När världens makthavare verkar besatta av att diskutera ett klimathot som lyser med sin frånvaro, åker verkliga hot omkring där ute i rymden. Alldeles nyss missade en av dem med en hårsmån.

Civilisationen går inte under av koldioxidutsläpp, men däremot av drastiska minskningar av dessa utsläpp i syfte att rädda ett klimat som inte behöver räddas.

Civilisationen går inte under av långsam och stadig uppvärmning. Däremot av långsam och stadig nedkylning, eftersom det i slutet av en sådan avkylning finns en verklig klimatkatastrof: En ny istid.

Civilisationen kommer att gå under om en tillräckligt stor rymdsten slår ned. De överlevande, om några människor överlever, kommer att få börja om från början. Inte från stenåldern, kanske, men i alla fall från tidig järnålder.

För övrigt är det stor risk att ett sådant nedslag skulle orsaka en istid, i alla fall en liten sådan som varar i åtskilliga årtionden.

Om världens makthavare vill bemöta verkliga hot mot mänsklig civilisation, skulle de sluta prata koldioxid och börja diskutera åtgärder för att hindra att stora rymdstenar kolliderar med Jorden. Möjliga lösningar finns, men några konkreta planer finns inte. Det förekommer visst inte ens några ordentliga diskussioner om börja planera.

Visserligen är det osannolikt att en stor rymdsten ska slå ned på jordytan de närmaste tusentals åren. Men risken finns verkligen, till skillnad mot klimatkatastrofen orsakad av koldioxidutsläpp. När en rymdsten på kollisionskurs med Jorden väl upptäcks, kan det vara för sent att göra något.

Det är faktiskt en billig försäkring att förbereda sig i god tid för detta, visserligen osannolika, men ändå verkliga, hot. När Civilisationsförstöraren väl upptäcks, vare sig det är nästa år eller om tusentals år, bör vi vara förberedda för att försöka stoppa den innan den slår ned.