reglerkraft för vindkraften också. Men med 4 (eller 170 gånger) mer vindkraft, går det inte längre. 2012 varierade vattenkraftens produktion mellan drygt 3300 och knappt 13700 MWh per timme. Försök få den att vara reglerkraft för ett energislag vars produktion kan variera mellan i princip noll och upp till 10000 (eller 425000) MWh per timme. Hur skulle det se ut om vi ens försökte? Vattennivåerna nedströms om vattenkraftsdammarna skulle variera flera meter per timme. Ja, kanske inte per timme ens, utan per kvart eller minut eller så. Vad skulle det betyda för naturen? Knappast något positivt i alla fall.

Vi  vet att det inte går att avveckla 2-3 kärnreaktorer till 2020 utan att det blir stora problem med elförsörjningen. Vi vet att det inte går att ställa om Sveriges elproduktion till 100 % förnybart till 2030 utan förödande konsekvenser. Vi vet att när miljöpartister hävdar motsatsen så ljuger de.

Vi vet till och med att det inte finns några förnybara energislag, speciellt inte de som kallas så av miljöflummarna. För att bygga upp vindkraftverk som kan producera 10000 GWh el under ett år går det åt mycket mer byggmaterial än för samma mängd el från kärnkraft. Visserligen behöver kärnkraften sedan bränsle, men det kompenserar ingalunda för den enorma mängd extra material som vindkraften behöver från början.

Miljöpartister borde sluta ljuga. Men det lär de inte göra. Bland annat för att de vet att de kan göra det utan att bli avslöjade av någon kritisk granskning i svenska medier. Sådana kritiska granskningar förekommer ju inte när det gäller Miljöpartiet.

Vi väljare kan i alla fall se till att ett parti som till stor del består av lögnare inte kommer in i riksdagen till hösten.

4 Kommentarer

Nu är de ute och ljuger igen

Åsa Romson och Isabella Lövin har skrivit en replik på två forskares välgrundade anklagelse om att Miljöpartiet dels inte bryr sig om (obekväm) forskning och dels går till personangrepp mot forskare som har presenterat ”oönskade” resultat.

Som så vanligt numera när miljöpartister skriver debattinlägg, ljuger de helt enkelt. MP värnar inte alls en fri och oberoende forskning och tycker inte alls att politiken ska ta intryck ny kunskap som forskningen ger.

En av Miljöpartiets representanter i EU-parlamentet drog till exempel en del lögner i debattartiklar för att kunna hålla fast vid sin åsikt att genteknik och GMO-grödor är onda och dåliga. Vilket jag kommenterade då.

Jag har sett centralt producerade insändare skickade till många landsortstidningar, och med olika konstellationer av miljöpartistiska underskrivare, som innehöll lögnen att världens främsta klimatforskare hävdar att klimatkatastrofen är på väg.

I den senaste partiledardebatten i riksdagen, lade Gustav Fridolin in några lögner i sina inlägg. I debattens anförande 40, kommer han med det meningslösa påståendet att klimatförändringarna händer nu. Vid vilket tidpunkt som helst i Jordens historia hade det varit sant. Fast just nu går klimatförändringarna långsammare än vanligt, sedan många år tillbaka.

Sedan kommer det tveksamma påståendet att Arktis smälter allt snabbare. Menas isen och snön i Arktis, kan det stämma just i juni. I ett inlägg om klimat, menar han snarare att isen och snön smälter allt snabbare om man jämför samma tid år från år. Och då är det bara sant om man väljer tidsintervall noga.

Han följer upp med lögnen att de första arterna har börjat dö ut av klimatförändringar. Inga arter har dött på grund av klimatförändringar på väldigt länge (tusentals år). Om nu klimatförändringar ens någonsin har varit den enda orsaken till att arter har dött ut.

Hans påståenden om resursbrist, konflikter och krig om vatten samt miljoner på flykt på grund av det, är förmodligen också lögner. Konflikterna och krigen har sedan länge varit i en nedåtgående trend. Världen blir allt fredligare och allt fler länder väljer att lösa konflikter på annat sätt än med krig och våld. Klimataktivister har länge hävdat att miljoner klimatflyktingar finns eller är på väg att finnas, men de enda klimatflyktingar vi kan se till i världen är alla de som flyr från kyla till värme. Vilket inte är den sorts klimatflyktingar som aktivisterna menar.

När han hävdar att forskningen (alltså klimatforskningen) är öronbedövande enig, är det en ren lögn! Det är bara att titta på IPCC:s påståenden för att begripa att forskningen inte alls är enig. Där påstås att en fördubbling av (ekvivalent) koldioxidhalt leder till en global uppvärmning på 1,5-4,5 grader. Det är en osäkerhet med en faktor tre! Hur kan någon då hävda att forskarna är eniga? Dessutom anser många forskare att även 1,5 grader är en överskattning och att den där klimatkänsligheten är lägre. Det finns till och med de som hävdar att 4,5 grader är en underskattning, men hur de kan få ihop den åsikten med hur världsmedeltemperaturen utvecklas, är en gåta.

För att inte tala om att miljöpartister gång på gång ljuger om att det är möjligt att ställa om till 100 % ”förnybar energi” utan allvarliga konsekvenser.

Många politiker har svårt att hålla sig till sanningen hela tiden. Men miljöpartisterna, i alla fall de på riksnivå, har satt ljugandet i system. De vet att de aldrig kommer att granskas kritiskt av svenska medier, så de tror att det är riskfritt att ljuga. De kanske anar att det finns bloggare som avslöjar lögnerna, men tror inte att det är något större problem. De märker att forskare ibland skriver debattinlägg för att påpeka att Miljöpartiet, minst sagt, inte har riktigt rätt i vissa påståenden. Då drar miljöpartisterna ut med nya lögner för att bemöta forskarna. Eller med personangrepp.

Försöken att ljuga om att man har blivit ”missuppfattad” eller att någon kommentar har varit ”lösryckt” har vi sett många gånger tidigare. De har aldrig varit det minsta trovärdiga. De går bara att komma undan med om man hoppas att slippa kritisk granskning. Vilket miljöpartister har goda skäl att förmoda.

Vi som känner till resultaten från forskning om till exempel klimat eller GMO-grödors möjliga miljö- och hälsoeffekter, vet mycket väl att Miljöpartiet inte tar forskning och forskningsbaserad politik på allvar. Vi vet också att när miljöpartister skriver om försiktighetsprincipen, är det inte enligt någon normal definition, till exempel den i Riodeklarationen. Nej, försiktighetsprincipen i miljöpartistisk tappning innebär att när Miljöpartiet hävdar att det finns ett problem, ska drakoniska åtgärder vidtas, utan någon analys om det är vettigt, lönsamt, effektivt eller om problemet ens finns.

Det handlar bara om slöseri med resurser när Miljöpartiet kommer med förslag inom klimat, miljö och energi.

Lämna kommentar

Bort med flummet ur riksdag och regering!

Den hårfrisörska som av någon märklig anledning har ansetts kompetent nog att ha främsta ansvaret för Sveriges energipolitik, har skrivit ett nytt debattinlägg. Inte för att jag tror att frisörer är dummare än andra. Däremot tror jag att de flesta av dem har för dåliga grundkunskaper om naturvetenskap för att kunna sätta sig in ordentligt i energifrågor. Anna-Karin Hatt är verkligen inget undantag där.

Statistiken från Svenska Kraftnät för 2013 visar att av den totala elproduktionen på 143693 GWh, stod vindkraft för knappt 7 %, vattenkraft för knappt 43 %, kärnkraft för drygt 44 %, gasturbiner och diesel för knappt 0,03 %, övrig värmekraft för ungefär 5,6 %, solel för knappt 0,003 % och ospecificerat för drygt 0,008 %.

Om värmekraften drivs med biobränslen och avfall, vilket antagligen stämmer till stor del, blir andelen av elproduktionen för vad som brukar kallas förnybart, men inte är det, 55,5 %. Med väldigt god vilja kan man kalla det ungefär 60 %, så att inte Hatt framstår som en spridare av falska uppgifter. Men då får nog viljan vara väldigt, väldigt god. Varför inte i stället kalla det ungefär 55 %?

Vidare hävdar Hatt vi exporterar en stor mängd el till kontinenten för att ersätta gas och kol. Av den svenska exporten på 22693 GWh 2013 (15,8 % av produktionen), gick 24 % till Norge, som får större delen sin el från vattenkraft. 54 % gick till Finland, som visserligen tar mycket av sin el från kolkraft, men som inte hör till vad man normalt brukar kalla kontinenten. Drygt 4 % var gick till Tyskland (4,7 %) och Polen (4,5 %) , som dels tillhör vad som normalt brukar menas med kontinenten och dels får mycket av sin el från kol och gas. Ett land till exporterade Sverige till 2013, och det är Danmark som tog emot 12,5 % av den svenska exporten. Danmark får mycket av sin el från kolkraft, trots att miljöflummarna gör sitt bästa för att lura i oss något annat, men det landet brukar heller inte räknas till kontinenten.

Frågan är då om vi kan kalla 9,2 % av exporten, eller knappt 1,5 % av den totala produktionen, en stor mängd el? Eller måste vi räkna åtminstone Danmark, och kanske också Finland, till kontinenten, för att Hatts påstående inte ska framstå som en fullständigt felaktig uppgift?

Statistiken anger också maxeffekten för vart och ett av energislagen som producerade el i Sverige 2013. Tar vi för varje energislag produktionen och dividerar den med (maxeffekt*365*24), får vi för vindkraften kvoten 0,32 (med två siffrors noggrannhet), för vattenkraften 0,53, för kärnkraften 0,81 och för övrig värmekraft 0,37. Övriga energislag tycker jag producerade för lite för att bry sig om.

För vindkraften är det alltså som om den producerade 32 % av tiden och stod stilla 78 68 % av tiden. Vilket i och för sig inte är helt korrekt. Den producerade säkert mer än 32 % av tiden, men för det mesta på långt under maximal effekt, eftersom det blåste för lite. För de övriga energislagen berättar kvoterna kanske hur stor del av tiden de verkligen producerade. Kärnkraften alltså mer än 80 % av tiden. Vattenkraften ligger ganska lågt för att den är lätt att stänga av och sätta på. Därmed stängs den av när behoven är små och sätts på när de är stora. Som när det är vindstilla. Varför värmekraften bara producerar 37 % av tiden vet jag inte. Används den också som reglerkraft? Eller är det för att värme och el främst produceras under vinterhalvåret i värmekraftverken?

De där kvoterna jag räknade ut är kapacitetsfaktorn för vart och ett av energislagen. Hur kan någon anse att ett energislag med en kapacitetsfaktor på 0,32, och där vi inte kan bestämma när det ska producera, är bättre än ett med en kapacitetsfaktor på 0,81, och där vi till stora delar bestämmer själva när det producerar? Visst inträffar det oplanerad stopp med kärnkraft, men de är ovanliga. För vindkraften är de normen!

Den svenska exporten 2013 var mer än dubbelt så stor som den totala produktionen från vindkraft. Det är inte så svårt att komma till slutsatsen att vindkraften inte behövs, utan kan avvecklas. Särskilt som den största sannolikheten för att det är just vindkraftsel som exporteras är när det råkar blåsa ovanligt mycket och det finns mycket tillgänglig elproduktion på marknaden, så att spotpriserna sjunker. Vindkraftselen exporteras då med förlust. Överhuvud taget går vindkraften alltid med förlust. Vattenkraft och kärnkraft går med vinst. Jag vet inte hur det är med värmekraft. Den producerar både värme och el och borde använda energin i bränslet effektivt. Å andra sidan kan inte den låga kapacitetsfaktorn vara bra för lönsamheten.

Hatt och Centerpartiet vill minsann bygga ut den så kallade förnybara energin ytterligare, och det på ett kostnadseffektivt sätt. Vilket naturligtvis är fullständigt omöjligt. Förnybar energi finns inte och de energislag som kallas förnybara är för det mesta ett enormt slöseri med ändliga resurser och med pengar. Jag har tidigare påpekat att vindkraften gör av med väldigt mycket stål, betong och en del andra material för varje producerad mängd el. Betydligt mer än fossila bränslen och kärnkraft. Det finns helt enkelt ingenting förnybart med vindkraft, förutom vinden själv, men utan stora maskiner blir det ingen el av energin i vinden. Dessa stora maskiner innehåller massor av ändliga resurser och ägnar dessutom en stor del av tiden åt att endera stå stilla eller producera långt under maxeffekt.

Hatt angriper Miljöpartiets ansvarslösa förslag till energipolitik, vilket i och för sig är bra. Det är bara det att Centerpartiets förslag till energipolitik är lika ansvarslösa de. Och tyvärr också alliansregeringens energipolitik.

Både Centerpartiet och Miljöpartiet förtjänar att röstas ut ur riksdagen vid nästa val. På så sätt slipper vi risken att de påverkar Sveriges energipolitik.

5 Kommentarer

Lögnarna tål inte ifrågasättanden

Miljöpartiet har aldrig brytt sig särskilt mycket om sanning, vetenskap och förnuft. Jag får intrycket av att det till och med har blivit ännu sämre ställt med det den senaste tiden. Allt oftare verkar miljöpartister ljuga rakt ut, om till exempel vad världens klimatforskare har påstått, om genteknik eller om vad vindkraft kostar.

När de osanna och ovetenskapliga dogmerna ifrågasätts av forskare, har vi dessutom den senaste tiden sett miljöpartister gå till rejäla personangrepp mot dessa forskare.

Två forskare, Stefan Jansson och Olof Liberg, går nu till motangrepp mot miljöpartisterna.

Det är bra. Väljarna behöver få klart för sig att många av Miljöpartiets förslag står på tvärs mot vetenskap, förnuft, sans och ekonomiska realiteter, samt att miljöpartister allt oftare ljuger eller argumenterar enbart med olika former av personangrepp.

Jansson och Liberg uppmanar miljöpartisterna att ändra inställning och acceptera forskning som går emot dogmerna. Det lär knappast ske. Varför skulle de ändra inställning nu, när det har hållit på så i årtionden, med framgångar i opinionen som resultat, och vant sig vid att ingen kritisk granskning av påståendena sker?

Jansson och Liberg frågar: ”Vem vill i Sverige föra fram åsikter som kan tolkas som att man är emot ett hållbart samhälle och biologisk mångfald och för miljöförstöring?” Vi vet i alla fall vilka som för fram förslag som kommer att leda till att samhället blir mindre hållbart och att miljöförstöringen ökar. Det gör företrädare för partiet som heter Miljöpartiet!

Tyvärr är risken stor att de flesta svenskar tror mer på miljöpartister än på forskare. I årtionden har många lurats av vad och hur rödgröna journalister skriver och av att ingen kritisk granskning någonsin sker av MP:s politiska förslag. Men när grönt flum och vetenskap står i motsats till varandra, är det vetenskapen som är mest trovärdig!

Lämna kommentar

Om Åsa Mobergs lögnbok

Jag har redan skrivit om kärnkraftshatarens Åsa Mobergs bok. Jag behövde inte läsa boken för att veta det mesta av innehållet och att argumenten inte håller. Jag har ju sett vad kärnkraftshatare brukar föra fram i sina många debattinlägg och insändare. Dessutom är titeln på boken, ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”, en ren lögn som beskrivning på kärnkraft.

Nu har jag läst boken. Den är precis som förväntat. Vilket inte är en komplimang.

Först vill jag berätta varför jag använder termen ”kärnkraftshatare” och inte ”kärnkraftsmotståndare”. Åsa Moberg och andra som hatar kärnkraften, har inga sakargument att komma med. Fakta som stödjer deras tro får de bara ihop genom förvrängningar, feltolkningar och slutsatser som är logiska kullerbyttor. Deras motstånd mot kärnkraft bygger helt och hållet på känslor, framför allt rädsla, och på fobier. Sedan försöker de fabulera ihop sakargument. Ofta hittar någon av dem på lögner som de andra sedan sprider.

Åsa Moberg är en av dessa kärnkraftshatare. Hon försöker inte bara argumentera mot det som vanligen kallas kärnkraft, men strikt talat heter fissionsenergi. Hon är också emot fusionsenergi. Ja, hon hånar den i det närmaste, på grund av de stora praktiska och tekniska hinder hon anser finnas. Ironiskt nog kom det några månader efter bokens publicering en nyhet om att forskare för första gången hade fått ett fusionsexperiment att producera mer energi än vad som stoppades in från början.

Hon försöker argumentera för att kärnkraft inte är lönsam och aldrig har varit, utan att den har levt på statligt stöd hela tiden. Studier av bland annat IEA, Göteborgs universitets handelshögskola, Royal Academy of Engineering och Kärnkraft och utbildning visar att kostnaderna för el från kärnkraft är lägre än de för vindkraft och i nivå med dem från kolkraft och gaskraft . Med tanke på att gaskraftverk och kolkraftverk kan vara lönsamma, om de bara får vara baskraft och slipper vara reglerkraft för sol och vind, är det mycket märkligt, minst sagt, om kärnkraft inte skulle vara lönsamt.

Moberg skriver mycket om kärnvapen. Det brukar kärnkraftshatare göra. De kan inte hitta några verkliga fel med kärnkraften. Kärnvapen är det däremot ingen som gillar, även om en del anser dem vara ett nödvändigt ont. Kärnkraftshatarna försöker därmed få det till att det finns en stark koppling mellan kärnkraft och kärnvapen. I verkligheten är det enda kopplingen att uran och plutonium kan användas för bägge. I övrigt saknas kopplingen. Det är vanligt att länder har kärnkraft men inte kärnvapen. Ett land kan skaffa kärnvapen utan att ha kärnkraft. Det är anrikningsanläggningar som behövs för kärnvapen, inte kärnreaktorer. Det handlar om ”guilt-by-association”. Kärnvapen använder uran. Kärnkraft använder uran. Kärnvapen är dåligt. Alltså är kärnkraft också dåligt. Det är det logiskt felaktiga resonemang kärnkraftshatarna använder och som de vill att alla andra ska falla för.

Kärnkraftshatare som Moberg försöker slå ihop kärnkraft och kärnvapen, två verksamheter som använder radioaktiva ämnen. De försöker aldrig slå ihop med en tredje verksamhet som också använder radioaktiva ämnen: Medicin. Radioaktivitet används till exempel för att bekämpa cancertumörer och för vissa kroppsundersökningar. Om nu användandet av radioaktiva ämnen i kärnkraft är lika förkastligt som användandet i kärnvapen: Varför anser kärnkraftshatarna inte att det är förkastligt också inom medicinen? Är det för att det är uppenbart att användningen där har mer positiva än negativa konsekvenser? Men om kärnkraftshatarna förmådde se utanför sin tros dogmer, skulle de ju inse att det gäller också för kärnkraften!

Hon har en massa referenser i boken. Många är till andra kärnkraftshatares alster. Är referensen till något annat, rör det sig vanligen om endera något ovidkommande eller något som Moberg väljer att feltolka, misstolka eller dra ologiska slutsatser om. Frågan är om hon ens har läst allt hon refererar till?

Till referenser från kärnkraftshatarna räknar jag också TV- och radioprogram. En undersökning gjord av Kent Asp vid Göteborgs universitet visar att långt över hälften av medarbetarna på de två så kallade Public Service-bolagen sympatiserar med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, två partier där kärnkraftshatet ingår i ideologin. En undersökning av Sifo visar dessutom att Miljöpartiet inte utsätts för någon kritisk granskning alls i svenska medier, så kanske borde alla artiklar i svenska tidningar anses vara skrivna av kärnkraftshatare?

Hon skryter om att hon i många år har följt med i vad som händer med kärnkraften i världen. Under den tiden har hon uppenbarligen aldrig funderat över energiförsörjning i allmänhet. Aldrig fattat skillnaden mellan intermittenta energislag och de som producerar kontinuerligt. Aldrig insett att de intermittenta omöjligt kan ersätta de kontinuerliga. Aldrig förstått att det sker olyckor med alla energislag. Förmodligen begriper hon inte skillnaden mellan effekt och energi heller. Hennes hjärna har tydligen bara tänkt på kärnkraft. Hon har haft skygglapparna på och inte tittat på det som finns runt omkring kärnkraften, som inte är kärnkraft, men har med saken att göra.

Något som hon borde ha läst, är Robert Nilssons debattartikel om joniserande strålning och cancer i Svenska Dagbladet den 16 mars 2011 (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/overdriven-radsla-for-cancer_6021635.svd). Hon verkar då inte ha läst den. Eller så har hon läst den och inte fattat. Budskapet i den artikeln, sammanfattat i en mening: Risken att få cancer av joniserande strålning (från radioaktivt sönderfall) är betydligt överdriven.

Boken innehåller en hel del tvivelaktiga påståenden och rena fel. Vilket inte är det minsta förvånande när en kärnkraftshatare försöker argumentera.

En del detaljer:

Sidan 12:

Chicago Pile 1, världens första kärnreaktor, startades första gången 2 december 1942. Inte december 1943, som det står i boken. Reaktorn stänges redan i februari 1943, nedmonterades och flyttades.

Sidan 13:

Kostnaden på nästan 2 miljarder för Manhattanprojektet var bara en bråkdel av hela krigskostnaden, vilket beräknas till nästan 300 miljarder enbart för USA.

Sidan 13:

Moberg anger 90-120000 döda av atombomben över Hiroshima, 60-70000 döda i Nagasaki och totalt ytterligare 270000 döda i de två städerna inom fem år efter bombningarna.

I september 2013 hade nästan 450000 hibakusha (japanska benämningen på överlevande från Hiroshima och Nagasaki) dött, enligt Wikipediaartikeln om det. Dessutom levde drygt 200000 hibakusha fem månader tidigare. Vid det laget skulle en majoritet av dem som bodde i städerna i augusti 1945 ha dött av helt naturliga orsaker även om atombomber aldrig hade släppts över städerna. Hur många av dem hann dö på fem månader 2013? Det beräknas att Hiroshima hade ungefär 255000 invånare strax före bombningen och Nagasaki ungefär 195000. Bägge siffrorna är visserligen något osäkra då bland annat arkiv förstördes i bombningarna, men borde inte avvika alltför mycket från verkligheten. Med lågt räknat 90000 direkta dödsfall i Hiroshima och 60000 i Nagasaki, borde 300000 överlevare ha funnits i de bägge städerna strax efter bombningarna. Hur skulle 270000 av dem ha kunnat dö i följderna av bomberna fem år efteråt i de två städerna? Städerna skulle då ha varit nästan öde, med bara 30000 hibakushu kvar+de som eventuellt hade flyttat dit eller återvänt efter att vistats någon annanstans under kriget. De 270000 döda på fem år verkar röra sig om en rent påhittad uppgift. Den är helt orimlig. I själva verket beräknas ungefär 1900 dödsfall i cancer bero på radioaktivitet från bomberna. Eftersom detonationerna skedde högt ovanför marknivå, spreds de radioaktiva ämnen ut över ett stort område och strålningsnivån på varje plats blev ganska låg. Därav de förhållandevis få cancerfallen.

Fast OK. Siffrorna går inte ihop riktigt. Om 300000 överlevde atombomberna, hur kunde 450000 av dem ha dött i september 2013? Det är helt enkelt 150000 för många. Enligt Mobergs version, dog 270000 av 450000 inom fem år, medan det tog drygt 60 år för återstående 180000 att dö. Varför fortsatte inte den höga dödstakten?

Det här behöver redas ut. Före kriget, 1940, hade de två städerna 344000 respektive 253000 invånare (http://www.populstat.info/), alltså totalt 597000. I början av augusti 1945 befann sig många av dem som fortfarande levde på andra platser i det som återstod av det japanska imperiet. Då fanns inte bara japaner i städerna, utan också koreaner som i de flesta fall hade tvingats dit. Av dem, tros 20000 ha dött i Hiroshima och 2000 i Nagasaki. Det borde vara dödsoffer som räknas in i dödstalen. För att räknas som hibakusha, gäller det att endera ha befunnit sig inom några kilometer från respektive atombombsdetonation, inom två kilometer från någon av detonationsplatserna inom två veckor efter bombningarna, ha påverkats av radioaktivt nedfall, eller att ha befunnit sig i magen på en gravid kvinna som uppfyller något av de tre första villkoren. En hibakusha behöver alltså inte ha befunnit sig i någon av städerna vid bombningarna, eller ens ha varit född. Vi har alltså möjligheten att dels återvände en del invånare till städerna efter bombningarna, men hade inte befunnit sig där när de skedde, dels hade några i närheten av endera staden utsatts för radioaktivt nedfall, och dels föddes en del nya invånare. Räknar vi då bara japaner, har vi nästan 600000 personer som endera kan ha dött vid bombningarna eller kan ha blivit hibakusha. Minst 138000 av dem dog direkt vid attackerna. Ungefär 460000 kan ha blivit hibakusha. Fast det total antalet sådana anges till ungefär 650000. Nej, det går helt enkelt inte ihop.

Det kanske inte stämmer att 90000 dog i Hiroshima och 60000 i Nagasaki? Enligt en undersökning av Manhattan Engineer District strax efter krigsslutet, dog 45000 direkt av atombombningen av Hiroshima och ytterligare 19000 inom fyra månader efter. Dessa 19000 kan då räknas som hibakusha. För Nagasaki, är uppskattningen att 39000 dog. Totalt alltså 105000 döda, varav minst 19000 hibakusha. Då har vi alltså 450000 på plats vid bombningarna, 86000 som dog direkt och 364000 som blev hibakusha. Då behövs att ytterligare drygt 280000 endera kom till någondera staden inom två veckor efter bombningarna, blev drabbade av radioaktivt nedfall eller att de föddes inom nio månader efter bombningarna av någon som hade befunnit sig där vid dem eller strax efteråt. Det verkar otroligt, men hur skulle det annars kunna finnas så många hibakusha?

Hiroshima hade 172000 invånare 1945 och 285000 1950. Nagasaki 174000 respektive 242000 . I stället för att ha minskat med 270000 eller så, hade städernas invånarantal ökat med totalt 181000 fem år efter krigsslutet.

Det förefaller som Moberg anger för många direkta dödsoffer för atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och ger en uppdiktad siffra för hur många ytterligare som hade dött efter 5 år.

Sidan 17:

De totala kostnaderna för följderna av jordbävningen och tsunamis i Japan som inträffade i mars 2011 beräknas nu bli ungefär 300 miljarder dollar, alltså ungefär 2000 miljarder kronor. I den summan ingår kostnaderna av följderna av haverierna i Fukushima. Med tanke på den enorma skadorna som framför allt tsunamis orsakade, är det fullständigt orimligt att kostnaderna för kärnreaktorhaverierna skulle stå för 40-75 % av de totala kostnaderna. Vilket det skulle vara, om Mobergs uppgift om en kostnad på 830-1500 miljarder stämmer. Det är också värt att notera att inte enda människa dog eller blev allvarligt skadad av radioaktiva utsläpp från reaktorerna i Fukushima. De extra cancerfall som kommer att orsakas av utsläppen är, enligt till exempel WHO, så få att de kommer att drunkna i statistiken över all cancer.

Det är en ren lögn att påstå ”Kärnkraft är ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”. Åtskilliga undersökningar visar att kostnaderna för ny kärnkraft är ungefär 30-70 öre/kWh. Vilket är mindre än kostnaderna för el från vindkraft och för el från solpaneler. Kärnkraft står sig väl också jämfört med gaskraft och biomassa. Dessutom visar statistiken att kärnkraft har det minsta antalet dödsfall per producerad kWh el. Forbes rapporterar till exempel att dödstalen för kärnkraft är 90 per biljoner kWh, medan vindkraft ligger på 150, solel på 440, vattenkraft på 1400, gaskraft på 4000 och kolkraft på 170000. Det kanske är förvånande för vissa att vindkraft och solel ligger så högt, men det är vanligt att dessa två energislag leder till fallolyckor med dödlig utgång. Vattenkraft ligger högt därför att en brusten vattenkraftsdamm orsakar stor skada och många dödsfall.

Sidan 18-19:

Moberg ger uppgifter om att uranbrytning leder till stora mängder av vad hon kallar ”radioaktivt avfall”. Detta avfall är inte alls särskilt radioaktivt, vilket jag påpekar längre ned. Hon sätter inte på något sätt uppgifterna om avfall från uranbrytning i relation till annan gruvbrytning. Är det kanske helt normalt att gruvbrytning leder till stora mängder avfall? Ett exempel: Om gruvbrytningen enbart går ut på att ta upp ett mineral vars halt är 2 %, kommer 98 % av det som tas upp att bli avfall. Det är ofrånkomligt. Eftersom radioaktiva isotoper förekommer naturligt i berggrunden, är det dessutom ”risk” att avfallet enligt kärnkraftshatarnas definition är ”radioaktivt”. Fast antagligen kallar de radioaktiva saker för radioaktiva bara när det handlar om kärnkraft och kärnvapen.

Sidan 19-20:

En modern kärnreaktor har en effekt på över 1000 MW. En vanlig typ av vindkraftverk har en effekt på 4 MW. Det behövs alltså över 250 vindkraftverk för att få samma installerade effekt som en kärnreaktor. Eftersom kärnreaktorn producerar minst 3 gånger så mycket av tiden som ett vindkraftverk, behövs det över 750 vindkraftverk för att få samma mängd användbar energi som från kärnreaktorn. Varje vindkraftverk kräver 150-200 ton stål och 1500 ton betong. Det behövs alltså 37500-50000 ton stål och 375000 ton betong för att vindkraftverken ska ha samma installerade effekt som kärnreaktorn. Och 3 gånger mer material om vi vill att vindkraftverken under ett år ska kunna leverera lika mycket el som kärnreaktorn. Det behövs en hel del annat material också, som koppar och glasfiber. Jämför detta med de siffror Moberg ger här för en kärnreaktor, till exempel 32000 ton stål och 170000 ton betong. Kärnkraften klarar sig alldeles utmärkt i jämförelsen med vindkraft när det gäller materialåtgång. Vill vi ha mesta möjliga elproduktion med minsta möjliga materialåtgång, ska vi då i alla fall inte välja vindkraft framför kärnkraft. Utan tvärtom. Men det vill Moberg inte berätta, för det passar inte in i hennes budskap och världsbild.

Moberg hänvisar till två livscykelanalyser, varav den ena är en metastudie av 103 andra studier, som stöd för sitt påstående att kärnkraft har höga utsläpp av koldioxid. Vad hon inte nämner är att dessa två är extremerna bland livscykelanalyser och att sådana analyser brukar visa ungefär lika stora utsläpp från vindkraft och kärnkraft, och ofta med lite högre utsläpp från vindkraft.

Metastudien är gjord av Benjamin K. Sovacool och slutsatsen där är att kärnkraft släpper ut 66 g koldioxidekvivalenter per producerad kWh, vindkraft till havs 9 och vindkraft på land 10. I dessa 66 g från kärnkraft, ingår bland annat drygt 8 g från konstruktion och drygt 12 g från nedmontering. Som jag påpekade, går det åt mycket mer material, mer än 3 gånger så mycket, för att producera 1 kWh från vindkraft jämfört med från kärnkraft. Det är helt enkelt inte trovärdigt att konstruktion+nedmontering för kärnkraft ska ligga på klart över vindkraftens totala utsläpp. Det mesta av utsläppen från vindkraft borde komma från dels konstruktion och dels nedmontering, så utsläppen från vindkraft borde ligga på över 60 g per producerad kWh, om det stämmer att konstruktionen+nedmontering av kärnkraftverk leder till drygt 20 g/kWh. Siffrorna går inte ihop och Sovacools metaanalys saknar helt trovärdighet. Den är ett partsinlägg av en kärnkraftshatare som inte alls har varit ute efter att göra en korrekt analys.

Förresten berättar Moberg inte sanningen om vad som står i Sovacools artikel. Hon påstår att den anger att kärnkraft har de största koldioxidutsläppen efter kol och olja. I tabell 8 i Sovacools publikation, framgår det att även naturgas, bränsleceller och diesel ligger högre. Enligt den tvivelaktiga analysen, alltså. Visserligen är diesel en oljeprodukt, men bränsleceller och naturgas hör definitiv inte till kategorierna kol och olja. Varför skriver Moberg fel om någonting som är enkelt att kontrollera? Eller har hon själv inte läst Sovacools publikation, utan litar på andrahandsuppgifter?

Den andra livscykelanalysen som Moberg nämner förtjänar också kommentarer. Den är gjord av Mark Z Jacobson och där anges utsläppen från vindkraft till intervallet 2,8-7,4 g koldioxidekvivalenter per kWh. Alltså till och med lägre än det orimligt låga värdet som Sovacool anger! Min uppskattning är att bara tillverkningen av materialet till vindkraftverk leder till utsläpp på mer än 5 g/kWh, och förmodligen mer än 7 g/kWh. Med de värden som Sovacool och Jacobson anger för vindkraft, kan de inte gärna ha tagit med i beräkningen att verken måste transporteras, sättas upp, anslutas till elnäten, skrotas och fraktas bort! De verkar tro att verken kommer till och försvinner med magi! För att inte tala om att det trots allt behövs en del underhåll, som förmodligen leder till bilkörande och därmed utsläpp.

Jacobson anger kärnkraftens utsläpp till 68-110,1 g/kWh. Han får högre värden än Sovacool genom att blanda in påhittade kärnvapenkrig. Han är så insnöad på kärnkraftshatarnas falska påstående om en nära koppling mellan kärnvapen och kärnkraft, att han till och med hittar på kärnvapenkrig som han anser vara kärnkraftens fel. Det kan verka fullständigt absurt, men så är det. Det är bara att läsa vad han skriver. Han ökar på kärnkraftens utsläpp genom att lägga till påhittade brinnande städer från påhittade kärnvapenkrig, multiplicerat med en påhittad sannolikhet för att de påhittade kärnvapenkrigen blir verkliga. Han skriver inte ”påhittade”, men det är ju precis vad de är!

Moberg måste bara känna till att det finns fler livscykelanalyser än de två hon nämner. Jag kan bara se en anledning till att hon inte nämner dem eller använder siffror från någon av dem: De ger inte det budskap hon vill förmedla, för de säger att kärnkraft ha ganska låga koldioxidutsläpp. Ja, hon borde till och med begripa att de två hon nämner är synnerligen tvivelaktiga, åtminstone när det gäller påstådda utsläpp från vindkraft och kärnkraft.

Sidan 21:

Moberg tror tydligen att det material som tas upp vid urangruvor består av 100 % uran. Annars skulle hon väl inte påstå att bara 0,7 % används medan 99,3 % blir radioaktivt avfall? De siffrorna kommer från att 0,7 % av uranet i naturen är U-235, som ger energin i kärnreaktorer, medan 99,3 % är U-238, som bara är i vägen. I verkligheten innehåller den berggrund i världen som är bäst för uranbrytning 17-18 % uranmalm. Men den är sällsynt. Vanligt är att av det som bryts är det mindre än 1 % som utgörs av uranmalm. Då blir alltså inte 99,3 % av det som bryts radioaktivt avfall, utan drygt 99 % blir till större delen icke radioaktivt avfall! Det är inte värre än viss annan gruvbrytning. För övrigt har U-238 en halveringstid på 4,5 miljarder år och har låg radioaktivitet. Det finns större anledning att oroa sig över att uran är en tungmetall, med de hälsorisker det medför. För att inte tala om att kärnbränsle inte innehåller 100 % U-235, utan 3,5-5 %. Det mesta av isotopen U-238 finns kvar i det bränsle som laddas in i kärnreaktorerna och kommer slutligen att hamna i kärnavfallet. Bara en liten andel blir liggande kvar vid urangruvorna. Eller snarare vid anrikningsanläggningarna, som brukar ligga nära gruvorna.

Sidan 24:

Moberg kallar kärnkraft ett energislöseri för att bara ungefär en tredjedel av energin i bränslet blir elström. Det är faktiskt naturlagarna, och det praktiska i hur höga temperaturer det går att ha, som sätter gränsen. Alla kraftverk som använder ett bränsle för att producera elektricitet, använder bara ungefär en tredjedel av energin i bränslet. Resten blir värme. Ett kraftvärmeverk sänder ut denna värme till bostäder och lokaler. Mycket mer av energin i bränslet blir då användbar energi. Politik, inte tekniska hinder, gör att detta inte sker med kärnkraft. Med Mobergs definition på energislöseri, är det alla värmekraftverk energislöseri. Fast antagligen vill hon använda den standarden bara på kärnkraft?

Sidan 31:

Här, precis som i ett avsnitt i förordet, hävdar Moberg att kärnkraftens storhetstid är över, att antalet reaktorer som mest var 444 stycken och att de blir allt färre. Vad hon då misslyckas med att inse är att få reaktorer har byggts de senaste 20 åren, därför att ägarna till existerande reaktorer hellre har satsat på att bygga om och uppgradera de reaktorer som finns. Det är enklare och billigare att öka livslängd och effekt på de reaktorer som redan finns än att skaffa tillstånd och bygga nya. Reaktorer har också stängts, men kvarvarande reaktorer har ökat sin produktion. Från början av 2000-talet och fram till haverierna i Fukushima, låg kärnkraftens produktion i världen relativt stilla, trots ständigt några färre reaktorer i drift. Efter mars 2011, beslutade Tyskland att avveckla kärnkraften och Japan att stänga sina reaktorer på obestämd tid. Åtminstone Japan är på väg att ändra sig. Landet klarar sig inte utan elen från kärnkraftverken. Några så kallade förnybara energislag som kan ersätta finns inte, utan Japan har fått importera stora mängder fossila bränslen för att kompensera förlusten av kärnkraftsel. Kanske kommer också Tyskland att ändra sig. Landets Energiewende är inget annat än en långsamt pågående katastrof, som leder till ökande elpriser, instabilare elproduktion och ökande koldioxidutsläpp. Dessutom har det åter igen i världen börjat att byggas, och planeras för, nya kärnreaktorer på allvar. Och varför skulle vi avstå från ett någorlunda billigt, säkert och miljövänligt energislag? Det är dags att strunta i alla känslosamma kärnkraftshatare med deras osakliga propaganda. I länder där sådana aldrig har funnits alls, eller aldrig har haft särskilt mycket uppmärksamhet, som Kina och Ryssland, planeras flest nya kärnreaktorer. Även vi i de mer demokratiska länderna borde kunna låta sakskäl och fakta styra energipolitik, i stället för fobier, myter och flum.

Sidan 33:

Rutherford undersökte malm som bland annat innehåller uran, men också andra radioaktiva ämnen. Alla naturligt förekommande uranisotoper sönderfaller med alfapartiklar, förutom att U-238 har en väldigt osannolik sönderfallskedja som börjar med dubbelt betasönderfall. Han kunde inte upptäcka gammastrålning genom att undersöka uran och det är osannolikt att han upptäckte betapartiklar (egentligen elektroner) så. Däremot undersökte han malm som innehåller uran och andra radioaktiva ämnen. I Mobergs fantasivärld undersökte han bara uran och inget annat.

Sidan 34:

Varför skulle partibok ha blivit den viktiga vetenskapliga meriten i Tyskland i slutet av 1920-talet, som boken påstår, när nazisterna kom till makten först 1933? Är det kanske ett rent skrivfel och det ska stå slutet av 1930-talet i stället? Och ett exempel på att Moberg egentligen struntar i fakta och faktakontroll?

Sidan 40:

Daigo Fukuryu Maru (Lyckosamma Draken eller Lyckodraken som det borde bli på svenska) var en japansk fiskebåt vars 23 man stora besättning fick höga doser av radioaktivitet vid bombprov på Bikiniatollen 1 mars 1954. Moberg tar upp den händelsen, förmodligen för att bevisa tesen om hur farlig radioaktivitet är. Chefsradiooperatören Aikichi Kuboyama dog 23 september 1954 av skrumplever. Han tros ha blivit smittad med hepatit C vid blodtransfusioner vid behandling av akut strålsjuka. Infektionen ledde sedan till att levern slutade att fungera. Han dog alltså inte av strålsjukan utan av följderna av behandlingen mot den. Vilket Moberg inte berättar. Fiskebåten kunde snabbare ha tagit sig ut från det farliga området, men besättningen tog först upp fiskeredskapen innan de gav sig av mot säkrare vatten. Vilket Moberg inte heller berättar.

Sidan 44:

WHO:s generaldirektör Margaret Chan påstås ha sagt ”Det finns ingen säker gräns för strålning”, eller i original ”There is no safe level of radiation”. Enligt den ursprungliga referensen enligt boken, en suspekt organisations hemsida, ska hon ha sagt ”There is no safe low level of radiation”. Moberg verkar ha tappat bort ett ord där. Fast det spelar ingen större roll, utom för att än en gång understryka hennes attityd till fakta. Det påstådda uttalandet är rent nonsens. Det finns naturligtvis säkra (låga) gränser för strålning. Vi omges ständigt av strålning. Mycket av den kommer från naturliga källor. Vi utsätts för solstrålning, utan några hälsoeffekter så länge vi låter bli att sola för mycket. Vi utsätts för radiostrålning som inte orsakar några hälsoproblem utom för den typ av hypokondriker som kallas elallergiker eller elöverkänsliga. Vi utsätts för bakgrundsstrålning, från radioaktiva sönderfall och från kosmisk strålning, som till över 99 % har naturliga orsaker och som inte verkar förkorta våra liv. Av all potentiellt farlig, joniserande strålning, står mänskliga aktiviteter för mindre än 1 %, och den potentiella faran tycks inte vara särskilt reell. Allt levande har utvecklats i miljöer där denna strålning finns och cellerna klarar av att reparera de skador den ställer till med, utom kanske när cellerna blir gamla. Det här berättar aldrig kärnkraftshatarna när de larmar om radioaktiva utsläpp. Jag kan förresten inte hitta någon trovärdig referens till att Margaret Chan verkligen har sagt det där om strålning som hon påstås ha sagt. Däremot har hon uttalat sig om att det finns ingen säker nivå för att utsättas för tobaksrök eller för konsumtion av tobak. Är det månne någon överambitiös kärnkraftshatare som har ändrat ord i verkliga citat för att få det att verka som att en auktoritet på hälsa stödjer kärnkraftshatarna?

Sidan 56:

Moberg hävdar att Sverige är det minsta land som har försökt utveckla en egen atombomb. Har hon aldrig hört talas om Israel, som uppenbarligen har utvecklat atombomber, även om det aldrig har erkänts från officiellt håll? Israel har en något mindre befolkning än Sverige och är till ytan mycket mindre.

Sidan 62-65:

Här blandar Moberg verkligen friskt mellan kärnkraft och kärnvapen. Det är ingen tvekan om att detonationer av kärnvapen leder till att människor i närheten utsätts för radioaktiva ämnen och joniserande strålning. För Moberg verkar det bli till slutsatsen att även i närheten av kärnkraftverk utsätts människor för radioaktiva ämnen och joniserande strålning. Vilket absolut inte är fallet. Det behövs ett rejält haveri, som det i Tjernobyl, för att människor ska kunna få strålsjuka. Ja, Tjernobyl är till och med det enda fallet där ett haveri i en civil kärnreaktor har lett till att människor har dött eller skadats svårt av radioaktivitet.

Långt ned på sidan 64 hävdar hon att WHO har angett att omkring 4000 människor har dött efter Tjernobyl. Det är helt enkelt inte sant! WHO:s hemsida har material om Tjernobyl och bland annat en FAQ. Där står bland annat att 134 arbetare fick mycket höga stråldoser i samband med haveriet och att 28 av dem dog inom tre månader. År 2005 hade över 6000 fall av sköldkörtelcancer hittats vid de hälsoundersökningar som började utföras efter haveriet. Det är oklart hur många av dessa som beror på att sköldkörteln tog upp radioaktivt jod som släpptes ut när reaktorn exploderade. Förmodligen är det en stor del av fallen som har den orsaken. Inga andra cancerfall har kunnat knytas till utsläpp från den havererade reaktorn. Av dessa drygt 6000 drabbade människor, hade 15 (!) dött år 2011. Och nej, ytterligare 4000 har inte dött i sköldkörtelcancer under de tre åren sedan dess. Det är en cancerform med låg dödlighet om den upptäcks tidigt och behandlas, vilket ju är fallet när det sker regelbundna kontroller av större delen av befolkningen.

På en annan del av hemsidan kan vi läsa om hälsoeffekter av haveriet. Där återges två prognoser från två olika grupper. Den ena förutsäger 4000 extra dödsfall och den andra 5000. Det sistnämnda är 0,6 % av alla dödsfall i cancer som förväntas i befolkningen. Så det är antagligen här Moberg har hittat sina 4000 dödsfall. En förutsägelse om framtiden har för henne förvandlats till något som redan har hänt.

Hon nämner också de miljontals döda som Greenpeace hävdar och som uppenbarligen är ett rent påhitt. De flesta länder i Europa har dödstal som ligger i intervallet 5-15 döda per tusen invånare och år. Vilket bland annat framgår av statistiken som Index Mundi tillhandahåller. Just Ukraina är ett undantag, med 15-17 döda per tusen invånare och år. Fast enligt Wikipedia har landet 14,5 döda per tusen invånare och år. Där framgår också att befolkningen är drygt 45 miljoner och att den har minskat med nästan 7 miljoner sedan början av 90-talet. Enligt Greenpeace beror väl minskningen på följderna av Tjernobyl? Wikipedia presenterar också statistik över födda och döda varje år, och där kan vi se att antalet födda har minskat rejält de senaste årtiondena.

1985, året före haveriet, dog 1,2 % av befolkningen. 1986 dog 1,1 %, liksom 1987. 1988 var det uppe på 1,2 % igen och förblev så 1989 och 1990. 1991, året då Sovjetunionen definitivt var historia, hade det stigit till 1,3 % och fortsatte att stiga till 1,5 %, och den har sedan förblivit så hög. Enligt kärnkraftshatarna ser vi väl där en följd av haveriet i Tjernobyl? Medan Sovjetunionens undergång och den ekonomiska kollaps som följde inte spelade någon roll?

Låt oss göra en överslagsberäkning: 50 miljoner invånare, ett dödstal som ökar med 0,3 procentenheter under 20 år. Ja, då har vi 3 miljoner extra dödsfall. Är detta de påstådda miljonerna döda på grund av Tjernobyl? Och en ökning av dödligheten som bara råkade sammanfalla med Sovjetunionens sammanbrott? För kärnkraftshatarna hör väl hälsa och ekonomi inte alls ihop? I alla fall inte när det finns en chans att skylla hälsoproblem på kärnkraft? Men hälsa och ekonomi hör ihop. Med sämre ekonomi, blir det svårare att få ihop pengar till mat för dagen och mat som ger alla näringsämnen som kroppen behöver. Med sämre ekonomi, har folk inte råd att gå till läkare eller skaffa mediciner.

Jag har en del personlig erfarenhet av den här delen av världen. Alltför många män dricker alltför mycket och dör i alltför unga år. Många kvinnor satsar hellre på karriär än på att bilda familj och skaffa barn. Många föredrar också att gifta med män från andra länder och emigrera. Det är inte det minsta konstigt att födelsetalen har minskat sedan Sovjetunionen upplöstes och det blev enklare att emigrera. På webbsidan gapminder.org, som bland annat Hans Rosling ligger bakom, går det att hitta mycket statistik från länderna i världen. Här kan vi till exempel se att Ukrainas BNP/capita har minskat sedan 1990. Och den har minskat rejält. Jag vet inte hur kärnkraftshatarna ser på det. Ignorerar de det? Skyller de trenden på Tjernobyl? Hävdar de att den ekonomiska kollapsen inte spelar någon roll, utan att det är Tjernobyl som ligger bakom försämrad hälsa och ökad dödlighet?

I Tjernobyl hände det värsta som kan hända med en kärnreaktor och det hände med den värsta tänkbara typ av reaktor, en utan inneslutning av härden. Ändå visar den trovärdiga statistiken och den trovärdiga prognosen att 28 personer dog direkt av följderna och att dödsfallen i cancer kommer att öka med 0,6 %. Och då är cancer bara en av många olika dödsorsaker. Tjernobyl visar att kärnkraft är säker, att till och med den värsta typ av händelse har ganska begränsade följder. Det kan kärnkraftshatarna inte acceptera. Tjernobyl är egentligen det enda fall av haveri med civil kärnkraft de kan använda för sin propaganda om att kärnkraften är livsfarlig och oacceptabelt farlig. Vare sig i Harrisburg eller i Fukushima blev någon människa allvarligt skadad av radioaktivitet. I Harrisburg blev förresten ingen människa skadad av någonting, utom möjligen psykiskt av hysteri. Det är därför de ”missuppfattar” WHO:s uppgifter, som Moberg verkar ha gjort, eller svamlar om miljoner extra dödsfall, som visserligen kan ha inträffat men i så fall inte berodde på reaktorhaveriet.

Sidan 74:

Moberg beskrivning av kärnkraftens historia i Storbritannien får knappast stöd av artikeln i Wikipedia om den historien. Den egna, inhemska reaktortyp som hon skriver om, borde vara det som Wikipediaartikeln kallar Magnox, eftersom reaktorn i Calder Hall, världens första kommersiella kärnkraftverk var av den typen. Enligt Wikipedia skulle den reaktorn framför allt producera plutonium för kärnvapen, och det stämmer med Mobergs beskrivning, även om hon aldrig nämner namnet Magnox. De sista reaktorerna av den typen har stängts ner under 2000-talet, efter att ha varit i drift i 35-44 år. Förutom den i Wylfa, som nu är världens äldsta fortfarande aktiva reaktor och som förväntas stänga nästa år (2015). Ännu har britterna nio reaktorer i drift och det finns planer på att bygga upp till 12 stycken till. Som i alla västländer, finns där problem med kärnkraftshatare, till exempel i de ”miljöorganisationer”, som inte alls verkar för en bättre miljö, och försöker hindra nya kärnreaktorer. Moberg hävdar att av britternas satsning på bridteknik blev ingenting, men faktum är att reaktorn i Dounreay levererade elström till elnäten 1975-1994.

Sida 75:

Moberg påstår att dagens (kärn)reaktorer är otympligt stora och dyra. De reaktorer som idag planeras i västvärlden ligger vanligen på 1000-1600 MW. De största och modernaste enheterna för att producera el genom att förbränna kol, olja eller naturgas ligger också på 1000-1600 MW. Det största kärnkraftverket i världen, Kashiwazaki-Kariwa, är visserligen större än de största gas-, kol- och oljekraftverken. Det består av sju stycken kärnreaktorer som alla är på över 1000 MW. Alla stora fossileldade kraftverk har enheter på mindre än 1000 MW.

Vi kan också fråga varför det skulle vara dåligt att enheter är stora? Risker och möjligheter koncentreras då till få stora enheter. Det behövs färre ledningar och kablar. I en vindkraftspark behöver varje verk kopplas in till elnätet, vilket blir väldigt många ledningar och kablar. I ett kärnkraftverk behöver varje reaktor kopplas in till elnätet, vilket bara blir sju anslutningar för världens största kärnkraftverk. Vilket är ett verk som har en årlig produktion som motsvarar den från flera tusen vindkraftverk. Eller hade, eftersom det just nu är avstängt i väntan på att Japan ska återstarta sin kärnkraft efter vad som hände i mars 2011.

Sidan 79:

Moberg påpekar, helt riktigt, att ett kärnkraftverk är ett konventionellt ångkraftverk, men sedan påstår hon att det har farligare bränsle. Det farligaste bränsle som används i sådana kraftverk är faktiskt kol. Dels dör många gruvarbetare i olyckor i kolgruvor. Dels dör många av de luftföroreningar som i alla fall orenade kolkraftverk släpper ut. Från ett kärnkraftverk sker inga utsläpp alls av farliga ämnen, såvida det inte sker någon form av haveri.

Hon vill också ge sken av det tar längre tid att bygga kärnkraftverk än andra kraftverk. Ett exempel vi har från Sverige är verket i Forsmark, där anläggningsarbetet började 1971. Inkopplingen på elnätet fördröjdes sedan av haveriet i Harrisburg och den folkomröstning som blev följden därav. De två första reaktorerna kopplades trots det in på elnätet 1980 respektive 1981, alltså efter 9-10 års byggande och testande. Världens största vattenkraftverk är det kinesiska De tre ravinernas damm, som började byggas 1994 och kopplades in på elnätet 2012. Efter 18 år, alltså.

Av världens tio största kraftverk, är 8 vattenkraftverk och 2 kärnkraftverk. De fyra största är vattenkraftverk. Ändå tycker Moberg att kärnkraftverk är för stora (och dyra) men nämner ingenting alls om vattenkraftverk. Vattenkraftverk är dessutom betydligt mer störande för natur och miljö än kärnkraftverk.

Världens största oljeeldade kraftverk är Shoiabaverket i Saudiarabien. Den första fasen började byggas 1985 och den andra 1995. Den första enheten började leverera 2001. Det är väldigt svårt att hitta något stöd för Mobergs tes att kärnkraftverk tar väldigt och osedvanligt lång tid att bygga. Vi har visserligen Olkilouto 3, den finska reaktorn som har blivit rejält försenad. Men den är av en ny och tidigare oprövad typ, EPR. Det är ganska vanligt att det blir problem med ny och tidigare oprövad teknik. För det senaste av Kinas kärnkraftverk, Yanjiangverket, fattades beslut 2004, konstruktionen startade 2008 och den första reaktorn började producera i mars i år (2014). Men så är den också av den mer beprövade typen CPR-1000.

Sidan 96-98:

Moberg kommer in på branden i anläggningen i Windscale, som är en av de värsta kärnkraftsolyckorna genom tiderna. Forskare uppskattar att 240 extra fall av cancer har inträffat på grund av de radioaktiva ämnen som släpptes ut i atmosfären vid branden. Å andra sidan har studier av McGeoghegan och hans kollegor inte kunnat hitta några mätbara hälsoeffekter hos den personal som arbetade vid anläggningen under branden. Det handlar dessutom inte om en olycka med civil kärnkraft. Windscale var nämligen en militär anläggning och del av det brittiska kärnvapenprogrammet.

Åter igen ser också att Moberg tycker att det inte är så noga med detaljerna. Hon skriver att branden pågick i 16 timmar, men den hade pågått i 48 timmar innan den ens upptäcktes. Sedan tog det nästan ett dygn att släcka den. Vidare hävdar hon att kostnaderna för att städa upp efter olyckan totalt kommer att bli 67 miljarder pund och att det kommer att ta 100 år. Hon hänvisar till en artikel 2013-06-16 på Bloombergs hemsida. Av den artikeln framgår det att de uppgifterna gäller för att riva och städa upp efter hela anläggningen på platsen, som numera heter Sellafield. Alltså inte bara en reaktor, utan en hel anläggning, med flera reaktorer och en del annat.

Sidan 98-99:

Moberg fortsätter att lista olyckor med kärnkraft och radioaktiva ämnen. I mer detalj listar hon fem stycken händelser. I två av dem blev ingen människa skadad. I de andra tre fick människor höga stråldoser och i två av fallen dog en människa efter vardera händelsen. Är dessa det bästa hon har att komma med för att försöka bevisa att kärnkraft är livsfarligt?

Vi ser gång på gång: Kärnkraftshatare debatterar som om alternativet till kärnkraften vore något hypotetiskt energislag som aldrig drabbas av olyckor som skadar material och människor och leder till dödsfall. Eller så menar de att alternativet till kärnkraftselen är att klara sig utan den.

Detta hypotetiska energislag existerar helt enkelt inte. Alla energislag drabbas av olyckor som skadar material och människor och eventuellt dödar folk. Kärnkraften är unik genom att ha så få dödsfall per producerad kWh el. Inget annat energislag är lika säkert. Ersätta kärnkraft med något annat energislag innebär faktiskt fler döda för samma mängd elektricitet.

Alternativet att klara sig utan kärnkraftselen är heller inte acceptabelt. Elen används till nyttiga saker, som att livsuppehållande apparater på sjukhus, spisar att laga mat på och kylar och frysar att lagra mat i. Utan elektricitet, kommer människor att dö. De kommer att dö för att sjukhusen inte kan hålla dem vid liv, för att de äter mat som har blivit hälsofarlig, eller av någonting annat som beror på brist på elektricitet. Kärnkraften, det energislag som kärnkraftshatarna betecknas som fullständigt livsfarligt, räddar i själva verket liv.

Vi ser också att kärnkraftshatarna tydligen är oförmögna tänka tanken att vi kan lära av olyckor för att försöka förhindra upprepningar och göra kärnkraften ännu säkrare. De olyckor Moberg nämner i den här delen av boken hände för länge sedan, på 50-, 60- och 70-tal. Hon menar visst att samma saker kan hända igen. Men samma saker kan inte hända igen, för att vi har lärt oss hur de ska undvikas. Det är som att försöka förutsäga antalet döda och skadade i trafiken utifrån statistik från 50- och 60-talet, och inte räkna med att både bilar och vägar har blivit säkrare.

En av märkligheterna med kärnkraftshatare är att de tydligen tror att en listning av olyckor bevisar att verksamheten kärnkraft är för farlig och bör upphöra genast. De skulle knappast anse att en uppräkning av olyckor med vindkraft skulle bevisa att den verksamheten är för farlig och bör upphöra genast. Alla verksamheter har olyckor, utan att de i sig anses vara bevis för att verksamheten är för farlig. Det har till exempel inträffat åtskilliga flygolyckor, och ändå ställs inga krav på att förbjuda flygningar. Folk fortsätter till och med att flyga. Det handlar om att väga fördelar mot risker och alternativ. Flygtransporter av människor och varor har så många fördelar att det är värt risken. Flyg är dessutom det säkraste transportsättet, med minst antal olyckor och döda sett till hur många som transporteras och hur långt. Varje flygolycka får dock stor uppmärksamhet, så att det blir lätt att tro att flyg är farligast. Precis som kärnkraft är det säkraste energislaget, men varje olycka får stor uppmärksamhet, vilket kan leda till en felaktig tro att den livsfarlig.

Kapitel 8:

Här handlar det om Harrisburgolyckan, med åtskilliga utsvävningar därutöver. När kärnkraftshatare försöker argumentera, brukar Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima dyka upp. Strunt samma, tydligen, att inga blev skadade av radioaktivitet i två av fallen. I Harrisburg skedde en massevakuering, som egentligen var onödig med tanke på hur lite radioaktiva ämnen som släpptes ut. Den extra dosen befolkningen drabbades av motsvarar en röntgenundersökning för var och en.

Från Harrisburg går hon vidare till att spekulera om effekterna en olycka så omfattande att stora områden blir kontaminerade med radioaktiva ämnen. Varför ska hon ens spekulera, när vi har haft en sådan händelse: Den i Tjernobyl. Fast kärnkraftshatarna kanske inte räknar den, eftersom konsekvenserna inte blev så allvarliga som de anser att de borde ha blivit?

Nära den havererade reaktorn i Tjernobyl finns en ungefär 2600 kvadratkilometer stor zon (något mindre än Blekinge) som av myndigheterna har förklarats förbjuden att bo i och förbjuden att besöka utan särskilt tillstånd. Ändå bor några hundra människor kvar. Det är inte så att det innebär en snabb, plötslig och plågsam död att vistas där en längre tid. Det innebär en något ökad risk att få cancer och att drabbas av vissa andra hälsoproblem. Undersökningar av djur- och växtliv i zonen visar att det mår ganska bra. Fördelen av att slippa mänsklig inblandning i det dagliga livet kompenserar för högre doser än vanligt av joniserande strålning.

Moberg skriver om evakuering på livstid runt de havererade reaktorerna i Tjernobyl och Fukushima. När det gäller de flesta i förbjudna zonen nära Tjernobyl stämmer det. När det gäller Fukushima, har tidningar i vår skrivit om att folk snart kan börja flytta tillbaka.

Kapitel 9:

Handlar om Tjernobyl. Eftersom följderna inte blev lika förödande som kärnkraftshatarna anser att de borde ha blivit, antyder Moberg att siffrorna över hälsoeffekter är friserade och inte tar med viktiga grupper. Vad kan myndigheterna göra mer än att leta efter cancerfall och eventuellt andra hälsoproblem i hela befolkningen?

Kapitel 10:

Handlar om haverierna i Fukushima. Moberg försöker skryta över att hon och andra kärnkraftshatare länge varnat för att bygga kärnkraftverk i jordbävningszoner. Nu var det ju inte jordbävningen som slog ut nödkylningen vid Fukushimaverket, utan tsunamis. Moberg lägger därför in ett obestyrkt påstående om att en av reaktorerna blev svårt skadad redan av jordbävningen. Fast vad spelar det för roll om det är sant eller inte? Det var ändå bortfallet av av nödkylningen som gjorde att incidenten förvandlades till tre härdsmältor. Förvisso går det inte bara att skylla på tsunamis. Människor borde också ha funderat över det kloka i att bygga kärnkraftverk i ett område som då och då drabbas av tsunamis. Och det kloka i att räkna med att alla eventuella framtida tsunamis skulle vara lägre än tio meter. Det fina med oss människor är nu att vi kan lära av våra misstag. Men lära av misstag vill inte kärnkraftshatarna att vi ska göra. I alla fall inte när det gäller kärnkraft. Den ska bara bort, tycker de, trots att inga vettiga alternativ finns.

Mobergs attityd till fakta kommer åter fram när hon hävdar att USA inte har beställt någon ny kärnreaktor på länge. De är inte bara beställda. I mars 2013 startade konstruktionen av fyra stycken reaktorer, två vid Virgil C. Summer Nuclear Generating Station och två vid Alvin W. Vogtle Electric Generating Plant. Då detta är långt innan boken publicerades, är det något som Moberg borde ha känt till. Särskilt som hon i förordet skryter över hur hon följer med i vad som händer med kärnkraften i världen.

I detta kapitel hävdar Moberg också att Japan klarar sig utan kärnkraft. Varefter hon hävdar att det inte går utan problem och att kostnaderna är höga. Hur får hon egentligen ihop detta faktum med sin tes, driven redan i boktiteln, att kärnkraft är extremt dyr? Hur kan kostnaderna för Japan att klara sig utan kärnkraft vara stora, när kärnkraft, enligt Moberg, är extremt dyr (och kanske det dyraste energislaget)? Då borde det väl bli billigare att klara sig utan kärnkraft? Nåväl, logik har aldrig varit en av kärnkraftshatarnas starka sidor.

Generation IV av kärnkraft lyckas Moberg också få in det här kapitlet. Det är väl en teknik som ger kärnkraftshatarna mardrömmar. Blir den kommersiell, kommer två av kärnkraftshatarnas vanligaste argument att bli historia: Risken för härdsmälta och lagring av kärnavfallet i hundratusen år. Med generation IV, skulle härdsmältor bli omöjliga och kärnavfallet bara behöva lagras i drygt 100 år. Nåväl, kanske har kärnkraftshatarna tur. Kanske blir det aldrig något av med generation IV?

Gång på gång i detta kapitel skriver Moberg om kärnkraftskatastrofer. Hon undrar varför kärnkraftsanhängarna inte tar intryck av katastroferna och ändrar inställning. Det faller väl henne inte in att där kärnkraftshatarna ser katastrofer som innebär att kärnkraften genast ska avvecklas, ser kärnkraftsanhängarna olyckor att lära sig av för att göra kärnkraften säkrare i framtiden. Det finns ingen som helst anledning att avveckla ett säkert och relativt billigt och miljövänligt energislag bara för att det händer olyckor. Skulle vi avveckla energislag bara för att det händer olyckor med dem, hade vi inga energislag kvar att använda.

Katastrofen i Japan i mars 2011 var en jordbävning och flera tsunamis. Det var de som dödade människor, inte havererade kärnreaktorer. Tsunamis översvämmade hus, gator, odlingsmark och vräkte ut salt havsvatten där det inte borde vara. Hus är lika omöjliga att bo om de är förstörda som om de är smittade med stora mängder radioaktiva ämnen. Mark är lika omöjlig att odla på om den är kontaminerad av havssalt som om den är kontaminerad av radioaktiva ämnen. Den katastrofen vägrar dock kärnkraftshatarna att se, för de är helt besatta av kärnkraften och dess påstådda farlighet.

Underligt nog nämner Moberg att kärnkraftsbolagen i Japan har lärt av det som hände i mars 2011 och bygger bättre skydd mot jordbävningar och tsunamis. Underligt, för hon lyckas ändå inte inse att detta är ett mycket rationellare sätt att reagera än att bara gasta: ”Avveckla! Avveckla! Avveckla!”

Moberg kommer med det häpnadsväckande påståendet att länet där Fukushima ligger 2009 besöktes av 56 miljoner japanska och utländska turister. Det är en uppgift som omedelbart får mig att tänka ”Fullständigt orimligt!”, för den verkar vara alldeles för hög. I Wikipediaartikeln om turism i Japan finns en del information, som att Japan besöktes av 8,3 miljoner utländska turister 2008, av nästan 10,4 miljoner 2013 och i september 2011 av 539000, vilket var en nedgång på 25 % jämfört med samma månad året innan. Ingenting i länet verkar ens finnas med i listan över stora turistmål. Om vi trots det antar att Japan besöktes av 15 miljoner utländska turister 2009 och de alla besökte just det här länet, så behöver 41 av Japans 128 miljoner invånare, eller 32 %, också ha turistat i länet för att vi ska komma upp i 56 miljoner totalt. Frågan är exakt vad som menas med ”besöka länet”? Räcker det att ha åkt igenom länet på väg någon annanstans? Eller gäller det att ha stannat också? I det sistnämnda fallet är 56 miljoner turister en totalt orimlig uppgift som det inte finns någon anledning att tro på. Men det förefaller även ganska orimligt att en tredjdel av japans befolkning skulle ha åkt igenom eller stannat under loppet av ett år. Skulle jag dessutom ha överskattat hur många utländska turister som besökte länet, vilket verkar mycket troligt, måste en ännu större andel av den japanska befolkningen ha semestrat där för uppgiften ska kunna stämma. Moberg kanske menar att vi ska räkna in dem som flög över länet? Då går det nog lätt att komma upp i 56 miljoner turistbesök på ett år.

Här kommer Moberg med uppgiften att dekontaminering av området kring reaktorn beräknas kosta 623 miljarder dollar, alltså ungefär 4500 miljarder kronor. Tidigare i boken har hon hävdat att kostnaderna för att städa upp efter haverierna blir 840-1500 miljarder. Hur är det nu möjligt att kostnaden för bara dekontanimering, som visserligen borde vara de största posten, är mycket högre än totalkostnaden? Jag förmodar att det är den speciella kärnkraftshatarlogiken som ligger bakom? Eller borde vissa tänka på det gamla talesättet ”En lögnare måste ha ett bra minne”?

Sidan 166:

Här nämner Moberg Israel som ett kärnvapenland. Hon känner alltså till det (se kommentar angående sidan 56). Är det då kunskapen om att Israel är mindre än Sverige som saknas?

Sidan 180:

Moberg skriver om Kina och hävdar att landet 2012 producerade mer el från vindkraft än från kärnkraft. Källan är privat kommunikation med kärnkraftshataren Tomas Kåberger, vilket betyder att trovärdigheten är nära noll. Jag har inte lyckats hitta några uppgifter alls om produktionen av el från vindkraft i Kina. Det finns uppgifter om att den installerade effekten för vindkraft är 4-5 gånger högre än för kärnkraft. Men installerad effekt betyder föga. Det som betyder något är vad som verkligen levereras ut till hushåll och industrier. Den information som Kinas nationella statistikbyrå presenterar på engelska om elproduktionen 2013 innehåller bara uppgifter för värmekraftverk, vilket framför allt borde vara kolkraftverk, för vattenkraft och för kärnkraft. Det förstnämnda energislaget stod för nästan 79 % av all elproduktion. Från de siffror som finns i statistiken, går det att räkna ut att allt annat, vilket då också inkluderar vindkraft, måste ha stått för totalt 2,6 % av elproduktionen. Ökningen jämfört med året innan var störst för kärnkraften, av de tre energislag som nämns specifikt. Kärnkraftens produktion var 2,0 % av det totala och vattenkraftens 16,9 %. Om något ytterligare, enskilt energislag, som vindkraft, stod för mer än kärnkraftens 2,0 %, varför nämns det i så fall inte explicit i byråns rapport?

Kina har världens största vattenkraftverk, som också är det största kraftverket i världen. Tillika har Kina det femte och sjunde största vattenkraftverket i världen. Just nu är de dessutom det femte respektive sjunde största aktiva kraftverket av något slag i världen, eftersom fjärdeplatsen hålls av det japanska kärnkraftverket Kashiwazaki-Kariwa, som för närvarande är avstängt. Men som sagt: Moberg invänder mot att kärnkraftverk är stora, men inte mot att vattenkraftverk är det.

På tal om vattenkraftverk: Vad händer om en vattenkraftsdamm brister i något av dessa stora, kinesiska kraftverk? Hur många hundratusen dör? Eller blir det miljoner? Moberg uttrycker oro för kvaliteten på de kinesiska kärnkraftverken. Flera broar har rasat i Kina och det visade sig då att betongen var av undermålig kvalitet, på grund av byggfusk. Betong finns inte bara i broar och kärnkraftverk. Det finns också i vattenkraftsdammar. Den värsta olyckan hittills med vattenkraft är när Baqiaodammen i just Kina, samt flera andra dammar i närheten, brast 1975. 26000 personer dog direkt, och 145000 beräknas ha dött i sådant som svält och sjukdomar som följde i olyckans spår. 11 miljoner människor förlorade sina hem. Den direkta orsaken påstås vara vindar och nederbörd från tyfonen Nina, men sprickor hade börjat uppträda i dammen redan innan, just på grund av byggfusk.

Jämför detta med effekterna efter haveriet i Tjernobyl: 28 direkta dödsfall och kanske lika många ytterligare för tidigt döda hittills på grund av cancer orsakad av radioaktiva ämnen som släpptes ut. Staden Pripjat, med 45000 invånare, fick överges. Vilket energislag framstår då som farligast: Kärnkraft eller vattenkraft? Men Åsa Moberg lever nog i en fantasivärld där kärnkraft är det enda energislag som kan ha olyckor som dels dödar och dels tar ifrån folk deras hem.

Jag lever hellre nära ett kärnkraftverk än nära en vindkraftspark eller nära en flod nedströms en vattenkraftsdamm. Vindkraftsparken är knappat dödligt farlig för den som bor nära, men har en rad otrevliga effekter, som snurrande skuggor och vinande ljud. Nedströms vattenkraftsdammen kommer alla att dö som inte hinner evakuera om den brister. Nära kärnkraftverket är det osannolikt att det händer något allvarligt, men händer det, finns det antagligen tid att evakuera invånarna innan de har fått höga stråldoser. Dessutom minskar jodtabletter risken att få sköldkörtelcancer. Några tabletter som minskar risken att drunkna i framrusande vattenmassor finns inte.

Vindkraftsparker är förmodligen inte farliga för dem som bor nära, men de är definitivt farliga för dem som arbetar med dem. Av de cirka 70 personer som har dött vid incidenter med civil kärnkraft, arbetade ungefär 40 i branschen, om vi räknar med de brandmän som fick dödliga stråldoser vid haveriet i Tjernobylverket. Av de 146 personer som har dödats vid incidenter med vindkraft, jobbade 89 stycken i branschen, om vi räknar med dem som hade skaffat ett eget vindkraftverk och dödades av det.

Ja, just det. Vindkraft har dödat fler människor än kärnkraft. Och då har kärnkraften ändå producerat mycket mer elektricitet. Vindkraft är inte alls säker. Kärnkraft är däremot så säker som ett energislag kan bli. Den utklassar inte bara vindkraften när det gäller få dödsfall per producerad kWh. Den utklassar alla andra energislag.

Fast OK, siffran 146 döda av vindkraft är osäker. Enligt en annan källa är det bara 97 stycken. Enligt en tredje ungefär 70 stycken. Men även med så pass låga dödstal för vindkraft, har den högre dödlighet per producerad kWh än kärnkraft.

Det är flera anledningar till att dödstalen för vindkraft är osäkra. Ta till exempel lantbrukaren som köpet ett vindkraftverk att ställa på gården. Medan han arbetar med det, förolyckas han. Det blir en notis i lokaltidningen, men inga myndigheter eller statistikförare får någonsin veta att han dog av vindkraft. Eller exemplet att en transport av delar till vindkraftverk orsakar en dödsolycka. Ska det räknas som ett dödsfall på grund av vindkraft eller på grund av transportolycka? Sådana osäkerheter finns inte när det gäller kärnkraft. Där uppmärksammas och rapporteras varenda olycka och dödsfall.

Miljöflummare tycker att det är dåligt med elproduktion i stora enheter och bra med småskalighet. Vad de inte tänker på, är att småskalighet också innebär att många som håller på med det inte begriper vad de sysslar med. De fattar inte risker och har dåligt säkerhetstänkande. Det är en viktig anledning till att vindkraft är farligare än kärnkraft. Alla som arbetar med kärnkraft vet vad de sysslar med och begriper att det kan vara farligt och det gäller att vara försiktig.

Sidan 186-187:

I avsnittet om kärnkraft i USA försöker Moberg få det till att utbyggnaden där kom av sig för att kärnkraften var för dyr och osäker. Hon saknar insikten att elbehovet inte ökade så snabbt som man trodde på 60- och 70-talet och att kapacitetsfaktorn för existerande reaktorer har ökat. Det sistnämnda innebär att reaktorerna producerar mer och det behövs färre reaktorer än vad som ursprungligen planerades. Hon fattar visst inte heller att med metoder att förlänga reaktorernas livstid, minskar behovet av att bygga nya för att ersätta gamla. Allt vill hon tolka enligt sin världsbild av förutfattade meningar.

Sidan 188:

Här visar Moberg plötsligt att hon känner till att det pågår reaktorbyggen i USA, trots att hon tidigare har hävdat att inga har beställts på väldigt länge. Kanske menar hon att byggen av kärnreaktorer har börjat utan att några beställningar av dem har gjorts?

Sidan 197-201:

Kärnkraftshatare som Moberg vill ju att kärnkraften ska snabbavvecklas. Det land i världen som har försökt med detta är Tyskland. Föga förvånande framhåller hon det landet som föredömet och vägrar inse alla de enorma problem som försöket att avveckla, tillsammans med beslut att subventionera opålitlig så kallade förnybar energi, har lett till. Allt fler kallar Energiewende för en katastrof. För oss svenskar, passar beteckningen Energielände bra som beteckning på vad som sker där.

I början av december 2013, producerade Tysklands alla vindkraftverk och solpaneler nästan ingenting under en vecka. Tyskarna får vara glada att inte alla kärnkraft hade hunnit avvecklas. Tillsammans med kol och naturgas producerade den 95 % av den el tyskarna behövde. Hur det skulle ha blivit om all kärnkraft hade hunnit bli avvecklad, kan vi bara spekulera i. Kanske periodvis avstängning av stadsdelar från elnäten? Kanske tvångsstängningar av industrier? Och med alla tre av kärnkraft, kol och gas avvecklade, hade vi haft en ren katastrof. Tänk om ett land under en hel vecka skulle tvingas klara sig med 5 % av den el det egentligen behöver. Det mesta som drivs med elektricitet måste då stängas.

Som bland annat Bjørn Lomborg har påpekat, har elpriserna i Tyskland skenat. De har stigit med drygt 60 % sedan 2000. Ännu värre kommer det naturligtvis att bli. Satsning på sol och vind innebär dels att det behövs två parallella elproduktionssystem. Förutom solpaneler och vindkraftverk, behövs också de kraftverk som måste kopplas in när sol och vind inte levererar. Dels behövs ett enormt effektöverskott byggas ut i just sol och vind, för att försöka undvika att massor av reglerkraft måste kopplas in. När ett energislag beräknas producera i genomsnitt 7 % av installerad effekt, som vindkraft, ska man helst bygga 14 gånger mer effekt än vad man tror behövs från det energislaget. Riktigt så långt har Tyskland inte gått, men en kraftig överproduktion finns det en solig och eventuellt blåsig dag nära midsommar. Det är vid sådana tillfällen det kommer rubriker om att Tyskland producerar 50, 60, 70 % av sin el från solpaneler. Det är vid sådana tillfällen det är stor risk för en produktionstopp som landets elkonsumenter inte kan svälja. Alternativen är då att låta strömmen gå ned i backen eller att försöka exportera den till grannländer. Det sistnämnda innebär också att exportera problem till sina grannländer. Dessa måste då i sin tur stänga av kraftverk för att ta emot elen från Tyskland. Föga förvånande blir grannländerna allt mindre villiga att agera mottagare för denna dumpning av det överskott i elproduktion som Tyskland har tvingats att bygga upp för att slippa använda reglerkraften så mycket. Vid sådana tillfällen märks dessutom ännu en av de opålitliga ”förnybaras” nackdelar: När de väl producerar, blir det så mycket el tillgänglig att spotpriserna sjunker och producenterna (ägarna av solpaneler och vindkraftverk) får mindre betalt. En vindstilla natt är å andra sidan elpriset högt, men solpanelerna och vindkraftverken producerar ingenting, och ägarna till dem får inget betalt alls. Sol och vind är helt enkelt garanterade förlustaffärer, för de kan aldrig ge särskilt mycket inkomster.

Moberg skriver att Tysklands energiomställning kostar 1000 miljarder euro och menar att det är en infrastrukturinvestering värd priset. Vad det egentligen handlar om är att slänga bort en massa pengar på instabilare elproduktion, retade grannländer och skenade elpriser.

Moberg lever i samma fantasivärld som så många andra miljöflummare, där ökningen av de tyska koldioxidutsläppen bara är tillfällig och främst beror på övergång från gas till kol. Hur skulle den kunna vara tillfällig, om man inte vill tillåta ständiga och långvariga strömavbrott? Sol och vind kan absolut inte producera el på det sätt ett modernt samhället behöver. Utan kärnkraft, kommer Tyskland att behöva kol eller gas. Eller bägge delarna. Och de kommer att behövas mer än innan kärnkraften började avvecklas.

Förresten: Enligt Moberg och många andra ska ju sol och vind ersätta gas, kol och kärnkraft. Tyskland har satsat på att sätta upp en massa solpaneler och vindkraftverk. Så om sol och vind verkligen kan ersätta gas, kol och kärnkraft finns det ju absolut ingen anledning för användandet av kol att öka, även om gaskraften minskar. Eller hur? Felet är helt enkelt att sol och vind inte kan ersätta kontinuerligt producerande energislag, som gas, kol och kärnkraft.

Vad folk som Åsa Moberg tydligen inte fattar, är att det inte räcker att under ett år totalt producera tillräckligt mycket el för samhällets behov. Det behövs att i varje ögonblick producera tillräckligt mycket el för samhällets behov. Och då duger inte sol och vind. Kärnkraft går däremot alldeles utmärkt, för den producerar mer än 80 % av tiden och har sällan oplanerade stopp. Medan oplanerade stopp är normaltillståndet för ett vindkraftverk.

Sidan 206:

Moberg har fräckheten att kalla anhängarna till kärnkraft en sekt. Alla med kunskaper begriper att det är kärnkraftshatarna som är en sekt. De troende där vägrar låta sina felaktiga åsikter påverkas av statistik eller andra fakta. De tycks beredda att kalla varje liten incident med kärnkraft en katastrof. De hävdar att det finns alternativ till kärnkraft, men presenterar inga som fungerar. De enda verkliga alternativen släpper ut koldioxid eller förstör vattendrag och är farligare än kärnkraft för människor och djur. Tydligen vill kärnkraftshatarna ha dem i stället. Sektens medlemmar inser inte ens att alla energislag har olyckor. Eller för den delen att det sker olyckor med all mänsklig verksamhet. Ska vi avveckla allt som det sker olyckor med, kommer vi verkligen att få avveckla allt. Allt som människor gör.

Sidan 221:

I kapitlet om kärnkraft i Sverige berättar Moberg bland annat om problem orsakade av att reaktorerna börjar bli gamla. På grund av hennes religiösa kärnkraftshat, är hon oförmögen att dra den förnuftigaste slutsatsen av detta: Att de gamla reaktorerna bör ersättas av nya och moderna. I stället kommer hon på kapitlets första sida med lögnen att kärnkraften är farligare än andra energislag. Hon kallar det i och för sig energikällor och inte energislag. Tydligen vet hon för lite om naturvetenskap för att känna till att det inte finns några energikällor.

Några belägg ger hon naturligtvis inte för sitt påstående att kärnkraft är farligast. Naturligtvis därför att tillgänglig statistik visar att det är precis tvärtom: Alla andra energislag är farligare än kärnkraft. I alla fall när det gäller människors hälsa och liv.

Sidan 231:’

Här och på något ställe till i boken, hävdar Åsa Moberg att det aldrig har byggts någon reaktor någonstans i världen utan statligt stöd. Det är ett påstående som ges utan några som helst referenser eller belägg. Jag håller med om att det har byggts reaktorer med någon form av statligt stöd. I länder där staten har sina tentakler överallt och kontrollerar det mesta, byggs det bara kärnkraftverk om staten vill och skjuter till pengar. Men att varenda reaktor skulle ha haft statligt stöd? Svenska reaktorer har då inget statligt stöd nu. Har de någonsin haft det?

Den forskning som ledde till kärnkraft hade statligt stöd. Det betyder inte att kärnkraften nu behöver ha statligt stöd. Det händer att stora statliga projekt leder till kommersiellt framgångsrika produkter. USA:s månprogram gav till exempel bättre datorer, joysticken, örontermometern och miniräknaren. Ska då dessa produkter anses vara subventionerade, bara för att de kom till genom en statlig storsatsning?

Nej, kategoriska påståenden ska vi inte tro på utan några bevis, och Moberg presenterar inga bevis för att varenda reaktor som någonsin har byggts har haft statligt stöd.

Sidan 239:

Här kommer Moberg åter in på det hon anser vara enorma mängder radioaktivt slagg från framställningen av kärnbränslet.

Ser vi på genomsnittet för ämnena i jordskorpan, är 6 miljondelar torium, knappt 2 miljondelar uran och för övriga radioaktiva ämnen handlar det om mindre än miljarddelar. Den uranmalm som anses brytvärd finns naturligtvis i berggrund som har högre koncentration än miljondelar, men det är ovanligt att det rör sig om många procent. Det mesta av uranet tas dessutom bort. Det radioaktiva ämne som främst borde bli kvar är torium, som är tre gånger vanligare än uran, men är ointressant för kärnkraftsindustrin, i alla fall än så länge. Det finns experimentreaktorer som försöker använda torium, men inga kommersiella. Den i princip enda isotop av torium som förekommer naturligt är torium-232, som har en halveringstid på 14 miljarder år. Om det hade funnits något torium vid universums början, hade inte ens hälften av det sönderfallit än. Fast allt torium i universum har skapats senare, i stjärnors inre. Av allt torium som någonsin har tillverkats i dessa naturens fusionsreaktorer, har betydligt mindre än hälften ännu sönderfallit. Det är helt enkelt ett ämne med låg radioaktivitet.

För den delen finns det spår av uran och torium på många ställen i berggrunden, så det är stor risk att en hel del rester från annan gruvbrytning än uranbrytning innehåller vad Moberg skulle kalla radioaktivt slagg. Nej, förresten. Det är väl bara när det handlar om kärnkraft och kärnvapen som hon kallar det radioaktivt slagg eller radioaktiva rester. Folk som hon vill ju dels att kärnkraft och kärnvapen ska blandas ihop och dels att kärnkraften ska särbehandlas, jämfört med all annan mänsklig verksamhet. För den ska gälla regler som inte gäller för något annat och regler som anses normala för annat ska inte gälla för kärnkraften.

Hon kommer också in på kärnavfallet, som vanligen påstås behöva lagras i 100000 år eller så. Vilka ämnen finns då i detta avfall? Enligt Wikipediaartikeln om fissionsprodukter, är till exempel cesium-137 ganska vanligt. Den blev allmänt känd efter utsläppen från haveriet i Tjernobyl och har en halveringstid på ungefär 30 år. Vilket bland annat innebär att efter 300 år, finns mindre än 0,1 % av den ursprungliga mängden kvar. En annan vanlig isotop i kärnavfallet är strontium-90, med en något kortare halveringstid än cesium-137. Andra vanliga fissionsprodukter är tecnetium-99, zirkon-93 och cesium-135, och då talar vi om halveringstider på hundratusentals och miljoner år. Fast å andra sidan: Ju längre halveringstid desto lägre radioaktivitet.

Jag har inte undersökt sådant tidigare, och när jag ser dessa uppgifter begriper jag faktiskt inte varför 100000 år skulle vara den magiska gränsen för att lagra kärnavfallet? Det borde endera räcka med några hundra år eller krävas miljoner år.

Är avfallet något större problem då? Nej, det tycker jag inte. Stäng in den långt ner i underjorden och även om vi glömmer bort det kommer det knappast att orsaka framtida generationer några allvarliga problem. Efter några hundra år har aktiviteten sjunkit rejält. Om generation IV någonsin blir verklighet, kan avfallet dessutom användas som bränsle i den typen av reaktorer. Då blir det nästan bara kvar ämnen med kort halveringstid och det mesta av radioaktiviteten har avklingat efter drygt 100 år.

Sidan 247:

I kapitlet om slutförvar och rivning av reaktorer, slänger Moberg siffror omkring sig, utan att på något sätt placera dem i ett perspektiv. Hur mycket kostar det till exempel att riva ett kolkraftverk? Ett gaskraftverk? Hur mycket miljöfarligt avfall uppstår av att riva en vindkraftspark? Nåväl, den sistnämnda frågan kan jag svara, på då Moberg väl inte ens har tänkt tanken. I och för sig räknar jag inte för en vindkraftspark, men för det antal vindkraftverk som som hade producerat lika mycket el som de två reaktorerna i Barsebäck, som var på 600 MW var. Tidigare räknade jag ut att det behövs 3 gånger (37500-50000)=112500-150000 ton stål och 3 gånger 37500=112500 ton betong för att bygg de vindkraftverk som behövs för att ge lika mycket el som en modern reaktor. En modern reaktor har ungefär lika mycket effekt som de två reaktorerna i Barsebäck hade tillsammans. Vad jag inte tog hänsyn till i beräkningen ovan är livslängden. Ett vindkraftverk håller kanske i 15 år. De två reaktorerna i Barsebäck var igång i 22 respektive 27 år. I genomsnitt 24 år, kan vi säga. Vi får multiplicera siffrorna för vindkraftverken med 24/15 och summera, så får vi 360000-420000 ton stål och betong. Åtminstone betongen är miljöfarligt avfall som bör fraktas bort och destrueras. Dessutom har jag då inte räknat med en del annat material som finns i vindkraftverk, som glasfiber, kompositmaterial och sällsynta jordartsmetaller. Det borde bli några hundra ton till, åtminstone. Kanske till och med tusentals? Jämför avfallet från alla dessa vindkraftverk med de 350000 ton rivningsavfall som Moberg hävdar rivningen av Barsebäcksverket kommer att skapa. Kärnkraften vinner igen, men inte lika stort som jag hade trott när jag började beräkningen. Å andra sidan kommer de flesta av de kärnkraftverk som är i drift nu att få en livslängd som är mer än 24 år.

Sidan 251:

Moberg ägnar sig åt presentera egna översättningar av en rapport från IAEA. Några formuleringar verkar tveksamt översatta, men inte så att det ändrar originaltextens betydelse signifikant. Värre är kanske att ett citat som hon i original påstår finnas på sidan 6 i rapporten egentligen finns på sidan 7.

Sidan 252:

Samma kapitel och Moberg ger ett påstått citat från sidan 15 i ovan nämnda rapport. Det är bara det att hon har lagt till ordet ”existing” som inte finns i rapportens text (not 566). Dessutom har hon tappat bort ett ”pending” som finns där.

Sedan slänger hon från rapporten upp summan 1000 miljarder dollar för att riva och sanera alla kärnkraftverk, kärnvapenanläggningar, anrikningsanläggningar och annat som har använts för kärnkraft och kärnvapen. Rivning av militära anläggningar får militären betala för, så det ska inte belasta civil kärnkraft. För kärnkraftverken anger hon kostnaden till 185 miljarder dollar. Meningen är väl att vi ska förfäras av den höga kostnaden? Utslaget på de 435 reaktorer som fortfarande är i drift och de 149 som har stängts för gott (enligt IAEA), blir det knappt 317 miljoner dollar per reaktor. Vilket är något mindre än de 350 miljoner dollar hon nämner några rader högre upp. Fast det gällde för ett helt kärnkraftverk och de flesta har fler än en reaktor. Det är föga förvånande att de uppgifter Moberg ger inte går ihop. Inte ens de som finns i samma stycke.

Låt oss i alla fall anta att det ska vara 350 miljoner dollar per reaktor, att varje reaktor körs i 40 år, hade en effekt på 600 MW och en tillgänglighet på 80 %. Då producerade reaktorn under sin aktiva tid drygt 168 miljarder kWh och rivningskostnaden blir alltså 0,002 dollar/kWh. Eller ungefär 1,5 öre/kWh. Sett på det sättet, framstår det inte längre som en förödande stor kostnad. Vilket väl också är huvudorsaken till att Moberg aldrig ger kostnaden på det sättet. Eller klarar hon kanske inte ens av att göra beräkningen?

Sidan 253:

Hon vill att vi ska förfäras över kostnaden 640 miljarder dollar för att ta hand om ”arvet från det kalla kriget” och lyckas få det till att vara en kostnad för kärnkraft. Men snälla nån! Detta arv är atombombsanläggningar, militära anläggningar som inte har något med civil kärnkraft att göra och där kostnaden för rivning och sanering inte hamnar på den civila kärnkraftens konto.

Sidan 255:

I kapitlet om alternativen (till kärnkraft) blir Mobergs fantasier och verklighetsflykt än mer framträdande. Inget energislag är så riskabelt som kärnkraft, skriver hon, fast det är precis tvärtom: Alla andra energislag är mer riskabla än kärnkraft. ”De alternativa energikällorna ger många arbetstillfällen på många platser”, hävdar hon. Vad hon nu menar med det. Förmodligen menar hon att sol och vind ger många jobb på många platser. Vilket verkligen inte är sant. Stora pengar har satsats på subventioner av sol och vind i flera länder. Studier i till exempel Spanien och Storbritannien visar att dessa satsningar har kostat jobb. Jobb försvinner i de branscher som tvingas betala kostnaderna för subventioner och ökande elkostnader. Sol och vind skapar väldigt få jobb utanför de fabriker som tillverkar solpaneler och vindkraftverk. När vindkraftverken väl är uppsatta, behövs sällan någon personal på plats. För den personal som åker ut för underhåll och reparationer, är det en fullkomligt livsfarlig sysselsättning. Åtskilliga av dem har dött i olyckor. Likadant är det med solpaneler: Efter att de är uppsatta behövs sällan någon personal på plats och de som någon gång arbetar med dem har ett livsfarligt jobb. Det mesta av driften sköts på avstånd. Jämför med ett kärnkraftverk. Som det i Forsmark, som sysselsätter drygt 1000 personer och en total effekt på 3200 MW. Det behövs 800 vindkraftverk på 4 MW var för att få fram så mycket effekt, och när de väl är på plats kan de skötas av förmodligen något tiotal personer. Skulle vi ta till 400 verk på 8 MW var i stället, blir det snarare ännu värre: Det behövs ännu mindre personal.

Dessa energislag ”är decentraliserade och mindre sårbara” skriver hon också. Javisst, de är så ”osårbara” att de inte producerar ett dugg vindstilla nätter! Det har inte fallit Moberg in att folk kanske också vill ta tillgång till el vindstilla nätter? Fast problemet är väl att hon inte begriper skillnaden mellan effekt och energi. Hur mycket installerad effekt det än finns i solpaneler och vindkraftverk, kommer man ändå inte att få ut ett dugg energi om det är natt och vindarna lyser med sin frånvaro.

Moberg fantiserar om att ”en vanlig bomb över en kärnreaktor ger radioaktiva utsläpp med oöverskådliga följder”. Det är faktiskt svårt att bomba sig igenom betong, vilket de allierade fick erfara under andra världskriget. De konstruerade till exempel extra stora bomber för att slå ut den tyska ubåtsbasen i Lorient, men den enda av dessa bomber som träffade gjorde bara en krater i taket. Om ett land tänker invadera ett annat, är det dessutom knappast intresserat av att för gott slå ut elproduktion eller se till att radioaktiva ämnen läcker ut. Den som vill ställa till största möjliga skada utan att invadera, har många andra mål än kärnkraftverk att välja på. Ett exempel: Ett land som vill skada Kina så mycket som möjligt, väljer snarare att bomba sönder Tre Raviners damm och skapa en flodvåg som sveper med sig allt på sin väg mot havet. Det gör mycket mer skada än att bomba något av Kinas kärnkraftverk.

Hon lyckas också skriva: ”Alla energikällor har nackdelar, men kärnkraft är den enda som kan användas till massförstörelsevapen. Den är också den enda kraftkälla som i fredstid, genom någon form av katastrof, kan förvandlas till ett massförstörelsevapen mot befolkningen.”

Vilket massförstörelsevapen skulle kärnkraft kunna användas till? Vad menar hon? Att kärnreaktorn kan byggas om till en atombomb? Det går knappast att göra. Att uranet i reaktorn också går att använda i kärnvapen? Men den som vill bygga en atombomb börjar knappast med att stoppa in uranet i en kärnreaktor i stället.

Det värsta haveri som har inträffat med kärnkraft är det i Tjernobyl. Det är också den värsta typ av haveri som kan tänkas: En reaktor utan inneslutning börjar brinna och exploderar. Explosionen sliter sönder reaktorbyggnaden så att delar av reaktorhärden kan föras med röken och vindarna ut till omgivningen och andra områden. De följder vi har sett är inte i närheten av vad som kan förväntas av massförstörelsevapen. I stället för tusentals döda, har vi färre än 60. I stället för hundratusentals skadade, har vi några tusen. Dessutom så lätt skadade att cancerbehandling kan hålla dem vid liv och kanske se till att deras inte alls förkortas.

Moberg svamlar helt enkelt. Hon svävar iväg i rena fantasier, påverkade av hennes kärnkraftshatartros dogmer.

För övrigt är det enda gången vi ser henne medge att andra energislag än kärnkraft har nackdelar. Förutom utsläpp från användandet av fossila bränslen, nämner hon dock aldrig vilka nackdelar hon anser finnas.

Sidan 256:

Moberg berättar en anekdot om hur Lisa Meitner bevittnade ett solenergiförsök, där konkava speglar kunde få solljus att skapa temperaturer på över 4000 Celsius. Moberg menar visst att det kan användas som ett alternativt energislag. Har hon inte tänkt på att den inte kan fungera på natten eller när det är mulet? Att människor kanske vill ha energi också på natten och när det är mulet? Att en apparat som skapar temperaturer på över 4000 grader minsann kan användas som vapen?

”De förnybara energikällorna har alltid funnits”, påpekar hon. De hamnade i skuggan, men hon funderar visst inte över varför. Det är ju för att de inte dög! Solljus användes för att torka tvätt eller mat, det senare för att konservera den. Men folk vill torka tvätt också när det är vinter, mörkt och mulet. Och kyl och frys är bättre än torkning på att se till att maten inte förstörs så snabbt. Vinden användes för att driva fartyg framåt, men det gick aldrig att förutsäga med någon större noggrannhet när de skulle komma fram till sina mål. De kunde bli försenade i veckor, jämfört med planerna. Ångdrivna fartyg gav säkrare leveranser. Vind användes också för att driva kvarnar som malde säd. De som kunde, valde hellre kvarnar som drevs av strömmande vatten. Och när ångmaskinerna blev tillräckligt bra, tog de över kvarndriften. Trots att väderkvarnarna hade ”gratis bränsle”, kunde de inte konkurrera. Vindkraftverk är bara förvuxna väderkvarnar, och vinden är ännu sämre på att producera el än på att mala säd.

Sidan 256-259:

Moberg skriver om biobränslen och är tydligen så historielös att hon inte vet att de en gång höll på att avskoga Europa. Tack vare användandet av stenkol, räddades Europas skogar. Dels ersatte stenkolet träkolet och veden. Dels är det en viktig ingrediens i det stål som kunde ersätta trä i många fall. Hon applåderar visst att Kina riskerar att avskogas när kraftvärmeverk eldade med biobränslen breder ut sig. Hon skriver om dansk kraftvärmeteknik och inbillar sig visst att biobränslen är huvudinslaget där. Men hallå! Danmark är ett land nästan utan skogar. Ska det landet använda biobränslen, måste de importeras. Men en stor del av de danska kraftvärmeverken eldas med kol och inte med biobränslen.

Moberg skriver ”Biobränslen är ett bra alternativ, som på många håll står utanför den officiella energistatistiken” och framstår då i mina ögon som en fullständig idiot. Skövlande av skogar för att få bränsle till öppna eldstäder är vanligt i fattiga länder. Det lär hamna utanför den officiella statistiken. Lagande av mat på öppna eldstäder är ett av de största folkhälsoproblemen som finns i världen, enligt bland annat WHO. Och så tycker Moberg att det är bra att de finns!

Sidan 266:

Moberg fortsätter att säga emot sig själv. Här påstår hon att fem reaktorer har stängts på grund av att de har drabbats av härdsmälta. På sidan 122 påstår hon att åtta reaktorer har drabbats av härdsmälta. Hur ska hon ha det? Är det fem stycken eller är det åtta stycken?

Mina slutord:

Jag har inte tagit mig tid att kontrollera allt jag har funnit misstänkt i boken. Det kan finnas ännu fler fel.

Jag tror inte att Åsa Moberg har gjort alla dessa fel av misstag. Jag tror att hon chansade och hoppades inte bli kollad. Hon hade goda skäl för den tron. De som vill att det som påstås i boken ska vara sant, har naturligtvis inget incitament att kolla. De som vet hur kärnkraftshatare brukar försöka argumentera, mår illa bara av tanken att läsa en bok full av sådant. Men Moberg hade fel: Hon blev kollad.

Varför ställer ett stort, svenskt förlag upp på att publicera denna osakliga och lögnaktiga propaganda? Om kärnkraftshatare vill publicera sin propaganda, borde de få bekosta den själva!

Tillägg: Boken finns bland annat att köpa på Adlibris, som inbunden och som E-bok, samt på Bokus. Jag kan verkligen inte rekommendera köp.

4 Kommentarer

Hållbart och ohållbart

Vindkraft är dyr och ineffektiv miljöförstöring. De som påstår något annat ljuger helt enkelt. Och borde mycket väl begripa att de ljuger.

I Göteborgsposten dyker nästan samtidigt upp två inlägg i energidebatten. Två inlägg som i innehåll är rakt motsatta.

I det ena påpekar Folkpartiets energipolitiske talesperson att kärnkraft behövs för att få en jämn och stabil elproduktion. Vilket är självklart för alla som begriper något om energibehov och elförsörjning.

Han skriver också om förnybara energikällor, ett flumuttryck om något som inte finns i den verkliga världen. Förnybar energi finns inte, för energi kan inte förnyas. Förnybara energislag finns inte, för det behövs alltid ändliga och inte förnybara resurser för att få fram någon användbar energi. Energikällor finns verkligen inte, för energi skapas eller förstörs inte och kan därmed inte ha några källor.

Trots allt för han fram lite kritik mot dessa så kallade förnybara energislag. Till och med ovanligt mycket kritik för att vara från en riksdagsledamot.

Otroligt nog är han så insatt att han begriper att de enda två alternativen till gammal, svensk kärnkraft är ny kärnkraft eller gaskraft. I och för sig är också oljekraft och kolkraft alternativ. Bägge två är miljömässiga katastrofer och oljeeldade kraftverk är nog dessutom för dyra. I Sverige finns minst ett, men det används bara i absoluta nödfall, om mycket ordinarie produktion av olika anledningar är utslagen.

Vad miljöflummarna än tror och påstår, kan sol och vind inte ersätta kärnkraft. Såvida det inte oväntat dyker upp något bra sätt att lagra stora mängder el, kommer de heller aldrig att kunna göra det.

Naturligtvis borde svenska rikspolitiker så fort som möjligt fatta beslut om att ersätta gamla kärnreaktorer med nya. Fast det lär inte bli fallet när Folkpartiet tycks vara det enda riksdagsparti som talar och skriver klarspråk om vad som behövs. I och för sig kanske också Moderaterna och Kristdemokraterna inser vad som behövs, men de är då inte särskilt tydliga om att de har den insikten.

Egentligen borde det inte vara politikers uppgift alls att fatta direkta beslut om olika energislag. De borde bara sätta upp regler för energibolag att följa och fatta beslut utifrån. Tyvärr finns det väl knappast något land där politikerna inte lägger sig i väldigt mycket när det gäller vilka energislag som ska gynnas och missgynnas. Subventioner av olika energislag finns nog i alla länder, medan andra energislag kan vara drabbade av avgifter och straffskatter.

De politiker som förstår något om energiförsörjning och elproduktion verkar vara väldigt få. Då är det ganska dåligt att de ska lägga sig i så mycket. De borde sätta regler och i övrigt låta det som borde vara marknader verkligen vara det. På en verklig elmarknad hade det till exempel varit fullständigt otänkbart att ett så uselt energislag som vindkraft hade byggts ut det minsta.

På tal om vindkraft, så är det vad det andra debattinlägget i GP handlar om. Det är skrivet av Per Nygren, VD för Arise AB, ett företag som har gått med förlust tre av de fyra senaste åren. Utan subventioner, skulle ett företag som sysslar med vindkraft gå med förlust 100 år av 100. Det finns inte en möjlighet i världen att vindkraft kan gå med vinst. Det är den för dyra och dålig för.

Det är verkligen inte roligt att se att bland de största ägarna finns företag som sysslar med fond- och pensionsförvaltning. Vad har de att göra i ett bolag som sysslar med en garanterad förlustbransch.

Enda chansen för vindkraftsbranschen att överleva är att få mer subventioner. Vilket företrädarna för den också argumenterar för. Bland annat gör de det genom att hävda att vindkraft ju har fått så lite subventioner hittills.

Vilket är precis vad Nygren gör. Ett hushåll betalar bara 45 kronor i månaden för subventionerna till vindkraft och elpriset höjs bara med ,7 öre/kWh.

Det är vad som märks, ja. Till det kommer till exempel kostnaden för att bygga om elnät för att klara av en mer fluktuerande elproduktion. Den kostnaden får naturligtvis elkunderna betala, men det är svårt att begripa att ständigt ökande elnätsavgifter delvis beror på vindkraft. Andra kostnader hamnar på skattesedeln. Många kommuner och landsting har ju låtit sig luras att bli delägare i vindkraftsparker. De pengarna, som kunde ha använts till vård, skola och omsorg, är borta för alltid. Kanske måste politikerna höja skatter för att pengar har slängts in i det svarta hålet vindkraft? Kanske måste de ta till nedskärningar i verksamheten?

Tre gånger i sin artikel använder Nygren uttryck som hållbara/hållbarare energisystem. I sådana hör naturligtvis vindkraft inte alls hemma! Med vindkraft blir energisystemen på alla vis ohållbara. Leveranssäkerheten minskar. Miljöpåverkan ökar. Resursanvändningen för att få fram en viss mängd el ökar. Kostnaderna för elen ökar.

Han kommer med det häpnadsväckande påståendet att vatten och vind tillsammans kan bli billig och ren baskraft. Vindkraft kan absolut inte vara en del av någon baskraft. Inte ens i kombination med något annat energislag. Ren är vindkraften verkligen inte. Vindkraftsanhängare ”råkar” ofta ”glömma” att vindkraftverken inte kommer till och på plats genom någon magi. De måste konstrueras, transporteras, sättas ihop och upp, plockas ned, fraktas iväg och skrotas. Allt i en livscykel som ger stora utsläpp.

Vattenkraften är dessutom nära taket för hur mycket vindkraft den kan reglera. Ytterligare utbyggnad av vindkraften gör att vi endera får börja acceptera ständiga strömavbrott eller att använda något annat som reglerkraft. Detta annat är med största sannolikhet kol- och/eller gaskraft, som är de enda energislag som är tillräckligt billiga och tillförlitliga och som dessutom relativt snabbt kan byggas ut.

Utbyggnaden av vindkraft sänker verkligen inte kostnaden för el. Tvärtom höjer den kostnaden. Vindkraften är ju så dyr och opålitlig att den aldrig hade byggt ut på en riktig elmarknad. Nu har politikerna bestämt att det ska finnas vindkraft och att elkonsumenter måste köpa el från vindkraftverk. Den elen är dyrare än den från kärn-, vatten-, kol- och gaskraft. Kostnaden blir alltså högre än om vindkraften inte hade funnits med i leken.

Vindkraftsanhängarna har till största delen slutat att ljuga om att utbyggnaden av vindkraft sänker elkostnaderna. Detta efter att det blev känt att vindkraftsbranschen hade skrivit ett tiggarbrev till regeringen och bett om mer subventioner. I det brevet framgick det bland annat att vindkraften går med förlust med dagens elpriser, trots subventionerna. Hur skulle ett energislag som producerar till större kostnad än marknadspriset kunna sänka marknadspriset? På en riktig marknad hade det energislaget försvunnit snabbt. På den genomreglerade icke-marknaden elmarknaden, höjer vindkraften kostnaden för elkonsumenterna.

Nygren kommer med påståendet att kärnkraft har högre kostnader än vindkraft. Det har blivit vanligt att kärnkraftshatare och vindkraftsanhängare hävdar det numera. Av allt att döma är det också en lögn. Åtskilliga analyser visar tvärtom att kärnkraft har lägre kostnader än vindkraft. Hur skulle det kunna vara på annat sätt, när vindkraft kräver mycket mer ändliga resurser för att få fram en viss mängd el, till exempel 1 TWh? Ändliga resurser kostar, transporter kostar, konstruktion kostar, elkablar kostar och i alla de avseendet är vindkraften mycket dyrare än kärnkraft. Vindkraften har i och för sig knappt några lönekostnader, eftersom nästan inga arbetstillfällen skapas när väl verken står där. Oavsett vad vindkraftsanhängarna påstår. Ett energislag som bara lever på subventioner kostar samhället många arbetstillfällen, eftersom de företag som får betala de ökande kostnaderna kommer att försöka klara sig med färre anställda.

Brittiska regeringen har i och för sig tänkt sig att utlova en prisgaranti på ungefär 1 krona/kWh till ägare av nya kärnkraftverk. Det borde innebära en rejäl vinst, eftersom kostnaden för att producera el i kärnkraftverk är ungefär 30-70 öre/kWh.

Opinionsundersökningar som visar hur okunniga och lurade de flesta svenskar är, ska verkligen inte användas som avgörande argument för att fortsätta vindkraftsvansinnet. Vindkraften är och förblir alltför dyr, dålig, opålitlig, miljöförstörande och resursslösande för att ha någonting i ett hållbart energisystem att göra. Vindkraften bör avvecklas och kärnkraften utvecklas!

4 Kommentarer

Pengar till klimatarbete är slöseri

Miljöpartister bara fortsätter att skriva debattinlägg och insändare i svenska tidningar och spelar dumma och okunniga. Eller spelar de inte, utan är?

På Göteborgspostens debattsida, försöker två lokala miljöpartister inbilla läsarna bland annat att de tror att vindkraften är förnybar, miljövänlig och klimatsmart. Vilket den inte kan vara, eftersom det dels inte finns förnybar energi, dels för att den inte är det minsta miljövänlig och dels för att den inte ersätter några andra energislag, till exempel energislag som kanske påverkar klimatet genom utsläpp av växthusgaser.

Visst har kärnkraften problem, men det är ingenting mot de problem som vindkraften har. Den gör till exempel av med många gånger mer ändliga resurser än kärnkraft för att producera en viss mängd el. Det finns absolut ingenting förnybart med vindkraft.

Som så många gånger tidigare, ser vi miljöpartister babbla om barn och barnbarn och att de ska få det bra. Fast dessa miljöpartister mycket väl borde begripa att med miljöpartistisk politik kommer framtiden för barn och barnbarn att bli ytterst mörk. Skenade elpriser, ständiga och långvariga strömavbrott, sjunkande matproduktion, ökande miljöförstöring. Det är några av de saker som miljöpartistisk energi- och miljöpolitik kommer att leda till. Jämfört med det, är kärnavfall en bagatell för våra barn och barnbarn att ta hand om. Fast om GenIV av kärnkraften blir verklighet, kommer det inte ens att bli mycket kärnavfall.

De två miljöpartisterna skriver också om kärnkraftsolyckor. Det har varit några stycken, ja. Men alla andra energislag har fler och dödligare olyckor. Minsta lilla faktakontroll skulle visa alla miljöpartister att den vindkraft de skriver så gott om har fler dödsfall per producerad kWh än den kärnkraft de ständigt dissar. Ska vi tro på att de verkligen inte har gjort den faktakontrollen? Eller har de gjort den, men låtsas om annat?

I mina ögon är miljöpartister äckligt människo- och teknikfientliga, för att inte tala om fientligt inställda till i stort sett allt levande. De vill att människor ska påverka miljö onödigt mycket och de vill ha skenade elpriser och osäkrare elförsörjning. När de skriver debattartiklar eller insändare, eller står i talarstolen, ljuger de gång på gång.

Ut med dessa människofientliga lögnhalsar ur riksdagen!

2 Kommentarer

Energieländet

Allt fler svenska debattörer och journalister verkar få upp ögonen för att det tyska ”Energiewende” egentligen är ett energielände. Avveckling av kärnkraften och subventioner till sol och vind leder framför allt till ökande elpriser och koldioxidutsläpp.

En av dem som har begripit är Johan Norberg, som har skrivit en artikel om det i Svenska Dagbladet.

Norberg är en liberal debattör som ofta retar vänsterdebattörer genom sakliga inlägg baserade på fakta och kunskaper. Säkert retar han denna gång rödgröna flummare, som inte vill erkänna vad den katastrofala energipolitiken i Tyskland har lett till och är på väg att leda till.

Sol och vind är helt enkelt för dåliga och opålitliga för att kunna ersätta några andra energislag. Däremot har de kapacitet att slå ut gaskraftverk, som med satsningarna på sol och vind alltmer får vara ineffektiv reglerkraft i stället för effektiv baskraft. I stället ersätts den avvecklade kärnkraften främst med kolkraft. Dels för att kol är ganska billigt och dels för att Tyskland har mycket kol under marken.

I Sverige vill Miljöpartiet att vi ska pröva samma misslyckade energipolitik som Tyskland. I Sverige har vi visserligen mer vattenkraft än i Tyskland, men vattenkraften klarar inte att reglera mycket mer opålitliga energislag än den gör nu. Sverige får snart börja bygga gas- eller kolkraftverk som reglerkraft. I Sverige har vi inga koltillgångar, men vi har djupgas som kan tas upp med fracking. Den metoden har gett en gasboom i USA. Vilket i sin tur bland annat lett till att kolgruveägarna har fått söka sig till andra marknader och sänka priserna. Och till att USA har kunnat sänka sina koldioxidutsläpp, då naturgas har mindre koldioxidutsläpp per kWh än kol.

Frågan är om miljöpartisterna vet vad deras förslag till avveckling av kärnkraften och mer subventioner till ”förnybart” leder till, men ljuger? Eller om de vill vara dumma och okunniga och tror på vad de säger och skriver? Är de dumma och okunniga, är det i så fall antagligen för att de har valt det. Vilket inte är bättre än att de vet men blåljuger.

Ett bättre, miljövänligare och billigare alternativ till energipolitik är att sluta subventionera sol och vind och satsa på att modernisera kärnkraften, genom att bygga moderna reaktorer som ersättning för gamla. Fast för att den rimliga energipolitiken krävs dels att Miljöpartiet åtminstone hålls utanför regeringen (och helst utanför riksdagen) och dels att andra partier slutar att försöka vara dåliga kopior av Miljöpartiet. Originalet är illa nog.

Kommentering avstängd

Gluggen finns mellan vrålarnas öron

Aktivistorganisationen Föräldravrålet har låtit tala om sig emellanåt. Precis som andra klimataktivister, har de betydligt mer åsikter än kunskaper. För att uttala sig någorlunda snällt.

Två av aktivisterna i Föräldravrålet har lyckats få in en debattartikel i Sydsvenskan.

Artikeln illustreras med tre bilder. Två av dem är kanske bilder av artikelförfattarna. Den första borde vara samma bild som spreds i medier i samband med mötet i Cancún i december 2010, och som jag kommenterade då.

Det är en bild skapad av folk som tydligen tror att havsytan kommer att stiga med 60-270 meter! Vilket med nuvarande takt (3,2 mm/år) kommer att ta 18750-84375 år. Hur stor är sannolikheten egentligen att Frihetsgudinnan, Eiffeltornet och Kristusstatyn i Rio de Janeiro finns kvar om så lång tid?

Hur ska det ens gå till att höja havsytan med så  mycket? Nästan all glaciäris i världen finns i Antarktis och på Grönland. Jämfört med vad som finns där, är resten av glaciärerna är bara småpotatis.

Om all is på Antarktis smälter, höjs havsytan med ungefär 60 meter. Om all is på Grönland smälter, höjs havsytan med ungefär 7 meter. Totalt 67 meter, alltså. Vilket är långt ifrån 270 meter. För att få Kristusstatyn i Rio till havsnivå, får man nog ta ned den från berget och lämna den vid havsbrynet.

För att smälta all is på Antarktis och Grönland, behövs det ”bara” en uppvärmning där på 20, 30, 40 grader. Eftersom polartrakterna har ungefär dubbel så mycket uppvärmning än det globala genomsnittet, påstås det, behövs det ”bara” en global uppvärmning på 10, 15, 20 grader. Enligt IPCC ger en fördubbling av koldioxidhalten en global uppvärmning på 1,5-4,5 grader. Låt oss anta att det är 4,5 grader som gäller. Då behöver koldioxidhalten ”bara” öka med någonting mellan drygt en faktor fyra till en faktor drygt 21.

Det är tveksamt om uppeldande av alla kända fyndigheter av fossila bränslen räcker för att fyrdubbla dagens koldioxidhalt i atmosfären. En 21-dubbling torde vara helt utesluten. Men klimataktivisterna har säkert någon förklaring till hur koldioxidhalten kan öka så mycket? Eller?

Vi ska vara glada att världens politiker har gjort ingenting år det påstådda, men förmodligen helt inbillade klimathotet. Fast så ingenting har politikerna tyvärr inte gjort. De har vidtagit åtgärder som är meningslösa och kostat, om än inte så mycket som det kunde ha blivit om klimataktivisterna hade fått sin vilja igenom.

En av världens mest kända klimathotsskeptiker är Roger Pielke Jr. Han skriver bland om klimat- och energifrågor på sin blogg. Nyligen skrev han ett inlägg om ”dekarbonisering” av världens energianvändning. Märkligt nog minskade koldioxidutsläppen per använd enhet energi (mätt som ton oljeekvivalenter) redan från 1965. Ja, kanske tidigare också, men dataserien börjar 1965. Sedan vände trenden omkring år 2000, då klimathysterin hade börjat rasa som värst och åtgärder började införas. Kyotoavtalet undertecknades till exempel 1997 och trädde i kraft 2005, när tillräckligt många länder hade ratificerat.

I inlägget dessförinnan, skrev Pielke Jr ett annat inlägg om energi. Andelen (nästan) koldioxidfria energislag i världens energiförsörjning har minskat sedan 1965. Ökningen var snabbast under slutet 70-talet och början av 80-talet, gick långsammare under slutet av 80-talet, och upphörde helt från början av 90-talet.

Världens makthavare, i alla fall i många länder, har talat och skrivit om att minska användandet av fossila bränslen och öka användningen av vad de kallar förnybara energislag. De har också fattat beslut för att få fram en sådan utveckling. Statistiken visar klart och tydligt att de har totalt misslyckats. De snabbaste förändringarna skedde innan klimathysterin började och innan klimatåtgärder blev något som (nästan) alla länder skulle hålla på med. Ja, politiska beslut för att öka andelen (nästan) koldioxidfria energislag har snarare haft motsatt effekt. Koldioxidutsläppen per använd enhet energi har ju ökat.

För den som begriper lite om hur elproduktion och elförsörjning går till, är det inte alls förvånande att det är så här. Det har varit stora satsningar på solpaneler och vindkraftverk de senaste åren, men de två energislagen ersätter inga andra energislag. De ökar bara behoven av reglerkraft, och den måste i de flesta länder komma från fossileldade kraftverk. Med opålitligare elproduktion och fler byten mellan primär produktion och reglerkraft, minskar också kraftverkens effektivitet och koldioxidutsläppen per producerad enhet el går upp.

Politikerna kunde se vad som hände ungefär 1975-1985 och försöka upprepa det, kanske? Då minskade koldioxidutsläppen per använd enhet energi och andelen (nästan) koldioxidfria energislag ökade. Vad kan ha hänt de åren då? Förutom att politikerna inte beslutade om några klimatåtgärder eller subventioner till opålitliga och dyra energislag som kallas förnybara utan att ens kunna vara det?

Ja, en sak är att produktionen av el från kärnkraft i världen ökande kraftigt från början av 70-talet till slutet av 80-talet. Eftersom kärnkraft är ett energislag som är nästan koldioxidfritt och som dessutom är pålitligt och säkert, är det troligt att utbyggnaden av den är en huvudanledning till trenderna i avkarboniseringen av energianvändningen. Politikerna borde nog satsa på en utbyggnad av kärnkraften i stället för att subventionera opålitliga, dyra och dåliga energislag som kallas förnybara utan att kunna vara det.

Fast då gäller det att politikerna också vågar gå emot den högljudda minoritet av miljöflummare/kärnkraftshatare som är livrädda för all radioaktivitet och kanske alla typer av strålning, och försöker sprida sina fobier till hela befolkningen. Vågar de det?

Kommentering avstängd

Ut med grönt flum ur riksdagen!

Så fort miljöpartister skriver debattartiklar och insändare, visar de att deras parti absolut ingenting har att göra i vare sig regering eller riksdag. Väljare som läser, tänker efter och funderar över konsekvenserna av förslagen, inser lätt att detta parti inte förtjänar några röster alls.

Det finns ett riksdagsparti till som är likadant, och som till och med har ministrar i regeringen: Centerpartiet.

IT- och energiminister Anna-Karin Hatt, ett nästan lika stort och dåligt skämt som miljöminister Lena Ek, har skrivit ännu en debattartikel som får varje tänkande och någorlunda kunnig läsare att undra varför hon aldrig funderar på att ta reda på några fakta om de områden som hon ansvarar för. Fast med en bakgrund som hårfrisörska, har hon kanske väldigt dåliga förutsättningar att göra det? Inte för att hårfrisörskor är mindre intelligenta än andra människor, men för att inriktning och nivå på utbildning ger små möjligheter att begripa komplicerade naturvetenskapliga och tekniska frågor. Visst kan det delvis kompenseras genom att skaffa bra rådgivare, men även förutsättningarna att välja sådana är små för den med usla kunskaper från början. Vilket bland annat visas av att regeringen tycks tro att Johan Rockström är en klimatexpert.

Hatt, liksom så många andra miljöflummare, hävdar att kostnaderna för så kallade förnybar energi faller snabbt. Det är ett påstående som jag har tagit upp tidigare. För vindkraft finns inga som helst belägg att det stämmer. För solpaneler stämmer det, och beror främst på att kinesiska staten tycks ge stöd till kinesiska tillverkare av solpaneler så att dessa kan sälja på världsmarknaden till priser som antagligen ligger under produktionskostnaderna. Solpanelerna blir då subventionerade i två led: Först vid tillverkningen och sedan av staterna i de länder där de sätts upp. Ändå är el från solpaneler bland de dyraste. Den största nackdelen är ändå att solel, precis som vindkraftsel, finns tillgänglig mindre än hälften av tiden. De två är de absolut sämsta av alla energislag som används för att producera el.

Sol och vind har växt från helt försumbar andel av världens energiförsörjning till nästan helt försumbar andel. Det skulle inte vara några större problem att avveckla dem. Vilket är en väldigt bra idé, åtminstone när det gäller vindkraft.

Miljöpartiet vill ställa om Sveriges energiförsörjning till 100 % förnybart till 2030. Centerpartiet vill göra det inom en generation. Vilket antagligen är lite längre tid, eftersom en generation borde vara mer än 16 år. Fast å andra sidan skriver Hatt ”inom en generation”, så inom 16 år ryms där.

Strunt samma. Inom 16 år eller inom en generation är lika omöjligt utan väldigt allvarliga konsekvenser. De flesta så kallade förnybara energislag klarar inte att leverera det som behövs när det behövs. Vattenkraften klarar, såvida det inte kommer en lång period av torka, men kan inte täcka upp för mycket mer sol och vind än den gör nu. Så alternativen om vi ska ha ännu mer så kallade förnybara energislag är att använda fossila kraftverk som reglerkraft eller att tillåta ständiga och långvariga strömavbrott. Det förstnämnda borde vara uteslutet vid ”100 % förnybart”, men kanske menar MP och C bara förnybart på papperet, utan hänsyn tagen till reglerkraft och varifrån elen verkligen kommer?

Tre gånger använder Hatt termen ”förnybar energi”.  Två gånger använder hon ”klimatutsläpp”. Ingendera finns i verkligheten, utanför miljöflummarnas fantasier, dogmer och påhittade uttryck. Energi kan inte återskapas eller förnyas. Klimat släpps inte ut någonstans.

Det är oväsentligt att forskarvärlden är samstämmig om att utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser påverkar klimatet. Det väsentliga är att forskarvärlden är djupt oense om hur stor påverkan på klimatet dessa utsläpp har. Väsentligt är det också att det bara är en liten minoritet hävdar att utsläppen leder till katastrofalt stora klimatförändringar. Allt fler forskare inser och erkänner att utsläppens klimatpåverkan är ganska liten och att någon klimatkatastrof knappast är aktuell.

Det är mycket som en miljöminister eller en energiminister borde känna till, men som vare sig Ek eller Hatt verkar ha en susning om. Här ovanför har jag nämnt några av dem.

Kommentering avstängd
css.php